Just som jag blivit less på favvoblaskan Empire igen - senaste numret består mest av en gigantisk Världens 500 bästa filmer-lista, igen, klassisk utfyllnad à la Mojo och Uncuts ständiga listrunkande över Dylan och Beatles - så dyker det upp nåt som får mig att falla till föga igen. I det här numret, mitt bland den femtielfte hyllningen till nån Spielberg-film, kommer en liten artikel där de bett en schackexpert närstudera matchen mellan Antonius Block och Döden i Det sjunde inseglet. Det visar sig, förstås, att inget stämmer, pjäserna är för moderna, reglerna underliga, och trots att Bengt Ekerot plockar pjäs efter pjäs av Max så blir antalet pjäser fler allteftersom partiet fortgår. Allt detta torrt kommenterat av den sakkunnige, med den härligt ordvitsiga rubriken Board Senseless.
Jag lär mig också ett nytt smeknamn på Gammelman: Bergo. Låter rätt coolt faktiskt.
Senaste veckan har varit galen, har haft femårskalas för ena dottern och namngivningsceremoni för den andra, och nu måste jag hosta upp en föreläsning (på engelska) för en konferens nästa vecka samt traggla mig igenom Camus Pesten tills på onsdag. Conan är, med andra ord, mycket trött på kvällarna. Men läs gärna mina texter om The Incredible Hulk och Jiddra inte med Zohan på Weird Science. Nu hägrar sängen, men först en stunds onlineslakt i Call of Duty 4 - jag är bara 22 kills från att få ett jättefint sikte till min MP5:a. Hur trött man än är orkar man mirakulöst nog alltid gamea.
Här har jag levt i tron att Love to Keep You in My Mind med Curtis, eller Enlightenment med Momus, eller Will to Love med Neil Young, eller Ain't That Enough med Teenage Fanclub var världens vackraste poplåt. Och så fanns svaret i skivhyllan under alla dess år!
Jag såg Broadcast på Kägelbanan för ett bra tag sen (2001?) och de var buttra och seriösa och sa inte ett ord mellan låtarna - men oj så vackert det lät. Trish Keenans väna röst som sjunger vackra poplåtar dränkta i ett atonalt gnissel som hämtat från en psykedelisk östtysk skräckfilm från sent sextiotal och en bullrande trumsektion som ofta går bananas. Jag köpte samlingen The Future Crayon härommånaden och blev påmind om exakt hur mycket jag gillar Broadcast - jag menar, bara lyssna på hitsingeln (med deras mått mätt) C'mon Let's Go - och saknar dem, de har ju inte släppt något nytt sen Tender Buttons som kom för tre år sen. Enligt wikipedia (som väl alltid har rätt?) är de "currently working on their fourth studio album".
Hela tredje albumet HaHa Sound är fantastiskt, och bäst av alla låtar i pophistorien är sannolikt singeln Before We Begin. Lyssna här!
Vicky Cristina Barcelona går upp ikväll och jag gillade den skarpt, vilket var klart otippat. Scarlett Johansson som ung och naiv sökare i ett lika kooky som passionerat menage a trois med Javier Bardems pretentiöse konstnärshingst och Penelope Cruz som psykfall med sydländskt utlevande raseriutbrott? Ännu en lätt gubbjuk och sökt charmig Woodyrulle med knasiga Europeans? Nä tack. Men så sitter jag där efter den trevande inledningen med ettrelativt stort fånflin på läpparna och inser att det verkligen svänger. Fan, till och med Cruz är bra. Har heller inget problem med berättarrösten, som är lagom distanserad och sarkastisk. Weird Science-Martin tycker att Woody blivit riktigt misantropisk och pessimistisk i sin syn på kärlek, och han har kanske rätt, men det förtar inte underhållningsvärdet.
Det är också en fröjd att se Patricia Clarkson och Kevin Dunn som medelålders par, de kunde vara plockade från en av lägenhetsfesterna i någon av Woodys åttiotalsfilmer, Små och stora brott kanske, nu sitter de i piketröjor och golfbrallor under Spaniens heta sol - men är exakt lika olyckliga för det. Och Chris Messina som den snälle träbocken Doug är perfekt i sin fyrkantiga tråkighet. Läs Extra Allt-Jonas hyllning till Doug här. Och se gärna filmen med förväntningarna på Cassandra's Dream-nivå, det vinner den på.
Att läsa Palahniuks senaste visade sig bli en smula knepigt när man är småbarnsfarsa. Man hänger i parken medan barnen leker, fiskar upp boken för lite quality time, nån annan dagisförälder frågar "Åååh vad läser duuu då?".
Man ger dem boken och de tittar på baksidan: "Six hundred dudes. One porn queen. A world record for the ages. A must-have movie for every discerning collector of things erotic. Cassie Wright, porn priestess, intends to cap her legendary career by breaking the world record for serial fornication. On camera. With six hundred men. SNUFF unfolds from the perspectives of Mr. 72, Mr. 137, and Mr. 600, who await their turn on camera in a very crowded green room."
"Eh, jahaaaa." Och så mumlar man nåt om att det var han som skrev Fight Club. Och stoppar tillbaks boken i väskan och pratar om den senaste sjukdomen på dagis istället.
Tyvärr kom jag bara halvvägs. Palahniuk vill göra en sociologisk djupdykning i porrsvängen men fastnar i beskrivningar av feta snubbar som trycker i sig chips och dip i väntan på att få några minuters penis time med den bedagade porrdrottningen. Kladdigt barfotakliv i kisset vid pissoaren, guacamolerapar, hängigt kött med brunkräm över rynkorna. Och? Ibland slagkraftigt skrivet, oftast lite däst och enahanda. En av de förväntansfulla är övertygad om att han är Cassies okända son, men jag kom aldrig till upplösningen, då filminspelningen verkar gå från gangbang till snuff, om titeln håller vad den lovar. Chuckens svagaste bok på ett tag. Eller vad tyckte ni?
Helt oförhappandes, när jag gav Liv nattvällingen i soffan till America's Funniest Home Videos (vår kvällsrutin), så meddelar Tom Bergeron att han har en very special guest. Plats på scen för Ty Pennington! De strålar tillsammans (ingen kram dock, trots att det är kramglade Ty) och presenterar ett par tre block med byggnadsrelaterade knasklipp. Sen får Ty springa ut i verkstan, vi ser honom på en teveskärm där han står och sågar ihop ett very special prize till kvällens vinnare. Tom plockar ut en snygg ung tjej ur publiken som får bli hans assistent. Sen fixar och sågar de, Ty är sedvanligt peppad, tjejen ler oavbrutet, en geekig familj med en film där ett barn ramlar vinner, och får det ärligt talat rätt fula priset av Ty. Sen rullar eftertexterna.
Ett helt oväntat mästarmöte, en helt vanlig måndagkväll, och vi var med. Awesome! som Paul säkert skulle sagt.
Gårdagens Filmquiz blev en hejdundrande succé: 31 lag slogs om äran, källaren på Pet Sounds Bar var snudd på knökfull (några sena stackare fick till och med vända i dörren). Det var förbannat kul att stå med mick i hand och ösa ut frågor. Segern plockades överlägset av lag Fast Eddie (slipade filmbranschfolk hela bunten) med makalösa 113 poäng (max var 123). Sinnessjukt - men quizet var ingalunda för lätt, de flesta lagen låg i spannet mellan 40 och 80.
Weird Science-Konrads bloggartäta och förhandshypade lag Tony Scott (feat Extra Allt-Jonas) bytte oväntat namn i sista stund vilket kanske blev deras fall, men en sjundeplats i den konkurrensen var inte alls fyskam. Ni kommer igen, grabbar.
Svårast var Tagline-bonanzan och Beckfrågan - vilka sju skådisar har spelat den buttre kriminalaren genom filmhistorien? En annan svår var att räkna upp bandmedlemmarna i Spinal Tap. Mest populär: Top Gun-frågan. Alla klarade Det sjunde inseglet men det var svårare att sätta rätt namn på Döden, Bengt Ekerot förstås. Sådär höll det på.
Nästa quiz går av stapeln torsdag 6 november och kommer att bli större och bättre på alla sätt. Gå gärna in på Fejan, sök på Pet Sounds Quiz och går med i gruppen, så kommer det glada tillrop när kvällen närmar sig. En månad kvar att plugga IMDb alltså. Vi ses!
Olov Svedelid gick bort i veckan, och jag får nog ge honom rätt stor cred för att jag kom in i läsandet som barn. Jag slukade alla hans tio ungdomsromaner om Betongrosorna, ett gäng förortskids som löste brott. Där var ledaren Tord, tyste men starke Gilbert med läs- och skrivsvårigheter och en pappa som var periodare, och några till jag glömt. Det låter lätt schematiskt, kanske var det så, men då var det oerhört bra - en scen i Betongrosorna och de falska nycklarna, där Tord har gömt sig i en lägenhet i väntan på en brutal inbrottsliga, minns jag fortfarande med en iskall rysning: Tord ligger gömd i en korg med smutstvätt när tjuvarna kommer och röjer, en av dem sticker ner sin grova näve och rafsar runt bland tvätten, några millimeter från att nå den vettskrämde pojken, innan han blir avbruten och går till ett annat rum.
Betongrosorna sätter dit tjuvarna, polisen ger dem en utskällning om hur farligt det är att meddla med kriminella - men senare står det ändå en stor prinsesstårta i gängets klubblokal från polismakten. Jämte Jack London, Jenny Bertelius, Biggles och Bröderna Hardy var Betongrosorna de viktigaste böckerna för mig under några år.
Sen kom Roland Hassel-deckarna som jag slukade i högstadiet. Rejäle, men emotionellt hämmade Roland, som var en bra polis men en rätt fumlig man i den ständigt svajande relationen med Virena, the love of his life. Varje kapitel slutade i en cliffhanger, och varje bok slutade med att Hassel med en hårsmån undkom skurkarnas dödsfälla (instängd i bastu, instängd i frysrum etc). Vetefan om de håller idag men jag läste dem frenetiskt då.
Tevefilmerna med Lars Erik Berenett som Hassel var fint castade (Björn Gedda som buddyn Simon Palm, Robert Sjöblom som Pelle Pettersson, Allan Svensson som Sune Bengtsson) men inte lika bra som böckerna, där Svedelids fina öra för dialog kom till sin rätt och hans rättvisepatos glödde mitt i den vardagliga, mötesrumsgråa, extremt oglamorösa svenska snutvardagen. Boken där Svedelid till sist tar livet av Hassel - som dör mitt i en mening på sista sidan, i en inre monolog, alla Hassel-böckerna är ju skrivna i jag-form - var fruktansvärt knäckande och traumatiskt. Svedelid ändrade sig några år senare och fortsatte franchiset, lät Hassel vakna upp ur en nära döden-upplevelse, men vid det laget hade jag gått vidare till Stephen King och Dean R. Koontz.
Svedelid var sanslöst produktiv, skrev över 180 böcker, och är fortfarande flitigt utlånad på mitt bibliotek vilket känns väldigt bra. Vila i frid.
Konrad postade den här på Fejan häromdan och jag snor klippet rakt av: klassisk livsstilsreklam från det härliga åttiotalet, då en varm kram mellan far och son framför rakspegeln var det bästa en man kunde få. Det finns så många åttiotalsmarkörer att man får svindel - klippet känns som ett destillat av samtliga Simpson/Bruckheimer/Cruise-filmer från den gyllene eran. Några godbitar:
00:14 - Pappan som stannar upp sin son precis som han ska hoppa in i Just Married-åket med nya frun och ger honom en rejäl, nästan krampaktig pappakram, en kram som sannolikt får de senaste tio årens stumma, känslomässigt bottenfrysta relation att tina upp på ett ögonblick.
00:21 - Den lite yngre pappan (advokat? mäklare?) som lämnar över nycklarna till presentbilen, till tonårssonens totala lycka, och extremt självbelåtet sträcker ut armarna för att casha in en low ten (tyvärr bortklippt).
00:35 och 00:46 och 00:49 - tre Token Black Dudes för att bryta av mot den i övrigt kritvita superwaspiga stämningen (den sista häcklöparen uppenbart plockat från arkivfoto).
00:44 - jajjemen, Det rätta virket!
Nånstans därinne finns det ett par tre kvinns också, men de flimrar snabbt förbi. Det här är männens värld. Männen som valde rätt.
Veckans bok: hälsogurun Ann Wigmores Levande föda från 1985 som en låntagare beställde hem från ett av de allra innersta biblioteksskrymslena. Saxat ur förordet:
Ann Wigmore föddes i Litauen 1909 och uppfostrades av sin mormor som var naturläkare. En stor del av sin barndom tillbringade hon som fåraherde och assistent åt sin mormor, som under första världskriget vårdade och botade sårade med hjälp av vanligt gräs. När Ann var 16 år flyttade hon till USA och ådrog sig kallbrand i benen till följd av en bilolycka. Till hennes familjs och läkares stora förvåning botade hon sig själv genom att äta det det gröna gräset som växte runt henne där hon låg i trädgården och lapade i sig solens hälsobringande strålar. När hon var 50 år drabbades hon av cancer. Än en gång utnyttjade hon sin ovärderliga kunskap om naturen. Ann började äta ogräs och vanligt gräs som växte ymnigt runt hennes hus i Back Bay i Boston. Efter en tid läkte hennes kropp sig själv från cancern och alla andra sjukdomar.
Ur Dr Inga Orths rapport från Wigmores hälsoinstitut i Boston som hon besökte under två veckor i januari 1984:
Morgongymnastiken skedde i två grupper. Då skulle man ha klarat av ett lavemang i badrummet på särskilt snedställd bräda, där man har ryggslutet högre. Före frukost skulle man helst ha intagit en kvarts till en halv deciliter vetegrässaft. Den fick man preparera själv. Skära av vetegräs från brickan och mala i en av flera elektriska eller handdrivna kvarnar i ett speciellt gästkök.
Enligt Wikipedia dog Anne Wigmore 1993 "in a fire", men hennes arv lever vidare. Fast vi har beställt ett par nya böcker för att slippa se det här omslaget igen. Levande föda har bytt namn och heter numera raw food.
"Next to Roy [Orbison] the playlist was strictly Dullsville. Gutless and flabby. It all came at you like you didn't have a brain. I still kept turning the radio on, probably more out of mindless habit than anything else. Sadly, whatever it played reflected nothing but milk and sugar, and not the real Jekyll and Hyde themes of the times. Beyond the road, hell, gasoline street ideologies that were signaling a new type of human existence weren't there. (...) Songs about debauched bootleggers, mothers that drowned their own children, Cadillacs that only got five miles to the gallon, floods, union hall fires, darkness and cadavers at the bottom of rivers, weren't for radio files. There was nothing easygoing about the folk songs I sang."
Jag har aldrig varit nere med Dylan, och skulle knappast orka läsa hans självbiografi Chronicles, vol. 1 som kom för några år sen. Men inläst på ljudbok med Sean Penns släpiga drone i öronen funkar mäktiga rader som ovan förstås helt perfekt.
På bibblan där jag jobbar tycker kunderna att ljudböcker är det bästa som hänt sen skivat bröd, särskilt nu när allt fler titlar kommer på mp3 och inte på en larvigt tjock bunt cd-skivor. Själv drabbas jag av ett attention span som skulle få en guldfisk att rodna de gånger jag har försökt. Uffes Jack inläst av Jonas Karlsson ledsnade jag på efter en halvtimme, trots att både text och röst var knäckande bra. Likaså Yann Martels Berättelsen om Pi, lysande inläst av Johan Rabaeus men ack så pratig (efter två cd-skivor har han fortfarande inte hamnat på den där flotten från omslaget).
Men nu har det lossnat. Härnäst: Mörkrets hjärta inläst av Max von Sydow och H.P. Lovecrafts Skräckens labyrinter performed by Ernst Hugo Järegård. Mums!
Jag har inte lyssnat på Mika Vainio och Ilpo Väisänen sen de hette Panasonic och strax därefter (inte helt otippat) fick påhälsning från en viss japansk elektronikbjässe och tvingades droppa a:et och bli Pan Sonic (som förstås inte alls är lika snyggt). Men när jag lite halvnyfiket ploppade in duons nya album Katodivaihe samtidigt som jag tog ett bad med min yngsta dotter höll jag sånär på att dränka henne av ren lycka.
De tidiga albumen Vakio och Kulma - finska kan låta så coolt och hårt när man inte har nån aning om vad det betyder - var knapertorr, cyberpunkpysande, klinisk electronica. Nya skivan - som också bjuder in en burdus cello som raglar runt på några spår - är ett brusigt soundtrack till jordens undergång, med bastoner så feta att trumhinnorna ängsligt ber om nåd och beats så hårda att knäna viker sig.
Det låter så fruktansvärt massivt att jag blir salig av lycka på ett sätt som inte hänt sen jag köpte Autechres flinthårda ep Anvil Vapre för hundra år sen, efter att ha sett Chris Cunninghams video till Second Bad Vilbel på MTV:s Chill Out Zone. I ett läge där jag nästan gått vilse i Fleet Foxes och Grand Archives mysiga skägg bjussar Katodivaihe på perfekt kontrast: dystopisk, kallhamrad och monumentalt knäckande maskinmusik som passar perfekt till det annalkande höstrusket.
I dagens DN - istället för reklamsladder från Elgiganten och Siba eller ännu en lätt desperat "Flytta till Västerås/Eköping/Örebro!"-reklambilaga - medföljde Sid, en reklamtidning från Pressbyrån som faktiskt var bra mycket roligare än kulturdelen den låg i. Hoppsan. Intervjuer med Lokko, Gradvall, Susanne Ljung, Olle Lidbom och ett antal andra tidskriftsmänniskor och -älskare. Föga otippat är Vanity Fair och New Yorker ständiga favoriter, ännu en påminnelse om att ta tag i de där två - jag köper VF ibland, men orkar oftast bara bläddra.
Men vad är grejen med Entertainment Weekly? Fantastiskt smart och kul tidning - men senaste numret på Press Stop är aldrig mindre än tre veckor gammalt, och då ryker det där med Weekly. Vad göra?
Guldlejonet i Venedig till Darren Aronofskys The Wrestler... och jag som gjorde mig lustigöver Mickey Rourkes bizarra uppenbarelse så sent som i våras. Förlåt, och grattis!
Premiär ikväll för Pixars Wall-E - jag sällar mig oreserverat till hyllningskören här. Lågbudgetskräckisen Vampyrer går upp också, som trots snygga och regnvåta Stockholmsmiljöer tyvärr inte riktigt är up to snuff - läs mer här.
Pet Sounds har äntligen styrt upp filmquiz, courtesy of min gamle Folkets Bio-vän Johan. Imorgon torsdag 4 sept blir det premiär, start kl 20. Lag Conan siktar stenhårt på att vinna, allt annat än topp tre är otänkbart. Vi ses i källaren!
UPDATE: Japp, vi vann! It's good to be the king. Nästa gång, om en månad, står jag eventuellt själv bakom quiz-spakarna - stay tuned.
Är det bara jag, eller har svenska speljournalister problem? När jag läser spelpress, i synnerhet Level och Super Play, slås jag av två saker. Det ena är hur man ständigt måste bevisa att tv- och datorspel minsann är Kultur, vilket leder till en storvulen, lätt skitnödig ton. Man verkar ha klara mindervärdeskomplex man måste kompensera för, vilket i kombination med skribenter vars stilistiska förmåga i bästa fall är habil leder till tunga, klumpiga texter. Det är hela tiden - i intervjuer, reportage, recensioner - väldigt Viktigt. På Allvar. På Riktigt.
Det andra är hur viktigt det verkar vara att referera bakåt i tv-spelshistorien. Att sätta in spel i ett historiskt sammanhang är förstås ofta relevant, men det är ett jäkla nostalgigeggande i gamla pixliga Atarispel och utdöda format. Det känns som om varje skribent måste genomgå nåt slags rit de passage genom att blicka tillbaka till första Metal Gear Solid eller what have you hela tiden. Eftersom de flesta som skriver tycks vara spolingar runt 25 förstår jag inte hur det går till - började de gamea i treårsåldern eller?
Allt det här leder till en småtråkig, lätt spänd läsning. Var är glädjen? Var är peppen? Att 90% av alla spelskribenter är killar varav de allra flesta - ärligt talat - skriver hellre än bra gör inte saken bättre. Vi är i ett läge där tv-spelsindustrin blomstrar som aldrig förr, spelen har tagit sig ut till medelsvensson och ingen gammelmedia med självaktning vågar vara utan minst ett uppslag i veckan om spel. Och så sitter specialmagasinen där med sina pretentiösa, skramlande texter. Som en missriktad och surmulen reaktion på att Svenne Banan har skitkul när han bowlar på sin Wii eller att Sing Star nått ut till n00bs som aldrig ens hållit i en Dreamcast-kontroll?
(Det är bra mycket roligare att läsa en tidning som PC Gamer, som inte hymlar med sin interna jargong eller att de vänder sig till en mer homogen grupp - just att PC-fansen är satta på undantag i dessa Guitar Hero-tider gör säkert att sammanhållningen och stämningen blir ännu goare.)
Shit vad jag gnäller. Jag gillar ju Susanne Möller i DN, Thomas Arnroth på SVT. Köpte slaviskt Edge förut, nu mer sporadiskt, men gillar fortfarande deras akademiska, torrt vuxna tilltal och snålande med överbetygen. Hängde alltid på GameSpot förut men blev lite deppad när deras roligaste snubbar Jeff Gerstmann fick sparken och Alex Navaroo hoppade av. Kollar IGN men har inte fastnat än.
Okej, det är väl fortfarande angeläget att framhäva för De Vuxna att spel inte är våldsporr utan också, i bästa fall, den finaste och smartaste, mest gripande underhållning människan hittills skapat. Men det är ju framförallt jävligt kul att gamea, och det är den känslan jag vill ta del av.
Var är glädjen, var är peppen? Vem skriver roligt och smart och bra? Vilken spelbevakning läser ni? Tips - särskilt om min kära Xbox 360 - mottas tacksamt.
bob hunds comebackspelning på Popaganda i lördags var grandios. Thomas Öberg - iförd helvitt med vita armbågslånga damhandskar, vitt pärlhalsband och snygg vit The Riddler-mask - styrde och ställde med kidsen i vanlig ordning. Kärlek i luften, total allsång. Den nya låten, den där han sjöng om "tinnitus i hjärtat", lät riktigt lovande. Ändå var det nåt som hindrade mig från att gå helt bananas av lycka. Kanske var det TÖ:s ständiga självrefererande och nedräkning tills konserten måste ta slut kl 23:00 pga det kommunala regelverket, kanske var det att jag ibland hörde skrålandet från indieungdomen bredvid mig högre än Thomas. Det blev liksom en metakonsert, i väntan på den riktiga konserten. Men i själva verket var det sannolikt svinbra. De spelade ju Allt på ett kort, för satan. Vad är det för fel på mig?
När samtliga tunga spelkritiker går bananas över ett spel som kommer från ingenstans - 9 av 10 i gubbgamertidskriften Edge som inte direkt strösslar med överbetygen - blir man nyfiken. När spelet dessutom ligger ute på XBox Live, kostar en dryg hundring att köpa och tar fem sekunder att ladda ner är saken biff.
Och hypade Braid är faktiskt väl värd alla lovord. Det är i första åsynen ett gulligt plattformsspel i charmig sidscrollande 2D, där man spelar en liten kille som ska rädda en prinsessa genom att hoppa förbi troll och hitta nycklar och bygga pussel. Old school alltså, ser ut som en digital hötorgsversion av en impressionistisk tavla, med oerhört behaglig och harpa som plinkar på i bakgrunden.
Men efter ett par tre snabbspelade banor blir det snart svårare. Man kan inte dö eller losa i Braid, bara spola tiden tillbaka genom att trycka på en knapp och börja om där man var för några sekunder sen. En spelmekanisk finess som visar sig vara en av hörnstenarna i spelet. Efterhand blir banorna mer och mer knepiga, om man inte tänker i flera led och provar sig fram med flitigt användande av tidsspolningen. Man (dvs jag) får harva på i timmavis, vilket är otroligt frustrerande, men lyckan när man till slut klurar ut hur man ska nå den där sista gäckande pusselbiten är monumental.
Precis på samma sätt som förra årets mästerliga överraskningshit Portal alltså. Men Portal var en promenad i parken jämfört med de djävulskt svåra banorna här. Jag har fastnat på de två sista pusselbitarna i värld 3, dels Hunt!-banan, dels den där man ska få tag på den lilablinkande nyckeln, med hjälp av sitt skuggjag, utanför den rabiata kaninens koja. Men jag blir fan inte klok på hur jag ska komma åt nyckeln. Tips mottas tacksamt!
Har varit nyfiken på "Burken" länge men det har alltid stupat på att det finns så väldigt många böcker i sviten om Dave Robicheaux - sjutton stycken inklusive färska Swan Peak som släpptes för en månad sen. Är man en sucker för kronologi (och det är man väl?) blir det så, och det är därför jag inte tagit mig an till exempel Ian Rankins Rebus-böcker än (förutom att jag är slö).
Men nu är det dags. In the Electric Mist with Confederate Dead från 1993 är del sex i serien och känns som en rätt bra introduktion till Burkes värld. Ett filmteam drar in i Robicheaux hemmaturf (New Iberia, Louisiana) och ställer te't, en seriemördare härjar möjligen, man hittar ett lik av en svart man som blev mördad (lynchad?) 1957 då Robicheaux som liten knodd troligen blev vittne till mordet, hans gamla kompis Julie Balboni (nu ökänd gangster) gör stan osäker och i samma veva får Robicheaux dimhöljda och knarkiga uppenbarelser av gamla sydstatssoldatspöken som visar sig i träsket och kommer med vaga ledtrådar. Allt det här efter halva boken, så det är ett jäkla hålligång. Burke är grymt bra på atmosfär (dallrande fuktig hetta, alligatorer), hårdkokt dialog och one-liners, och att det är skrivet i jag-formen gör det ännu mer underhållande när Robicheaux går runt och småirriterat spöar upp Balbonis fotfolk.
Snart blir den film också (under marginellt snärtigare titeln In the Electric Mist) i regi av Bertrand Tavernier (av alla människor?) och med manus av paret Kromolowski, som skrev mästerliga The Pledge åt Sean Penn vilket borde lova gott. Klockren casting: Tommy Lee Jones i huvudrollen och Justina Machado (Ricos fru i Six Feet Under) som FBI-agent, Mary Steenburgen, Peter Sarsgaard. Men John Goodman som Balboni känns inte helt rätt, om han inte kan hitta tillbaks till Barton Fink-formen och bli demonisk igen. Tyvärr verkar Tavernier och Tommy Lee Jones inte dragit jämnt under inspelningen enligt den här artikeln i Guardian så vi får se vad det blir, filmen är i post-production enligt IMDb. Premiär innan jul månne.
Martin tipsade mig om Empires poster-quiz som jag brände en god stund på igår kväll. Inte helt busenkelt, jag fick en hel del hjälp av familjen och satte till slut 41 av 46 filmer - hur många klarar DU?
Det var otroligt kul att se om Body Double på SVT i torsdags, en film som pendlar mellan rätt cheesy och... obeskrivligt cheesy. Craig Wassons lökiga klaustrofobianfall, den mystiske indianen med jeansväst och pilotbrillor, porrfilmsinspelningen med Melanie Griffith - alla viktiga komponenter i en av Brian De Palmas larvigaste och mest fascinerande filmer. Jag skriver lite mer om detta påWeird Science.
Det känns lite menlöst att erkänna det men Chuck Palahniuks cynismer kan ibland bli lite för mycket att svälja. Jag gick loss ordentligt på Lullaby men hade vissa problem med betydligt svartare och framförallt grymmare Haunted. Kan känna mig lite äckelmagad inför Chuckens nattsvart cyniska och osentimentalt materialistiska världsbild. Jag är ju en snäll kille.
Senaste romanen Rant: An Oral Biography of Buster Casey är inte alls i den ligan, även om den börjar i sedvanligt brutal stil. Historien om särlingen Buster "Rant" Casey berättas som en intervjubok där ett stort gäng personer, vars liv på ett eller annat sätt korsat Busters, varvas. Det funkar redan från början och blir faktiskt aldrig tjatigt. Inte alls samma gudabenådade driv som i till exempel Lullaby, men it grows on you.
Buster är bizarr, har extremt förhöjd lukt och smak, misstänks som barn ha mördat flera av sina äldre släktingar (Pahlaniuks passningar om hur den yngre generationen hatar och vill döda den äldre är underbara), har genom att låta sig bitas av hundratals djur (spindlar, ormar) i öknen fått rabies och blivit sjukdomsresistent, och blir snorrik genom att stjäla gamla mynt ur väggarna hos snåla och nydöda gamlingars hus. Med mera. Sen lämnar han hålan i mellanvästern han vuxit upp i , flyttar till storstan och ger sig in i Party Crashing, ett slags subversivt rollspel/biljakt/demolition derby på nätterna där man klär ut sig på särskilda sätt och smyckar sina bilar för att sen lekfullt krascha in i varandra enligt vissa spelregler. Redan från sida ett vet man att Buster Casey dog en mystisk död, och boken jobbar sig framåt mot nåt slags avslöjande.
Pahlaniuk är otroligt fascinerad av sin sociologiska undersökning av Party Crashing, själv tröttnade jag så smått, men nånstans där mot slutet utvecklar sig historien från skröna featuring intorkade snorkråkor (don't ask) och konstig sex till en teknikfetischistisk science fiction-historia med avancerade tidresor som ger en mäktig twist till resten av berättelsen.
Blev lite knäckt av Haunted men nu är det hög tid att beta av fler Palahniuk. Tips? Andra bloggar om: Chuck Palahniuk, Rant, litteratur, böcker
Visst finns det väl ett Richard Yates-tåg som tuffar på därute? Jag står ivrigt på perrongen beredd att hoppa på. Herr Alarik var vänlig nog att låna ut sitt ex av A Special Providence från 1969 och jag fick den största läsupplevelsen jag haft på ett bra tag.
Wikipedia-dags: Yates hann skriva sju romaner och ett par novellsamlingar innan han dog 1992. Samtliga enormt kritikerrrosade men måttliga försäljningsframgångar, så vid slutet av 90-talet fanns inga av hans verk i tryck. På senare år har Yates blivit återupptäckt, i januari kommer Sam Mendes filmatisering av debutromanen Revolutionary Road starring Leo DiCaprio och Kate Winslet. Oscar-buzzet buzzar förstås, men jag hoppas att fokus inte bara hamnar på att Jack och Rose "äntligen" är återförenade i en ny film utan att det kan få fler att upptäcka Yates författarskap.
Tillbaks till A Special Providence: en klarsynt, sorglig och extremt välskriven berättelse om en mor och en son genom trettio- och fyrtiotalen. Mamman med konstnärsbegåvning, men otur med karlar, fast i en tid och plats och klass där en ensamstående kvinna med konstnärsdrömmar inte hade särskilt stort svängrum. Sonen som försöker bli en Man som soldat i kriget men ständigt klantar till det, i ett scenario som påminner lite om det där fantastiska avsnittet av Band of Brothers där Medic-killen stressar fram och tillbaka med medicin på slagfältet: andra världskriget skildrat varken heroiskt eller helvetiskt utan som en förvirrande, absurd och lätt surrealistisk plats där ingen riktigt vet vad som händer.
Yates skriver intimt och kryper snabbt under skinnet på sina huvudpersoner, man fastnar och fascineras direkt. Han är en lysande människoskildrare, både ömsint och osentimental. Anslaget är knappast episkt, snarare anspråkslöst, men i sin skildring av törnade livsdrömmar känns boken kanske ändå som en aspirant på Den Stora Amerikanska Romanen?
Tillbaks från semestern och vad kunde väl vara en bättre start än att tala om Åke Cato? På Extra Allt ser jag att den gamle underhållaren blivit med blogg och för oss som växte upp i en tid då Catos och Sven Melanders tokerier i Nöjesmassakern ansågs vara the bee's knees av svensk tevehumor finns det såklart all anledning att lägga in en prenumeration i Google Reader.
Cato är nu 73 och inleder sin blogg i början av juni med att en smula sorgset erkänna att uppdragsgivarna inte direkt hänger på låset längre, därav bloggen. Men redan i slutet av juli hotar han att göra en GW och lägga ner. Själv håller jag tummarna för att han fortsätter, och ser fram emot den stora Nöjesmassakern-boxen som lär ska komma i november. [insert valfri Werner & Werner-referens här!] Andra bloggar om: Åke Cato, Nöjesmassakern, tv
Exakt hur snyggt är det här? Channel 4 har noggrant och kärleksfullt återskapat inspelningen av The Shining i en 65 sekunder lång reklamsnutt för en kommande Kubrickserie på digitalkanalen More4. Allt tänkt att ses genom mästarens egna ögon, filmat i en enda lång tagning. Se filmen här!(via /film)
Nån som minns Eddie Murphy? Han som var så skojig på åttiotalet innan han fastnade i en fatsuit och både du och jag slutade se hans filmer? Nu är han tillbaka i ännu en dubbelroll - jag skriver mer om det här.
Det kollektiva minnet i videohyrsvängen är som bekant kort. Omslaget till Woody Allens filmer flåsar numera "av regissören till Match Point!" och nämner inte med ett ord, säg, Annie Hall eller Radio Days. Vilket i och för sig kan vara ett omtänksamt sätt att skona oss lite äldre och mer minnesgoda i publiken från alltför höga förväntningar - om vi nu till äventyrs fortfarande hade hoppet kvar om gamle Woody efter hans vanvettigt, frustrerande ojämna cv från senare år.
Och just som det faktiskt hade börjat gå åt rätt håll igen, med mästerliga Match Point som sagt och med extremt lättviktiga men trivsamma Scoop (som jag snudd på hyllade när den kom men misstänker inte håller för en omtitt), så drämmer han till med Cassandra's Dream. Som måste vara Allens sämsta film sen... sinnessjukt usla kriminalkomedin Small Time Crooks? Tomt rasslande naveltitten Celebrity? Jag vet inte. Till och med Anything Else - den med Christina Ricci och han från American Pie - var ju en inspirerad rulle jämfört med det här.
Det är inte direkt dåligt, eller ens halvbra som Melinda & Melinda. Det är bara så fruktansvärt halvhjärtat. Interiörerna hos den Brittiska Arbetarklassfamiljen är tungfotade, med långrandig och nattstånden dialog pepprad med klyschor. Som valfritt diskbänksdrama på BBC filtrerat genom okänsliga amerikanska öron. Som om Allen glömt hur man skriver dialog - det är bara Basil Exposition hela tiden. Skådisarna är oinspirerade, storyn ett upplägg snarlikt Match Point om skuld och samvete men på halvfart.
Woody lyckas till och med få Tom Wilkinson att vara, absolut inte dålig, men sådär. Snudd på slätstruken. Sug på den: Tom Wilkinson slätstruken! Denna gigant, lysande och lyhörd i vad han än gör, senast så fantastiskt bra i Michael Clayton. Hans irritation över att brorsönerna börjar oja och aja sig bara för att han begär att de ska begå ett litet mord är så nära underhållning man kommer i Cassandra's Dream.
Men hoppet lever trots allt: nu peppar vi på att kommande Vicky Christina Barcelona blir bättre än den här själlösa halvmesyren. Tyvärr lovar den kraftigt lama trailern inte särskilt gott... Nån som såg den i Cannes och vet?
Grej of the day: manusförfattaren John August skriver, som alltid insiktsfullt och intressant, om lanseringen och det relativa fiaskot med sin regidebut The Nines. Jag har inte sett den än - den gick upp i USA förra hösten (till finfina recensioner) och finns sen länge läckt på nätet, något som August diskuterat öppenhjärtligt och befriande pragmatiskt kring här och här.
I Sverige släpps The Nines direkt till dvd i september. Någon som har sett den? Och isåfall: pepp?
"Four Americans on vacation don't just disappear!" Så hulkar en av ungdomarna i The Ruins, när han insett att de spännande Maya-ruinerna man jeepat ut till för en mysig hajk tyvärr visar sig bjuda på extrema otäckheter. Uppenbarligen har han inte sett vare sig Hosteleller nån av alla dess efterföljare - för amerikanska ungdomar på luffen kan förstås numera vara glada om de kommer tillbaka med alla kroppsdelar (eller åtminstone livet) i behåll.
Den här repliken - som sägs på fullaste allvar men väl ändå måste vara ett självironiskt metaskämt? - är annars det enda som är lite kul med The Ruins.
Filmen bygger på en roman av Scott B Smith, mest känd för A Simple Plan som blev till en tajt och snöig liten thriller i Sam Raimis kapabla händer. Även här har Smith skrivit manus, men det funkar inte riktigt lika fint den här gången.
I The Ruins är det inte inavlade och stycksugna öststatare i bylsiga Adidas-overaller som står för skräcken, utan köttätande växter med smak för välgymmade amerikanska kroppar. Vilket ställer till problem för Smith och hans regissör. I romanform kan det nog pirra till när plantorna går till attack - herregud, Stephen King har ju fått både parkerade bilar och skrivmaskiner att bli ruskigt otäcka - men på film blir det knepigt. De ondskefullt nynnande, långsamt slingrande blommorna blir ungefär lika skrämmande som Shyamalans närbilder på vajande träd och ängar i The Happening. Man tappar dvs inte direkt brallorna av fasa.
Vis av detta faktum, eller bara i allmän zeitgeist efter Hostel, Saw-franchiset och alla andra tortyrfilmer (är inte slaktvågen på väg att ebba ut förresten?) fokuserar Smith istället på kladd och lemlästning. Hur det känns att klösa ut en slingrande växt ur sitt eget mellangärde, eller amputera någons ben med hjälp av en stenbumling och en rostig kniv, utforskas i detalj och på ett sätt som lär ha renderat minst ett fyrsidesreportage i Fangoria.
Mumma för gorehounds alltså, men tyvärr mer äckel än skräck för den som är mer sugen på lite raffel än på nån som karvar runt i låret på en gallskrikande backpacker.
Jack Black som en gnällig Jessica Tandy i den swedade versionen av Driving Miss Daisy var kanske höjdpunkten i Gondrys rara men frustrerande film, som jag äntligen såg häromkvällen. Läs mer här!
På begäran* kommer här en praktisk playlist på de låtar som snurrar allra mest i min Sony Sports just nu, juni 2008. Enjoy! * av 1 person, bosatt i Polen.
Låg aktivitet här, som synes. Det är tyvärr svårt att bry sig om film när 360:n står under teven varenda kväll och lockar med sitt enfaldigt stirrande gröna öga - ett lätt tryck, en minuts laddningstid och sen är jag återigen tillbaka i kära gamla Liberty City och kan spela bort några timmar i ett nafs.
Jag köpte GTA4 på släppdagen för snart två månader sen och har fortfarande bara kommit 53% in (satte just To Live and Die in Alderney för Phil Bell om ni undrar). Det är hur stort som helst och, förstås, extremt underhållande. Problemet är att det blir ruggigt sena kvällar. Det är inte så att jag fastnat i uppdragen - de är i regel lättare än de tidigare spelen i serien vilket jag tackar å det varmaste för - utan att jag varje kväll när det är dags för kojning först är duktig: lugnar mig efter avslutat mission, inköp av ny kevlarväst (så har man en färsk inför nästa slakt) och sparning i lämpligt safehouse... och sedan tänker "Äh vad fan!" och går ut på gatan och röjer.
Alltså kör den härliga gamla GTA-leken där man ser hur länge man kan överleva med fyra-fem wanted-stjärnor innan LCPD skjuter skallen av en. Om och om igen, tills man har slut på handgranater och bazookan faller tom till marken. Vilket tyvärr brukar ta en knapp timme till, varefter man till slut går och lägger sig alldeles stissig efter att ha mejat ner en trettio-fyrtio polismän och blåst iväg ett gäng radiobilar till kingdom come.
Hur ska jag kunna se min dotter i ögonen och säga att nu blir det inget mer Pippispel på datorn förrän imorgon när hon ser på min rödsprängda blick hur trött jag är sen förra kvällens nattmangling, och känner hur jag med illa maskerad desperation räknar minuterna tills hon somnat och jag kan plocka upp Uzin och ge mig ut på nästa blodbad?
Det står inget om det i pappaboken jag köpte. Jag har letat.
Exakt hur snygg är den här Saul Bass-hommagen till filmaffisch? Om brorsorna håller slapsticken på rätt köl och inte gör en ny The Ladykillers kan Burn After Reading bli rätt kul. Trailern ser lovande ut, trots Brad Pitts svårt självmedvetna tokerier. Och trots att jag hellre skulle se en brutal noir istället för screwball. Premiär på Venedigfestivalen i höst.
Freddie, one day All of the workers that you led astray Will make you pay Oh Freddie, you should know Can't punish people cause your hair won't grow It's alright, just let go
Radio Dept har varken gjort sig kända för att vara särskilt politiska eller skriva festliga texter, men nya ep:n Freddie and the Trojan Horse bjussar på lika rolig som obarmhärtig Reinfeldt-bashande (senare jämför sig Johan Duncanson med Zarah Leander). Allt till sedvanligt skimrande och sagolikt vacker popmusik. Jag har nog inte blivit såhär glad sen jag hörde Morrans Margaret on the Guilloutine första gången.
Det är superhelg i Stockholm, runt femtio grader varmt ute, gassande sol. Varmaste och vackraste dagen någonsin i Sveriges historia. Alla du känner är ute och badar eller dricker öl, men du är fast i en kvav lägenhet med två sjuka barn, ett som ligger helt apatisk i soffan med två oätna rostade mackor framför sig och låter sin thousand yard stare vila på Pippi är sakletare och går på kalas för femte gången på raken, ett annat som klänger fast som en igel i din svettiga t-shirt, ynkligt jämrandes, kokhet som en kamin, med vattenflaska i en hand och andra handens lilla pekfinger på vass upptäcksfärd en bra bit in i ditt ena öra.
Vad gör du?
Du går ner i källaren och rotar fram en banankartong fylld med gamla drum & bass-skivor.
Sen går du igenom dem och konstaterar att du redan sålt det som går att sälja (allt av LTJ Bukem, den där fina Metalheadz-plåtburken) och att resten är, ärligt talat... inte så bra. Och att ingen skivbörs med ett uns av självaktning skulle ge ens ett spänn för det som blivit kvar.
Du sparar allt som är någorlunda hårt och brutalt (J Majik, Fauna Flash (nåt tyskt "fynd" på nån börs nångång), Ed Rush) eller tillräckligt arty för att kanske funka framöver (Plug) eller där du kände killen som gjorde skivan lite (Friend) men slänger omslagen och lägger över i plastfickor för att ge dig själv alibi.
Du lyssnar igenom resten. Det är idel snygga digipakomslag, bleka brittiska tjugotreåringar i munkjacka på bilderna, oerhört new ageiga-låttitlar som Serpent Navigators eller Meridian Helix. Och det är mycket här som väl rimligtvis borde låtit Wayne's Coffee redan då? Adam F, Omni Trio, Alex Reece, Kid Loops... tydligen tillräckligt tuffa då, hjälplöst daterad muzak nu.
James Hardway, han som spelade saxofon till drum & bass-beats (gasp!), som jag köpte på Bengans i Göteborg, kom med en sticker på omslaget där vita popjournalister flämtar: "It will melt your ears, kneel before it and weep" (NME), "taking drum'n'bass to its wildest extremes" (Melody Maker) låter nu som loungeelectronica som skulle ratats som kanske lite för slätstruket, har du nåt med Era? av musikläggaren på Lagerhaus.
Vad fort det gick. Efter att Photek (vars tidiga skivor fortfarande är lysande) gick bort sig med sömnpillret Solaris tappade jag sugen och började köpa Neil Young-skivor som alla andra. Vad hände med intelligent drum & bass? Finns det fortfarande? Nån som vet?
Ben Stiller brukar aldrig banga för att skoja till det på MTV Movie Awards, och årets självironiska lilla promo för Tropic Thunder är helt lysande. Peppen växte sig därmed ännu lite starkare.
Det finns få saker som fyller en med en så sällsam inre glädje som att varsamt krama iväg ett perfekt headshot med sniperbössa i en riktigt bra FPS. Men det blir tyvärr alltid för lite av det goda, jag har hittills aldrig spelat igenom en shooter där jag inte ville ha mer mys genom kikarsiktet. När man väl får komma till är det antingen stenhård ranson på skotten (som i Far Cry) eller allmän stress och tidsbrist (Call of Duty 2 och 3).
Så lyckan var total när jag körde igenom Call of Duty 4: Modern Warfare häromhelgen, och det visade sig att man strösslat friskt med snipergevär i nästan alla missions. Och att en bana helt och hållet handlade om att smyga och krypa förbi intet ont anandes fiender och plocka ner dem en efter en medelst snipergevär med ljuddämpare. Double whammy alltså, och en andlöst tajt och spännande bana, lätt en av mina största och mest rafflande spelupplevelser nånsin.
Jag vet inte om utvecklarna Infinity Ward gett efter för sina egna perversa lustar eller gjort nåt slags kundundersökning bland Call of Duty-fansen. Och sannolikt fått fanbasen att resa sig som en (lätt överviktig) man och med högröda kinder erkänna att "Josåattehh mer sniper vore jävligt gött..."
Jag kommer att tänka på det här när jag ser den senaste gameplaysnutten som släppts från Gears of War 2 (ovan). Att det skulle se helt fantastiskt ut, och vara ännu mer episkt och myllrande, var ganska givet, men det är de nya inslagen man börjar dregla över. Man kan nu grabba tag i medvetslösa Locustgubbar och använda dem som mänskliga sköldar, innan man resolut vrider nacken av dem, vilket ser neat ut. Och framförallt kan man nu inte bara motorsåga ner fienden framifrån, utan smyga på dem bakifrån och brassa in den i mellangärdet, så att de klyvs på mitten och likdelarna snyggt glider ner på marken i en kötthög... Det här låter egentligen helt sjukt, och man kan lugnt säga att utvecklarna Epic Games har skapat ett behov här. Gears of War, med sin överspända dialog, vanvettigt snygga grafik och extremt brutala grobianaction var ju köttigt nog som krigsspel, och motorsågsfunktionen på bössorna (med tillhörande blodfontän som stänkte upp rätt in i den tänkta kameralinsen) var mer som en extra, härligt geggig bonus som var halvsvår att få till.
Men skulle man göra en gallup bland Gears of War-diggarna skulle nog många med mig harkla sig lite förläget och mumla "...kanske att man, eh, kunde få köra lite mer motorsåg?"
(Motorsågen känns fortfarande som ett fräscht spelinslag, kommer på rak arm bara på den klart stressframkallande leatherface-galningen i Resident Evil 4, men där fick man ju tyvärr inte revva upp sågen själv.)
Nu är det dessutom bekräftat att man verkligen kan duellera med motorsågarna i tvåan, eftersom locust tydligen också köpt till klinga på sina gevär. Och därmed är peppen på Gears of War 2, som inte släpps förrän i slutet av november, helt skoningslös.
