Dakota Fanning hamnar i Bizarro World

Månadens YouTube: barnstjärnan Dakota Fanning åker till Japan för att promota War of the Worlds och blir intervjuad av en djävulskt nervös ung man, samtidigt som studiopubliken bestående av peppade tonårstjejer fnittrar sig fördärvade (och någon sadistisk producent lagt på knasiga ljudeffekter här och var som grädde på moset). Ett av de mest underhållande/pinsamma klipp jag sett på länge, mest för att lillkillen som fått äran att göra intervjun är så spektakulärt nervös på gränsen till total kollaps men också för att hans helt oförställda sociala panik kontrasterar så fint mot Hollywoodveteranen Fannings drillade säljsnack (men ingen skugga över Fanning: som det rutinerade proffs hon är hanterar hon situationen fint och är väldigt rar mot sitt flippriga fan).

Häng kvar till slutet då intervjun sönderfaller i angelägna frågor som "Is Tom's dog he or she?" och killen i stort sett imploderar och kvider fram "This is a pen!" inför en förbluffad Fanning.

Kvällen då Jimmy Page dog inombords

Som gammalt Led Zeppelin-fan var det obligatoriskt att knäppa på utdelningen av Polar Music Prize på TV4 igår, trots det fullständigt orimliga i själva konceptet - var det verkligen Stikkan Andersons sista vilja att varje år välja ut en mätt & belåten multimiljonär ur rockhistorien och tvinga honom (för det är nästan bara män som fått den äran) till Stockholm för att ta emot ytterligare en miljon för något fint de gjorde för trettio år sen? (En miljon kr, det är väl för övrigt vad Paul McCartney tjänar i timmen?)

Led Zeppelin verkade tycka att det var en trevlig kväll - att ta emot en plakett ur Carl XVI Gustafs hand är ju inte samma komediupplevelse för dem som för oss undersåtar - men som tv-tittare blev det rätt så plågsamt. TV4 hade kvällen till ära plockat fram sina allra vassaste knivar ur besticklådan: Petra Nordlund iförd en gräslig brun klänning som påade på ocharmig svengelska, och Rickard "Bingolotto" Olsson som enligt egen uppgift är ett stort fan men inte lyckades göra något vettigt av sin intervju med gubbarna (det var ungefär när han sa "you have done so much amazing songs" som jag var tvungen att zappa vidare pga akut sekundärskam).

I vanlig ordning blev det coverband: Soundtrack of Our Lives gjorde en tung version av Kashmir, och Nina Perssons Whola Lotta Love funkade, även om det förstås hade varit roligare om hon gett den rockrökaren samma kärleksfulla behandling som Black Sabbaths Sabbath Bloody Sabbath som ju blev sagolikt vacker snällpop i Cardigans händer. (Undrar förresten om kungligheterna i salen förstod att de lyssnade till en låt om att knulla - vad var det för tankar som for genom Prinsessan Lilians huvud när Nina sjöng "I'm gonna give you every inch of my love" månntro?) Man måste beundra the sheer balls hos Ebbot och Nina Persson som vågade ställa sig på scen och dra några av rockhistoriens mest ikoniska låtar samtidigt som upphovsmännen satt tre meter framför dem och glodde uppfordrande.

Sen blev det väldigt, väldigt jobbigt. Nåt snille hade bestämt att ungdomskvoten måste fyllas och ringt in sångerskan i Sounds som fick ge sig på Rock'n'Roll - och det lät verkligen för djävligt. SOOL kompade efter bästa förmåga men det hjälpte föga när Sounds-tjejens tunna röst wailade sönder låten - det blev saggig pubrock av alltihopa. Det var så djävulskt dåligt att man ville fälla en tår i tv-soffan. Varför Sounds? Varför?? Jag skämdes över att vara svensk.

Jag vill helst inte veta vad gubbarna själva tyckte, kanske diggade de rentav, nöjda över att få sitta i smoking, träffa en riktig Kung och ta emot "folkets" jubel på ålderns höst. Robert Plant satt och tisslade med Lilian och såg tack och lov ut att ha det väldigt mysigt. Och så var ännu en skräckblandad gala till ända. Ska det äntligen bli Sting nästa år?

X-Men 3 bjussar på årets nakenchock

Imorgon går X-Men: The Last Stand upp på bio och stan är pepprad med affischer på Wolverine, Storm, Cyclops och de andra mutanterna. Bizniz as usual alltså, om det inte varit för den sanslöst buffade ynglingen till höger om Hugh Jackman, med ett par pigga manbreasts som skulle göra Fabio grön av avund, två granithårda bröstvårtor som man sannolikt kan skära glas med och därunder ett slimmat sexpack av guds nåde. En dumsexigt stirrande ängel med Björn Borg-tätt mellan ögonen och ariskt blonda lockar mitt ibland de råbarkade och skinnklädda hjältarna. Är de annars så censurivrande Clear Channel medvetna om att de blivit värd åt försommarens mesta porrchock?

Det mest fascinerande är förstås att Angel spelas av Ben Foster, den striphårige, tjuriga och svårt pretentiösa konstskoleeleven Russell från Six Feet Under (och den striphårige, tjuriga och svårt pretentiösa psykopaten Mars Krupcheck från den rätt kassa Bruce Willis-thrillern Hostage). En grym makeover som hädanefter måste nämnas i samma andetag som De Niros och Christian Bales bantningsäventyr. X-Men-peppen växte just flera centimeter. Grrr!

Da Vinci-koden

Bara en gång tidigare har jag klämt en roman som känts så skräddarsydd för att bli film som DaVinci-koden: det var de första fem-sex kapitlen i Thomas Harris Hannibal, den hårt hypade uppföljaren till Silence of the Lambs som Harris fått en mäktig summa pengar för redan på idéstadiet. Det blev, efter den superspännande inledningen, en alltmer snaskig och bizarr roman och senare en dunderusel film av Ridley Scott.

Som Da Vinci-koden är skriven bara skriker den efter att bli filmad: det är ju en pageturner av Guds nåde, en lång skattjakt med cliffhangers vid varenda kapitelslut och skickligt utportionerad info som får läsaren att hela tiden känna sig snäppet smartare och mer allmänbildad (vilket måste vara en stor del av förklaringen till den försäljningsmässiga masspsykosen). Bokens brister, de som fick mig att ge upp efter att ha plöjt tre fjärdedelar, var den styltiga dialogen och Browns totala oförmåga att blåsa liv i sina endimensionella karaktärer.

Precis såna krux som en duktig manusförfattare kunde styra upp, hjälpt av smart castade skådisar och en smidig regissör. Och trots att den regissören blev Ron Howard (som inte direkt är någon auteur men brukar kunna leverera rejäla och pseudointelligenta Hollywoodfilmer) och manusuppdraget gick till Akiva Goldsman (med många oförlåtliga synder på sin cv, två pinsamma Batman-filmer och Howards pekoral A Beautiful Mind inte minst) så har det på trailerstadiet sett riktigt lovande ut, med finfina skådisar som klippta och skurna. En filmatisering som för en gångs skull hade alla chanser att överträffa sin förlaga.

Men deppigt nog inser man efter bara nån timme att filmen dras med samma problem som boken. Hanks och Tatou är så tröstlöst trista att klockorna stannar, och de spottar allvarsamt ur sig dialog som bär på 100% information och inget annat. Det finns ett skriande behov av värme och comic relief men inget bjudes. Allt blir aningen mer uthärdligt när Ian McKellen gör entré som aristokraten Teabing, i boken en parodiskt urbrittisk och töntigt skriven figur som ändå bjöd på lite underhållning. Men i McKellens gestalt är de vassa kanterna bortslipade och Teabing blir en mysigt plirande Gandalf (minus skägg och med kryckor istället för stav) som blandar briljanta utläggningar och klokskap samtidigt som han ser sådär trygg och go ut. Jag avgudar vanligtvis McKellen men det blir snabbt ganska kladdigt och han har nog aldrig visslat så ohämmat på s-en som här. Samtidigt är han den enda som ser ut att ha kul på jobbet.

McKellen gör entré i bokens och filmens mest informationsspäckade scen, och trots att de kryddar med flashbacks (som lyckas se påvra ut trots att de antagligen kostat multum) väljer Howard/Goldsman tyvärr att göra Sophie Neveau till ställföreträdande publik snarare än en egen individ. Även om Browns beskrivning av henne var ärkecorny och geggigt sexistisk - skitsnygg och skitsmart och känslig! - så är hon en drivande figur. I filmen är Neveus enda uppgift att reagera på Hanks och McKellens föreläsningar, och har föga mer att göra än att storögt stå och flämta och pusta ur sig ett och annat Mon Dieu och It iz an anagram! Trist för en aktris av Tatous kaliber.

Filmens stora problem är att den knäar under det monumentala allvaret i konspirationen och att det inte finns något som lättar upp stämningen. Ron Howard verkar ha förträngt att Dan Browns bok är den litterära motsvarigheten till smågodis och glömmer bort att han sysslar med underhållning - för underhållande är det sällan. Fotot är konventionellt och grådaskigt, actionscenerna röriga, och sista halvtimmen tävlar seriöst med Sagan om konungens återkomst i att rada slutscener på varandra.

Vare sig du läst Da Vinci-koden eller inte finns det ingen anledning att pytsa ut en hundring (japp, den är 10 kr bättre än alla andra filmer just nu) för att se Tom Hanks se svårmodig ut och Jean Reno sparka en fransk birollsgubbe i magen. En riktigt bra popcornfilm ger en skön dusch med livskvalitet - en medioker gör att man vill skjuta sig i huvudet. Kan vi lägga Dan Brown bakom oss nu?

Kooperationen i mitt hjärta

Det är sannolikt ett tecken på att jag är på väg med expressfart in i medelåldern men på senare tid känns tidningen Vi som en av de bästa svenska tidskrifterna. Cover stories på Daniel Alfredson, Magnus Härenstam och Thommy Berggren i tre nummer på raken fångade blicken och nu är jag hooked (trots att Laleh dök upp nåt nummer senare). Snyggt och stilrent layoutad, fotoreportage om angelägna ämnen (som går snabbt att, eh, bläddra igenom), intressanta intervjuer (även om pratstunden med drottning Silvia i nya numret var totalt intetsägande, vilket i och för sig sa en del om drottning Silvia). En Månadsjournalen för sossar, fast förankrad i en mysig vänsterhumanism, inklusive folkbildande element (språkspalt, reseklubb) och aktivt solidaritetsarbete (biståndsprojektet Vi-skogen).

När Vi är som sämst känns den lika spännande som DN Söndag (aka "tantbilagan") med porrigt fotade recept, ack så smakfulla reportage om design och litteratur, och en stundtals småborgerlig ton (en intervju med - uck! - Magdalena Ribbing i förra numret). Men man får ta det onda med det goda: att Fredrik Sahlin har ett uppslag om film varje månad förlåter en hel del.

Målgruppen är fyrtio/femtiotalister i medelklassen med hjärtat till vänster, så egentligen är jag snäppet för ung. Jag misstänker att en stor del av vurmen baserar sig på en trygghetskänsla från barnsben. Vi hade alltid Vi hemma, det var liksom en del av paketet: man läste Vi, man röstade på Palme och man handlade på Konsum (lite äldre läsare minns att det här var på den tiden man en gång om året satte sig vid köksbordet med årets alla samlade Konsumkvitton, räknade ihop totalsumman, la fetingbunten med papperslappar i ett kuvert och skickade in till KF för något slags återbäring - be någon åldring i närheten förklara om det känns förvirrande).

Jag brukade bläddra igenom varje nytt nummer men förstod inte så mycket, det var tuffa teckningar, mycket bilder och nåt som hette Bakvagnen som verkade smart men som helt klart var vikt åt vuxna läsare. Och nu är jag själv där - nästan.

Jag läser i nya numret att det går uppåt för Vi, med 180 000 läsare per nummer, och det känns skönt - om Vi går bra kan det inte vara helt kört för Sverige.

Do you believe in rapture?

Hur kan ett band som funnits i tjugofem år och släppt runt tjugo album bara bli bättre och bättre? Thurston, Kim och the other two har passerat 50-strecket men låter vitalare än nånsin. Sonic Youth är ett av få band som fortfarande kan få rockmusik att låta - håll i er nu - farlig. Det är makalöst!

Ny skivan Rather Ripped släpps 13 juni och är rent löjligt bra.

Nils Petter ut, von Zweigbergk in

Alla gnäller på Filmkrönikan, även Conan som fyrade av en bitter dödsruna för ett halvår sen. Men nu rister det till i kadavret igen. Jag tror på Helena von Zweigberk som ny programledare - hon har kunskapen, passionen och hon är mysig i tv. "För mig känns det viktigt att vi förmedlar både kunskap och känslor", i ett "studiobaserat program där samtalet om film står i fokus" säger H von Z till DN och det låter förstås som ljuv musik efter en säsong där Paolo Roberto fått uttala sig om huruvida Rocky Balboas rallarsvingar är "verklighetstrogna" och Mat-Tina lagat mat efter recept från Gudfadern.

Det bästa vore förstås om Degrells vision kunde bli verklighet: ett kvalitativt filmmagasin som vågar vara lika smalt som SVT:s övriga (och oftast riktigt lyckade) kulturprogram som Babel, Kobra och Musikbyrån, istället för den frejdigt Svenne Banananpassade och recensentstinna soppa som varit den senaste säsongen. Men tills vi kommer dit har höstens nystart alla chanser att bli ett rejält uppsving.

Samtidigt på en annan kanal får Nils Petter Sundgren kicken efter tretton år. Cicci Renström-Suurna tar över filmtyckandet på TV4 och jag har svårt att bry mig alltför hårt. Självklart är en kritikernestor som Nils Petter värd ett bättre öde, men TV4:s filmbevakning har ju ändå gått på sparlåga sen dag ett, och veckans beslut är bara ett sätt att lägga ribban ännu lägre. Their loss.

Om nu Nils Petter är för gammal för att få jobba med tv så finns det ju andra möjligheter. Tips till filmtidningar som Ingmar och Stardust: plocka in Nils Petter, låt honom få fritt spelrum - det kommer garanterat att bli läsvärt.

Krig à la Clancy: so fresh, so clean

Jag trodde att taktiska krigsspel mest var något för nördmän med grafikkort som kostar lika mycket som en lägenhet i innerstan, men de senaste veckorna har jag varit helt hooked på Ghost Recon: Advanced Warfighter till Xbox 360. Vi befinner oss i Mexiko några år in i framtiden där ett gäng ogudaktiga rebeller tagit el presidente som gisslan, och det gäller för mig och mina mannar att ta vårt ansvar som amerikaner och gå in och styra upp. Så det är bara att kliva in i helikoptern och till en hiskelig version av All Along the Watchtower glida ner över ett enormt, soldränkt och sagolikt högupplöst Mexico City där dammet yr över de folktomma gatorna och skjutglada rebeller lurar bakom varje hörn.

GRAW är inte bara ett av de snyggaste spelen till 360:an utan också det mest fängslande jag spelat, med en mäktig närvarokänsla. Man kutar från byggnad till byggnad, styr och ställer med sina tre grunts, kikar fram runt ett hörn, konstaterar att det gömmer sig ett gäng hostiles bakom de brinnande bilvraken - och sen är det bara att luta sig ut och krama iväg några välriktade salvor.

Eftersom det här är i framtiden - och spelet utvecklat tillsammans med en krigsnörd som Tom Clancy - så har den amerikanska armén utvecklat ett slags fiffig monokel som fylls med taktisk hjälp från ledningscentralen. Alltså blir alla fiender utmärkta som knallröda ramar kring soldaten i fråga. Och eftersom man oftast pangar på rejäla avstånd blir det ibland bara röda fyrkanter man skjuter mot, tills de försvinner och den andra killen är slakt... eh, målet neutraliserat. Det känns lite fånigt i början men faller sig snabbt snart helt naturligt.

Är man som jag van vid lite mer köttiga krigs-FPS som Call of Duty 2, med blod, tarmar (nästan) och skadeskjutna soldater som skriker av smärta från slaskiga skyttegravar, känns GRAW oerhört snyggt & prydligt. Det är väldesignat, rafflande som satan, stämningsfullt till max och det är så cleant och så fräscht att man fylls av samma känsla av duktighet och välbefinnande när man klarat ett mission som när man dammsugit och skurat hela lägenheten.

GRAW är krigsromantik när den är som bäst. Jag har svårt att tänka mig en bättre reklamfilm för att värva rekryter till amerikanska armén. Vilket borde ge en unken bismak om inte spelet vore så vansinnigt kul.

J.J. Abrams räddar "Mission: Impossible"

Efter att ha varit på gång i flera år och haft två tunga regissörsavhopp i Joe Carnahan (Narc) och David Fincher blev det till slut J.J. Abrams som fick förtroendet att ta över Mission: Impossible-skutan, enligt officiell uppgift efter att Tom Cruise plöjt några säsonger av Alias hemma i soffan och blivit råimpad av den nye talangen. Och Abrams levererar! M:I3 är lätt den bästa i serien, med en lekfullhet och en avväpnande charm som inte funnits där tidigare - det är som om Abrams förlöst den lite överspända bajsnödighet som plågade de två första filmerna och fått trycket att lätta.

Till att börja med ser det fantastiskt bra ut. Efter några etablerande mys-scener där Cruise glider runt på lägenhetsfesten från Vanilla Sky och naglar fast sin tillkommande fru (Michelle Monaghan ) med obehagligt lyckliga blickar (som såklart ger kalla kårar när man sett samma sjuka blick på hundra galapremiärer det senaste året) sparkar det raskt igång med en vansinnigt vältrimmad actionsekvens och det blir uppenbart att Abrams visuellt varit sugen på att etablera sin egen stil - mer av den skakiga, handkameratäta, pseudo-dokumentära och korniga känsla som Paul Greengrass använde sig av i The Bourne Supremacy, fjärran från De Palmas cleana och prydliga upplägg i ettan och John Woos stiliserade och bedövande trista slo mo-slagsmål i tvåan. M:I3 bjussar på några av de mest hisnande snygga, impressionistiska och omtumlande actionscener jag sett, ever.

Abrams och hans medmanusförfattare Roberto Orci och Alex Kurtzman (Alias och The Island) har skalat bort allt onödigt krams och koncentrerat sig på att leverera en renodlad popcornfilm med set pieces som avlöser varandra, utan att för dens skull dumma ner paketet för att gå hem hos kepskillarna. M:I3 är smart och välskriven, med några underbart spydiga repliker (Ving Rhames och Laurence Fishburne får de göttaste) och en och annan Tarantinoesque populärkulturell referens inslängd for good measure.

Där tidigare filmer har varit noggrannt befriade från humor är det väl utportionerat med comic relief-repliker som sticker hål på den absurda bubbla som hela konceptet Mission: Impossible ju faktiskt är - men inte med krystade putslustigheter à la James Bond utan genuint roliga små passningar. (Speaking of Bond så får den klassiska scenen i Goldfinger när Connery ledigt glider ur våtdräkten i en välpressad tuxedo och vidare till cocktailpartyt kanske till slut se sig besegrad: spana in scenen där Cruise nästlar sig in på Vatikanen och njut).

Själva handlingen är samma mumbo jumbo som alltid, med det obligatoriska dubbelspelet och en slapp twist som till och med jag (som alltid är sämst på sånt) såg komma c:a en timme i förväg, men Abrams lyckas på något magiskt sätt få de gamla vanliga inslagen - maskerna, röstmodulatorn, prylarna, vajrarna - att kännas spännande igen. Dels för att kuppsekvenserna är så vanvettigt välklippta - Abrams tog med sig Mary Jo Markey och Maryanne Brandon, två kumpaner från Lost och Alias, och de gör ett fantastiskt jobb. Men också för att Abrams renodlar raffelscenerna och gör dem till filmens hela raison d'etre, trots en ramhandling om Cruises längtan efter ett normalt svenneliv som dessbättre inte tar alltför mycket kraft från pangandet.

(Nog för att både DePalma och Woo satte actionscenerna i första rummet, men de lyckades bara inte lika bra. Där DePalma i vanlig ordning gärna gjorde en lång, mäktig och väldigt showy åkning in i kupén på snabbtåget i ettan, och Woo gick helt överstyr med sina ändlösa motorcykeljakter, finns det i trean en organisk och direkt känsla i actionscenerna: de är extremt välgjorda - särskilt attacken mot bron som man dreglade lite över i trailern är makalös och ger obehagliga associationer till 9/11 - utan att välta över i sin iver att visa hur coola och dyra de är.)

Philip Seymour Hoffman är lysande i en skurkroll som är skönt befriad från alla tics och attribut, han är bara ruskigt ond och empatibefriad. Att hans minimonolog om hur han ska plåga livet ur Cruise pushades hårt i teasern har Abrams handskats med genom att helt sonika lägga den först, vilket är ett snilledrag: vi vet ju ändå att det ska hända så varför spara på den gobiten?

Tyvärr kom jag också på mig själv med att för första gången tycka att Tom Cruise är, eh, snygg. Han må vara en bindgalen scientolog med en lätt utvecklingsstörd uppsyn men jesus vad bra han är på att spela Ethan Hunt. Mannen formligen sprutar karisma och är född att göra blockbusterfilmer, så är det bara.

Det känns lite obscent att kalla ett actionschabrak som kostat sinnessjuka $150 miljoner för anspråkslös, men ordet känns ändå rätt. Lägg till smart, välskriven, avspänd, distanserad och summan av kardemumman blir den bästa actionfilm som Hollywood kramat ur sig på år och dag.

Jack Black i ny Michel Gondry-film

Jack Black går från klarhet till klarhet, eller iallafall från en presumtivt mäktig film till nästa. Wrestlingkomedin Nacho Libre av Napopelon Dynamite-regissören Jared Hess går upp i USA i juni och ser som bekant ut att kunna bli riktigt bra (se trailern här). Och nu är det enligt uppgift klart att Black också ska vara med i quirkmeistern Michel Gondrys nya film Be Kind Rewind som börjar spelas in i september.

"In the film, Black plays Jerry, a man whose headaches lead him to believe his brain is melting. His brain is magnetized, leading to the unintentional destruction of movies in his friend's store. In order to keep the store's one loyal customer, an elderly lady with signs of dementia, the pair re-creates a long line of films including "The Lion King," "Rush Hour," "Back to the Future" and "Robocop."

Läs ovanstående synopsis en gång till - det skulle kunna bli exakt hur bra som helst! Synd bara på den ruttna titeln, men sånt kan ju ändras med tiden.

Allt enligt Hollywood Reporter.

Mästerlig John Dahl-thriller på SVT ikväll

Väldigt kort varsel, men om du kan, ratta in Roadkill på SVT ikväll. En mästerlig thriller av John Dahl, mannen bakom neo noir-klassikern The Last Seduction (i Sverige med Pacino-doftande titeln En kvinnas list, finns i en reaback nära dig på dvd för 59 kr) och eleganta pokerfilmen Rounders med Edward Norton och John Malkovich. Men framförallt har Dahl gjort Red Rock West, en bortglömd lågbudgetnoir med Nicolas Cage som främlingen som hamnar i trubbel i en liten håla i amerikanska södern. En kärv och invecklad liten thriller med många smarta vändningar.

I Road Kill (som i USA gick under den betydligt tamare titeln Joy Ride) återvänder han trevligt nog till de tomma vägarna på den amerikanska tundran. Road Kill är en ödesmättad road movie om två alienerade bröder som ska köra från Colorado till New Jersey med en tjejkompis. På vägen köper de en skruttig kom-radio och driver gäck med en okänd trucker, ett spratt som får fasansfulla konsekvenser.

Det är en blandning av Steven Spielbergs mästerliga långtradarskräckis Duel (1971) och Robert Harmons riktigt otäcka The Hitcher (1986). Sämre förebilder kan man ju ha, och Road Kill lyckas hitta en egen ton och tar faktiskt plats jämsides med dessa två giganter. Manus (där Lost-skaparen J.J. Abrams haft ett finger med i spelet) är tätt och skalar bort allt onödigt, all koncentration är på jakten och på den krypande spänningen. Och fotot är riktigt snyggt, med dova grundfärger och förtätad David Lynch-stämning.

Road Kill är en riktig nagelbitare som efter en halvslapp inledning aldrig släpper taget när det väl börjat bli otäckt. Precis som hos sina föregångare - och andra bistra road movies som Wild at Heart - lyckas John Dahl skapa den isande känslan av att vad som helst kan hända: den amerikanska prärien med sina långa ödsliga vägar, ensamma bensinmackar och platta oändliga landskap är laglöst land och ingen hjälp finns att få. Burr!

Ikväll kl 22.00 på SVT alltså.

Steve Coogan briljerar i "Tristram Shandy"

När en passionerad gnällspik som Johan Croneman plötsligt blir extatisk av lycka framför tangentbordet blir man extremt nyfiken, och i det här fallet är det bara att instämma med mäster: Tristram Shandy är en av årets hittills bästa filmer. Det är flitige Michael Winterbottom som tagit sig an Laurence Sternes notoriskt svårfilmade roman om Tristram Shandy och gjort en filmatisering av boken som samtidigt är en metafilm om inspelningen av filmen. Ciceron är Steve Coogan, som dels spelar Tristram i filmen i filmen, dels spelar sig själv (eller snarare en version av sig själv) under inspelningen.

Det är som synes svårt att göra filmen rättvisa i ord men nersjunken i biostolen funkar det alldeles utmärkt, inte minst tack vare ett briljant klippjobb av Peter Christelis som håller de väldigt många trådarna på plats, och ett förstklassigt manus av Frank Cottrell Boyce - dock under pseudonym eftersom det tydligen skurit sig mellan honom och Winterbottom vilket känns väldigt onödigt, för här når de samma metafilmiska höjder som i Winterbottoms lyckade Manchesterodyssé 24 Hour Party People. (Factorybossen Tony Wilson, spelad av Coogan i den filmen, dyker här upp som sig själv och intervjuar Coogan - ännu en postmodern passning i en charmerande soppa av lager på metalager och vilda skutt mellan bok, film och inspelning.)

I mångt och mycket är det Steve Coogans film. Gillar man Knowing Me, Knowing You och de andra tv-serierna med hans patetiska alter ego Alan Partridge är det fest, för den "Steve Coogan" som gnäller, mästrar, småskuret tävlar om uppmärksamheten hos den söta scriptan och flitigt luftar sina nojor påminner starkt om Partridge. Samtidigt som filmens Coogan ständigt blir retligt påmind om den karaktär han försökt komma bort ifrån.

Coogan har en fantastisk sparring i komikern Rob Brydon som är grymt bra. Han har varit flitigt förekommande i brittiska komediserier (senast i säsong tre av Little Britain som gick i England i julas) men jag har helt lyckats missa karlen. Coogan och Brydon för en ständig revirkamp och några av deras improviserade scener tillhör de roligaste i filmen - missa inte Al Pacino-imitationerna under eftertexterna.

Birollslistan är en ren och skär fröjd med namn Stephen Fry, Dylan Moran, David Walliams och Shirley Henderson. Samt Gillian Anderson, som lyckas med att både göra en klockren parodi på sig själv och vara snyggare än nånsin. Sweet Jesus!

Tristram Shandy är smart, underhållande och hisnande snabb i vändningarna. Hoppen och glidningarna mellan fiktion och "verklighet" är så snygga att man knappt hinner med ibland. Dessutom får man - inbillar jag mig - en rätt god inblick i ungefär hur en "riktig" filmproduktion på motsvarande nivå kan gå till, vilket gör den än mer fascinerande. Grädde på moset i en fullkomligt fenomenal rövarhistoria. Gå och se!

Firewall

Harrison Ford är grymt underskattad som fysisk skådespelare. Till och med nu på äldre dar har han en kroppskontroll som gör honom till blockbustersvängens svar på Gösta Ekman. Ford är alltid som bäst när han får spö och/eller måste kuta för sitt liv: han har ett sätt att spela blåslagen och jagad som överträffar alla andra. Fords springstil (slängig, klumpig, koncentrerad) liknar ingen annans. Ett av hans snyggaste signum är att till synes kaotiskt och lealöst ramla in i dörrposter och fumligt klamra sig fast med trassliga fingrar och hasa svettig kind mot trät innan han slungar sig in i slagsmålet igen.

Det är därför Harrison Fords bästa scener är när Deckard smärtfyllt hankar sig fram på skyskrapan i slutet av Blade Runner med manglad högerhand, eller tidigare i filmen när han står framför badrumsspegeln och plågat fingrar på sin svullna överläpp. Eller i Frantic när han trasslar runt på takåsarna i Paris med Emmanuelle Seigner i ena handen och bångstyrig resväska i den andra. Eller de flesta scener The Fugitive, eftersom han får fumla och springa nästan hela tiden. En av de mest romantiska scener som fästs på film är i Raiders of the Lost Ark när undersköna Karen Allen sitter med en rejält upptuktad Indiana Jones i kabyssen, post-nazist-slagsmål, och ömt pussar på hans många blessyrer - man unnar honom verkligen lite lön för mödan.

En av höjdpunkterna i Firewall är en scen mot slutet när en pressad Ford klänger sig ut på ett spöregnigt tak, häver sig över kanten och dunsar ner på en balkong några meter ner, och avrundar med att trassla sig in i en solstol, en avslutande touch som jag inbillar mig är improviserad. Men det är alldeles för lite, och alldeles för sent för att rädda en på alla plan oinspirerad historia.

I februari skrev jag dåraktigt om att Firewall kunde bli en comeback men tyvärr blev det bara ännu en medioker storbolagsfilm att lägga till Fords på senare tid svårförklarliga cv. Allt i Firewall är by the numbers, inget överraskar, mer än en och annan hisnande manuslucka.

Ford spelar säkerhetschef för en bankkedja och redan inledningsvis, när han i en obligatorisk gammal är äldst-scen ska visa nån spoling på IT-enheten hur en hacker ska tas, tryggt mumlande några plattityder om bakvägar och whatnot samtidigt som han knattrar några snabba kommandon på laptopen, är det uppenbart att manusförfattaren Joe Forte kräver att vi inte skärskådar den tekniska biten alltför noga. Inga problem alls: när Ford lite senare goes all MacGyver on our asses och överlistar bovarna med hjälp av en mini-iPod, några sladdar och en pinne han plockat ur en fax är det bara charmigt.

Värre är det att upplägget med familj i fara känns så förtvivlat välbekant, och att filmmakarna inte lyckats steka upp klyschorna mer än fesljummet. Det hjälper inte att familjen (Virginia Madsen, snygg högutbildad fru med skinn på näsan i rakt nedstigande led från klassiska actionfilmfruar som Bonnie Bedelia och Anne Archer, samt två töntiga barnskådisar) är svår att känna nåt slags sympati för. När en oerhört snygg och cool man som Paul Bettany (om än på rutin) i skräddarsydd kostym lackar ur och tjongar till valfri familjemedlem så att iPodar och plattskärmar åker i golvet är det svårt att bry sig alltför hårt.

Jag hade också peppat på Mary Lynn Rajskub (Chloe i 24) men hennes biroll som Fords trogna sekreterare är bara en tamare version av CTU:s vresiga datasnille, med kass musiksmak till råga på eländet. Den gamla fina klyschan om att man kan njuta av birollsskådisarnas finlir i stora Hollywoodfilmer kommer också på skam, trots att en gammal favorit som Alan Arkin är med, dock i en menlös biroll som go' och omtänksam gammeldagskapitalist (komplett med fluga och snälla morfarsglasögon). Alla roller är närmast arketypiska i sin totala fantasilöshet och man undrar vad det var som lockade Bettany, Madsen och Ford i paketet, förutom en fet check? Eller varför man valde Richard Loncraine, som varken fixar spänning eller action, att regissera? Eller varför det känns som om hela gisslandramat trampar på i ett par veckor när filmen ska utspela sig under ett par desperata dygn?

När standard-upplösningen med ett biffigt och närgånget rallarslagsmål mellan Ford och Bettany till slut är avklarat sig kväver man en monumental gäspning och försöker lindra sin Harrison Ford-ennui med en hoppfull tanke på att Indiana Jones 4 kanske ändå kan bli något att se fram emot. Det funkar sådär.