torsdag 30 november 2006

J-Mac

Jo, Studio 60 börjar ta sig igen, efter en liten dipp. I förrförra avsnittet var Sorkin tillbaks på banan (Kjells kärleksförklaring till scenen med mobilen var fin), och i måndags var det snudd på ännu bättre: snygga hopp i kronologin (precis som i West Wing), kul att se Mark McKinney från The Kids in the Hall i ett vettigt sammanhang igen, skönt att Jordan McDeere kom ut som gravid efter ett par tre avsnitt med bylsiga blusar, uppknäppta trenchcoats och pärmar strategiskt hållna framför magen (det är underhållande att plöja message boardet på IMDb där det spekuleras hej vilt, kan det vara Jack, Matt eller Danny som gjort henne på tjocken? Eller som en spelevink gissade, Ed Asner).

Men bäst var, igen, Steven Weber: det blev bara en scen men det räckte. Bara hans sätt att i förbigående kalla Jordan för "J-Mac" efter den kapsejsade intervjun var sjukt roligt. Jag börjar längta till nästa avsnitt av Studio 60 med samma förväntan som till förra säsongen av 24. I loves it!

måndag 27 november 2006

Sthlm filmfestival: The Fountain


Räknar man med några tittkopior på dvd jag var tvungen att skriva om blev slutfacit sju filmer på årets festival vilket väl får ses som klart underkänt. Men what the hell, jag är ju inte 22 längre och förresten var det kanske inte nåt höjdarår (lifetime achievement-hästen till killen som gjorde Ciderhusreglerna? Håll utkik efter Colin Nutley nästa år).

Men en sak gjorde festivalen helt rätt: årets Visionary Award till Darren Aronofsky. Ronny Svensson (som nu sportar en fet guldtand i överkäken - har han gjort det länge? - och såg extra brutal ut från de bakre raderna) höll i en trivsam och underhållande Face2face med Aronofsky, en avspänd och rolig judisk New York-intellektuell i mysig after ski-tröja som berättade om Pi och Requiem och problemen med The Fountain. Extremt sympatisk. Och hästöverlämningen gick smidigt, Helena af Sandeberg var proffsigheten själv och det slapp bli sådär dunderpinsamt som förra året med Solondz. (Sånt är ju viktigt när man får finbesök.)

Anywho, med en timmes Aronofsky-mys i hjärteroten blev jag kanske extra mottaglig för The Fountain som blev utbuad i Venedig och som (detta suveräna uttryck), delat kritikerna i två läger: spejsad och innerlig meditation om livets mening, eller flummig och dunderpretentiös sci fi-soppa som bara funkar i sällskap med en rejäl holk?

The Fountain rör sig kring tre parallella historier, alla med Hugh Jackman och Rachel Weisz i huvudrollerna. I 1500-talets Spanien letar en conquistador efter Livets träd för att rädda drottning Isabella undan inkvisitionen; i en nutida berättelse jagar en forskare desperat efter cancerns gåta för att rädda sin fru undan en tickande hjärntumör, och i en märklig, Samorost-liknande Kubrick-rymd svävar en flintskallig tunikaklädd astronaut omkring och letar livets träd. Alla med samma banala men evigt mänskliga mål: att undkomma döden.

Berättelserna griper in i och överlappar varandra på sina ställen och The Fountain är ibland diffus – men jag köper den så gärna. Det är en tystlåten och varsamt berättad historia, mer en serie meditativa scener än en rak story, fjärran från de hetsiga montagen i Requiem for a Dream. Extremt vackert fotad av Arronofskys ständige kumpan Matthew Libatique och med mäktiga psykedeliska scenerier i rymdavsnittet – helt utan CGI vilket gör att filmen får en mycket mer mättad, organisk känsla.

Kameran vilar När lammen tystnar-stylee i långa, hypnotiska närbilder på Jackman och Weisz som har en tung börda att bära - om de inte hade funkat hade filmen tippat över. Men de är överdjävligt bra båda två. Aronofskys budskap – att poängen med döden är att vi ska ta vara på livet – är knappast originell men bärs fram på ett så vackert och rörande sätt att man kapitulerar.

I all sin prakt och med alla sina tidshopp och berättarmässiga finurligheter är The Fountain ändå en intim, enkel historia som varvar myter med high tech i en romantisk, evig kärlekshistoria. Om man tycker det här är pretentiös dynga har man antagligen inget hjärta - The Fountain är en av årets bästa och mäktigaste filmer. Eller, nästa års - den går upp i Sverige först i januari. Missa inte!

Andra bloggar om: , , , , ,

söndag 26 november 2006

Galet bra reklam

Hur ska man marknadsföra Gears of War? Ett av årets mest omtalade och efterlängtade spel till Xbox 360, en smutsig och brutal sci-fi-shooter som går ut på att slakta monster med bössa och motorsåg i en grådyster, postapokalyptisk värld? Genom att låta trailermannen mässa ödesmättat ("In a world, where humanity...") till några actionspäckade spelsekvenser och tuffa hårdrocksriff?

Nope. Hardcorefansen och de blodtörstiga pojkmännen har redan längtat ihjäl sig i ett drygt år och köper spelet ändå - numera gäller det att nå casual gamers och mainstreampubliken. Så man tar en suggestiv liten cut-scene som är snygg men hyfsat standard för ett futuristiskt actionspel - och sätter det till Mad World, Gary Jules känsliga Tears for Fears-cover från soundtracket till Donnie Darko.

Och resultatet blir den vackraste och smartaste reklamfilmen sen Jose Gonzalez studsade boll i San Francisco.




Andra bloggar om: , , , , , ,

onsdag 22 november 2006

Agent 007 med rätt att kramas


Vi skriver 2006 och hur fasen gör man en ny film om James Bond, en kritvit, heterosexuell, smårasistisk, antifeministisk, häradsbetäckande smokingklädd kolonialherre som bajsnödigt larvar runt i specialbyggda bilar med katapultstol och droppar slippriga ordvitsar samtidigt som han stryper nån illasinnad kinesisk underhuggare (emaljöga, krok istället för arm) med sitt armbandsur? Kan man efter Austin Powers överhuvudtaget göra en traditionell Bondrulle utan att det blir oavsiktlig skrattfest? Och alternativet - att göra en självdistanserad, ironiskt blinkande metahistoria - är väl ännu värre? Men vågar man tulla alltför mycket på ett franchise värt miljarder i potentiella intäkter, med risk för att göra så många av fansen (läs: västerländska män 13-70) besvikna?

Det är en svår nöt att knäcka, och i förhandssnacket har det handlat mycket om hur nytt allt skulle vara: ny Bond, ny skådis, ny version av det töntstämplade originalet, nya grepp, nystart.

Martin Campbell och hans manusförfattare Purvis & Wade (som tillsammans har tre Brosnan-rullar på samvetet) har ansträngt sig hårt för att bryta mot konventionerna, så hårt att en k-stämplad höjdare som Paul Haggis hyrts in för att putsa på manus. Och till att börja med slår de knut på sig själva i sin iver att göra något annorlunda. Den traditionella inledningssekvensen är befriad från biljakter och vattenskotrar utan visar istället hur Daniel Craig bultar ihjäl en långhårig pundartyp. Med händerna. På en solkig herrtoa. Filmat i svartvitt, med grovkornig handkamera.Yikes! Sen följer de sedvanliga animerade förtexterna – men utan nakenbrudar som suger av en Beretta utan istället med Chris Cornells mustiga wailande och en stiliserad Daniel Craig som drar sin pistol och skjuter iväg – hjärtan. I slow motion.

Shocking! Positively shocking! som Connery quippade i Goldfinger. Men: det blir bättre. Mycket bättre. För Campbell har gjort precis som Christopher Nolan gjorde med Batman: skitit högaktningsfullt i att det redan finns ett gäng tidigare filmer (några rätt bra, andra med en 57-årig Roger Moore som hånglar upp Grace Jones) och låtsas att det här är numero uno. Och det funkar otroligt fint.

Borta är manickerna, glidflygplanen, de underjordiska raketbaserna skötta av de kacklande internationella superskurkarna med lösben och lojalt fotfolk i matchande gula overaller. Och John Cleese som Q har äntligen fått foten (tack!). Kvar är Judi Dench och några rätt rafflande actionscener. Där Bond får kuta järnet och slåss med nävarna istället för att köra ubåt och skjuta laser med manschettknappen. Det är säkert inspirerat av Matt Damons hands on-approach till dödande i Bourne-franchiset, och det funkar alldeles utmärkt.

Men det mest riskabla av allt är att Haggis & co också gett sig på att krypa under skinnet på Bond och försöka göra honom till människa: de gräver lite i hans bakgrund, ifrågasätter det han gör, försöker inte få oss att okritiskt tycka om honom – och det är faktiskt modigt. Den här versionen av Bond är fler saker än en bara en jäkligt cool snubbe: han beskrivs ömsom som en känslokall psykopat, ömsom som en rätt mysig kille, ömsom som en impulsiv och egotrippad dork, men oftast – och det är det bästa – vet man inte alls var man har honom. Vilket Daniel Craig uttrycker helt galant. Det tar en stund att vänja sig men sen: boy! Craig är fullkomligt lysande, både som mördarmaskin (tänk Robert Patrick i T2) och som kramgo machoman.

För det kramas väldigt mycket för att vara en film om James Bond, de effektiva engångsliggens galjonsfigur. För första gången blir Bond sparrad med en kvinnlig rollfigur som inte bara är pinsam. Eva Green är grymt bra som Vesper Lynd, och de två har ett gäng trovärdigt ömsinta scener och några välskrivna dialogpartier som faktiskt svänger – man kommer på sig själv med att sitta och mysa i biostolen, som om man tittade på en riktig film. Det är lika märkligt som underhållande.

(Mads då? Kanon. Han gör sin skurk med den äran, sjukt snygg som alltid. Shit, för tio år sen geggade han runt i Pusher – nu står han och slår James Bond på pungen med ett rep. Det måste vara härligt att vara Mads Mikkelsen.)

Att säga att Casino Royale är den bästa Bondfilmen är väl lite som att säga att första Polisskolan är den bästa Polisskolanfilmen - skala bort nostalgifaktorn och kitschvärdet i de gamla Bondrullarna och kvar står man med tjugonånting illa klippta actionfilmer med outhärdligt keff dialog, överspelande skurkar och tvåtusen stuntmän som ramlar framåt över ett räcke när de blir skjutna i magen. Filmen är ingalunda fulländad – alltför många anonyma paneuropeiska skådisar, en Bondbrud som tydligen varit Miss Italien och är komiskt dålig, en seg final - men jag trodde nog aldrig att den skulle bli så lyckad.

Casino Royale är en riktigt bra actionrökare, utan att kännas så värst mycket som en Bondfilm. Vilket känns som det finaste betyg den kunde få. Och Daniel Craig – sweet jesus, jag tror jag är kär!

Andra bloggar om: , , , ,

tisdag 21 november 2006

Steven Weber räddar urballat Studio 60

Jag avgudade de första fyra fem avsnitten av Studio 60 On The Sunset Strip men nu börjar det faktiskt kuka ur en smula. De senaste avsnitten har bjussat på en hel del jobbigt smetiga storylines (för att inte nämna Sting och hans bäste vän lutan).

Den senile gamle manusförfattaren? Kul att se Eli Wallach igen men grymt förutsägbart och schmaltzy. Den svarte ståupparen? Gimme a break... hans "skämt" var ju så obskyra att t o m den ack så hemska gangstasnubben före honom på scen var lite kul. Att spinna storylines på Harriets gammelkristna värderingar börjar bli lite tröttsamt. Och den tjocka ensemblekillens neuroser inför sändning - vem bryr sig? Lucy Davis hulkande relationskris? Nja.

Framförallt MÅSTE Aaron Sorkin låta någon annan hjälpa honom med att skriva sketcherna till showen i showen. Smart, snabbt och sassy småprat är han fortfarande en mäster på, men Matt & Dannys status som humorgenier börjar bli fullkomligt obegripligt med tanke på de sketcher man får smakprov på - så ansträngt och tillkrånglat och highbrow att man i regel inte ens förstår att det var meningen att det skulle föreställa humor. Det mesta - med Simon Helbergs Tom Cruise- och Nic Cage-imitationer som trevliga undantag - är faktiskt vida sämre än de svagaste skämten i vilket nytt avsnitt av SNL som helst. Burr.

Nej, största behållningen just nu är Steven Weber som NBS-bossen Jack Rudolph. Hans pokerfejs i första Nevada-avsnittet, framför japanerna, var fenomenalt. Och hans alltmer pressade munhuggeri med John Goodman i den avslutande delen var helt enormt. Jag har inte sett Weber i nåt vettigt förrän nu - tv-versionen av The Shining gick liksom inte att ta på allvar, även om Weber var okej - men jag håller en tumme att han får ännu större plats framöver i Studio 60. Mannen är ju ett geni.

Andra bloggar om: , , , ,

måndag 20 november 2006

Sthlm filmfestival: The Host



Hurra! The Host är ett mästerverk. Till att börja med: kanske den bästa monsterfilmen nånsin. Joon-ho Bong struntar i att visa sin best lite i taget som genren bjuder utan krämar på i full närbild from the get-go. Han är förtjust i långa intrikata kameraåkningar, med skrikande och springande folkmassor i förgrunden och monstret framklafsandes i oskärpa, trettio meter bort - och det är så snyggt och rafflande att man blir tårögd. Och kreaturet ser riktigt maffigt ut.

Men förutom att vara mästerlig monsterskräckis och effektiv b-film är The Host också charmig slapstickkomedi, lätt obehaglig konspirationsthriller och ömsint familjedrama pepprad med effektiv samhällskritik och några härliga kängor mot Sydkoreas kompisar USA. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga Herr Bergströms lovord, mer än att jag snabbt måste se Bongs Memories of Murder som står i dvd-hyllan och väntar.

The Host går upp på bio i januari och har du inte en riktigt fet hemmabio så är det värt att vänta - den bör ses på duk.

Andra bloggar om: , , ,

Sthlm filmfestival: A Dirty Carnival

Fråga: varför envisas filmfestivalen med att lägga alla coola asiatiska actionfilmer så förbannat sent? Vi stackars tröttkörda soon-to-be medelålders småbarnföräldrar måste väl också få njuta av estetiska armknäckningar och hetlevrade yakuzas utan att bli glåmiga zombies dan därpå? Sen var jag ju iofs inte tvungen att sitta på krogen och dra i mig ett gäng stöl innan när jag visste att filmen skulle börja 22:30 (vilket med Sthlm filmfestivals sedvanliga tideräkning betyder strax före 23).

Nåja, summan av kardemumman är att det kan vara problematiskt (både etiskt och, eh, minnestekniskt) att recensera en film man slumrade till ca 30-35 ggr på. (Hade inte min vän i stolen bredvid utdelat en kraftig snärt på låret varje gång jag nickade till hade jag kunnat slumra en kvart i mitten och sen piggnat till, men icket. Sadist.)

Vi gör ett försök: Ha Yus A Dirty Carneval är en sydkoreansk actionfilm som berättar historien om Byung-du, en gangster på mellannivå som stiger i graderna (hans drivkraft är framförallt att stötta sin sjukliga mor). Byung-dus inträdesprov blir att whacka en åklagare, och när han senare blir anställd som konsult när en barndomskompis ska spela in en gangsterfilm - och filmen rör sig farligt nära verkligheten - börjar hans problem.

141 minuter är på tok för lång tid för att berätta en ganska enkel historia men A Dirty Carnival är en sober film som inte fokuserar så mycket på explosiv action utan mer på Byung-dus kamp för sin familj och motvilliga karriär inom maffian. Det är lätt att dra paralleller till Gudfadern - precis som som Michael Corleone blir Byung-du mer eller mindre tvingad in i ett life of crime för att kunna försörja sin familj. In-seong Jo i huvudrollen är snudd på lika bra (och snygg) som Pacino, och filmen har samma sorgsna längtan efter det andra liv, det som kunde blivit, om omständigheterna hade varit annorlunda. Allt väldigt snyggt förpackat.

En fråga bara, efter att ha sett City of Violence, A Bittersweet Life och den här: är vapenlagarna väldigt strikta i Sydkorea, eller är de yrkeskriminella väldigt gammeldags av sig? För här syns knappt en pistol i bild - däremot slåss man ofta och gärna med tillhyggen (särskilt det stålinfattade ljusblåa baseballträt som är omåttligt poppis). Actionscenerna blir väldigt mycket roligare, men det är ändå lite märkligt.

Andra bloggar om: , ,

söndag 19 november 2006

Sthlm filmfestival: Brick


Jag hade inte tid att se snackisen Shortbus på invigningskvällen så det blev istället surprisevisningen, denna finfina institution på Stockholm filmfestival. Sist jag köpte biljett till överraskningsfilmen visade det sig vara Meet the Parents. Vilket kanske inte låter som en fullträff idag, efter halvkul sequel och Frat Pack-gängets senare härjningar i filmer av högst blandad kvalitet. Men detta var way back in the year 2000, då man fortfarande tänkte på Ben Stiller som yuppien i Reality Bites snarare än Derek Zoolander, innan man ens hade hört ordet torrents, då man fortfarande fick vänta ett halvår på att en ny amerikansk film skulle komma hit. Så det blev varm skrattfest.

Inte så i år (fick förresten innan filmen ett plötsligt panik-il, att festivalen gått tokmainstream och valt You, Me and Dupree, vilket tack och lov var fel) utan istället Brick. Rian Johnsons nynoir i highschool-miljö som gick upp i våras i USA, fått en hel del buzz och sen aldrig dök upp härhemma (precis som Slither blir det direkt till dvd i januari nästa år).

Och jag hänger gärna på: det är en smart, hårdkokt och välskriven film, med ett klassiskt upplägg: trasslig flicka hamnar i dåligt sällskap, försvinner, privatdeckare börjar nosa, går djupt ner i en skumraskvärld med livet som insats. Men twisten är att det utspelar sig i välbekant nutida high school-miljö, privatdeckaren är bara en klasskompis/pojkvän i munkjacka och samtliga i rollgalleriet - från underhuggare till fala femme fatales - är tonåringar, fast de spottar ur sig stiliserade noir-repliker med slangord som senast var streetsmarta cirka 1942.

Det funkar, inte minst för att Johnson hittat halvkända skådisar som samtliga är ruggigt bra, och för att Joseph Gordon-Levitt (som jag härmed ska sluta tänka på som lillkillen från 3rd Rock from the Sun och Halloween H20) är fantastisk i huvudrollen. Och att han i fin gansgster-tradition, likt Gabriel Byrne i Miller’s Crossing, får ta emot kopiösa mängder käftsmällar under filmens lopp, så att han mot slutet måste blodhosta sina repliker.

Brick funkar framförallt för att Johnson snyggt och konsekvent lyckas bygga upp ett eget sammanbitet noiruniversum, befriad från normala, banala aktiviteter som hemläxor och lektioner. Och de enda vuxna som förekommer är gamle Shaft-skådisen Richard Roundtree (i en briljant biroll som knallhård studierektor) och en välmenande mamma (i några lysande scener där iskallt dramatiska knarkdealar i källaren plötsligt får ta paus för milk and cookies med mamma vid köksbordet).

Om du inte kan hålla dig till januari finns Brick att köpa på import-dvd – tipset är att dra på engelsk text, för det var svårt att hänga med i svängarna ibland.

Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 15 november 2006

Festivalgnäll



Asiatiskt ultravåld here I come! Imorgon kickar Stockholm Filmfestival äntligen igång. Jag har skrivit ett gäng engelska texter till festivalkatalogen (vilka? de mest pretentiösa såklart) och belönats med presskort och andra freebies, men mellan heltidsjobb och hämtning/lämning på dagis har jag hittills inte hunnit gå på en enda sketen pressvisning (lyxgnäll, jag vet).

Kan dock varmt rekommendera ett par rullar jag sett på förhands-dvd:

City of Violence (affischen ovan) är sydkoreansk benknäckaraction på hög nivå. Ett ungdomsgäng återförenas i vuxen ålder sedan en av dem mördats under mystiska omständigheter - det visar sig att gängets nörd nu blivit en välklädd (och galet överspelande) skurk som inte skyr några medel att få sina smutsiga fastighetsaffärer att gå i lås. Polisman Tae-Su och hans ilskna kamrat Seok-hwan (spelad av regissören himself, Seung-wan Ryoo) måste gå till botten av problemet. Vilket innebär ett antal välkoreograferade och blixtsnabba slagsmål mot horder av motståndare, och en slutfajt som får Kill Bill att kännas återhållsam och PG-13. Inte i klass med tex A Bittersweet Life, men grym ändå.

Stefan Faldbakkens Uro är norsk polisaction med Pusher-vibbar. HP är undercover-polis som in the line of duty förälskar sig i en gammal flamma från skoltiden, nu snygg men sleazy och kokainsugen barmatrona och dotter till Oslos knarkbaron. Kärlek, problem och lojalitetskonflikter uppstår. I stort sett alla karaktärer i Uro är genreklyschor, men det funkar ändå, tack vare bra spel, nervigt foto och fin närvarokänsla - och en hel del smutsigt våld. Och vår egen Thorsten Flinck som underhuggare. 'Nuff said.

Ska försöka se så mycket jag hinner under den kommande veckan, vi får se hur det går. Kommer alltså inte att bjuda på den mest omfattande festivalbevakningen, eller ens den bästa. Men kanske den gnälligaste? Alltid nåt...

Andra bloggar om: , , ,

tisdag 14 november 2006

Förlåt mig


Tänk så tokigt det kan bli. Häromåret peppade jag på Shopgirl, och yrade om att det kunde bli en karriärsuppryckning för Steve Martin efter alltför många mediokra familjekomedier. Samtidigt som jag i förväg dissade Martin i en till synes helt onödig remake på The Pink Panther. Nu är båda filmerna här (direkt till dvd) och guess what? Det var precis tvärtom.

Jag har redan höjt Closeau-filmen till skyarna, igår såg jag Shopgirl - som visade sig vara fullständigt djävla poänglös. Berättelsen om den medelålders framgångsrike men (snyft) så emotionellt inkapslade mannen och hans förlösning i famnen hos en vacker och kåt men vilsen och minst hälften så gammal kvinna är ju en av hörnstenarna i den västerländska filmkonsten – en historia som måste berättas! - så det kanske inte var konstigt att också Steve Martin ville göra ett försök. Men attans vad trist det blev.

Claire Danes är bra men man blir inte klok på hennes karaktär, Jason Schwartzman är som alltid kul även om han kör sin quirkyness på autopilot, men Martin förväxlar sorgsen deadpan med total uttryckslöshet och är så urbota trist att klockan på dvd:n stannade. Dessutom kommer hans övertydliga voiceover in på beskäftiga ställen och beskriver exakt det vi ser: "När hon vänder sig om står Ray kvar och förstår att han borde sagt att han älskade henne men bla bla bla..." Aaaah, det var det som hände!

Så om jag mot förmodan lurat någon stackars sate att hyra/ladda ner Shopgirl ber jag så hemskt mycket om ursäkt.

Det kan vara en av världens mest meningslösa filmer. De enda som eventuellt får ut nåt av den är Mark Kozelek-komplettister (aren't we all?) - den buttre rockern spelar Luther, sångare i Hot Tears (två osannolikt ostiga namn på raken), och har här snäppet fler repliker än i Almost Famous (absolut inga andra jämförelser i övrigt) och det bjussas på tre Red House Painters-låtar på soundtracket. Gamla låtar, men ändå.

Inser (lite för sent) att det här blev en monumentalt ointressant postning men jag behövde bara få det ur mig. Nästa gång ska jag skriva om filmfestivalen, lovar!

söndag 12 november 2006

Jack Palance gör den där armhävningen en sista gång

Jack Palance dog i fredags 87 år gammal, och hänger nu alltså med de andra Hollywood-tuffingarna av den gamla skolan - Lee Marvin, Richard Widmark, Robert Mitchum, James Coburn, Charles Bronson - på någon rökig saloon i himlen.

Mina främsta minnen av Palance avslöjar väl min ålder mer än nåt annat: som revolverman i nåt av Lucky Luke-albumen (Morris gillade ju att peta in filmfigurer i biroller) och som Greve Dracula i en tv-film från 1975 (som det vore jäkligt kul att se om - då, vid tio års ålder eller så, på villakvarterets första video, var Palance mäkta skrämmande).

Och så förstås som Billy Crystals mentor i City Slickers, rollen som till slut gav honom en Oscar. Jag hittade hans bejublade och parodierade tacktal på YouTube - när det begav sig tyckte jag det var råtöntigt, nu femton år senare känns det som ett av de bästa och roligaste hittills. Vila i frid.

Andra bloggar om:

lördag 11 november 2006

Slither - årets bästa skräckfilm?

I februari peppade jag på trailern till Slither, nu har filmen kommit och visat sig vara precis så bra som jag hoppats på. För regi och manus står James Gunn, vars främsta claim to fame är lite Troma-grejer och manuset till Zach Snyders fantastiska remake på Dawn of the Dead.

Slither
är en kärleksfull b-skräckis om en meteorit som landar utanför en liten håla nånstans i Södern. Ur kratern kläcks en slemmig larv, som tar stans starke man Grant Grant (en briljant Michael Rooker med rakad skalle och pilotbrillor) i besittning, muterar honom å det grövsta, och sen betar av resten av befolkningen.

Det är en smart mix av The Blob, Tremors, Romeros zombietrilogi, och ett gäng andra. Gunn skriver kärva och faktiskt roliga oneliners och slösar ingen tid på nåt ovidkommande. Specialeffekterna är trevligt nog mer gummi och klägg än CGI, och för gorehounds blir det fest: Gunn slaskar på rejält med blod, slem och mutationer. Och mitt i alla groteskerier och saftiga headshots finns en tragisk love story mellan Grant och hans förtjusande fru (vanvettigt söta Elizabeth Banks från The 40 Year-Old Virgin).

Slither kan faktiskt vara en av årets bästa filmer. Tyvärr bombade den i USA (mer om det här) och går direkt till dvd härhemma, först i januari. Men finns nu att beställa på import-dvd, tex här. Gör det.

Andra bloggar om: , , , , ,

onsdag 8 november 2006

Borat


Det är inte ofta man får ont i magen av humor (s.k. "skrattkramp", ett av videomarknadens mest överanvändna säljord) men Borats eskapader i Da Ali G Show har faktiskt lett till att jag började gråta av glädje en gång. (Tror det var när Borat blev full tillsammans med några äldre Sydstatsgubbar i en hiskelig villa.) Och visst funkar det i spelfilmslängd också. Borat är fyra filmer i en: dels klassisk road movie (eller snarare parodi på road movie med genrens alla inslag kärleksfullt avbockade), dels regelrätt fish out of water-komedi med en storögd Borat snubblandes runt i storstan (vilket är effektivt men ibland hamnar farligt nära lättköpt Mr Bean-stämning), dels vanvettig och helt bizarr gross out-komedi (en brottningmatch i ett hotellrum som trotsar beskrivning).

Och dels, förstås, den Borat vi har kommit att älska, låtsasreportern som får amerikaner (rednecks såväl som kultiverade medelklassällskap) att aningslöst häva ur sig de mest ohyggligt icke-politiskt korrekta åsikterna. Det är förstås de scenerna som är roligast/jobbigast/pinsammast, en del så hisnande skämmiga att man knappt kan titta. Och man undrar, återigen, hur fan han vågar? Sacha Baron Cohen har sannerligen balls, som ibland gränsar till en death wish, för i några fall borde han rimligtvis blivit lynchad.

Roligast är Borat när han avslöjar sina stjärnögda, fragmentariskt populärkulturella kunskaper om USA (om en stor sköldpadda: ”Is he… cat in the hat?”), då filmen och figuren når stillsamt surrealistiska höjder. Och när Cohen gör det han gjorde i Da Ali G Show: testar exakt var gränsen går för southern hospitality. Gärna med hjälp av polaroidbilder på sin son. Borat innehåller så många gobitar av den kalibern att man redan längtar efter att få tugga i sig extramaterialet på dvd:n. Som också borde bli slutpunkten för hela konceptet, för när en judehatande, misogynistisk och skamlöst pilsk figur som Borat blivit snudd på folkkär, vart tar man vägen då?

Andra bloggar om: , ,

Adrienne



Hal Hartley var en av husgudarna när jag började konsumera film på allvar i början av nittiotalet, och jag blir alltid lycklig när någon av skådisarna från Hartleys fasta ensemble dyker upp i nåt sammanhang - Robert John Burke i Rescue Me och Munich, Martin Donovan i The Sentinel. Och så Adrienne Shelly, som var så fantastisk i Trust och The Unbelievable Truth men som jag knappt sett till sen dess. Så det var otroligt dystert att läsa på Degrell om hennes dödsfall förra veckan. Nu börjar mer fakta komma fram - hon blev mördad, och det är så fasansfullt och meningslöst och sorgligt att det inte går att beskriva. Vila i frid.

onsdag 1 november 2006

Kiefers skägg-chock

Efter den makalösa femte säsongen av 24 är väntan svår inför säsong sex, som startar i januari. Häromveckan släppte Fox en trailer, och det ser ut som det ska: en skitnödig trailerman (eller är det Pablo Francisco?), terrorattacker, en sammanbiten Buchanan skrovlar fram order, en mordisk sleeper cell härjar, och grejen är att Jack Bauer ska "offras" för rikets skull. Det är mer gung-ho och "America is under attack" och civilian casualties än nånsin förut.

Allt ser dyrt och classy ut, men... vänta lite nu... 50 sekunder in dyker äntligen Jack upp - och sportar det mest skrattretande lösskägget den här sidan om Charlton Heston i De tio budorden. Yikes!! När Buchanan bistert pressar fram "We're asking you to sacrifice yourself" och Kiefer tittar upp med sin bästa övervåldsblick - och en halv meter löshår vippande på hakan - förtas liksom stundens allvar. Ett år eller så i kinesisk fångenskap lär få till och med ett babyface som Bauers att behåras, men det var kanske ett misstag av Fox att anställa make up-teamet från Gettysburg för att få till den rätta looken.