Häxor, spöken och ultravåld

Häromveckan släpptes en av årets märkligaste filmer direkt på dvd, utan något större hullaballoo. Men låt dig inte luras av det torftiga omslaget, den generiska actiontiteln (ej att förväxla med Gregory Hines/Billy Crystalkomedin från 1986, med den svenska knastiteln Skjut inte på tandläkaren!) eller träbocken Paul Walker i huvudrollen - för Running Scared har en hel rävfarm bakom örat.

Det börjar med den snyggaste våldsbalett jag sett sen, jag vet inte, asiatiska actionrökare som Oldboy eller A Bittersweet Life kanske. En knarkuppgörelse går snett och slutar i blodbad - i CGI-hjälpt slow motion, sjukt snyggt och sadistiskt och mumma för oss som går igång på estetiserat våld. En knarkpolis blir mördad och smågangstern Paul Walker anförtros med revolvern i fråga. Men strax därpå får grannpojken - Cameron Bright, keruben med de creepy ögonen från Birth med flera - tag på pistolen och skjuter sin plågoande till styvfarsa (Karel Roden, som alltid verka få spela slaviska psykon).

Tyvärr är Roden kusin till en rysk maffiaboss med kopplingar till Paul Walkers gäng. Och het på gröten är också en korrupt snut (Chazz Palminteri) som vill åt pickan för att dölja sin inblandning i nämnda knarkuppgörelse. Pojken jagas av samtliga intressenter och revolvern åker runt mellan diverse low lifes och scumbags i den undre världen, och det gäller för Paul Walker att rädda både sitt eget skinn och i bästa fall också Cameron Brights.

Det är alltså egentligen en dussinthriller (om än med en klart komplicerad handling) med genrens vanliga ingredienser: överspelande gangsters, biljakter, hög bodycount, tortyrscener, ansträngt Tarantino-tuff dialog och ojämna skådespelarinsatser (en pömsig Palminteri ringer in sin prestation från husvagnen) - ett par timmars våldsunderhållning till fredagsgroggen.

Om det inte hade varit för att Wayne Kramer (regi/manus) har större ambitioner än så. Dels är det som sagt sagolikt grant, med välkoreograferat våld, perfekt komponerade bilder och datapiffade skotteffekter - Kramer fetischiserar revolvern allt kretsar kring och följer gärna kulans väg genom väggar, skallar och hud, inte helt originellt efter CSI:s slentrianmässiga kulanimationer med det är gjort med stor omsorg.

Dels - och det här är vad som gör filmen svårsmält i stora stycken - grottar han ner sig till max i mänsklig misär. Världen han beskriver är dog eat dog (eller snarare dog torterar dog, maniskt kacklande halvkassa oneliners) i kubik där våld, förnedring och barnmisshandel är normen. Det finns extremt lite värme och ingen comic relief i filmen, som befolkas av hallickar, skurkar och knarkare, den ena mer ondskefull och sadistisk än den andra. Pojken hamnar ur askan i elden och utsätts för en sjuk massa både fysisk och psykisk misshandel, och jag tvivlar på att Kramer har barn, annars skulle han inte vräka på så här.

Men sen kommer det som höjer Running Scared många snäpp: plötsligt, mitt på en sjaskig bakgata, glider ett troll förbi. Eller, det ser ut som ett troll - ett ansiktslöst skabbigt väsen som snabbt försvinner innan man riktigt förstår. Senare i filmen: skuggan av en långfingrad häxa tassar runt i förbifarten, i en rafflande scen. Och då trillar poletten ner: Running Scared har ambitionerna hos en mörk (kolsvart) saga, vilket gör övervåldet och misären lättare att ta till sig. Och precis som Hans och Greta och andra klassiker har den ett barn i huvudrollen, ett barn som måste utstå de värsta fasorna man kan tänka sig.

Och här tar Kramer det definitiva steget för att göra Running Scared till något minnesvärt: någon timme in tar historien en helt oväntad vändning och det blir en modern bröderna Grimm av alltihopa, bröderna på sitt allra grymmaste humör. Mer ska inte avslöjas än att det är bland det mest fascinerande, magstarka och spännande jag sett på bra länge, med Bruce Altman och Elizabeth Mitchell ohyggligt obehagliga som medelklassparet from hell. Ja ni får se själva. Jag satt och gapade, med en knut i magen av oro.

Running Scared har sannerligen sina fel och brister - våldet blir tröttsamt, tonen är flåshurtigt macho, den brottas med actionrulle-klyschorna - men när de ambitiösa eftertexterna rullar igång, och det slutligen blir mer Tim Burton än Tarantino, blir man sugen på att läsa sagan igen. Även om den var otäck.

Andra bloggar om: Running Scared, Wayne Kramer, Bröderna Grimm, film, våld, sagor

Studio 60 levererar!

Måns och Fredrik har redan utnämnt Aaron Sorkin till höstens tv-messias och jag hänger gärna på - Studio 60 on the Sunset Strip är så makalöst, överjävligt bra att man smäller av i ren lycka, exakt så välskrivet, vässat och välspelat som man peppade på i somras.

Andra avsnittet som sändes igår kväll i USA var precis lika snyggt som den grymma piloten. Allt satt som det skulle: de långa steadicamåkningarna efter korridorstressande och motormunnade aktörer, kängorna mot den kristna högerns påtryckningar mot befarat okristligt innehåll - och tv-chefernas ängsliga dans efter annonsörernas opinionskänsliga pipa. Samt en och annan pungspark mot Saturday Night Live: efter första avsnittets totala utskåpning lite mer diskreta pikar i form av Simons ångest över att inte platsa i gänget eftersom han inte kunde fixa de obligatoriska kändisimitationerna - en elegant poäng, även om jag brukar skratta gott åt Kenan Thompsons halvsenila Cosby-imitationer i "riktiga" SNL.

Framförallt är det kul att se alla bekanta fejs från Vita huset komma tillbaka i biroller, Timothy Busfield inte minst (en skådis det är omöjligt att inte älska efter thirtysomething, Field of Dreams och hans fling med C.J. Cregg). Och radarparet Bradley Whitford/Matthew Perry är fullständigt klockrent. En sliten och cynisk Chandler parad med en mer laidback och oneurotisk Josh på rebound från kokainet. Amanda Peet? Fenomenal.

Nu väntar vi bara från pressmeddelandet från SVT att de gjort sin plikt och halat upp plånkan.

Andra bloggar om: Studio 60 on the Sunset Strip, Aaron Sorkin, Saturday Night Live, film, tv

Den här visningen av Heartbreak Hotel presenteras av Bonnier Amigo

OBS - texten innehåller rejäla spoilers!

En timme in på Heartbreak Hotel sitter jag med ett myspysigt flin och tänker att detta måste vara Colin Nutleys bästa film på evigheter. Den gryende vänskapen mellan lapplisan Gudrun (Maria Lundqvist) och gynekologen Elisabeth (Helena Bergström) är fint skildrad och framförallt - som så ofta i Nutleys filmer att det blivit en klyscha att säga det - är skådisarna kanonbra. Johan Rabaeus är lysande som självgod exmake, Lundqvist och Bergström briljerar.

De har en evighetslång (och säkert improviserad) scen där de geggar runt en natt på Drottninggatan, fulla som två väldigt fulla kastruller, som är en av de i särklass roligaste sprithumorscener jag nånsin sett på film - att den är gjord i en enda tagning utan klipp gör den ännu mer imponerande. Det känns som om Nutley, efter hemskheter som Gossip och Under solen (Johan Widerbergs "erotiska" topless-Elvis-dans är ett skräckelminne som aldrig aldrig suddas ut) och ett par hyfsade Liza Marklund-rullar, äntligen hamnat rätt igen, med ett litet vardagsdrama om "vanliga" människor, vänskap, kärlek, att våga bejaka sig själv och sådär.

Sen barkar det åt helvete.

Gudrun och Elisabeth sticker till London, vilket är helt krystat. Så fort de klivit ur planet startar ett montage där de besöker Big Ben, slottet, Trafalgar Square, fotar varandra bredvid en slottsvakt i björnmössa... kort sagt alla London-klyschor du kan skaka fram. Sen pustar de ut. Får plötsligt syn på Jill Johnson i en klädbutik (det har tidigare i filmen droppats, rätt kryptiskt, att Gudrun inte gillar Jill Johnson eftersom hon är så tillgjord, eller nåt - nu förstår man varför den scenen var med).

Tjejerna blir förlägna men går fram, börjar småprata, blir till sig över kändisen. Sen kommer ett montage - satt till en rivig Jill Johnson-låt - där trion glatt och spexigt provar tokiga hattar och gör festliga miner framför spegeln/kameran. Som i Pretty Woman gånger tre alltså.

De skils åt, tjejerna är uppspelta och peppade av att Jill var så naturlig och trevlig i verkligheten. Följt av en scen där Jill Johnson på väg hem i taxin ringer en kompis och berättar om de svenska psykfallen hon blev antastade av. Billig komisk poäng plockas.

Filmen är nästan slut. Gudrun och Elisabeth åker hem till Sverige, skils åt och är ense om att fortsätta vara kompisar. Sen klipper Nutley till en outtake (där Helena Bergström börjar skratta åt ett skämt om svamp i underlivet), sen kommer eftertexterna.

Och man ba: öh?? För vad faen hände?? De åkte till London, träffade Jill Johnson, skildes summariskt – och sen är det Jackie Chan-dags och det ska in en blooper – och sen slut?

Det här kan vara en av de mest oförklarliga – och katastrofala - vändningarna i svensk, nay internationell, filmhistoria.

För det första: varför Jill Johnson? Sponsorpengar? Hon fyller ingen som helst funktion i handlingen. Sweetwater måste fått en fet check från Bonnier Amigo. Förhoppningsvis. (Det borde dessutom varit en kändis på en något högre mytologisk nivå, typ Madonna eller åtminstone Carola, för att idén skulle funkat.)

För det andra: varför i hela helvetet sabbar Nutley hela filmen med att fega ur och låta allt falla ihop i slutet? Med, av alla möjligheter han hade, en blooper?

Fotnot: såg några dagar senare den där brittiska talkshowen på UR (hade *host* rätt lite för mig) där Nutley avslöjade att om det var en enda av sina filmer han var sugen på att göra en director’s cut på så var det Heartbreak Hotel. Och att han ville göra den längre. LÄNGRE. När det enda raka hade varit att välja scenen där Maria Lundqvist hoppar in i Helena B:s sportbil och de brassar iväg mot London, som slutscen. Roll credits.

Istället blir det en märklig pannkaka av alltihop. Kanske i ett försök att apa efter slutet på Thelma & Louise, där Ridley Scott väljer att frysa bilden när bilen åker ut för stupet och slänga in ett mysigt collage på tjejerna plus en tuffglad rocklåt, för att göra den egentligen sorgliga finalen mer upbeat. Men i Heartbreak Hotel blir det inte feelgood – det blir bera helt obegripligt. Och väldigt synd.

För i en dryg timme hade Colin Nutley ett sanslöst flyt. Sen förvandlades Heartbreak Hotel från en av årets bästa svenska filmer till en fasansfull grundkurs i hur man totalkvaddar en film.

Andra bloggar om: Heartbreak Hotel, Colin Nutley, Jill Johnson, svensk film, produktplacering

Nachooooooooooooooooooooo!!!

Testa dig själv: om du drar på munnen åt bilden härovan, då kommer du att gilla Nacho Libre. Eller om "Jack Black är en mexikansk munk som blir hemlig fribrottare" låter som den bästa high concept-pitch du hört på länge. På samma sätt som "Will Ferrell som korkat nyhetsankare" funkar, på ett rätt basalt plan. Så enkelt är det.

Från det att de skojiga Nacho Libre-bakgrundsbilderna släpptes för bra länge sen (förra sommaren?) har man peppat hårt, och jag tycker filmen håller vad bilderna lovar, varken mer eller mindre. Det jag gillar mest är att Nacho Libre är helt befriad från ironi, in-jokes, filmreferenser, blinkningar till publiken - det är helt enkelt en klassisk underdoghistoria, där skämten bygger på att Jack Black är överviktig, har ful mustasch, corny frisyr och pratar med en underhållande mexikansk brytning. Och är ganska kass på att brottas. Och släpper en och annan brakare.

Nacho Libre är rappare i tempot än Naopleon Dynamite, men Jared Hess behåller sin faiblesse för att växla mellan närbilder på dorkiga män med fula kläder som står och för stiliserade samtal med varandra. Nu med Jack Black - som är magnetisk. Det finns få skådisar som ser ut att njuta så mycket framför kameran som han, och han kramar varje komisk droppe ur sina fula trikåer, sin kroppshydda, sin obändiga lojalitet till de föräldralösa barnen i klostret. Vid ett par tillfällen ska Nacho sjunga, varpå Jack Black snabbt skiftar till sin Tenacious D-persona och börjar egga upp sig till ett rockopus - men då bryter Hess fräckt, innan Black hamnar helt out of character. Nacho Libre är inte en stark film man bär med sig länge om man säger så, men lätt det roligaste jag haft på bio sen Anchorman eller Wedding Crashers.

Andra bloggar om: Nacho Libre, Jack Black, Jared Hess, brottning, film, Mexico

Farväl Falkenberg, välkommen Jesper!

Jag var på galapremiären av Farväl Falkenberg i måndags (var det förresten en uppspelt Degrell jag spottade med ett litet entourage på trottoaren utanför Saga?) och vet berätta att Jesper Ganslandt verkligen är The Future of Svensk Film, eller hur nu hypen går. Filmen är till synes lös i konturerna, en meditativ, långsamt berättad historia om ett litet gäng barndomskompisar som hänger i sitt Falkenberg under deras sista sommar tillsammans: de badar, cyklar, hänger, spelar foboll, gör taffliga inbrott, röker på, pratar om livet. Ganslandt har filmat sina kompisar och det skulle kunna bli hur internt som helst, men det funkar verkligen - han har en spröd, vacker ton i filmen och lyckas skildra tristess och vanligt jävla liv så ömsint, så fint.

Bara ibland blir man otålig, när Ganslandt ligger kvar väldigt länge på spinkiga snart tretti-killar som såsar runt, utan att scenen kommer nån vart. Men det är å andra sidan inte en rak historia som ska berättas utan en stämning, en känsla som han försöker förmedla: "Livet är osammanhängande. Jag skulle inte vilja att en film om mig rutades in i nyckelscener och plot points. Jag vill att den ska vara lyrisk, det skulle kännas bäst" säger Ganslandt i City och det har han lyckats med - Farväl Falkenberg är en fruktansvärt vacker och poetisk film, inte minst tack vare Erik Enockssons timida, tassande musik som höjer Jesper Wenzels bilder till magiska höjder. Believe the hype!

Andra bloggar om: Farväl Falkenberg, Jesper Ganslandt, film

Fanfanfan!

Det var det. Första gången jag röstar på Göran (jag föredrog Gudrun tidigare) så går det åt helvete. Jag hatade Wille Crafoord redan när han bara var en medioker ersatz-Robban Broberg och inte hade kommit ut som moderat. Tyckte precis jag hörde honom spela en självgod trudelutt på SVT:s valvaka men det var väl bara en ond dröm?

Exakt hur mycket elände hinner borgarna ställa till med på fyra år?
När går det över?

Sjuk treåring saboterade Filmkrönikan-premiär!

Ikväll hade äntligen nya Filmkrönikan premiär efter sommaruppehållet och allsköns blogg-gnäll, inklusive mitt eget. Det började bra: snygg vinjett till Avalanches "Since I Met You" (en kanonlåt, om än inte direkt purfärsk), fin scenografi och två pigga programledare. Inledningsprata med biograf-diss av Artur Lundkvist och ett försvarstal för filmkonsten som angelägen och samhällstillvänd (kanske adresserat till SVT-cheferna?).

Sen under Nacho Libre-snacket vaknade min dotter plötsligt med den där obehagliga skrällhostan, den som alltid betyder falsk krupp och en taxi till SÖS barnakut vid 04-snåret för ett par tre sömniga timmars väntan på cortison. Men visa av skadan plockade vi fram vår Betapred, sex tabletter utspädda i två matskedar vatten. Ellen var vimmelkantig av trötthet, jag försökte hålla igång henne med några frågeställningar kring figurerna på hennes nattlampa (Laban, Labolina och hunden Rufus straight outta Slottet Gomorronsol) men fick aldrig riktigt igång nåt regelrätt samtal.

Ellen somnade om medan P blandade medicinen och jag hann fånga delar av Jakob Eklund-intervjun. Kul med en skådespelare som faktiskt diggar Ken Loach, de flesta svenska skådisar man läser intervjuer med har noll koll på nya filmer och ska det listas en favvoregissör blir det i nio fall av tio Fellini. Som om inget hänt på femtio år. Inte helt otippat gillade Eklund när Loach ligger lågt och låter sina aktörer improvisera. Tillbaks till Ellen en sväng, sen hann jag fånga en snutt från Lady in the Water-recensionen. Men eftersom jag inte är peppad på Shyamalan-spoilers - jag vill benhårt tro på att filmen kommer att funka trots den obönhörliga pisk den fått hemma i USA - tryckte jag på mute.

Sen var det dags att väcka Ellen igen. Den lilla mängden vatten blev ändå till två knökfulla småsprutor och vi förväntade oss det värsta - medicin brukar aldrig slinka ner sådär obesvärat utan det urartar i regel till brottningsmatch och till slut får man köra övervåldsmodellen där en kopplar polisgrepp och den andra så raskt som möjligt sprutar in vätskan i första bästa mungipa, håller för och tvingar stackarn att svälja, under skrik och sorg.

Men för en gångs skull gick det finemang, Ellen var otroligt duktig, vi blev alldeles tårögda av lättad lycka och belönade henne med några extremt välförtjänta Maltesers. Till sist öppnade vi fönstret för att få in nödvändig sval luft, bullade upp sängen i huvudänden som man ska göra och pussade godnatt.

Och sen kom jag tillbaks till tv-soffan lagom till eftertexterna. "Japp, tyvärr var det skittrist. Men det kanske tar sig" rapporterade herr Bergström per sms. Men jag har faktiskt ingen susning, förutom att jag fick intrycket att man pratade längre kring varje film, vilket bör vara bra.

Vad tyckte ni?

Andra bloggar om: filmkrönikan, falsk krupp, barnsjukvård

Ekonomireporter 007 med rätt att ligga

Jag läste Stieg Larssons bestseller Män som hatar kvinnor under semestern, trots att det är en feting på nära 600 sidor så plöjer man den på några dar. Det är en riktig bladvändare, inte konstigt att den säljer som smör. Stieg Larsson är pratig, omständlig (som om han tvingats lägga band på sig under hela sin bana som journalist och nu äntligen får chansen att bre ut sig utan att få bannor av nån nitisk redaktör) och kan inte disponera en historia - den enda scenen som har potential att bli riktigt rafflande stressar han förbi på tre fyra sidor. Men ändå sitter man där, knappast fastnaglad men ändå hooked. Larsson var ingen stor stilist men han har ett jäkla driv i berättandet, och en riktigt saftig historia.

Jag har inget emot journalistromantik (herregud, All The President's Men är ju en av mina absoluta favoriter) men i Män som hatar kvinnor blir det ibland lite over the top - Journalister som ligger med kvinnor hade varit en bättre titel. För bokens hjälte (och, misstänker man, Stiegs alter ego) Mikael Blomkvist är inte bara en briljant, tjurig och kompromisslös grävande murvel, han är också en ladies man av rang. Inte på ett tjusigt och suave Sean Connery-vis utan på nåt slags vardagsintellektuellt, jeans-och-skinnjacka-och-iBooken-under-armen-sätt.

Kvinnsen faller som furor runt honom – om ett möte med ett blivande intervjuoffer börjar med att Blomkvist knackar på och kvinnan i fråga öppnar nyduschad i morgonrock så kan man ge sig fan på att det blir åka av lite längre fram, Läsarnas bästa sexnovell-stylee. Larsson beskriver också omorgsfullt hur Blomkvist är en pigg anhängare av öppna förhållanden med fri lejd att ligga runt lite som man känner för, utan några jobbiga konsekvenser. När sidekicken Lisbet Sahlander, en trasslig och spinkig gothbrutta med attitydproblem som också är en ultrabegåvad hacker och inte tar skit från nån (en figur så konstruerad - av en karl - att det nästan gör ont) gör entré och strax efter deras första möte hamnar i säng med Mikael har man vant sig.

Man undrar om Larsson levde som han lärde eller om det var hans dagdröm: att efter långa researchkvällar framför datorn bara lyfta luren och ha ett par tre härliga famnar att välja på. Vem är jag att klandra honom isåfall? Uppföljaren Flickan som lekte med elden lär vara mer actionpackad och ha snäppet lägre samlagsfrekvens - det bådar gott.

Andra bloggar om: steig larsson, litteratur, journalistik, media

Tre anledningar att digga The Sentinel

Homicide-skådisen och Sleeper Cell-regissören Clark Johnsons thriller The Sentinel (med Kjell Sundvall-doftande titeln Hotet inifrån på svenska) floppade i USA vilket inte är någon gåta, det är en ganska rörig historia och Michael Douglas dagar som leading man är nog tyvärr på upphällningen. Men det finns en del att glädjas över:

• Vi gamla Hal Hartley-fans blir alldeles varma i brallorna av att Martin Donovan, Hartleys favorit-antihjälte i Trust och Simple Men med flera, är med. Jag har inte sett till Donovan sen Al Pacino råkade skjuta honom i Christopher Nolans sobra remake på Insomnia. Han får såklart alldeles för lite utrymme i en menlös roll som Secret Service-boss men ändå. Dessutom är han fortfarande så djävulskt snygg att man blir knäsvag. (Det är ju Eva Longoria som ska locka grabbarna grabbs att lösa biljett men vi lite äldre smygbögar får chansen att dregla över Donovan istället.)
  
  
• 24-abstinensen mildras en liten aning inför säsongsstarten i januari av att Kiefer Sutherland kutar runt med en Glock och spelar en mer städad men snudd på lika kompetent version av Jack Bauer (dock i kostym istället för munkis). Delar av filmen känns som om Michael Douglas tagit fel på husvagn och råkat hamna i ett avsnitt av 24. Förutom att varenda avsnitt av 24 (åtminstone senaste säsongen) var ungefär dubbelt så välskrivet och spännande som hela The Sentinel. Suck.
  
  
• Michael Douglas. Förstås. Också här spelar han lite av sin paradroll, den uppburne karriärsmannen som låter pitten bestämma lite för ofta och därmed råkar illa ut. Han är kanonbra som alltid i en roll som är lite outvecklad. Douglas hänger med Harrison Ford i klubben för sextioplussare som fortsätter lunka runt i actionrökare som vore det fortfarande åttiotal - det funkar, men precis som Ford blir han blåst av ett alltför svagt manus. Det vore sannerligen kul att se honom i en Grady Tripp-aktig loserroll igen!
  
  Andra bloggar om: the sentinel, hotet inifrån, michael douglas, kiefer sutherland, martin donovan, hal hartley, 24, film

Conan skojar på Emmygalan

OK, jag är väl inte direkt först med det här klippet, jag får skylla på att jag varit på semester och missade både Emmy-galan och debaclet kring att introfilmens flygkrasch tajmade så illa med den riktiga flygkraschen i Kentucky. Men poängen var ju de lysande inhoppen i de nominerade tv-serierna som Conan gör - faktiskt hur roligt som helst. Öppningsmonologen är inte riktigt lika het, Conans gamla vanliga manér funkar inte riktigt, men några fniss får han till, och avslutningsnumrets NBC-pisk är rätt kul. (Tack till It's A Fun Clip!)

Steve Martin i humor-chock!

För ganska exakt ett år sen gnällde jag över att Steve Martins karriär var på väg åt helsike, men kanske kunde komma på rätt köl igen, Bill Murray-stylee, i och med romantiska komedin Shopgirl med Claire Danes och Jason Schwartzman. Jag har fortfarande inte lyckats se Shopgirl som gick upp i USA till hyfsad kritik och sidsteppade biograferna härhemma (dvd-premiär i oktober), men igår såg jag Martins remake på The Pink Panther och - håll i er nu - den är riktigt, riktigt kul. Jo, det är sant.

Trailern såg rent för jävlig ut, med en snubblande Steve Martin i lösmustasch som förde tankarna mer till Mr Bean än Peter Sellers, men den färdiga filmen är en pärla. Åtminstone om förväntningarna är på noll (och man är bra trött när man ser den). Slapstickscenerna är med några undantag mediokra men Steve Martin går in stenhårt för sin Closeau och har skoj med manéren, inkompetensen, accenten. Stackars Jean Reno (som väl aldrig fått en vettig roll i Hollywood?) får stå med öppen mun och reagera på Closeaus tokerier, Beyonce gör ännu en idiotroll som kuttersmycke - hela upplägget borde vara dödsdömt, ännu en lönnfet remake på ett bra koncept. Men Steve Martin skiter liksom i allt detta och gör sin bästa roll sen Bowfinger. (Antar jag utan att ha sett vare sig Cheaper by the Dozen eller Full House, men bara en titt på affischerna fick det ju att vända sig i magen.)

Han är fenomenalt löjlig och lysande som Closeau, faktiskt lika galet bra som i The Jerk eller nån annan av de klassiska Carl Reiner-filmerna, och det faktum att Martin alltid varit gråhårig gör att han inte känns nämnvärt mycket äldre nu vid fyllda 61 än i fornstora dar. I en scen är han hos en talpedagog som ska lära honom fixa de amerikanska diftongerna inför ett spaningsuppdrag i New York. Hon upprepar, långsamt och tydligt: "I would like to order a hamburger", Martin bräker tillbaka, går beyond thunderdome med sin larviga brytning i en absurt lång scen. Det var Ruprecht från Rivierans guldgossar all over again! Helt otroligt.

Men, som sagt: förvänta dig dynga, var gärna utarbetad och dra i dig ett par glas vin till, så blir upplevelsen optimal.

Andra bloggar om: steve martin, rosa pantern, closeau, film, komedier, peter sellers, beyonce, ruprecht