Glad påsk!

...och håll en tumme att den här bloggen också kan återuppstå en vacker dag.

Franco, du fakker med mig!

Criterions månadsbrev brukar bjussa på topplistor sammanställda av regissörer och skådisar, och nu senast är det James Francos tur (här fotad av Gus Van Sant, inspirerat av My Own Private Idaho). “I am obsessed with the Criterion Collection. I have included more than ten, but I have lumped them by director. (...) Basically, I have every disc in the collection, and I am making my way through them all. It’s rare that I watch one I don’t like.”

Skönt - nu behöver jag inte bara vara avis på James Franco för att han är skitsnygg och löjligt begåvad utan för att han dessutom äger alla Criterion-utgåvor. Den jäveln. Hela listan här.

"He's our you"

Varsågoda: Tre anledningar att älska Lost.

Cul-de-sac

Veckans fynd på Spotify: Krzysztof Komedas lojt svängiga filmmusik till Polanskis Cul-de-Sac. På med läppstiftet och negligén igen!

"I have to go now, Dwayne..."

Grattis på födelsedagen säger vi till Christopher Walken - som idag blir 66 jordsnurr - med en av hans allra första, och allra bästa, insatser.

Carné-krisen

Dryga veckan efter senaste Pet Sounds-quizzet är det ju hyfsat inaktuellt att komma med eftersnack, men jag är fortfarande lite knäckt. Det var kul och bra stämning och så, men för första gången var det uppenbart att vi gjort det för svårt - kanske ville vi överkompensera för att glädja de (få) som klagade på alltför många åttiotalsskräckisar förrförra gången? Fast, handen på hjärtat, var det verkligen en sjupoängsfråga om Marcel Carné de ville ha istället? Eller en fråga på David Lean och Dr Zhivago som gjorde att 80% av lagen stod som fågelholkar? Min bildfråga på psykopater (som jag f ö var sjukt nöjd med) var också lite för mastig.

Så Johan och jag svettades i båset och började fundera på att panikstryka frågor under quizzets gång - ja ni fattar ju hur gärna vi vill bli omtyckta och hur populistiska vi blir under press.

Kruxet var att det var många nya fejs i lokalen den kvällen, som vi lätt stressade undrade om vi skrämt iväg för gott efter en fråga som "Vilken känd fransk poet var med och skrev manus?" Ouch...

Nåväl. Tevesignaturerna gick hem - temat från Alf renderade t o m glada applåder - och det var inte helt kört. Så vi tar nya tag. Nästa gång, torsdag 16 april, blir det snäppet lättare och roligare och bättre på alla sätt. Och nu är det hög tid att bjussa Jonas på de där Bond-frågorna jag lovat så länge... Stay tuned.

Watchmen-pepp!

Är den här bloggen död? Nej, inte riktigt än. Bara lite trött. Men planen är att komma igen. Tills dess hyllar jag snudd på reservationslöst Watchmen i en helvetiskt lång text på Weird Science.

Quiz-dax!

Veckan som gått: panisk snabbläsning av Watchmen inför biogåendet, sena kvällstimmar med Mirror's Edge som i sina bästa stunder är rent hisnande, The Whitest Boy Alive på Strand i lördags (lysande, oerhört tajt, hypnotiskt bra) och hemmadagar med vattkoppigt barn.

Samt flitigt quizknåpande - vi kör igen på Pet Sounds Bar torsdag den 19:e, och ni är varmt välkomna! Och gå för allt i världen med i Facebookgruppen för att inte missa viktig info.

(Nej, det blir ingen fråga på Sean Connerys legendariska sci fi-våffla Zardoz, men den här bilden tål att ses om och om igen.)

Vi ses i källaren!

Moz-chock! (del 2)

I vår uppmärksammade serie Steven Patrick Morrisey spexar till det (del ett läser du här) har vi kommit fram till denna bild som pryder innerkonvolutet till I'm Throwing My Arms Around Paris-singeln. Bandet håller i senaste Greatest Hits-albumet och gör miner av avsmak, samtidigt som Moz gör sin bästa"Hey, that's just ME!"-min.

Att Boz Boorer är fulare än nånsin och bandets skådespelartalanger (i synnerhet Jesse Tobias) får Joey Tribbiani att framstå som Laurence Olivier drar ner spexfaktorn några snäpp. Men vad gör det? Jag har lärt mig älska Years of Refusal, jag myste ordentligt åt Morrisseys fniss i soffan hos Jonathan Ross härommånaden, och jag tycker det här är helfestligt. Fula jeans dock.

Andra bloggar om Morrissey

Thomas & Morris

Tvenne nya texter på Weird Science: jag hyllar en snygg nazist och hånar en svettig CTU-man.

Everyman

"Old age isn't a battle, old age is a massacre". Damn straight! Philip Roths Everyman, om en skröplig sjuttioplussare som ser tillbaks på sitt liv och alla irreparabla misstag han gjort längs vägen, är tung läsning. Tung för att den säger som det är: åldrandet är fruktansvärt, och ålderdomen är en pina i väntan på döden, förintelsen. Som om jag inte hade nog med min egen högst triviala dödsångest! Först Johan Kling och nu det här... och näst på tur är Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som jag misstänker inte blir någon skrattfest. Fackin' ell.

Tips på någon trevlig bok för att liva upp stämningen mottas tacksamt!

Oscar-pepp!

Nej, jag orkar inte sitta uppe inatt. Planen är istället att undvika alla spoilers under hela dagen imorgon (lycka till!), plocka hem hela galan efter jobbet och sen avnjuta skiten med några kalla brewskis och snabbspolningsknappen inom tryggt räckhåll så fort det blir musiknummer eller sedvanlig gubbparad på Best Sound Editing.

Har försökt se ikapp i helgen: Frost/Nixon var välsmord, välspelad, snyggt hår, och lite spännande när det hettade till... men hade den där ytliga, lite tomma känslan som Ron Howards filmer brukar ha. Misstänker att pjäsen, också med Michael Sheen och Frank Langella i huvudrollerna, var tätare, mer rafflande. Å andra sidan, för att vara en Ron Howard-film var den lysande. Vi snackar om mannen med The Grinch, A Beautiful Mind och Da Vinci-koden på sitt samvete.

Såg precis klart Milk och blev alldeles tårögd efter den knäckande finalen. Mästerlig film. Har ändå tippat Slumdog Millionaire som Bästa film, men nu börjar jag vackla i tron. Sean Penn är väl värd en Oscar, men jag tror ändå Mickey Rourke kniper den (alla gillar en underdog, right?).

Laddar trots bangen upp med en klart intressant Salon-intervju med Bruce Vilanch, manusnestorn bakom de senaste tjugo galorna (tack till Dahnielson för tipset!). Och twittrar så smått på Weird Science. Där snäppet piggare förmågor som Johanna, Teresa och Degrell har håller fortet hela natten, och kommer att bjuda både på live-tweets under galan och en sammanfattning när det börjar dagas. Rekommenderas!

A Nightmare on Skånegatan

Gårdagens filmquiz på Pet Sounds löpte på som en dröm och var vårt smidigaste hittills, med lagom mycket pladder från yours truly (som efter den femte gratisölen brukar bli "glad" i att krydda rättningen med meningslös trivia). Fullsatt och bra stämning - men tuffa tider för alla er som inte plöjde så mycket åttiotalsskräck när det begav sig - i dessa tider av remakes (förlåt, "reimaginings") av gamla goa slasherfranchises som Friday the 13th kändes det på sin plats med ett stort skräcktema. Kom igen nu, det är faktiskt filmisk allmänbildning att veta hur Freddy Krueger föddes och dog (en väldigt tråkig historia för övrigt). Nästa gång blir det mer arthouse och mindre splatter - vi lovar.

Nu laddar vi inför nästa quiz den 19 mars, men dessförinnan gör vi ett gästspel på Tempo Dokumentärfilmfestival - lördag 7 mars kl 18 på hotell Malmen kör vi ett dokumentärfilmsquiz. Så det blir till att plugga på Stefan Jarl och Maysles-brorsorna så ses vi på Malmen! Mer info här.

Och har du fortfarande inte gått med i Facebookgruppen, gör det här.

Learn to love me, assemble the ways

Jag tog Liv i barnvagnen och Moz i lurarna och tog en långpromenad i lördags - och där, i kylan, genom de sakta dalande snöflingorna fick jag, för att citera Jules Winfield, "what alcoholics refer to as a 'moment of clarity'": Years of Refusal är faktiskt inte alls så dum. Faktiskt helt okej. Faktiskt - gasp! - rätt bra.

Och det här är inte bara ett lätt självbedrägeri för att kompensera för att jag stod vid disken på Pet Sounds i fredags, efter att ha köpt Antony and the Johnsons nya till kärestan som Alla hjärtans dag-present, och fick frågan "du gillar inte Morrissey då?" De hade fått in den. Och jag splashade ut vad som kändes som rätt mycket pengar (åtminstone i dessa Spotify-tider) på De Luxe-utgåvan, featuring en extra dvd med nåt slags dokumentär och några liveframträdanden från Jools Holland och Jonathan Ross. I skitsnygg papp. Trots att jag då, efter två genomlyssningar, var helt på det klara med att skivan var ganska usel.

Jorå: ringande "tuffa" gitarrer, mullrande trummor, gräsliga syntmattor, ett helsikes arenasound, producerat av mannen bakom Blink jävla 182 och Offspring... men ändå rätt bra låtar. It's Not Your Birthday Anymore, är ju lätt en av de bästa låtar Morrissey spelat in på 2000-talet. Och Black Cloud påminner ju en hel del om Tomorrow, en av mina favoritlåtar. Och han sjunger fantastiskt.

Från att ha fått (fel sorts) rysningar av grabbrocksoundet, och att fortfarande, barnsligt, gå och längta efter Stephen Street, kan jag nu tänka "hmmm, Sorry Doesn't Help blir nog rätt sweet att höra live..."

Ses vi på Hovet 24 juni?

Andra bloggar om Morrissey, Years of Refusal

Splinter sell

Vi är många som drömt om att få se Joey Tribbianis systerson skjuta hagelbrakare i en monsterfilm, och nu har drömmen äntligen blivit sann. Sistlidna november peppade jag relativt hårt på indieskräckisen Splinter, och nu är den ute. Inte släppt än, region 1-dvd:n kommer i slutet av mars, men ändå ute, så att säga. Och den är riktigt bra - läs min hyllning på Weird Science!

Andra bloggar om Splinter, skräckfilm, film

En vandring i solen

Jag gillade verkligen Darling (hey, who didn't?) så det var med visst pepp jag började läsa Johan Klings romandebut Människor helt utan betydelse som släpptes häromveckan. Kling bjuder på en helvetesvandring i väldigt liten skala - vi får följa den rätt misslyckade copywritern Magnus under en stekhet sommardag i Stockholm 1998, där han vandrar från ett förnedrande jobbmöte till nästa och samtidigt våndas inför mötet med sin älskade flickvän som har återvänt efter en resa men som kanske inte är hans längre, om hon nånsin varit det.

Om man tyckte att Michael Segerströms frånskilde ingenjör från Darling var så saktmodig att man nästan blev förbannad på karln, säg hej till Magnus som är en av de mest självutplånande romankaraktärer jag stött på. Hans traskande från ett kvalmigt mötesrum till nästa - idel flackande blickar, svepskäl, undanflykter, "Nämen vi säger så va, så hör vi av oss om det blir något till hösten" - är lika träffsäkert som plågsamt. Och historien Kling berättar är det sorgligaste jag läst på den här sidan Richard Yates.

Kling skriver minimalistiskt intill anspråkslöshetens gräns, men samtidigt oerhört laddat - och, som sagt, fruktansvärt sorgligt. En kalasdebut!

Andra bloggar om Johan Kling, Människor helt utan betydelse, Darling, böcker, litteratur

Moz-chock!

Att Morrissey har blivit något av en spexare på äldre dar är ingen nyhet, men det här var faktiskt lite... oväntat. Dels kan man konstatera att Moz har en fantastisk kropp för en man som fyller femtio om några månader. Men att det räckte med en sjutumsvinyl för att täcka över This Charming Mandom var ju något av en besvikelse. Vi får vara glada att det inte var en cd-singel...

Andra bloggar om Morrissey

Christian Bale får tokspel

Ni som plöjer amerikanska filmbloggar har säkert redan hört detta: Christian Bale får ett massivt psykbryt när Shane Hurlbut, director of photography på Terminator: Salvation, börjar pilla med ljuset mitt i en "laddad" scen. Exakt hur stort asshole Bale är kan man fundera på - ljudklippet bjuder hur som helst på drygt tre minuters stor underhållning. Lyssna här! (via /film)

UPDATE: Lite förmildrande omständigheter på AICN (tack till karin!)

Andra bloggar om Christian Bale, Terminator: Salvation, film

Best. Biljakt. Ever.

Nä, det vore väl att ta i - men biljakten mot slutet av James Grays We Own the Night är en riktig feting. Jag hyllar både biljakten, Gray och filmen rätt kraftigt på Weird Science.

Darth Järegård

Den som klippt ihop detta är ett geni. Ett geni!!

Never go full retard!

Jäkligt lyckat quiz igår, om jag får säga det själv. Publikrekord och fullt hus redan strax efter 19. Gott om filmjournos och fellow bloggare i publiken - Caroline, Jonas, Konrad, Emma och Bloggywood stod och svettades i källaren med kulspetspennorna i krampaktiga blogghänder. Samtliga kom topp tio vilket är bra jobbat!

Extra kudos till Bloggywoood-gänget som ställde upp för första gången och landade en hedrande tredjeplats. Men vann gjorde - för tredje gången - übernördarna i lag Fredrik Hultgren med sinnessjuka 115,5 poäng (av max 132). Makalöst.

Roligast att göra var Gissa min diagnos, där det gällde att para ihop rätt film med rätt skådis och handikapp (typ Children of a Lesser God - Marlee Matlin - Döv). Och precis som Kirk Lazarus säger: de som går full retard, som Sean Penn i pekoralet I Am Sam, får en nominering men blir snuvad på stayetten på Oscar night. Roligast att dricka öl med efteråt var min ungdomsidol SEO (jag läste hans videokrönikor i salig Scandinavian Film & Video som en självmordsbombare läser Koranen) som tack och lov bara blivit snuskigare och roligare med åren.

Nästa quiz är torsdag 19 februari. Vi ses i källarn! Jag är den salongsberusade killen med skägg bakom dj-båset.

Quiz-dags 22 jan!

NERD ALERT! Det är nämligen säsongsstart för Pet Sounds och Zitas Filmquiz nu på torsdag, den 22 januari. I vanlig ordning öppnar baren i källaren på Pet Sounds kl 18, och sen sparkar quizzet igång kl 20. Kom i god tid om du vill ha bord, det kan nämligen bli rätt så fullt. Max fyra nördar per lag, vinnarna belönas med finfina priser (pinfärska filmer på dvd eller blu-ray från Pan Vision, biobiljetter från Zita), samt förstås den massiva äran vilken inte är att förakta. Bakom dj-båset (och förhoppningsvis lite, ehum, nyktrare denna gång) står yours truly tillsammans med mina fellow quizmakare Johan, Eva och Janne.

Framöver kommer vi att köra en torsdag varje månad under våren - är du medlem i den glada Facebook-gemenskapen, klicka här för att gå med i gruppen och få, som det heter, fortlöpande information om kommande quiz.

Det kommer att bli... hur är det man säger nu... jag har det på tungan... hur bra som helst!

Varmt välkomna!

Död snö

Som om man behövde ännu en anledning att drömma sig bort till Sundancefestivalen kan jag bjussa på Dead Snow, en norsk (!) skräckfilm om övervintrade nazi-zombier. Ur programkatalogen:

For eight medical students, Easter vacation begins innocently enough. They pack their cars full of ski equipment and enough beer to fuel their escape from everyday life to the snowy, isolated hills outside of Øksfjord, Norway. Once there, they receive a late-night visit from a shady hiker, who tells them a story about Nazi occupation of the area during World War II. After doing their fair share of raping and pillaging, the dreaded battalion faced a brutal and vengeful uprising by the citizens of the town. The soldiers who managed to survive the onslaught, including their dreaded leader Colonel Herzog, were driven into the hills by the angry mob, where they supposedly froze to death, never to be seen again. But if the horror genre has taught us anything, it’s that the raucous behavior and promiscuity of the younger generation always have a way of bringing evil spirits back to life.Director Tommy Wirkola pulls no punches in the carnage department—heads roll, blood flows, and entrails ooze as the young vacationers attempt to make it through the night. Wirkola adeptly utilizes the snow’s eerie and ominous backdrop to its fullest extent while orchestrating this wickedly gory, yet somehow delightful, tale of Nazi zombie terror.

Vad säger man? Pepp!!

(via The Movie Blog)

WTF, ska jag ha dåligt samvete för att jag skjuter nazister nu också??

Om man plöjt Call of Duty, Call of Duty: United Offensive, Call of Duty 2, Call of Duty 3 och Call of Duty 4: Modern Warfare - samtliga två gånger vardera, plus ett onämnbart antal timmars krigande online mot nederländska tolvåringar och amerikanska målbrottskillar - har man då något att hämta från femman, Call of Duty: World at War? Svar: nja. Allt är extremt välbekant, inklusive seriens svagheter: de smyglinjära banorna, medsoldaterna som envisas med att alltid kuta järnet i förväg, den obligatoriska bustrista pansarvagnsbanan. Ändå sitter jag där halvvägs in och myser. Dels har man anlitat Kiefer Sutherland som röst, både i de snitsigt presenterade mellansekvenserna och i spelet, och att kuta i land på Okinawa med Jack Bauers gruffanden i örat är rätt mäktigt. Och dels är några av banorna - en sniperbana som är klart influerad av den gudabenådade Tjernobylepisoden i fyran, en andlös jakt inne i ett övergivet mentalsjukhus - bland de absolut vassaste i hela serien.

Sen var det det här med Budskapet... CoD-serien har ju hela tiden varit försiktigt anti-krig, fast rätt diskret, det har mest varit väl valda citat när man dör och väntar på att spelet ska ladda om. I och med fyran som tog skuttet in i nutiden - och därmed inte kunde luta sig tillbaks mot det trygga andra världskriget, då de allierande var snälla och nassarna odiskutabelt onda - blev det fler gråzoner, och en mörk, cynisk ton mitt i actionvåfflan, samtidskritisk samtidigt som det bjussades på övervåld och maffig eskapism.

I World at War är vi tillbaks i träsken under WW2, men med en ordentlig skopa tankeställare i form av kalla fakta om dödsoffer, barnförbjudna journalfilmssnuttar med äkta avrättningar, och en bister ton väldigt långt från den okomplicerade krigsromantiken i Medal of Honor-serien som startade andra världskriget-vågen till salig PlayStation i slutet av nittiotalet. Soldater skriker i dödsångest, det geggas runt bland fallna medsoldater i smutsiga skyttevärn, det huggs med bajonett och är allmänt deppigt och extra blodigt. Som nytt vapen bjuder man på eldkastaren, otroligt grym i ordets bägge betydelser - det är rätt sweet att använda på fienden, men när det samtidigt ligger på extremt obehaglig filmmusik värdig ett riktigt ruggigt survival horror-spel blir det en märkligt blandad upplevelse. Adrenalinet pumpar som det ska, men man mår samtidigt nästan lite illa av all förstörelse och besinningslöst dödande. Vilket säkert är fint nånstans, men när man inte ens får skjuta nazister utan att känna dåligt samvete, har det inte gått för långt? Vart tog de gamla fina värderingarna vägen?

Andra bloggar om Call of Duty, Xbox, Xbox 360, tv-spel

Begun, the year of film has

Har man ett ansvar inför sig själv för vilken årets första film ska bli? Eller är det bara att slänga i sig nåt, vad skit som helst? Jag brukar vara lite försiktig där, och liksom känna in det nya året med något värdigt och passande. 2007 inleddes med Ferrell-myset Stranger Than Fiction vilket kändes helt rätt. Förra året fick Tre solar äran, det kändes som en perfekt bakfyllefilm på nyårsdagen (tyvärr var den inte riktigt lika usel som jag hoppats).

I år, på 2009 års första skälvande dag, blev det barnfilm: The Clone Wars. Helvete också. Hela året jinxed? Eller: det kan bara bli bättre efter det här? Skiten var bedrövlig, såg ut som mellansekvenserna i ett tv-spel från 2005. I en scen gör kameran t o m en "hisnande" åkning från himlen och in i nacken på Obi-Wan Kenobi, precis som i spelen - men just när man famlar efter handkontrollen för att få börja spela inser man att filmen bara fortsätter, med ännu en ändlös radda löjliga Phantom Menace-robotar i taktfast marsch. Dystert.



Försökte styra upp situationen med att i rask takt klämma två klassiska skräckfilmer jag gått och längtat efter: först Larry Cohens It's Alive, om ett helt vanligt medelklasspar som föder en monsterbebis som går bärsärk på förlossningen, rymmer genom en ventilationstrumma och sen sprider skräck på gatorna. Specialeffekter av Rick Baker, som på den tiden (1974, ett tag före Star Wars och The Howling) inte nått sin fulla potential (även om apan i John Landis Schlock som han skapade året innan ser riktigt bra ut). Bebisen visas i barmhärtigt korta tvåsekundersklipp och är inte direkt skrämmande. Men miljöbudskapet (mutationen, hintas det, kan bero på alla föroreningar och skit som släpps ut i dricksvattnet) sitter fint, Bernard Herrmanns filmmusik är i vanlig ordning helt fantastisk (det här var under de sista åren av hans liv då han slummade lite med skräckisar). Och pappans sorg och frustration skildras känsligt av John P. Ryan i ett grandiost överspel som gett honom en liten men peppad fanbase på nätet (tyvärr dog Ryan 2007, hans andra stora roll var som den ondskefulle fängelsechefen i Runaway Train). Nån som sett uppföljarna, It Lives Again och It's Alive III: Island of the Alive (gotta love that title)?



Och sen Tod Brownings Freaks, äntligen. Kontroversiell och nerklippt när den kom och en effektiv karriärdödare för Browning som var het efter Dracula men brände det rejält när han visade upp äkta freaks för en upprörd publik. Med dagens ögon är filmen framförallt fascinerande, en sorglig melodram om hur människor begår grymheter mot varandra och mot de som är annorlunda. Det ironiska, förstås, är att det är de, ähum, funktionsnedsatta som är hjältarna och de flesta "normala" människorna i filmen är småsinta och elaka. Sen ska medges att det fortfarande är rätt bizarrt att se pinheads-filurerna, The Human Torso, skäggiga damen med flera, eftersom de är äkta - det finns fortfarande ett visst shock value där. Slutet är bäst, när freaksen jagar in Olga Baclanova under vagnen - jag förstod inte exakt hur hon kunde förvandlas till en förvirrat kacklande hönskvinna bara av att bli skrämd av ett gäng dvärgar, men det är en effektiv slutscen.

Nu tuffar jag på med Argentos Profondo rosso och Lindsay Andersons This Sporting Life. Bring it on, Lovefilm!

Andra bloggar om The Clone Wars, It's Alive, Freaks, Tod Browning, skräckfilm, film

Objective 5: Fried chicken!

Via /film.

Årets...

...bästa film: There Will Be Blood
En mäktig, fruktansvärt vackert fotad saga om hur Amerikat byggdes upp av de tre tunga hörnstenarna kapitalism, religion och showbiz. Daniel Day-Lewis är monumental - bara det ensamma vita, bångstyriga hårstrået i hans enorma Bill the Butcher-mustasch spelar lätt brallorna av samtliga av hans generationskamrater i Hollywood. Men jag är fortfarande inte på det klara med Eli/Paul-problematiken.
Bubblare: The Dark Knight, Barnhemmet, Wall-E, No Country for Old Men, The Savages



...bästa svenska film: De ofrivilliga
Om man ska summera filmåret 2008 är det omöjligt att inte minnas Henrik, busschaffisen from hell - hans förnumstiga självupptagenhet, hans rättfärdigt gnälliga röst – med en mysrysligt kall kår längs ryggraden. Han stod för några av de bästa scenerna i en omåttligt välskriven, överraskande, plågsam och fascinerande betraktelse över gruppdynamik och mänskliga vardagsrelationer.
Bubblare: Ping-pongkingen, Låt den rätte komma in, Maggie vaknar på balkongen



...remake: 3:10 to Yuma
Nån som sett femtiotalsoriginalet med Glenn Ford? James Mangolds nyversion var svettig, välspelad, våldsam och precis lagom revisionistisk.

...slut: Frank Darabonts The Mist blev en av de allra bästa Stephen King-filmatiseringarna. Trogen Kings oerhört tajta och läskiga långnovell... ända tills det hysteriskt ondskefulla slutet, en filmisk pungspark som duckar för både menlös happy end och obligatorisk skräckfilmstwist. Helt pardonlöst. Men var det mäktigt eller lite väl konstruerat?



....läskigaste: spanska realityskräckisen [Rec] bjöd på en zombieattack i ett hyreshus med twisten att allt filmades i realtid med handkamera av ett tv-team ute på rutinuppdrag. Ett hopkok av The Blair Witch Project, Cloverfield och ett gäng zombiefilmer, med en rätt irriterande knattereporter i huvudrollen - men efter den första besinningslösa konfrontationen i den gamla tantens lägenhet var det vuxenblöjor here I come! Och slutscenen ska vi inte ens prata om. (Varning dock för amerikanska remaken Quarantine, som verkar riktigt kass.)



...roligaste: Tropic Thunder
Ben Stillers metafilm var frustrerande ojämn, och när man försökte göra actionscener som skulle kännas tuffa på riktigt blev det bara fånigt. Men jag har inte skrattat så hårt på bio i år, jag skrattade så jag grät direkt under det underbara trailerpaktetet i början, och blir fortfarande glad när jag tänker på Stiller i Simple Jack-utstyrsel. Hehe.
Bubblare: Walk Hard: The Dewey Cox Story, Step Brothers

...våldsammaste: Rambo
Sequeln ingen frågat efter bjöd på två tredjedelar tröttsam och dyster djungelmelodram, och en avslutande en tredjedel sinnessjuk våldsorgie där gamle John Rambo slaktade burmesiska soldater med kanon och man snart tappade räkningen på alla groteska närbilder på avslitna benpipor och massakrerade kroppar. Oerhört renande.

...mest underhållande: Doomsday
Neil Marshalls överspända soppa på Flykten från New York och Mad Max blev alltmer parodisk för varje minut och varje ny biljakt... men jag hade ett par oerhört trevliga timmar i sällskap med snyggt filmade halshuggningar och "tuffa" oneliners.

...sämsta film: Get Smart
Dan in Real Life, Evan Almighty, och nu detta - Steve Carell, vad fan hände?
Bubblare: Hell Ride, Righteous Kill



...mest efterlängtade: Fishy
Maria Bloms lågbudgetkomedi om kärlek i Fisksätra, inspelad 2002, fick äntligen premiär och försvann plågsamt snabbt från biorepertoaren. Håller en tumme att den får nytt liv på dvd, för det är fin och välspelad pärla, väl värd att upptäcka.

...svartaste: Margot at the Wedding
Noah Baumbachs The Squid and the Whale är en lättsam skrattfest jämfört med uppföljaren, om den symbiotiska relationen mellan Margot och hennes tonårsson. Kolsvart, plågsamt och roligt.
Bubblare: Quantum of Solace

....slappaste: mina insatser under årets Stockholm Filmfestival inskränkte sig till att skriva tvenne gnälliga inlägg och se EN film. Slarv! Men när den filmen var Kelly Reichardts smått fantastiska Wendy and Lucy, ultralågbudgetfilm om en fattig drifter och hennes hund som hankar sig fram i ett samhälle där de i princip är osynliga, så gör det inte så mycket. Lysande spel av Michelle Williams - precis den sortens engagerade, low key-spel som borde rendera en Oscar istället för alla lyten, lösnäsor och histrionics som brukar premieras. Vi håller tummarna för en nominering.


...bästa biljakt: We Own the Night
James Gray återvände till den typen av dova, ödesmättade, våldsamma familjedramer han gör så fruktansvärt bra, och förutom att vara ännu en kraftfull historia om blodsband, heder och lojalitet bjussade We Own the Night på en av de tätaste biljakter jag sett: filmad ur Joaquins Phoenix pov i ösande spöregn, lika kaotisk och våldsam som hans rollfigur upplever den, med några helt fruktansvärda sekunder där det... händer nåt otäckt (inga spoilers här inte!). Rafflande och imponerande.

...tröttaste: efter mästerverket Far From Heaven avgudar jag såklart Todd Haynes, men nu har jag somnat de senaste fem gångerna jag försökt se hyllade I’m Not There. Är den bra? Ska jag skärpa mig? (Det var dock roligt när Beatles framställdes som fnittriga smurfar med heliumröster.)

Andra bloggar om There Will Be Blood, De ofrivilliga, [Rec], Fishy, Tropic Thunder, We Own the Night, Wendy and Lucy, The Mist, Margot at the Wedding, film

Have yourself a merry little x-mas

Mer jul än Frank och Bing sjungandes White Christmas i en tv-special från 1957 blir det nog inte, så jag kör en skamlös repris på ett två år gammalt inlägg. Missa inte de snygga glöggkopparna (är det tenn?) och häng kvar till slutet, då herrarna sätter sig till bords och blir barnsligt uppspelta när hovmästaren rullar fram serveringsvagnen.

Conan är förhoppningsvis tillbaka i mellandagarna med den traditionella årsbästalistan. Till dess: en riktigt God Jul!

Kim Newman säger som det är

Dagens citat: "This has the most heartwarming massacre of children I’ve ever seen in a movie."

- Kim Newman listar Låt den rätte komma in på sin topp fem för 2008, i det pinfärska januarinumret av Sight & Sound. Det roligaste och ärligaste nån hittills skrivit om Låt den rätte?

Bästa filmböckerna

Sugen på ett classy julklappstips till din filmnördige vän (eller dig själv)? En lista på de bästa och roligaste filmböckerna jag läst på sistone finns här!

Quid pro quo, Conan

För er som suttit som på nålar ända sen det här inlägget i februari och undrar hur det gått med min ytterst blygsamma Criterion-samling, worry not! För på Weird Science firar jag idag att samlingen vuxit en smula.

da Cato!

En studio i SVT-huset, 1985. Werner Vögeli (gästartist) står vid kockdisken och drar några cykelhjul som hänger i taket i ett rep.
Sven Melander (som kocken Werner): Men Werner, vad gör du?
Werner Vögeli: Jag firar hjulen!
Publiken: Åååååhh du din... [vilda applåder]

Kom osökt att tänka på denna pärla från Nöjesmassakern, ty julen 2008 tillhör lite otippat Melanders kockmösseförsedda sparringpartner Åke Cato. I augusti rapporterade vi om att Cato börjat blogga, vilken han lyckligtvis fortsatte med trots en kort dipp i motivationen. Och häromveckan släpptes da Cato, en samling texter för scen och tv - "årets best selleri" enligt författaren. Lägg till Nöjesmassakern-boxen och julklappsproblemen kan vara lösta. Bonus: funkar både som ironisk present och som en genuin, för oss som verkligen gillar Cato (eller åtminstone är nyfikna på exakt hur skoningslöst tidens tand gnagt på alla de sketcher jag och mina kompisar älskade - och kunde citera utantill - när det begav sig).

Andra bloggar om Åke Cato, Nöjesmassakern, tv

Julavslutning på Pet Sounds torsdag 4 december!

Missa nu inte för allt i världen säsongsavslutningen på Pet Sounds och Zitas Filmquiz! Torsdag 4 december i källaren, baren öppnar som vanligt kl 18 och första frågan ställs 20. Kom i tid, det brukar bli rätt fullt redan vid sjutiden. Varmt välkomna!

Uri Geller's UFOs & Aliens

Mellan simturerna i poolen, solandet och San Miguel-drickandet på resorten på Teneriffa häromveckan (förlåt om jag är vidrig, men detta är det sista jag ska skriva om semestern, promise) hann jag också med lite tysk teve på hotellrummet. Mina kunskaper i tyska är oerhört begränsade och består mest av fraser jag snappat upp i diverse andra världskriget-filmer (om någon tysk läser detta ber jag om ursäkt, men ni vet ju själva varför det gjorts så många såna filmer, eller hur?) så jag förstod rätt lite. Och Family Guy dubbat till tyska är ju bara roligt i ungefär tre sekunder.

Men en kväll sände de en gala med Uri Geller - minns ni Uri Geller? Vi som är födda på sjuttiotalet kommer ihåg honom som den där långhåriga israeliska hippiesnubben som böjde skedar i teve, på riktigt - or did he? Fick man egentligen nåsin se Uri göra nåt framför kameran? Jag tvivlar - men myten kring honom var stark. Som en lite mindre glassig David Copperfield som alltid poserade med sin sked.

Anywho, Uri Geller är still going strong, åtminstone på tysk teve. Uri Geller's UFOs & Aliens var en direktsänd gala som - tror jag - samlade in pengar. Men till vad? Uri Gellers stiftelse för lovande unga magiker? Eller också var det bara en underhållningsgala. Alla attributen var där.



Uri Geller såg rätt fräsch ut för att vara 61 år, säkert lite lyft här och var. Eller kanske tack vare... magi?



Visst ser det här ut som en telefonväxel? Men vad fanken gick pengarna till? It's a mystery!



Och så plötsligt dök punkmormor Nina Hagen upp, och såg ut som vanligt, eller snarare som en 53-årig och kanske lite patetisk version av sig själv. Vad hon gjorde där? Who the hell knows.



Lite senare plockade den snajdiga programledaren - för Uri ledde inte programmet utan fungerade mer son en värd, en nestor, en mäktig puppet master, i bakgrunden - upp en glad och barbröstad man från Australien som tatuerat in...



...en alien abduction. Över hela ryggen. "Zo, you actually vant to be abducted?" "Yeah mate!" typ. Nina Hagen stod bredvid och fnissade. Det var just i den stunden jag knäppte av teven och gick och åt middag istället. There is no spoon...

Slut hos leveratören

Efter förra årets - i backspegeln smått förödmjukande - glöggstress med vidhäftad medelklassångest, var det nästan en lättnad när jag kom till Systemet igår för att köpa mina Brooklyn Lager och kunde konstatera att årets supply av Blossa 08 redan var slut hos leverantören (i skrivande stund finns drygt tio ex kvar i Stockholm, utspridda på diverse förorter). Jag undrar hur länge folk orkar jaga efter sin ranson av årgångsglögg innan de tappar sugen? Ska Blossas kalkylerat begränsade tillverkning nånsin slå tillbaka, eller blir det än längre köer för släppet av Blossa 09 om ett år? Vem vet.

I år är det en "söt, aningen kärv smak med inslag av kryddnejlika, kanel, kardemumma och blåbär" som ska sätta guldkant på julen. Fuck it - jag dricker hellre kiss.

Tillbaks i selen

Säg inget till Jennie Dielemans, men inclusive-semestern på Sunwing Resort var fantastisk. Tre personer har dessutom sagt att jag faktiskt blev lite solbränd. Efter visst tjat.

I eftermiddags hade Johan och jag första arbetsmötet om nästa Pet Sounds-quiz, och vi jobbar på en riktigt saftig säsongsavslutning den 4:e december. Det blir lite Bond, och lite politik. Det kommer att bli svinbra.

Ledig!

Nu sticker jag på charter. Vi kör en sån icke-PK all-inclusive (nästan) till Teneriffa. Inte en vi-vill-gå-i-bergen-och-sitta-på-mysiga-krogar-semester, mera en vi-är-tröttkörda-småbarnsföräldrar-som-vill-sitta-på-balkongen-efter-en-hård-dag-i-poolen-i-vårt-gated-community-hotell-och-hinka-vin-och-läsa-böcker-medan-barnen-sover kinda semester. Tänkte försöka mig på att inte kolla vare sig fejan, mailen eller bloggsvängen på en vecka. Det kan gå. Tar med mig Joshua Ferris And Then We Came to the End, Pelecanos splirrans The Turnaround och Johan Kindes Någon sorts extas som kvällslektyr. Känns som ett bra upplägg. Vi hörs!

Gears of War 2: Same kött, different day

Okej, efter ca tre timmar med Gears of War 2 känner jag mig klart nöjd. Jag började med att ta mig an rookien - som väl längre fram i spelet måste visa sig vara nåt slags joker i leken? en dubbelagent, eller (gasp!) en kvinna med nåt slags röstmodulator? vi får se - och leda honom genom träningsbanan. Inte för att jag behövde, det vara bara nån månad sen jag la ifrån mig Gears of War efter tre genomspelningar med en sorgsen suck, mest för att få en lättköpt Achievement (ibland är man en sån jäkla Achievementhora) och känna in mig lite.

Sen sparkar spelet igång, första banan är ett slitet och övergivet sjukhus med blod och hjärnsubstans i trevliga fontäner på väggarna - snyggt, men egentligen bara mer av samma. Det är lite längre fram som det börjar lossna: först skogsbanan (känd från första gameplay-snutten) där man åker på en stor rigg och locust kommer över med hjälp av änterhakar - det är större, bättre line of sight, mer episkt än ettan, och smått rafflande. Sen ner i grottorna igen för ett välbekant men trevligt återseende, och nu har jag precis kommit till en utbombad och brinnande stad (med civilians som löper amok och man ska undvika att slakta) och allt lovar extremt gott.

Det är en hel del snyggare än ettan, mindre grådask och mer klara färger, så klart det nu blir i en brutalt skitig och sönderkrigat eländig framtid, men det som är roligast (hittills) är de lite nya detaljerna i krigandet. Nu dör inte fienden direkt när man tömt ett magasin i dem, de blir först skadesjutna och krälar väsande runt på golvet, och är man inte rask hinner en locustkamrat fram och revivar dem, och allt bly var förgäves, vilket ger en en ny dynamik i skjutandet.

När de väl ligger där och hasar fram på marken i en svart blodpöl har man två val: antingen kutar man dit och använder den halvdöda besten som en levande sköld vilket är kul men pickan man då måste använda istället för bössan är liten och klen. När man lessnar på skölden trycker man på den blå knappen och vrider nacken av kräket med en rejäl nacksving, vilket är sweet... Men inte alls lika sweet som att strunta i sköldproblematiken, gå fram till den skadskjutne och bara resolut stampa sönder skallen med en välriktad känga. Köttigt och brutalt, men precis som i ettan är allt precis lagom over the top för att bli gött och roligt och äckligt på rätt sätt (jag tror nästan att Epic Games jobbat ännu hårdare också på de slaskande ljud som uppstår när man vadar genom lemlästade locustkadaver efter en våldsam eldstrid).

Och så är det lite nya vapen, hittills inget väldigt upphetsande även om granatkastaren är småkul. Men jag är ju bara i början än. Ser fram emot några härliga veckor i grobianernas sällskap. Jag har inte ens duellerat med motorsågen än!

Andra bloggar om Gears of War 2, Gears of War, Xbox 360, Epic Games, tv-spel, datorspel

Phew!

Trailer-pepp: Splinter

Ett ungt par ska ut på en mysig campinghelg men blir kidnappade av en förrymd fånge och hans flickvän. De stannar på en övergiven bensinmack och blir fast, för utanför väntar nåt mycket värre... Två klassiska skräckfilmsupplägg till priset av ett, som en mix av, jag vet inte, Kalifornia och The Mist kanske?

Sam Raimi-protegén Toby Wilkins indieskräckis Splinter plockade nyss hem ett gäng priser på Screamfest i Los Angeles och hypas som en av årets stora överraskningar. Den öppnade på utvalda biografer under helgen i USA och släpps samtidigt som video on demand, när den kommer hit eller släpps på dvd återstår att se. Trailern lovar gott, och Paulo Costanzo (Drea de Matteos son i menlösa sitcomen Joey) är med vilket känns helt på sin plats. Pepp!




Andra bloggar om Toby Wilkins, Splinter, Screamfest, skräckfilm, film

The Schwartz, unleashed

Tänk, till våren har det gått hela tio år sen Jar Jar Binks tokerier effektivt dödade drömmen för en hel generation Stjärnornas krig-fans. Sen den vanäran har vi gapat efter smulor från George Lucas digitala leksakslåda, och ständigt blivit besvikna - även om Episod 3 faktiskt var helt okej.

Är man inte tillräckligt nerdig för att gå ner sig i Expanded Universe-träsket, och blev svårt avtänd av trailern för barnfilmen The Clone Wars (som verkar usel - nån som såg den?) - återstår väl bara tv-spelen för att få lite mys. Och faktum är att det var mer klassisk och go' Star Wars-känsla i Lego Star Wars häromåret än i de senaste tre filmerna tillsammans, trots att det är glada Legogubbar som struttar runt i Dödsstjärnan och på Tatooine.

The Force Unleashed släpptes härommånaden och hypas som ett av de bästa LucasArts-spelen på bra länge. Har kört ett par tre timmar och får nog hålla med. Man börjar som Darth Vader och hugger ner wookies på löpande band, vilket känns klart fräscht, sen spelar man en ung Jedi-lärling som kutar runt i korridorer och på lavaplaneter och svingar sabeln mot allehanda robotar och stormtroopers. Det är ruskigt snyggt, med en look hämtad från de nyare filmerna, och att kunna plocka upp och slunga iväg sina fiender medelst Kraften är klart tillfredsställande. Bara att det är John Williams musik och Burtts klassiska ljudeffekter gör otroligt mycket för känslan.

Men jäklar vad det hackar, och vad enformigt det blir att hamra på knapparna efter bara en halvtimme, och vilka menlösa bossfajter so far. Men det är samtidigt rätt sweet att vara ond, och jag har ännu inte satt mig in i hur man uppgraderar sin lightsaber (delvis beroende på de apfula menyerna) vilket möjligen kan leda till lite roligare dueller. Jag har haft märkligt svårt att släppa spelet, vilket också beror på att de lömskt nog lagt in en del lätta achievements i början.

Summa summarum en väldigt blandad upplevelse. Nån som spelat längre? Är det värt att fortsätta?

Andra bloggar om Star Wars, The Force Unleashed, Xbox, Xbox 360, tv-spel, datorspel, film

Om jag vore du...

...och inte var tvungen att jobba nu på lördag, skulle jag bege mig till Filmhuset. Klockan 15:30 visas Svenska Ord-doldisen Svenska bilder i Bio Victor, introducerad av Hasse Alfredson himself! Detta som en del av Filmarkivets förnäma jubileumsvecka som pågår för fullt (hela programmet finns här). Det är den enda Svenska ord-film jag inte sett, och den verkar helknasig, ungefär som en av Richard Lesters Beatles-rullar. Fast förhoppningsvis bättre.

Så kan du rapportera till mig sen hur den var och vad Hasse sa!