Trailer-pepp: Art School Confidential

Terry Zwigoffs filmatisering av Daniel Clowes Ghost World är sannolikt en av de bästa filmade serierna nånsin. Thora Birch och Scarlett Johansson var perfekt castade som två svårt uttråkade tonårstjejer i en sömnig småstad, och Steve Buscemi gjorde en av sina finaste insatser som den timide 78 varvssamlaren Seymour. Aldrig har tonårstristess och alienation varit så snyggt och coolt.

Därför känns det tryggt att Clowes än en gång hookat upp med Zwigoff (som sedan dess hunnit göra Bad Santa) till filmatiseringen av Art School Confidential. Bland skådisarna finns idel favoriter: John Malkovich, Jim Broadbent, Anjelica Huston och Ethan Suplee (som ser ut att göra exakt samma småkorkade slusk som i My Name is Earl).

Detta att döma av trailern som släpptes häromveckan och lovar gott, även om Sony en smula ängsligt satsar på att marknadsföra filmen med lite sex, lite snubbel och lagom mycket Malkovich för att inte skrämma iväg publiken ("en ny film av mannen som gav er Dan Pussey, David Boring och Eightball!!" skulle kanske bli lite väl obskyrt).

Art School Confidential lär bli smått fantastisk och går upp i Amerikat i slutet av april.

This Life-update!

Jag skrev några rader i somras om att BBC lagom till 10-årsjubiléet av den gudabenådade dramaserien This Life skulle producera ett avslutande entimmesavsnitt, likt den välsignade julspecialen på The Office. Hur det blir med den saken vete tusan men det faktum att BBC äntligen släpper säsong 2 på dvd kan vara en fingervisning om att något är i görningen. Eller också har man helt enkelt lyckats lösa de problem (musikrättigheter?) som satt P för dvd-släppet av den makalösa andra säsongen i flera långa år.

Det ska bli sagolikt gött att följa Miles, Anna, Egg och de andra hela vägen till den fasansfulla finalen - och som bonus se Martin Freeman som, visar det sig, faktiskt gjorde sin tv-debut i "Last Tango in Southwark", första delen av andra säsongen.

Biopic-bonanza: Capote vs Walk the Line

Det är alltid knepigt, det där att se Oscarnominerade och vedertaget fantastiska filmer. Capote och Walk the Line gick båda upp i USA i höstas till lysande kritik och har fått ett gäng nomineringar vardera. Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollerna och har båda redan knallat hem med de obligatoriska pre-Oscar-gobitarna BAFTA (Hoffman), Screen Actors Guild (Hoffman) och Golden Globe (varsin). Trailers och filmklipp har rullat i evigheter.

Man vet ju att det är bra, att det är riktigt bra, så vad faen ska man göra när man till slut ser filmerna efter 2-3 månader av enveten hype? Det är bara att konstatera att... jo, det var bra. Nästa, tack? (På grund av den här lyxproblematiken har jag fortfarande inte kommit till skott med Brokeback Mountain - det känns som om jag redan sett den. Det är den där med gaycowboyerna va?)

Hur är Walk the Line och Capote då? Jotack, bra. Walk the Line är regisserad av favoriten James Mangold (Identity, Cop Land) och är den mer konventionella av de två. Barndom inkl traumatisk händelse, drömmar, harvande, genombrott, lycka, förfall, kris, redemption, triumf. Walk the Line går sånär i den klassiska biopic-fällan att vilja bita över för mycket och klämma in ett helt liv på två timmar med följd att det brister i fokus (som Kinsey gjorde häromåret) men räddas av sin osentimentala ton och sina fullständigt bländande skådespelarprestationer. Både Phoenix och Reese Witherspoon är fenomenala, porträttlika och sjunger dessutom fantastiskt. Walk the Line är en måttlöst romantisk film, med - såklart - ett soundtrack att dö för.

Capote tar en annan väg och koncentrerar sig helt och hållet på Truman Capotes arbete med reportageromanen In Cold Blood. Filmen börjar med morden i Kansas 1959 - då är Capote redan kungen av mäkt i New York-societen, sitter i oklanderlig kostym och drar skabrösa anekdoter med ett hov av villiga skrattare runtomkring sig - och följer honom under de fyra år han arbetade med dokumentationen av rättsfallet och den komplexa relation han utvecklade till Perry Smith, en av mördarna.

Hoffman, vanligtvis en charmig brumbjörn till karl, gör en förvandlingsakt som har Oscar written all over it: flamboyant, feminin, med säreget mesig och entonig smurfröst (tips: se filmen textad) är han väldigt lik den riktige Capote. Han räds inte att visa upp mannen från flera sidor: som kvick och charmerande dandy, som cynisk och ynklig manipulatör. Capote har en stram, kylig look, berättar det mesta genom den sparmakade dialogen och har skalat bort allt onödigt. Ett storverk i måttfull inramning. Jag har bara svårt att komma över det bizarra faktum att bruksskådisen Dan Futterman - den odräglige amerikanske snubben i söta Kate Beckinsale-komedin Shooting Fish - har skrivt manus (och fått en välförtjänt Oscarnominering för besväret).

Alltså: hur förutsägbart det än känns så kan jag bara hålla med exakt alla andra: vi pratar om två kanonfilmer. Capote - mindre bländande, mer intressant - vinner på målfoto.

Fun with Dick and Jane

Jag är inte direkt hyperaktuell med detta, men passa på innan den går ner för Fun With Dick and Jane är just nu det roligaste man kan se på bio. En remake på Ted Kotcheffs sjuttiotalskomedi med George Segal och Jane Fonda i huvudrollerna, nu utbytta mot Jim Carrey och Tea Leoni som Dick och Jane Harper, ett lyckat övre medelklasspar med fet villa, fin bil och utomhuspool på gång. Dick är mellanchef på ett konglomerat och karriären verkar gå spikrakt uppåt när han utses till presskontakt inför en viktig intervju - i själva verket är företaget konkursmässigt, Carrey får storögt ta mediasmisket och se jobbet, framtiden och tillgångarna gå upp i rök.

Fun with Dick and Jane kommer i kölvattnet efter förra årets lyckade antiglobaliseringsfeelgood In Good Company och är en lika underhållande satir över medelklassangst, statusjakt och corporate greed. Jim Carrey håller sig oväntat lugn och släpper fram Tea Leoni, som efter att ha tränat i Spanglish och Hollywood Ending blommar ut som en komedienne av stora mått - hon är helt orädd och djävulskt rolig, och bland det bästa med filmen är att hon inte är en bifigur som bara reagerar på Carreys tokerier utan aktivt driver på deras uppsluppna förvandling från förnöjda waspare till taffliga bankrånare i roliga lösskägg. Ett så samspelt och jämlikt äkta par - jämlikt i betydelsen lika roliga - har jag nog inte sett sedan William Powell och Myrna Loy strösslade kvickheter och löste brott i The Thin Man-filmerna. Så bra är det.

Birollsgalleriet bjuder också på guld. Alec Baldwin gör i stort sett samma roll som i Elizabethtown, charmig ärkekapitalist med ett hjärta av sten - han gör det ledigt och prickar in en giftig Bush-parodi på kuppen. Richard Jenkins (aka Nathaniel Fisher Sr i Six Feet Under) som spelar kriminell chef med sin sedvanligt sorgsna dignitet är som alltid ruggigt sevärd, även om han spelar full med en finess som blir lite väl mycket lokalrevy ibland.

Jag hade - av oklar anledning - noll förväntningar på Fun with Dick and Jane och njöt i fulla drag av filmens smartness, ohämmade knasigheter och oväntat brutala ton. Fattas bara annat när Judd Apatow (med Freaks & Geeks och 40 year-Old Virgin på meritlistan) haft ett finger med i spelet.

Oscargalan räddad!

Så har Kanal 5 till slut tagit sitt ansvar och köpt in Oscargalan för dyra pengar och vi som gärna sitter uppe missinassen och ser Jon Stewarts förmodat briljanta öppningsmonolog i realtid kan andas ut. Det borde väl inte vara helt omöjligt för femman att kränga reklamtid trots den sena timman, och faktiskt känns Unibet- och Dressmanspottar var tionde minut snäppet roligare än pauskommentarer från Göran Everdahl i smoking från en studio på Gärdet. Eller - ve och fasa - den där oförglömliga galan i TV4 för några år sen då Steffo och Lotta Mossberg - två stora tänkare med grundmurat filmintresse och oöverträffad verbal briljans - satt och gäspade sig igenom de första timmarna ("jaa du Steffo, vi har suttit uppe sen klockan tre vi, där är förresten han Kevin Spacer...") ända till Fyran bröt för morgonnyheter och helt sonika sket i att visa sista timmen (då det väl ändå inte händer något speciellt?).

Förra året livebloggade jag från galan och eftersom responsen blev helt överväldigande (2 kommentarer) så blir det en minst sagt efterlängtad repris i år. Stay tuned.

Dave Chappelle's Block Party

Dave Chappelle arrangerar "hemlig" utomhuskonsert i Brooklyn, delar ut gratisbiljetter via internet, bjuder in gräddan av politiskt medveten soul och rap (Kanye West, Erykah Badu, Common, Mos Def, The Roots, Fugees, Talib Kweli, Dead Prez, Jill Scott), låter Michel Gondry regissera och Ellen Kuras fota. Kan resultatet bli annat än exakt hur fantastiskt som helst? 2000-talets svar på Wattstax går upp i USA 3 mars - se trailern här.

Brutal Deluxe

Jag vet inte om detta verkligen är sant, men enligt vad The Movie Blog och andra rapporterade i början av veckan är mästarmötet snart ett faktum: Sly och Arnie ska göra en film ihop. Så fort Schwarzenegger är klar med att inte ge uppskov till dödsdömda fångar, motarbeta homoäktenskap och ta krafttag mot det enorma samhällsproblemet med våld och sex i tv-spel sätter inspelningarna igång, under ledning av stjärnproducenten och Ron Howard-kumpanen Brian Grazer.

Det är såklart lätt att ironisera över att två grånade muskelmän på snart 60 jordsnurr som karriärmässigt peakade 1992 (T2) resp 1997 (Cop Land) återigen ska pressa in sina saggiga, manzier-krävande kroppshyddor i tajta t-shirtar och fatta Uzin med ådrig hand, men what the hell, kan Harrison Ford så.

Och det vore faktiskt på tiden: lätt desperata matchningar av actionhjältar har varit sparsmakade sen åttiotalet då det gjordes en handfull. Walter Hills Red Heat ("Moscow's toughest detective. Chicago's craziest cop. There's only one thing worse than making them mad. Making them partners") parade Arnie med James Belushi som iofs inte kvalar in som våldsman men dög som festlig sidekick under några år. I Blake Edwards City Heat ("When a hotshot cop and a wise-guy detective get together... the heat is on!") fick Clintan dras med Burt Reynolds. Och i Tango & Cash ("Two of L.A.'s top rival cops are going to have to work together... Even if it kills them") hamnar snutarna Sly och Kurt Russell i finkan och måste rymma för att hämnas på knarkbaronen Jack Palance.

Arbetsnamnet på den nya filmen är Brutal Deluxe vilket låter som ett humorprogram med Pontus Enhörning och i värsta fall är lika kul. Frågan är om man väljer att ta den lättsamma approachen som i tidigare försök (det funkade i Tango & Cash som jag minns som ganska underhållande) eller köra rak och stenhård action? Gissningsvis blir det geriatrisk pangpang, gott om body doubles och en stor skopa självdistanserad humor inklusive pliktskyldiga Viagra-vitsar och syrliga passningar storstjärnorna emellan. Det kan bli hur hemskt som helst - förutsatt att allt inte bara visar sig vara en överpeppad nostalgikers våta dröm.

Stephen King känns relevant igen

Det var duktigt länge sedan man blev till sig över någon av Stephen Kings nya böcker, men efter bilolyckan 1999 som nästan kostade honom livet har han slagit av på takten vilket verkar betyda färre men bättre romaner framöver. För några veckor sen släpptes Cell som Amazon flämtar är "his goriest, most horrific novel in years, not to mention the most intensely paced" vilket såklart låter mumma.

Och 60 sidor in på boken kan jag bara hålla med. Ingen långsam upptrappning, ingen presentation av karaktärerna, ingen författare med skrivkramp i huvudrollen, inga fantasifulla ensambarn, inga utvikningar om Maines lokalhistoria - Cell är mer som ett filmmanus som slungar in oss i handlingen från första scenen. King blåser liv i den där obesvarade frågan om mobiltelefoners eventuella skadlighet och låter alla som pratar i mobben ett helt vanlig eftermidag i oktober drabbas av... nånting riktigt otäckt, med arbetsnamnet The Pulse. Och lägger torrt till: "The term was a misnomer, of course, but within ten hours of the event, most scientists capable of pointing this out were either dead or insane."

Offren - och de är väldigt många - blir rabiata mördarmaskiner som vilt babblande hugger ner sina medmänniskor och jagar längs gatorna efter nytt kött. En ung serietecknare hamnar mitt i kaoset och barrikaderar sig tillsammans med en handfull andra i lobbyn på ett övergivet hotell i centrala Boston. Från våningarna ovanför hörs dunset från smittade hotellgäster som irrar runt i korridorerna, och utanför glasdörrarna bullrar det dovt av explosioner, trafikolyckor och flygplan som singlar ner från himlen. Det är blodigt, osentimentalt, ordknappt och rejält spännande.

Cell är tillägnad idolen Richard Matheson och kompisen George Romero (vilket lär vara en fingervisning om bokens riktning) och kan King hålla stilen vankas slabbig läsfest i 350 sidor till.

Munich

Nej, Munich blev inte riktigt den filmfest jag hade peppat på. Det är något som inte riktigt lever, och jag har svårt att sätta fingret på vad. Spielberg har lagt ribban högt och vill göra en film som funkar både som nagelbitare, som dramadokumentär, som en studie i vad hat och våld gör med människor, och som nutidsdokument om terrorism, intolerans och konflikten Israel-Palestina. De olika delarna skaver mot varandra på ett osmidigt sätt och vissa funkar mycket bättre än andra.

Det är tveklöst i actionscenerna Spielberg lyckas bäst. Återskapandet av gisslandramat på München-OS 1972 är makalöst tajt och spännande och filmens höjdpunkt, om man nu kan säga så om ett så grymt och tragiskt förlopp. Hela sekvensen är i stort sett dialoglös, fruktansvärt intensiv och extremt blodig, med de mest grafiska scener Spielberg målat upp sen den berömda Omaha Beach-sekvensen i Saving Private Ryan. Och vedergällningen, de fiffiga och utstuderade lönnmorden på attentatsmakarna som Mossads hemlige agent Avner Kaufman (Eric Bana) och hans team iscensätter, är ruggigt snygga. Janusz Kaminskis foto har nästan Altmanska kvaliteer när han ligger en bra bit ifrån händelseförloppet i långa tagningar och låter kameran rastlöst jaga runt i djupfokus mellan offer, gärningsmän och förbipasserande. Otroligt styvt gjort.

Den internationella rollbesättningen såg spännande ut på papperet men resultatet blir en accentfestival dit alla är bjudna. Skådisar från Australien, Irland och Frankrike spelar israeler, en britt spelar sydafrikan, en tysk spelar, eh, tysk - och alla gör det på bruten engelska med accenter som kommer och går under filmens lopp (utom Israels premiärminister Golda Meir som konsekvent pratar med klockren Brooklyn-dialekt). OK, jag begär inte att Spielberg ska göra en Mel Gibson och låta alla tala hebreiska med textremsa men europuddingfaktorn blir smärtsamt hög.

En annan sak som stör är att det aldrig riktigt klaffar mellan agentgänget, jag får inte riktigt känslan av att det är människor av kött och blod. Ibland klickar det, som i de välsmorda och rafflande actionavsnitten, men ibland i scenerna när gänget käbblar, bondar och bygger snillrika bomber av mekano känns det lite som Jönssonligan och lönnmordet. Dialogen dem emellan är bra stolpig, vilket är svårt att förstå med tanke på att det är höjdare som Eric Roth (Ali, Insider) och Tony Kushner (Angels in America) som hållit i pennan.

Trots att Spielberg satsat hårt på autenticitet - från bilar och kläder till polisonger och nyhetsinslag - framstår flera av spelarna i den internationella terrorist/informatörs-svängen som de flamboyanta masterminds som brukar befolka Bond-filmerna. Det är kul att se Michael Lonsdale (Hugo Drax i Moonraker) igen och han gör sin pragmatiska och verserade skurk med den äran, men det är samma figur vi sett mången gång - mästerboven som ska dricka svindyrt vin, gå promenader och avspänt och pretentiöst filosofera kring sitt värv samtidigt som han steker kyckling.

Och medan jag ändå är på gnällhumör: i en scen mot slutet korsklipps det mellan svettsprutande sex (i slow motion!) och desperata terrorister som avrättar bakbundna människor med automatgevär. Jag förstår vad tanken bakom scenen är, men det är smaklöst gjort och framförallt ofattbart corny, nästan i klass med den numera legendariska kalkonscenen i Matrix: Reloaded (där det ju klipptes mellan extatiskt rave och Trinitys/Neos mjukporriga knull i grottan). Ett märkligt snedsteg av Spielberg och hans annars mästerliga klippare Michael Kahn.

Politiken då? Well, jag har svårt att hetsa upp mig över Spielbergs agenda. Han har kallat filmen för "a message of peace" och ansträngt sig för att göra båda sidor hörda, och som hyfsat oinsatt svensk tycker jag att han lyckats. Våld föder våld, en statsmakt som tar till iskallt våld mot några för att lösa ett problem för många är fel ute. Att han fått massiv kritik från israeliskt håll kan väl ses som ett gott betyg.

Att världens mest framgångrika filmregissör gör en film om ett så kontroversiellt ämne är bara att applådera, och Munich är absolut en modig film. Att den sedan inte riktigt lyckas i sin ambitiösa mix av dokumentär, drama, politik och pangpang - och med sina nästan tre timmar är snäppet för lång - är en annan femma.

The Weather Man

Det vore en smula övermaga att kalla Gore Verbinski för auteur, snarare nyfiken - han har betat av ett gäng olika genrer under sin ganska korta bana som regissör. Slapstickbetonad barnfilm i Mouse Hunt, romantisk action i The Mexican (som jag inte sett men som flera av mina nära och kära menar är en av världens hittills uslaste filmer), lyckad remake på j-horror i amerikaniseringen av The Ring, och mustig piratmatiné i Pirates of the Caribbean-franchiset (tillbaks till barnfilmerna med andra ord). Av entusiaster på IMDb:s message board jämförs han med Spielberg men där får vi nog lugna oss några hekto - först får han bevisa att han är mer än en god hantverkare och värka fram en Sugarland Express eller en Närkontakt av tredje graden. (Än så länge är han mer The Terminal än Schindler's List, om man säger så.)

Men The Weather Man är ett stort steg på vägen - en liten och intim film med Verbinski-mått mätt. Nicolas Cage är väderpresentatör på en tv-kanal i Chicago, slick och duktig framför telepromptern, misslyckad i allt annat. Sonen trasslar och får en stödperson med pedofiltendenser (en svettig Gil Bellows från Ally McBeal), dottern är överviktig och mobbad i skolan. Cage försöker fumligt lappa ihop det med ex-frun och förgäves duga i sin Pulitzervinnande och tillknäppta fars milt nedlåtande blick. Och lära sig leva med nesan att med jämna mellanrum bli anfallen med snabbmat från förbikörande smartasses på stan.

The Weather Man fick fesljumna recensioner och sjönk obemärkt i USA men är i själva verket en pärla. En melankolisk, snyggt paketerad komedi (välstädat och snökrispigt foto av Phedon Papamichael, också aktuell med Walk the Line) som är och tassar runt i samma milt existentialistiska filmuniversum som Alexander Payne gjorde i Election och About Schmidt, eller som en nyduschad Todd Solondz utan den riktigt tunga svärtan. Hans Zimmers ovanligt osentimentala musik påminner om Jon Brions hetsiga plock i Punch Drunk Love och skapar samma känsla av oro. Skådespelarna är välplockade: Hope Davis gör ännu en fenomenal biroll som Cages alienerade fru, en dämpad Michael Caine är stillsamt skräckinjagande i sin torra, knappa spelstil och ödlelikt plirande gestalt.

Bäst av alla är Nicolas Cage, som kör sin sorgsna deadpan-stil till fulländning. Dock utan de publikfriande plötsliga explosionerna av stirrigt vansinne. Cage är ovanligt nedtonad, hårt kontrollerad, och hans tafatta försök att ställa saker till rätta är hjärtskärande roliga. The Weather Man må utmynna i en lättköpt och föga överraskande Lär dig att älska dig själv-slutkläm som skär sig mot den modlösa och härligt svarta tonen i anslaget, men det spelar föga roll när vägen dit är så underhållande, välskriven och brutalrolig.

All the President's Men ÄNTLIGEN på dvd!

Alan J Pakulas mästerliga Watergatethriller All the President's Men får äntligen den dvd-utgåva den förtjänar lagom till 30-årsdagen. Jorå, den har funnits ute i flera år, men bara i en menlös vaniljdisc utan några som helst extras, i kapat 4:3-format som effektivt sabbar Gordon Willis sobra bildkompositioner. Bland extramaterialet finns bland annat en nyinspelad making of, en kortis om Deep Throat (aka FBI-mannen Mark Felt som ju så snöpligt gav sig till känna i somras bara några veckor innan Bob Woodward hann breaka nyheten i sin bok The Secret Man), och kommentarer av Robert Redford (vilket han tydligen sällan gör).

Jag tycker det låter mumma, det enda som saknas är ett kommentarsspår av manusförfattaren William Goldman, vilket i och för sig inte är någon skräll - All the President's Men var en smärtsam upplevelse för Hollywoods manusnestor.

Redford köpte filmrättigheterna till Woodward & Bernsteins numera legendariska grävning redan på korrekturstadiet och anlitade sin kompis Goldman för att göra filmbearbetningen. Efter att ha brottats med luntan under åtta månader - fått fason på den obefintliga strukturen, den totala bristen på dialog, myllret av inblandade, kravet att alla händelser måste beskrivas korrekt och autentiskt (dels för att inte råka på potentiella stämningar, dels för att historien var så välkänd att alla försök till att Hollywoodifiera storyn skulle sågas av pressen), kittlat båda stjärnjournalisternas egon i lagom grad, fått godkännande av de känsliga cheferna på Washington Post - lämnar Goldman till slut in en version som funkar.

Inget händer på några veckor - sen blir Goldman hembjuden till Redfords lägenhet i New York. Woodward och Bernstein är där. Stämningen i rummet är lite konstig. Sen berättar Redford lite i förbigående att Bernstein och hans dåvarande flickvän Nora Ephron skrivit en egen manusversion - vill du titta på den?

Förödmjukad lämnar Goldman mötet så fort han kan. Advokater tar vid, Goldmans version gäller fortfarande, Pakula anlitas och sen börjar nästa mardröm - det visar sig att Pakula är veligheten personifierad och vill ha två versioner av alla scener, så man kan jämföra vilken som är bäst. Dessutom spånar Pakula fram en öm scen mellan Bernstein (spelad av Dustin Hoffman) och hans exfru som Goldman tjänstvilligt skriver in i manus - men då vill Redford också ha lite kjoltyg i sina scener, och kampen börjar för att pressa in minst tre scener med Woodwards flickvän i ett manus som redan är för långt. Samtidigt som Redford och Pakula är i luven på varandra. Efter ett och ett halvt år och ändlösa manusversioner - och någon vecka innan inspelningsstart - slutar telefonen ringa och Goldman förstår att han är ute ur leken.

Allt detta kan man läsa i Adventures in the Screen Trade, Goldmans välkända bok om filmbranschen. (Hans maxim "Nobody knows anything", om hur alla i Hollywood mer eller mindre famlar i blindo efter nästa stora kassako, har blivit klassiskt och känns ju fortfarande aktuell.) Uppföljaren Which Lie Did I Tell? är ännu bättre, Goldman är ömsom bitter, ömsom bitchig och rolig, och hela tiden intelligent och extremt underhållande, vare sig han skvallrar om neuroserna hos stjärnorna på A-listan, analyserar klassiska filmscener eller ger handfasta råd åt aspirerande manusförfattare.

Det blev hur som helst en fenomenal film och Goldman fick en Oscar som tröst. Redford och Hoffman är perfekta, likaså Jason Robards som också Oscarbelönades för bästa biroll. Det är fascinerande hur en film som egentligen bara handlar om två karlar som pratar i telefon, sitter på redaktionsmöten, ringer på hos folk och jagar fakta i arkiv och bibliotek (uppåtåkningen mot taket i Library of Congress har blivit klassisk) kan bli så djävulskt tät och spännande. All the President's Men kan dessutom vara den mest journalistromantiska film som gjorts. Och sjuttiotalsmiljöerna ser helt fantastiska ut: stora gråa redaktionsrum med orangea heltäckningsmattor och ändlösa rader av cubicles där polisongförsedda män i breda slipsar och kortärmade skjortor knattrar loss på sina skrivmaskiner. Skrivmaskiner!

Dvd:n släpps på måndag.

Brokeback to the Future

De har ju legat ute och snurrat på nätet ett tag nu, de skickliga, snyggt subversiva och ofta geniala nytolkningarna av filmklassiker genom kärleksfullt omklippta trailers. The Shining som hjärtevärmande familjekomedi och West Side Story som zombierulle är ett par av de bästa. Stackars Tom Hanks råkar dubbelt illa ut: först som offer för Meg Ryans kärlekstörstande stalker i thrillerversionen av Sleepless in Seattle, och sen som barnslig - fast på fel sätt - man i pedofildramaversionen av trivsamma Big (it had to happen!).

Den senaste är Brokeback to the Future, som lånar musiken till Ang Lees kobojsare och gör en ny och spännande tolkning av Back to the Future-trilogin. För visst har relationen mellan Marty och Doc alltid känts som nåt djupare än bara prillig vänskap?

Firewall: comeback för Harrison Ford?

Jag plöjer den brittiska filmtidningen Empire varje månad med lite blandade känslor - man kan bli en smula leds på deras ohämmade besatthet av biffiga filmfranchiser som Star Wars, Sagan om Ringen och Harry Potter - men om det är nåt jag verkligen gillar med Empire är det deras massiva entusiasm inför nya filmer. Det redaktionella tänket går ut på att en kommande blockbusterfilm per definition är lysande, tills motsatsen bevisats. I dessa tider av slentriangnäll på popcornfilmer är det fint med en tidning som peppar så stenhårt trots att det ofta rör sig om blint önsketänkande.

Det nya numret bjussar på ett uppslag med en fet bild på Harrison Ford som sammanbitet häver sig ur en brinnande bil och gör sig redo för vedergällning - det är nya thrillern Firewall som är på gång. Ford spelar Jack Stanfield, säkerhetschef för ett stenrikt bankkonglomerat, vars familj tas gisslan av slemma skurkar som tvingar honom hacka sig in hos arbetsgivaren för att länsa kontot på pengar. Men självklart finner sig Jack inte i detta utan vänder på steken och en katt-och-råtta-lek tar sin början, Stanfield måste stoppa skurkarna och samtidigt rentvå sitt eget namn och yada yada yada.

Upplägget känns väl bara fräscht om man bott i en jordkula sen Die Hard (och Ransom, och Hostage) och det kan förstås bli hur slappt och standard som helst. Men jag måste erkänna att den där bilden - och den hyfsade trailern - faktiskt räcker rätt långt. Även om upphetsningen är måttlig så finns den där. Vilket kanske säger mer om hur vi omfamnar vår Harrison Ford-nostalgi än om nåt annat, för naturligtvis vore en comeback något helt och hållet ljuvligt.

Ford gör numera bara en film om året och lär kunna välja och vraka bland toppmanus, men hans filmsvit de senaste åren är deprimerande läsning: Air Force One, Six Days Seven Nights, Random Hearts, K-19: The Widowmaker, och sist men inte minst det katastrofusla försök till buddymovie/poliskomedi som var Hollywood Homicide, kanske en av de tjugo sämsta filmer som gjorts. Rollen som mordisk make i Zemeckis underskattade rysare What Lies Beneath/Dolt under ytan är det enda undantaget i en svårslagen radda svårbegripliga rollval.

Men nu är en comeback på gång - kanske. Visst vore det väl bäst för alla om Harrison Ford kunde glida in i roller som lite bättre matchar hans ålder (64 i sommar) men så länge flera generationer av Indiana Jones/Han Solo-fanboys göder hans redan åldersnojiga ego (glöm aldrig den fasansfulla buspojksfrissan och ringen i örat han la sig till med när Calista Flockhart-romansen startade för några år sen) så kommer det att vankas fåfäng action. Det är som bekant svårt för actionhjältar att bli seniorer, har man inte tur som Bruce Willis och plockas upp av begåvade fans som Tarantino och Rodriguez kan det sluta med att man blir guvernör i Kalifornien, eller desperat klänger sig kvar vid gamla meriter (stackars Sly har både Rocky VI och Rambo IV i pipelinen).

Och nu när Indiana Jones 4 faktiskt verkar vara i rullning på allvar är det bara att inse att Harrison Ford vill fortsätta springa runt med bössan i hand, om så bara en sista gång (han har ju aviserat att Indy 4 måste bli klar innan han fyller 65 för att det inte ska kännas alltför larvigt).

Töntig titel (Brandvägg... det smakar lite Wallander va?) och klichétyngd handling till trots så finns det sannolikt mycket att glädja sig åt i Firewall, Skurken spelas av snygge Paul Bettany, regissören heter Richard Loncraine och gjorde visserligen bleka romcomen Wimbledon men också Ian McKellens fantastiska filmversion av Richard III. Fru Ford spelas av Virginia Madsen som gör en Halle Berry och går tillbaka till den typ av b-rullar hon ofta träskade runt i före sin Oscarnominering för Sideways, dock med en tiofalt större budget. Och Harrison Ford istället för typ Burt Reynolds.

Håll en tumme att Firewall inte suger. USA-premiär på fredag, här hemma får vi vänta till april.

Trailer-pepp: Slither

När jag var i mina tidiga tonår var filmbolaget Troma bland det ballaste och mest obskyra jag visste. Tromas signum var sleaziga men smarta exploitationfilmer med glimten i ögat som bar sina trashiga referensramar med stolthet och lovade splatter, slapstickvåld och lagoma doser t&a. Skräckelkomedier gjorda med hjärta - lite som om Airplane!-trojkan Zucker-Abrahams-Zucker tvingades göra film med mindre budget, sämre skådisar och avsevärt mer blod. Troma-grundaren Lloyd Kaufman, en glad liten sprattelgubbe i kostym och fluga, dök upp här och var som en modernare Russ Meyer (minus bröstfixeringen) eller John Waters (minus begåvningen) och promotade hejigt sin livsgärning. Troma och deras galjonsfigur The Toxic Avenger kändes kul och happening.

Iallafall var det så i teorin - för detta var pre-dvd och Tromareleaser var svåra att jaga rätt på om man inte var nere med undergroundgänget som importerade Argento och Fulci på vhs med holländsk text. Förutom nån filmfestivalvisning här och där - Chopper Chicks in Zombie Town, som var sådär - såg jag i praktiken knappt några Tromafilmer utan levde på hoppet. När väl backkatalogen kom ut några år senare hade jag kanske blivit lite för gammal för att orka engagera mig i Toxies blodiga tokerier, och kanske hade kvoten av gross out-humor fyllts av mainstreamkomedier som American Pie- och Scary Movie-serierna för att Troma skulle överleva (fast de sprutar fortfarande ur sig filmer, direkt-till-dvd). Misstanken gnager att Tromafilmerna aldrig var så smarta och roliga som jag drömde om utan ganska taffliga och töntiga. (Eller har jag fel?)

I vart fall är det med ett uns av möjligen missriktad nostalgi som peppen inför Slither, en ny skräckkomedi med Tromakoppling, ändå blir hyfsad. Handlingen är klassisk b-skräckis: under den mysiga ytan i en sävlig småstad i Amerikas heartland finns något ohyggligt som förvandlar befolkningen till mutanter. För manus och regi(debut) står James Gunn, som efter en karriär som manusförfattare på Troma jobbade upp sig till remaken på Dawn of the Dead häromåret (och båda Scooby Doo-filmerna, men det förtränger vi), och han verkar lånat friskt från allehanda filmer samt hinkat på med blod och slem.

Slither har fina lågbudgetskådisar som De Palma-favoriten Gregg Henry, härliga Elizabeth Banks från 40 Year-Old Virgin och framförallt Michael Rooker, han med den döda blicken, det kantigt brutala utseendet och den hesa sydstatsbrytningen från Henry: Portrait of a Serial Killer och JFK bland många andra. Och som en hyllning till sin gamle mentor har Lloyd Kaufman fått en liten roll som "Sad Drunk".

Slither har USA-premiär 31 mars - trailern ser du här.

Guldbaggegalan - jag var där!

Det var det. 2005 års baggar är utdelade och några skandaler blev det förstås inte, om man inte är generös nog att som Aftonbladet räkna in Runges "attack" mot Lena Einhorn, där han - helt korrekt, visade det sig - suckade att det var svårt att mäta sig med pk-märkta filmer om flyktingar och Förintelsen. Ibland är vanlig hederlig medelklassångest bara inte tillräckligt.

Däremot var galan väldigt mycket roligare live än på teve. Vet inte hur sändningen kändes men på plats var det rappt, roligt och underhållande, med några barmhärtigt få och korta undantag (Häckners poänglösa stumfilmssnuttar, det traditionsenligt aptrista dansnumret med Bounce, Rickard Wolffs avrättning av Att angöra en brygga). Kategorierna avlöste varandra i ett nästan Golden Globe-rappt tempo, stämningen var uppsluppen och Lena Endres manus var förvånansvärt vasst och välskrivet (vem höll i pennan?).

Men det delvis nya greppet att skräddarsy utdelarna efter vinnarna var egendomligt - om Britt-Marie Mattson och en knappt hörbar Ingrid Segerstedt-Wiberg baxas ut på scen för att dela ut Bästa manus känns det kanske inte som en skräll att det var Einhorn som skulle bli the one?

Det bidde förstås några överraskningar, den största att en långfilmsdebuterande tant snodde hem de två tyngsta baggarna framför både Runge och Fares. Snopet men kanske rättvist: har fortfarande inte sett Ninas resa men envisa uppgifter gör gällande att den är mästerlig, och sen är det ju kul med lite spridning av priserna. Roligast av allt var att Ulf Malmros fick regibaggen för Tjenare kungen vilket nog få hade räknat med. Och att den första Gullspiran gick till en gammal hjälte som Per Åhlin (som från publikplats såg ut exakt som Pagrotsky där han pinnade upp med tomteskägg, tre äpplen hög).

En annan lite mer obehaglig surpris var att Bästa manliga huvudroll helt oväntat gick till Krister Henriksson, som småpackad (?) lallade upp på scen och var lika häpen som publiken. Och att Bergmanpriset detta år blev en parodi på sig själv. Jag har lite blandade känslor för det priset, å ena sidan är det fint att lyfta fram doldisar som filmrestauratörer och biografmaskinister, å andra sidan känns det också som ett lite osunt sätt för Bergman att trots sin fysiska frånvaro ändå gegga runt som en rynkig ande över galan. Att ge priset till avgående SFI-bossen Åse Kleveland kändes så incestuöst, internt och självbespeglande att det nästan blev komiskt (ger Gammelman priset till sig själv nästa år månne?).

Sen var det förstås spännande för en kändiskåt nörd som undertecknad att få svansa runt bland "filmeliten" med finslipsen på och ett glas gratisbubbel i den svettiga handen. Jag har varit på några galapremiärer och det är alltid samma tragikomiska upplevelse att gå uppför den röda mattan i strålkastarnas scen och möta hovet av fotografer, som reflexmässigt gör bedömningen att man är en nobody och snabbt sänker sina kameror och spanar vidare över ens axel för att se om Eva Röse är på g.

Väl på plats i salongen hamnade vi bredvid en av kameramännen med uppgift att filma scenen från publikplats, och olyckligt nog ("de va tamefan en chans på miljonen" muttrade SVT-veteranen bistert) hade Kanal 5:s reslige filmguru Ronny Svensson hamnat precis framför teleobjektivet - hans mäktiga fullmåne hotade fylla stora delar av bilden med rosablänk. Men som det sanna proffs han är flyttade han sig lydigt efter en diskret propå och en mindre man fick ta hans plats.

Efterfest på Trägårn medelst buss och vi lyckades gama till oss platser i den allra första busslasten, som visade sig bestå av filmbolagsgubbar i beiga kostymer samt diverse hangarounds med sikte på buffén. Därefter kom skådisarna och regissörerna och trots månget bekant ansikte var det bara en man som hade någon star quality värd namnet - jag talar förstås om den influgna prisutdelaren Mads Mikkelsen som var rent löjligt snygg in the flesh och satt och myste i soffan med ett entourage av tindrande bruttor. Min pinsamhetströskel var alldeles för låg för att göra något annat än att dregla lite på avstånd och kvällens clou var ett faktum.

Förhandstipset då? Det blev 5 rätt av 9 vilket väl får anses som hyfsat.