Vi skriver 2006 och hur fasen gör man en ny film om James Bond, en kritvit, heterosexuell, smårasistisk, antifeministisk, häradsbetäckande smokingklädd kolonialherre som bajsnödigt larvar runt i specialbyggda bilar med katapultstol och droppar slippriga ordvitsar samtidigt som han stryper nån illasinnad kinesisk underhuggare (emaljöga, krok istället för arm) med sitt armbandsur? Kan man efter Austin Powers överhuvudtaget göra en traditionell Bondrulle utan att det blir oavsiktlig skrattfest? Och alternativet - att göra en självdistanserad, ironiskt blinkande metahistoria - är väl ännu värre? Men vågar man tulla alltför mycket på ett franchise värt miljarder i potentiella intäkter, med risk för att göra så många av fansen (läs: västerländska män 13-70) besvikna?
Det är en svår nöt att knäcka, och i förhandssnacket har det handlat mycket om hur nytt allt skulle vara: ny Bond, ny skådis, ny version av det töntstämplade originalet, nya grepp, nystart.
Martin Campbell och hans manusförfattare Purvis & Wade (som tillsammans har tre Brosnan-rullar på samvetet) har ansträngt sig hårt för att bryta mot konventionerna, så hårt att en k-stämplad höjdare som Paul Haggis hyrts in för att putsa på manus. Och till att börja med slår de knut på sig själva i sin iver att göra något annorlunda. Den traditionella inledningssekvensen är befriad från biljakter och vattenskotrar utan visar istället hur Daniel Craig bultar ihjäl en långhårig pundartyp. Med händerna. På en solkig herrtoa. Filmat i svartvitt, med grovkornig handkamera.Yikes! Sen följer de sedvanliga animerade förtexterna – men utan nakenbrudar som suger av en Beretta utan istället med Chris Cornells mustiga wailande och en stiliserad Daniel Craig som drar sin pistol och skjuter iväg – hjärtan. I slow motion.
Shocking! Positively shocking! som Connery quippade i Goldfinger. Men: det blir bättre. Mycket bättre. För Campbell har gjort precis som Christopher Nolan gjorde med Batman: skitit högaktningsfullt i att det redan finns ett gäng tidigare filmer (några rätt bra, andra med en 57-årig Roger Moore som hånglar upp Grace Jones) och låtsas att det här är numero uno. Och det funkar otroligt fint.
Borta är manickerna, glidflygplanen, de underjordiska raketbaserna skötta av de kacklande internationella superskurkarna med lösben och lojalt fotfolk i matchande gula overaller. Och John Cleese som Q har äntligen fått foten (tack!). Kvar är Judi Dench och några rätt rafflande actionscener. Där Bond får kuta järnet och slåss med nävarna istället för att köra ubåt och skjuta laser med manschettknappen. Det är säkert inspirerat av Matt Damons hands on-approach till dödande i Bourne-franchiset, och det funkar alldeles utmärkt.
Men det mest riskabla av allt är att Haggis & co också gett sig på att krypa under skinnet på Bond och försöka göra honom till människa: de gräver lite i hans bakgrund, ifrågasätter det han gör, försöker inte få oss att okritiskt tycka om honom – och det är faktiskt modigt. Den här versionen av Bond är fler saker än en bara en jäkligt cool snubbe: han beskrivs ömsom som en känslokall psykopat, ömsom som en rätt mysig kille, ömsom som en impulsiv och egotrippad dork, men oftast – och det är det bästa – vet man inte alls var man har honom. Vilket Daniel Craig uttrycker helt galant. Det tar en stund att vänja sig men sen: boy! Craig är fullkomligt lysande, både som mördarmaskin (tänk Robert Patrick i T2) och som kramgo machoman.
För det kramas väldigt mycket för att vara en film om James Bond, de effektiva engångsliggens galjonsfigur. För första gången blir Bond sparrad med en kvinnlig rollfigur som inte bara är pinsam. Eva Green är grymt bra som Vesper Lynd, och de två har ett gäng trovärdigt ömsinta scener och några välskrivna dialogpartier som faktiskt svänger – man kommer på sig själv med att sitta och mysa i biostolen, som om man tittade på en riktig film. Det är lika märkligt som underhållande.
(Mads då? Kanon. Han gör sin skurk med den äran, sjukt snygg som alltid. Shit, för tio år sen geggade han runt i Pusher – nu står han och slår James Bond på pungen med ett rep. Det måste vara härligt att vara Mads Mikkelsen.)
Att säga att Casino Royale är den bästa Bondfilmen är väl lite som att säga att första Polisskolan är den bästa Polisskolanfilmen - skala bort nostalgifaktorn och kitschvärdet i de gamla Bondrullarna och kvar står man med tjugonånting illa klippta actionfilmer med outhärdligt keff dialog, överspelande skurkar och tvåtusen stuntmän som ramlar framåt över ett räcke när de blir skjutna i magen. Filmen är ingalunda fulländad – alltför många anonyma paneuropeiska skådisar, en Bondbrud som tydligen varit Miss Italien och är komiskt dålig, en seg final - men jag trodde nog aldrig att den skulle bli så lyckad.
Casino Royale är en riktigt bra actionrökare, utan att kännas så värst mycket som en Bondfilm. Vilket känns som det finaste betyg den kunde få. Och Daniel Craig – sweet jesus, jag tror jag är kär!
Andra bloggar om: Casino Royale, James Bond, Daniel Craig, Martin Campbell, film
Jo, Studio 60 börjar ta sig igen, efter en liten dipp. I förrförra avsnittet var Sorkin tillbaks på banan (Kjells kärleksförklaring till scenen med mobilen var fin), och i måndags var det snudd på ännu bättre: snygga hopp i kronologin (precis som i West Wing), kul att se Mark McKinney från The Kids in the Hall i ett vettigt sammanhang igen, skönt att Jordan McDeere kom ut som gravid efter ett par tre avsnitt med bylsiga blusar, uppknäppta trenchcoats och pärmar strategiskt hållna framför magen (det är underhållande att plöja message boardet på IMDb där det spekuleras hej vilt, kan det vara Jack, Matt eller Danny som gjort henne på tjocken? Eller som en spelevink gissade, Ed Asner).
