Strandvaskaren (dvd)

Svenska slasherfilmer snyter man som bekant inte ur näsan – sedan Figge Norlings sagolika överspel i Svart Lucia 1992 känns det snarare som om Beck-franchiset tagit över knivmorden och psykopaterna i regnrock – så bara det faktum att Mikael Håfström gett sig på projektet är värt en applåd i sig. Om man ska göra en slasher i dessa dagar finns det två vägar att gå: antingen (den nu stendöda) metaskräckvarianten à la Kevin Williamson (Scream) som pepprar med postironiska referenser till andra filmer, eller den klassiskt humorbefriade hardcorevarianten. Klokt nog väljer Håfström och hans manuskumpan Vasa den senare (allt annat hade förresten blivit absurt med tanke på att det inte finns mycket till inhemsk kanon att blinka åt) och gör en rak, okomplicerad och handfast tonårsskräckis, som tyvärr inte lyckas något vidare.

Handlingen är ett hopkok från andra huggfilmer, musiken är bitvis rejält influerad av Carpenters mästerliga plinkande till ur-slashern Halloween, subjektiv kamera används flitigt och karaktärerna är så pass fyrkantiga att man snabbt räknar ut i vilken ordning de ska få träffa liemannen. Vilket alltihop är helt okej, rentav önskvärt, så länge det bjuds på krypande spänning och liberala doser blod - men Håfström ransonerar tyvärr slaktandet och verkar mer intresserad av sina hopplöst ointressanta karaktärer än att piska upp kalla kårar. Dessutom känns de flesta skådisarna påtagligt mycket äldre än sina rollfigurer – det är svårt att köpa Rebecka Hemse och Spung-idolen Daniel Larsson (båda 29) som nittonåringar på internatskola. Och den småsega finalen i en roddbåt är så lyft från Friday the 13th att det gör ont.

Ett lovvärt försök alltså, men med mer splatter och mindre intriger i uppehållsrummet så hade betyget höjts flera pinnhål. Behållningen blir istället Kjell Bergqvist i ännu en minnesvärd (och väldigt Kjell Bergqvistsk) biroll som rik skithög. (Betyg: 4/10)

Ocean's Twelve

Jag har sent omsider sett Ocean's Twelve och känner att jag behöver skriva av mig lite innan det kokar över. Ocean's 11 var en charmig och fjäderlätt historia med en regissör och ensemble på gott humör, en film som det var lätt att tycka om. Uppföljaren har inramats av idel pressträffar där Clooney, Pitt, Damon et al tävlat om att vara spexigast och mest distanserade, som det anstår män på toppen av sina karriärer. Det har snackats om fester och practical jokes och vad skönt att komma till Europa och filma lite, så förväntningarna inför filmen hamnade på rätt nivå -en skön rulle till med samma fräsiga bovgäng, inget att grubbla över såklart men ett par underhållande timmar i några välbekanta filmfigurers sällskap.

MEN Ocean's Twelve visar sig vara dynga, sämsta sortens navelskådande vanity project med en iskall bismak av unken cynism. I sämsta sequeltradition är manuset det tunnaste tunna av lövtunt, ett krystat upplägg om att Andy Garcia vill ha tillbaka sina stulna kasinopengar samtidigt som en fransk superskurk utmanar Clooney mfl om vem som egentligen är fräckast och ballast. Gott så om Soderbergh bara kunde piffat till anrättningen med det där som gjorde att man gillade ettan, förlåt elvan: snygga set pieces, rappt berättande och smartroligt snicksnack mellan skådisarna. Men Soderbegh är inte intresserad. Han är så kär i konceptet och sin ensemble att han skiter i berättandet och förlorar sig i snygga bilder, jumpcuts och mäktiga kameravinklar. Samt en rejält svårföljd struktur – hade detta inte varit en stjärnspäckad uppföljare hade filmbolaget lätt gått in och bett honom klippa om skiten, så besvärligt är det faktiskt att hänga med i svängarna, till och med för en nersutten cineast av Conans kaliber.

Till heistfilmens (vad heter det på svenska, stötfilm?) tjusning och grundregler hör ju att man får följa själva stöten från de minutiösa förberedelserna till den komplicerade och olycksdrabbade genomförandet. Men Soderbergh vägrar ge oss vad vi vill ha och alla brott berättas enligt samma struktur: först lite snabbt försnack, sen några hastiga scener där de bryter sig in, sen vips så är allt klappat och klart och fem minuter senare kommer förklaringen via uppspeedade återblickar och tradig voiceover. Det är tekniskt kompetent men i vevan försvinner publikens tålamod.

Men värst av allt är att Soderbergh är så förtjust i sin ensemble att han låter dem såsa iväg i meningslösa improvisationer. Pitt och Clooney sitter i en soffa och tittar på Gänget och jag dubbat till italienska. Pitt pratar om en tatuering medan Clooney häller vinet bredvid glaset och mumlar något om Fonzie. Klipp. Ta-daaa! Publiken jublar… inte. Filmen är full av såna scener där inget händer utom att skådespelarna självbelåtet jiddrar på. Det är urbota dåligt.

När sedan Julia Roberts karaktär kallas in i handlingen för att hon är lik Julia Roberts och ska låtsas vara Julia Roberts för att lura polisen, och träffar Bruce Willis som spelar sig själv, då är fan botten nådd. Soderbergh har sannolikt halvbånge över de många klyftiga skikten i metafilmen (Willis och Roberts spelade ju mot varandra i filmen-i-filmen i Altmans The Player!), filmstjärnorna är skitnöjda med att driva lite lätt med sig själv, men som betraktare blir man ilsk av det skamlösa egorunkandet och den akuta bristen på charm.

Alla inblandade i Ocean's Twelve verkar haft mäkta kul under inspelningen, men sprallet går inte genom filmduken. Kvar blir två långa timmar fyllda av mätta och belåtna multimiljonärer i dyra kläder som geggar runt i menlösa improvisationer, i en spänningsbefriad och sönderklippt röra förklädd till cool underhållning. Ocean's Twelve är ett stort skämt men problemet är att publiken aldrig får vara med. Släpps på dvd 20 april - rita in en fet dödskalle i almanackan och se (om) Traffic istället. (Betyg: 2/10)

SVT i lyckad humorsatsning-chock!

För ganska precis fyra år sedan skrev jag en minst sagt magsur krönika om SVT:s usla humorsatsningar. Kan inte på rak arm säga om det hänt så värst mycket sedan dess, det känns som om de egenproducerade humorprojekten hypats, visats och sen lagt sig att dö på den stora sketchkyrkogården i SVT:s källare på Gärdet, men nu har det hänt något. Att The Office skulle inspirera till efterföljare var förstås bara en tidsfråga, och nu har den landat på SVT i form av Ulveson & Herngren, ny komediserie i 12 avsnitt som började i lördags. En EFTI-producerad fejkdokumentär om hur det går när två uppburna komiker ska samsas i ett tv-projekt och egon krockar. Herngren/Ulveson spelar sig själva som barnsliga, snarstuckna, pretentiösa och djupt osäkra konstnärer och första avsnittet var lovande trots en del longörer. Det är stilsäkert gjort med kamerateam som filmar i smyg, vardagliga smågräl och stressade kamerablickar som säger mer än tusen ord - och som en bonus är sketcherna som paret får ihop riktigt roliga. Håll en tumme att det håller hela säsongen och missade du första avsnittet så vankas det repris på fredag 25 mars.

Finding Neverland

Peter Pan av J.M. Barrie verkar ha en alldeles särskild plats reserverad i många amerikaners hjärta, inte minst i Spielbergs som aldrig försitter en chans att klämma in referenser till den flygande pojken i sina mest sentimentala filmstunder (och såklart gjort sin allra sämsta film Hook löst baserad på historien). Så det är en smula märkligt att Finding Neverland, berättelsen om mannen bakom verket, låtit vänta såpass länge på sig innan Marc Forster (Monster’s Ball) tog sig an historien.

Det är London 1904 och Barrie (Johnny Depp med oklanderlig skotsk brytning) är en uppburen pjäsförfattare som efter en fiaskobetonad premiär flyr från sitt frostskadade äktenskap in i en platonisk relation med en snygg änka (Kate Winslet) och på köpet blir extrapappa åt hennes fyra söner. Barrie och pojkarna leker indianer och vita i trädgården och snart blir han så inspirerad att han skriver sitt magnum opus, baserad på sin nya familj. Det är en intressant historia (ganska friserad jämfört med vad som verkligen hände) som i Forsters och manusförfattaren David Magees händer tyvärr blir en tillrättalagd och övertydlig film. Barrie framställs som en frisinnad konstnärssjäl som gärna skiter i traditionerna och vågar bejaka fantasi och banslighet när hans omgivning torkat ihop i stiff borgerlighet och hämmat vuxenskap – men mer än så blir han aldrig. Hans relation till Winslet blir oförklarad (varför vill en gift karl hänga med en änka och hennes barn hela dagarna utan en tillstymmelse till romantiska eller ens pilska baktankar?) och Winslets rollfigur är ännu mer diffus.

Men vad värre är: redan från första bildrutan är Forster så angelägen om att lovsjunga om fantasins kraft och Barries uppfriskande bohemeri att man glömmer att publiken faktiskt kan tänka själv och inte behöver matas med argument - det blir grymt övertydligt och Barrie framställs som något slags älskansvärt halvgeni i all sin påhittighet samtidigt som rollkaraktären känns endimensionell och outvecklad.

Ingen skugga över vare sig Depp eller Winslet som spelar bra. Och det ser väldigt rejält ut med fiffiga glidningar mellan fantasi och verklighet. Det bidde sju Oscarnomineringar vilket inte förvånar (det är bara att bocka av: frifräsare mot ett stelt system, dödlig sjukdom, gråtande barn, fantasin som vapen, based on a true story) men jag köper inte en film som känns så schematisk och förutsägbar – många varma scener och en genuint sorglig till trots. Bäst är faktiskt Dustin Hoffman i en alltför liten biroll som härjad teaterchef: han har filmens vassaste repliker och ett av de senaste årens stiligaste skägg. (Betyg: 6/10)

Tina Fey-hypen skördar ännu ett offer

Saturday Night Live är en institution inom amerikansk tv-humor, men ni vet hur det är: man råkar zappa in på ett SNL som precis börjat (just nu är det sena kvällar på ZTV som gäller), blir alltid peppad - har man tur är det rentav ett vintage-avsnitt med Chevy Chase eller Eddie Murphy - men sjunker snart djupt ner i sin lazyboy i den plågsamma men ack så välbekanta insikten om hur hur urbota menlöst programmet egentligen är.

Sketcherna har ofta en förment smart premiss men är halvarslat skrivna, gästskådisarna är aldrig så festligt självdistanserade som de tror, alla läser replikerna innantill på en teleprompter strax under kameran, och - tradigast av allt - samtliga sketcher utmynnar i den patenterade SNL-vacuumet där det bara är studiopublikens lydiga jubel (alltid igångsatt av applådskyltarna) som signalerar att nu var det färdigskojat, någon slutpoäng finns i stort sett aldrig. Listan på stora stjärnor som börjat sin bana i SNL är hisnande läsning men inte ens de gamla fina sjuttiotalsavsnitten med Bill Murray, Dan Aykroyd och Gilda Radner, som man lätt ser framför sig som den heliga graalen av gudabenådad amerikansk humor, är så kul som man föreställer sig.

Nåja, slutgnällt nu. SNL är nu inne på säsong 30 och den nuvarande ensemblen är föga spännande, dock med ett lysande undantag i Tina Fey som är både aktris och head writer. Hennes manusdebut i filmsammanhang är MEAN GIRLS som är en lysande och illa kvick high schoolfilm. OKEJ-postertjejen Lindsay Lohan börjar i ny skola, hänger efter en taskig start med de svartklädda misfitsen men lockas över till The Plastics, skolans elitgäng av übersnygga tjejer som sätter agendan för vad som är coolt och inte på skolan.

Som alla high school-satirer måste också Mean Girls jämföras med genrens nestor, Michael Lehmans monumentala klassiker Heathers - och den står sig riktigt bra. Mean Girls är en smart, rapp och riktigt rolig film, briljant spelad av ett gäng skitsnygga skådisar och med ett tajt manus av Fey. Som själv är med i en biroll som lärare och förstås sparat några saftiga repliker till sig själv, liksom till SNL-kollegan Amy Poehler som är fin i en liten roll som paniskt ungdomlig tonårsmorsa. Kom ihåg var du läste det sist: Tina Fey är ett namn att hålla ögonen på. (Betyg: 8/10)

Trailer-pepp #6: War of the Worlds

Jag måste tyvärr erkänna, utan omsvep, att jag är väldigt förtjust i både del ett och två av Spielbergs Jurassic Park-franchise. Utan att närmare kunna förklara varför. Jag menar, det är ju inte särskilt ballt att ha sett båda filmerna tre-fyra gånger vardera om man är äldre än tretton år. Menlös anekdot: 1996 när jag var på Stockholms filmfestival första gången (och var ung och filmhungrig) tryckte jag i mig nästan 30 filmer på fem dagar, men höjdpunkten var ändå när jag gav efter för den alltid insmygande festival-ennuin och åkte hem till den lånta lägenheten för att knoppa in. Till min glädje stod Jurassic Park i videohyllan (vhs! det var tider det) och kvällen var räddad. Det var knappast den bästa filmen jag såg den veckan (festivalen öppnade med Fargo om jag inte minns fel) men lätt den mest tillfredsställande filmupplevelsen. Det är något med Spielbergs tekniskt fulländade dinosaurieeskapism som jag har svårt att värja mig mot.

Manusförfattaren bakom dessa mästerverk är David Koepp, en Conanfavorit som också står bakom första Spider-Man, David Finchers Panic Room, och inte minst två av Brian De Palmas bästa filmer Carlito's Way och Snake Eyes. Samt den hyggliga spökfilmen Stir of Echoes med Kevin Bacon som han också regisserade. Och häromåret den inte riktigt lika lyckade rysaren Secret Window med Johnny Depp.

Nu har Koepp lyckligtvis också filat ihop en bearbetning av H.G Wells SF-klassiker Världarnas krig, som just nu klipps av Spielberg (en och annan specialeffekt ska kanske läggas in också). Rollistan ser anständig ut, Tom Cruise är affischnamnet tillsammans med Miranda Otto, Tim Robbins (båda förresten från underbara Human Nature) och den lätt creepy barnskådisen Dakota Fanning (senast i Man On Fire).

Frågan är om nya War of the Worlds kan skrämma lika mycket som femtitalsversionen - med de nu ikoniska cyklopliknande flygande tefaten - som jag såg i späd ålder på granntjejens toppmatade video. Trailern, hittills bara en alltför kort teaser, lovar gott och Spielbergs signum på paketet kan förhoppningsvis bjussa på en lika elegant science fiction-fest som Minority Report. I sommar får vi svaret, USA-premiär blir det 29 juni.

Se trailern här: http://www.waroftheworlds.com/

Trailer-pepp #5: Tim Burton's Corpse Bride

Tim Burtons version av Roald Dahls bizarra barnbok Kalle och Chokladfabriken - härhemma förstås förevigad genom Ernst Hugo Järegårds klassiska SVT-inläsning - börjar sakta men säkert närma sig. Charlie and the Chocolate Factory, med Johnny Depp som Willy Wonka, har USA-premiär 15 juli och kan förstås bli hur fantastisk som helst. Trailern lovar gott och manusbearbetningen är gjord av John August, som debuterade med Go (Doug Limans uppföljare till gudabenådade Swingers) och sen dess bl a skrivit Big Fish åt Burton (och, eh, båda Charlie's Angels-filmerna).

Som om det inte var nog jobbar Burton också med Corpse Bride, en stop motion-animerad dockfilm i samma stil som Nightmare Before Christmas. Henry Selick är inte inkopplad denna gång (han filmar istället Coraline, Neil Gaimans läskiga barnbok) men filmen har samma look som Nightmare, baserad på Burtons egna teckningar i vanlig ordning, men snäppet snyggare. I svart/vit/grå dämpad goth-stylee ser det faktiskt helt makalöst lovande ut. Röster görs av Burtonfavoriter som Depp, Helena Bonham Carter och Albert Finney plus Richard E. Grant och Christopher Lee. Premiär 23 september, till Sverige lagom till jul månne?

Hursomhelst, kasta ett getöga på trailern här: http://corpsebridemovie.warnerbros.com/

Stensäkra debutanter i lysande svensk ungdomsfilm-chock!

OK, en minst sagt orättvis rubrik med tanke på att jag missade de flesta ur förra årets lavin av ungdomsfilmer, förutom pigga Babylonsjukan och ojämna Fröken Sverige. Hur som helst vågar jag nog påstå att SANDOR/SLASH/IDA (för det är den som väckt peppet) är den bästa ungdomsfilmen på den här sidan Fucking Åmål.

Precis som i Moodysons ångvält till debutfilm är det oprövade debutanter i huvudrollerna, ett vattentätt manus, dialog som låter som om det var på riktigt och en trygg hand som skött regisserandet. Henrik Georgsson är namnet att lägga på minnet, han har hittills gjort ett knippe kortfilmer och varit regiassistent åt Stefan Jarl, detta är hans debutfilm - och som sådan är det ett än större storverk. Sara Kadefors har gjort manusversionen av sin egen hyllade roman om stökiga Ida vars usla självkänsla gjort henne till en bad girl, och rysksvenske Sandor som dansar balett och försöker passa in bland de balla killarna. De hittar varandra på en chatsida på nätet och bygger en vänskap, men så länge de inte vågar vara ärliga mot sig själva och varandra funkar det inte. Det är en anspråkslös och vacker historia.

Märkvärdigast av allt är Andrej Lunusjkin och Aliette Opheim i huvudrollerna, som förutom sina coola namn är helt oprövade på vita duken om jag förstått rätt. Det är suverän casting och två känsliga, modiga och träffsäkra rolltolkningar de gjort och det är svårt att begripa att de är nybörjare. Lia Boysen är lysande som vanligt som Idas Zoolofttuggande mamma och hon kan redan nu börja fila på guldbaggetalet om ett drygt år, sanna mina ord.

Riktigt bra är också Sandors föräldrar med rysk brytning som man kan tälja med kniv - pappa Georgi Staykov har hittills spelat skäggstubbig klichégangster åt både Beck och Colin Nutley, så vi firar att han äntligen får spela en vanlig snubbe; Svetlana Rodina-Ljungkvist är mäktig som Sandors kontrollfreak till morsa som hetsar pojken mot nya stordåd (hennes giftslungande kapning av Sandors dansrival var inte en av de centrala scenerna men kanske den roligaste).

Alltså - om du överdoserat på kassa ungdomsskildringar med stelbent dialog, gå och se Sandor/Slash/Ida och bli stolt över att (svensk) film kan vara så hoppingivande, rörande och helt enkelt - dare I say it - fin.

Pollak får mer spö

Den minimala Så som i himmelen-backlashen som jag startade i höstas har nu fortsatt, när DN sent omsider vaknade till liv i morse och publicerade en saftig bredsida av Po Tidholm. Ord och inga visor! Läs artikeln här.

Sideways

Birollsfavoriten Paul Giamatti (senast i American Splendor) spelar äntligen en huvudroll - han är Miles, en frånskild, bitter och gubbcynisk halvmisslyckad författare som älskar vin och inte kan släppa tanken på sin ex-fru – bara det är så sagolikt gött att man smälter direkt, och Giamatti är såklart lysande som alltid i en typ av roll han är född att spela. Men snart förstår man att Thomas Haden Church - som jag hittills bara sett spela fjompig bov i den underskattade (jodå) slapstickfesten George of the Jungle – nästan spelar dockersbrallorna av Giamatti, vilket sannerligen är en imponerande bedrift (och landade honom en välförtjänt Oscarnominering). Hans sidekick Jack är en förlovad man med en vecka kvar till bröllopet som i en panisk yra av frihetsträngtan och kåthet försöker pippa sig igenom hela vindistriktet i Kalifornien, trots Miles lönlösa försök att styra in honom på parets verkliga mål, vinprovning och en stilla runda golf.

Se där premissen till en av de bästa filmerna som släppts på ett bra tag. Sideways är ännu en triumf för Alexander Payne och hans manusmedarbetare Jim Taylor, som står bakom Conanfavoriter som Citizen Ruth, Election och About Schmidt. Sideways som bygger på en roman av Rex Pickett är deras mest kommersiella film hittills utan att för dens skull vara nerdummad på något sätt, det är bara en ganska enkel premiss och två väldigt välskrivna karaktärer som spelas ofattbart bra av Giamatti och Church. Att se deras samspel är lycka i dess renaste form.

Så mycket beröm har redan östs över Sideways - vilket kanske kan förklaras med att de flesta filmkritiker är Miles men skulle önska att de var Jack - att jag stoppar här, låt mig bara säga att det är en fantastisk film i all sin enkelhet. Trevligt nog har den också funkat riktigt bra kommersiellt och dessutom fått en Oscar för bästa manus vilket betyder att Alexander Payne kan fortsätta göra personliga, skarpa och intelligenta filmer framöver. Det skålar vi för! Förlåt.
(Betyg: 9/10)

Closer

Patrick Marber började som manusförfattare på flera Steve Coogan-projekt innan han skrev Closer, succépjäsen som blev en kioskvältare i London och har spelats i flera länder. T ex på Dramaten där jag såg den för några år sen med Melinda Kinnaman, Dan Ekborg, Jakob Eklund och Gunnel Fred i rollerna. Där var den rätt bra tror jag (fråga mig gärna om biroller men teaterminnet är ruskigt kasst) men i Mike Nichols version är den smått fantastisk.

Hela filmen kretsar kring fyra personer: Julia Roberts som fotograf, Clive Owen som läkare, Natalie Portman är en flicka utan bakgrund och Jude Law en misslyckad författare. Slumpen gör att deras vägar korsas och kärleksrelationerna dem emellan böljar fram och tillbaka i en elegant soppa av passion, besatthet, osäkerhet, förälskelse och svartsjuka.

Det är filmad teater i kubik vilket Nichols/Marber tack och lov inte försökt maskera på något ansträngt sätt, antagligen trygga i vetskapen att manuset är så inåt helvete bra att det går fint ändå. Filmen glider obehindrat fram och tillbaka i tidslinjen och gör nedslag då och då i de två parens liv under några år. Det är en befriande vuxen och smart film, med brutal, uppriktig och ofta rejält snuskig dialog. Alla skådespelarna briljerar men pokalen går framförallt till Clive Owen som formligen exploderar på duken i ett moln av cynisk intelligens – han är helt fantastisk och skulle nog fått sin Oscar om inte Morgan Freeman gjort ännu en trivsamt farbroderlig roll i Million Dollar Baby. Ett fett genombrott för Owen (vi glömmer gärna sömnpillret King Arthur) som skulle bli en perfekt Bond framöver.

Closer är en stilren, snyggt paketerad historia med dialog av Guds nåde. Nichols har med veteranens säkra hand styrt runt sina attraktiva skådisar (Clive Owen…hrrr…) som känns uppenbart peppade på chansen att få lägga rabarber på så biffiga och välrundade porträtt av kärlekstörstande och neurotiska nutidsmänniskor, och det blir en extra bonus att se en mainstreamstjärna som Julia Roberts ta riktigt fula ord i sin mun. En av årets bästa filmer redan nu, som det brukar heta. (Betyg: 8/10)

Meet the Fockers

Det var en månad sen vi hördes sist och sen dess har ett gäng bra filmer passerat revy framför mina ögon. En av de trevligaste är den oundvikliga uppföljaren till trivsamma Ben Stiller-komedin Meet the Parents/Släkten är värst. MEET THE FOCKERS har blivit en dundersuccé i USA, på god väg att bli den mest lönsamma komedin någonsin (smaka på det). I Sverige kristnad Familjen är värre som känns helt obegriplig men jag gissar att idén är att man ska tänka Släkten är värst, men - håll i er - Familjen är värre! Ännu en femetta utklämd av filmbolagets think tank.

Det började dåligt med den minst sagt avtändande trailern: en gapig soppa på Dharma & Greg-konceptet med Teri Polos wasp-föräldrar kontra Ben Stillers utflippade ex-hippies, idel snubbelgubbande mellan Dustin Hoffman och De Niro, en katt som jagar en hund… Men det funkar faktiskt fint, särskilt om förväntningarna skruvats ner ett par tre snäpp, och om man för länge sen tagit Ben Stillers persona till sitt hjärta. Han är lysande som vanligt i rollen han alltid spelar, som hunsad underdog med god vilja men omständigheterna mot sig.

Meet the Fockers är i stort sett samma film igen. Stiller måste fortfarande bevisa att han har en plats i superstiffa svärfar De Niros circle of trust men hans levnadsglada och medelålderspilska föräldrar sätter såklart käppar i hjulet med sin lössläppta livsglädje och pinsamma spontanitet. Paret Streisand-Hoffman som senior-Fockers verkar haft skoj tillsammans och bjussar trots alla farhågor om olidligt överspel på en extremt underhållande och välmatchad duo.

Krystad subplot om en illegitim son, djurhumor och sentimental avslutning åsido är Meet the Fockers en helt okej uppföljare som levererar om inte oväntade så nästan alltid trivsamma skratt. En upplevelse som för övrigt får en bizarr twist om man tidigare samma dag snikfluktat i senaste Playboy på Pressbyrån och ser helylletjejen Teri Polo vika ut sig med buske och allt, lika oväntat som oförklarligt. Kanske ville hon fila bort sin helylleimage, precis som man som västerlänning år 2005 måste fila bort det mossiga i att sex före äktenskapet skulle vara något otänkbart. Men det gör man, ty trots att komedi aldrig kommer att vara De Niros starka sida är hans hämmade patriark fortfarande så pass skräckinjagande att man förstår Stillers ängslan. (Betyg: 6/10)

Oscargalan LIVE AN' DIRECT!

Kära vänner, det är natten mot måndag 28 feb, klockan är 02:15 och jag har slitit mig upp ur sängvärmen för att bränna av ännu en Oscargala. Denna gång kommenterad i realtid under sändningen, för dig som inte orkade sitta uppe (eller se det kortare sammandraget, eller välja det självklara alternativet och spela in galan på video för att kunna spola förbi all dödtid... ok, jag gör det här för mig själv inser jag men vad tusan).

En kvart kvar och stjärnorna passerar revy på röda mattan och två asskissers står i vanlig ordning och ställer kladdiga frågor till alla. En av dem är Billy Bush, Dubyas illustre kusin som är lagom speedad och närmast skriker om hur ”exciting!” det är att det bara nu är sju minuter kvar!!! Nåja. SVT:s bisittare är hon från Kulturnyheterna flankerad av den alltid stabile Göran Everdahl och Susanne Ljung som får äran att kommentera folks kläder.

Hur ska Chris Rock göra entré och ska han vara kontroversiell? Bäva månde Hollywood? Eller? Vi får se. Det börjar i vanlig ordning med ett självförhärligande collage med snuttar ur klassiska filmer, nytt och gammalt om vartannat. Ååh vad många år av magi vi skapat och yada yada. Småsmetigt som vanligt och rätt fint faktiskt, med trygg speakerröst av Dustin Hoffman. Sen kommer Chris Rock - och gör en klassisk Billy Crystal-monolog: vass, rapp, full av pikar men ganska harmlös egentligen. Det vita Hollywood får några obligatoriska tjuvnyp, annars inget som föranleder censur. Nåja. Det är roligt och välskrivet som vanligt men ingen match för Crystal.

Så dags för kvällens första Oscar: Art Direction. Och här kommer en av årets mer märkliga innovationer: alla de nominerade radas upp på scenen och måste stå och titta på när de inte får en Oscar. De ska väl ändå inte göra samma sak med skådispriserna? Det vore rent sadistiskt… Aviator vinner i tung konkurrens med En långvarig förlovning och Lemony Snicket (där en gammal Tim Burton-kumpan, Rick Heinrichs, är nominerad). Månne den första i en lång rad för Aviator?

OK, över till kvällens första tunga Oscar: Bästa manliga biroll. Fan vad kul om det faktiskt blev Thomas Haden Church som var fullkomligt briljant i Sideways eller den otroligt coole Clive Owen för Closer, men det lär väl bli Morgan Freeman? Jodå. Lång och trogen tjänst. Första statyetten för Million Dollar Baby.

Äntligen! Dags för kvällens första musikinslag – Beyonce sjunger en låt från Gosskören – på franska. Eller något som vagt påminner om franska. Ingen vet riktigt.

Bästa animerade film så, slaget står förstås mellan Shrek 2 och The Incredibles (Shark Tale blev väl aldrig den succé som DreamWorks hoppats på?). And the winner is… Pixar. Igen. Ingen skräll där, men Shrek 2 var ju den bättre filmen.

Scarlett Johanson kommer ut på en balkong och ingen vet var de ska titta. Presenterar den där middagen då alla tekniska achievements har delats ut men som är så oglamorös och förstås kändisfri att vi bara får se höjdpunkter. Ett antal skäggiga gubbar är glada och Scarlett skrattar artigt bredvid podiet.

Då är vi framme vid Bästa kostym: Pierce Brosnan flankerad av dataanimerade Edna från The Incredibles påar. Småkul. Det blir Sandy Powell för Aviator. Har inte hon vunnit förr? Jo, det var hon som vann för Shakespeare in Love. En gammal trotjänare.

Sen kommer ett filmat inslag från något multiplex där Chris Rock har gått ut och frågat svenne banan (eller i detta fall unga svarta) om de sett de fem nominerade till bästa film. Föga förvånande har de inte det utan gillade White Chicks och Riddick istället. Snygg satir över att årets storfilmer inte varit några kioskvältare vilket juryn fått en del kritik för.

Över till Bästa kvinnliga biroll! Oj vad fint om Sideways kunde vinna med Virginia Madsen, som vi minns från formidabla skräckisen Candyman och Dennis Hoppers svettiga noir The Hot Spot. Har inte hon gått rakt från b-träsket till Sideways till nominering eller är det bara jag som tappat kollen? Lilla Natalie Portman är också nominerad men hon vinner väl inte? Nej, det blir storfavoriten Cate Blanchett som vinner för Aviator. Well, hennes manierade insats som Katherine Hepburn var underlig att skåda men ganska underhållande. Vete fan om det skulle blivit en Oscar dock, CB har varit bättre. Var hon nominerad för The Gift?

Johnny Carson har gått ur tiden och en obligatorisk hyllning visas, dock helt osmetig utan bara rolig. Han var värd för galan i många år och ett antal coola snuttar radas upp. ”I see a lot of new faces here tonight. Especially on the old faces”. Hehe! Har läst det citatet förut nånstans, det är fan klassiskt.

Bästa dokumentär påas av Leo DiCaprio och nu måste de stackarna stå på scen i år. Skandalen i år är förstås att Fahrenheit 9/11 inte är nominerad. Fegisar. Morgan Spurlock reppar Super Size Me som är den enda filmen av de nominerade som gått på bio i Sverige. And the oscar goes to… Born into Brothels, om barnprostitution i Indien eller något liknande. Worthy. Garanterat.

Dags för Bästa klippning: Aviator, Collateral, Neverland, MDB, Ray... kan det bli Thelma? YYESS! Thelma Schoonmaker! Den gråhåriga nestorn har inte vunnit sen Tjuren från Bronx 1981. På tiden! Hon berömmer Scorsese som ”tänker som en klippare” när han filmar. ”It’s really you Marty”. Undrar om inte Marty fäller en liten tår i sin fåtölj. Rara fina Thelma. Måtte Marty också få en gubbe ikväll!

Kvällens andra musikinslag och… Jesus krist, det är Counting Crowes med den där rätt hemska men otäckt catchy låten från Shrek 2. Sångaren är äldre och fulare än nånsin, dock lite fetare och med högre hårfäste upp till dreadsen. En styggelse.

Adam Sandler skojar till det… ska påa Bästa adapted screenplay. Uff, måtte inte Linklater vinna med Before Sunrise. Heja Sideways! Och det blir…. JAPP! Alexander Payne och Jim Taylor, favoriterna, vinner. Hurra! Giamatti och Thomas Haden Church myser i sina stolar. Gött.

Jake Gyllenhaal knappt igenkännlig i Desert Storm-snagg kommer in med den unga tjejen från Crouching Tiger (som har så tung brytning att hon får säga väldigt lite) och annonserar Bästa FX. Harry Potter och I, Robot är med… bra effekter, kass film. Dykstra måste väl vinna för Spider-Man 2? Vinner gör… jepp, det är Spider-Man 2. King! Fyra gubbs går upp på scen och fyra unga fruar hoppar jämfota av lycka i sina bänkrader.

OK, nu kommer den där skäggiga tråket Jack Valenti, chef för AMPAS, upp på scen för sitt obligatoriska tal. Tacknämligt kort dock, och glider snabbt över i en tribut till de amerikanska soldaterna. Publiken klappar lydigt. Ojoj, de filmar Mickey Rooney som inte direkt blir inte yngre. Han ser mer och mer ut som Gollum på värktabletter. Al Pacino kommer upp och ska ge en Hedersoscar till Sidney Lumet. Al ser fräsch ut. Lumet tackar Jean Vigo, Scorsese med flera för inspiration. Ojoj, en av döttrarna (som sitter med familjen på hedersläktaren och gör hockeyhejarop) har enorma bröst och ser ut som Raqel Welch. Lumet håller ett bra tal och är väl hyfsat ung för att få lifetime achievement? Nja, ser nu att han är född 1924. Ser rätt välbehållen ut för sin ålder. Everdahl spekulerar i att sista utvägen för Scorsese – om han hemska tanke skulle bli snuvad på regioscarn i år – är att få en lifetime achievement på ålderns höst. Perish the thought!

Musik: Beyonce igen, hon ska tydligen sjunga alla de nominerade låtarna? Snark. En rätt läskig låt från Andrew Lloyd Webber-rullen är vad som bjuds. Prince är i publiken!

Stackars Jeremy Irons står mitt i publiken och ska påa Bästa live-action kortfilm. Blek och förvirrad. Det smäller till i närheten, ”i hope they missed” quippar Jeremy och alla skrattar. Vad hände? Vinner gör… Wasp av Andrea Arnold som har VÄLDIGT gula tänder. Uppfriskande att se en vanlig sunkig lågstatusregissör mitt bland alla fixade megastjärnor.

Yay, det är Laura Linney (grrr) som ska presentera Bästa animerade kortfilm. Ännu ett gäng filmer man inte sett. Bill Plympton är där! Vinnare: Ryan, tecknad doku om Ryan Larkin (who he? kanske borde läsa på) som tydligen visades av SVT tidigare inatt. Bra gissat, SVT! Repris, please?

Babe alert igen! Kate Winslet påar Bästa foto. Scorseses gamle kumpan Robert Richardson för Aviator måtte väl vinna? Eller En långvarig förlovning som såg fantastisk ut. Nä, Aviator vinner! En pinne till för Scorsese. Richardson är väl värd sin staty, hans jobb med Scorsese och Oliver Stone på Casino, Natural Born Killers mfl var ju fenomenalt. Karln har vit Joel Schumacher-lugg till vitt skägg och drar ett föredömligt kort tal där han känsligt tackar sin sjuka mor.

Reklambreak igen och nu ligger vi tydligen före schemat. Utlokaliseringen av en del prisöverlämningar till publiken verkar ha tagit skruv, även om det ser hyfsat taffligt ut i teve. Studioinslag om den svenske ljudeffektskillen med den risiga barret som är nominerad för Bästa ljudklippning på Spider-Man 2. Paul Ottosson heter han visst.

Salma Hayek och Penelope Cruz i nån slags latin babe-bonanza påar tillsammans Bästa ljudmix. Ray vinner, närbild på Jamie Foxx som uppenbarligen inte har den blekaste aning om att det var rätt killar som vann. Hehe, inte lätt att ha koll på the little people... Bästa ljudklippning härnäst och mellansnacket mellan latinobrudarna är bottenlöst töntigt. Som sig bör. Samma filmer återkommer i stort sett. The Incredibles vinner, svensken dessvärre snuvad. Pristagaren Randy Thom brasklappar vänligt men bestämt: detta är inte ett tekniskt pris utan ett konstnärligt. Väl rutet.

Bla-de-blah… Cruz är avpolletterad men Salma Hayek får stå kvar eftersom nästa låt hade lite spanskt inslag i form av Santana på gitarr. Gud hjälpe oss, nu sitter Antonio Banderas i Ricky Martin-outfit och sjunger låten kompad av Santana i gubb-basker. Det är ganska fruktansvärt. Låten kommer från Motorcycle Diaries och hade antagligen en melodi i originalet men den är omsorgsfullt bortblåst av Banderas wailande.

Natalie Portman ska dela ut Bästa kortdokumentär och nu måste de nominerade återigen stå på scen men nu börjar man vänja sig – det funkar rätt bra faktiskt. Oscarn får… HBO-producerade Mighty Times: The Children’s March – utan att ha nån koll känns det omedelbart som en vinnande film: barn, en marsch, säkert om medborgarrättsrörelsen? Jajemen, en titt på IMDb ger oss rätt. Hehe.

Miniprata med Chris Rock som påar ”Oprah’s favorite white man” närmare bestämt John Travolta som ska påa Bästa originalmusik. Travolta har tack och lov både bantat en smula och sparat ut sin hemska crewcut – som fick honom att se väldigt satt och fet ut - och nu börjar det minna om hans Vincent Vega-frippa från Pulp Fiction. Vinner gör… Finding Neverland, musik av Jan Kaczmarek. IMDb ger vid handen: exilpolack med ett gäng oanmärkningsvärda filmer under bältet, bland annat den stentrista Unfaithful med Richard Gere. Ett rejält lyft ikväll för den gamle polacken. (Nu tråkar jag till och med ut mig själv…)

Saved by the bell! Marty äntrar scenen. Iförd riktigt tjocka gammelmansglasögon i terminalmodell ska han presentera Gene Hirschfeld Humanitarian Award till någon som förtjänat det ”dubbelt upp” enligt Scorsese. Det är en gammal stöt som jobbar med filmrestaurering, ett ämne som förstås ligger Marty varmt om hjärtat.

Annette Bening – som börjar bli mer och mer lik sin hubby Warren Beatty för varje år, creepy – presenterar Yo-Yo Ma som ska lira ett stycke från… ah, nej, det är ett klassiskt stycke. Som bakgrund till In memoriam-collaget. Som vanligt -- shit, har Russ Meyer dött? sorg! – får de skådisar som gått bort mest applåder, ”vinner” gör Ossie Davis, Christopher Reeve och förstås Brando som inte helt otippat fick avrunda sekvensen. R.I.P.

Reklambreak igen och Micke Nyqvist är i studion, klen tröst till att inte få vara med live på galan kan man tycka (han fick ju inte permis från Dramaten som bekant) men Micke är en trooper och håller humöret uppe.

P Diddy (för kvällen under sitt seriösa namn Sean Combs) ska påa kvällen sista nominerade låt och det tackar vi för. Hua, han blajar nåt om ”the inner child” vilket inte bådar gott och det är – skräll! – Beyonce IGEN. Nu parad med Josh Groban. Det är en enormt slibbig låt från The Polar Express och Josh låter inte helt olik Loa Falkman ”You have everything you need/If you just believe”. Snyft. Så vackert!

Prince på scen vilket förklarar varför han satt i publiken tidigare. Karln ser inte ut att vara en dag över 35 vilket väl är lite skumt, hur gammal är han? Damn, han är född -58! Lite hjälp av kniven där kanske, men det syns alls inte. Nu ska det äntligen bli Bästa låt och det är… Motorcycle Diaries-låten som så känsligt slaktades av Banderas tidgare. Kompositören sjunger något finstämt och eventuellt erotiskt på spanska och publiken lyssnar andäktigt. Sen han ba: ”Gracias! Ciao!” och av scenen. Detta är konst.

Sean Penn blajar på om vilka fina kvinnliga aktriser vi har, till osäkra applåder. Dags för Bästa kvinnliga huvudroll! Annette Bening, tjejen från Maria Full of Grace (chanslös, får artigt entusiastiska applåder), Imelda Staunton från Vera Drake (dito), favvon Hilary Swank (hon vann väl för Boys Don’t Cry, kan hon vinna igen?), Kate Winslet (HEJA!!). And the Oscar goes to… Sean Penn ser lurig ut… Hilary Swank! Gäsp. Swank är tagen som fasen, darrar på manschetten. Det är vackert men det är väl själva satan att Eternal Sunshine – förra årets näst bästa film – skulle bli så förbigången! Nå, jag har inte sett Million Dollar Baby,
Hilary tackar klipparen, Clintans gamle kumpan Joel Cox, det är respekt. Till sist Clintan, som blir utsatt för kompakt lovebombing varje gång han har en film på gång.

Reklampaus igen och Micke Nyqvist får känna på en Oscarstatyett. Spänt i svenska studion ty nu är det tid för Bästa utländska film. Det är Gwyneth som fått äran. Kay Pollak ska ju vara chanslös enligt förhandssnacket men vem vet, bollen är ju rund etc. As it is in Heaven kommer först, sen ännu mer innerlig sång i den franska körfilmen. Så Hitlerfilmen, sen den spanska med Javier Bardem som alla tror ska vinna. Till sist Yesterday. Och vinner gör… Spanien! Som väntat. Burr, det blev faktiskt lite otäckt där, tänk om Kay hade vunnit, det hade varit hur bizarrt som helst.

Snabbsammanfattning: inga som helst överraskningar hittills! Alla favoriter har vunnit och inte en enda skräll so far. Nu återstår bara de tunga kategorierna, ska bli spännande att se om det blir Clintan eller Scorsese som ska dominera…

OK, slutblajat ty nu är det Bästa originalmanus. Måtte Kaufman vinna för Eternal Sunshine! Och vinnare är… JAPP!! Det är Kaufman och Gondry som vinner. Fy fan vad gött!! Kaufman är liten och kortväxt och tagen av stunden, stressad av trettisekundersregeln stackarn. Ser betydligt bättre ut än sitt ynklige alter ego (i Nicolas Cages svettiga skepnad) från Adaptation. Första priset som faktiskt kändes en smula otippat, och en liten upprättelse för Eternal Sunshine.

Reklam igen, de kommer alltid tätare på slutet. Nu börjar det dra ihop sig. Bästa manliga huvudroll står på tapeten och det är Theron som ska dela ut. Jamie Foxx kan väl börja resa på sig redan, eller? Allt annat vore vansinne. Don Cheadle ser förtjust ut men vet redan att han är en loser. Sen Johnny Depp, skitsnygg som alltid i beatnikskägg. Leo så, flankerad av Bundchen, sen Clintan?? Han är banne mig nominerad för rollen i MDB också, det hade jag missat, host. Till slut Jamie Foxx som antagligen peppar för tacktalet (liksom alla andra i publiken). And the Oscar goes to… Jamie Foxx. Jaha, kvällens mest givna Oscar är ett faktum. Foxx repriserar sin drill från Golden Globe och Director’s Guild-galorna. Taylor Hackford har tårar i ögonen. Oprah gör en Right on!-gest från läktarplats och Foxx hyllar Sidney Poitier. Precis som på Golden Globe tackar han djupt sin döda farmor och precis som på Golde Globe börjar han gråta… Det är rörande. Dock inte lika piggt som på Globe-galan som var mer känslosamt och energiskt men han börjar ju bli van vid det här laget.

Det går med rasande fart nu på slutet, bara Film och Regi kvar och just nu känns det som galan gått rekordsnabbt. Bästa film? Finding Neverland? Nja. Ray? Kanske. I en rättvis värld borde Sideways vinna men är sannolikt för smal. Aviator? Inte Scorseses bästa men han kan ju vinna för lång och trogen. Nej, jag tippar Million Dollar Baby här. Men först Julia Robert och Bästa regi! Fort går det, fort som satan. Vinner gör… Clintan! Väntat, men gud vad trist för Scorsese, tydligen är det sjunde gången han blir snuvad. Clint tackar sin mamma som av allt att döma är 97 år gammal. Clintan är avspänd och proffsig och skojar om sin ålder. Spoken like a true pro. Men det skulle ändå varit Marty däruppe.

Bästa film, ska Scorsese få upprättelse där? Streisand/Hoffman ska dela ut den sista statyetten. Vinner gör… Million Dollar Baby. Crazy. Clintans unga fru vet inte vad hon ska göra av all lycka. Albert S. Ruddy som vann för Gudfadern står på scen igen och grymtar med grumlig basröst. ”I’m gonna look at this, then I’m gonna die and go to heaven. Thankyou.” Så ska ett tacktal avslutas!

Summa summarum i stort sett inga överraskningar och deppigt nog ingen Oscar för Scorsese men förhoppningsvis kan han komma igen – Aviator är ingalunda hans bästa film och vid 62 bör han ha 10-15 verksamma år kvar så vi håller tummarna. I år var galan närmast kliniskt befriad från överraskningar och skandaler och hela tillställningen gick oväntat snabbt, blott tre timmar från start till mål och den nya modellen med utlokaliserade prisöverlämningar gjorde tydligen susen. Chris Rock gjorde en självklar insats och kommer säkert att få göra repris framöver även om jag saknade Billy Crystal en smula.

Nu är klockan drygt 06 och sängen hägrar. Hooray for Hollywood och på återseende!

The Machinist och Old Boy

Ett par av de mest intressanta filmerna från Stockholms filmfestival förra året gick upp på bio i fredags och om detta må ni berätta. Först ut Brad Andersons THE MACHINIST som blivit mer omskriven för Christian Bales turbobantning än för filmen i sig. Vilket inte är så konstigt med tanke på att hans härdade lekamen får både DeNiros och Zellweggers dietexperiment i konstens namn att likna småpotatis. Bale är otäckt mager och liknar mest av allt en koncentrationslägerfånge i huvudrollen som Trevor Reznik, industriarbetare med grava sömnproblem vars liv blir alltmer surrealistiskt när en mystisk plågoande dyker upp på jobbet och ställer till det.

Mer ska inte avslöjas av handlingen som blir alltmer drömsk och obehaglig i takt med att Trevors paranoia växer och allt går stadigt åt helvete. Och just när jag trodde jag genomskådat manusförfattaren Scott Kosars smarta vändningar överraskar han med en final som elegant knyter ihop alla trådar (och som bonus dessutom får en att bli sugen på att se om filmen för att fiska efter de ledtrådar som är strödda i Rezniks väg).

Men The Machinist är mer än en snygg manusövning. Anderson och hans fotograf Xávi Gimenez bygger snabbt upp en grådaskig och klaustrofobisk stämning - filmen är inspelad i Barcelona på snygga men svåridentifierade locations vilket spär på den drömska stämningen (ungefär som Tarkovskij lyckades skapa futuristisk stämning i Solaris bara genom att filma biltrafik i Tokyo och lägga ett rätt billigt svävarsus på ljudbandet). Det är ett fint paket, fulländat av den extremt Bernard Herrman-influerade filmmusiken.

Bale är perfekt i huvudrollen även om tokbantningen var en smula onödig och det är alltid kul att se raspröstade Michael Ironside som ända sedan Cronenbergs Scanners varit en solid birollsaxel att luta sig emot. Precis som i två av hans bästa filmer Total Recall och Starship Troopers får han armen kapad vilket känns som ett gott tecken.

The Machinist i all sin sjaskiga prakt är klassisk mardrömsnoir som inte alltid är så läskig som den vill vara men som bjuder på en del överraskningar och en tät och ruggig stämning. Och om man som jag är svag för en fiffig twist på slutet är det ren mumma. (Betyg: 8/10)

Över till OLD BOY som är regisserad Chan-Wook Park, Sydkoreas golden boy som jag inte sett något av tidigare. Dae-su Oh, en till synes vanlig karl vi inte vet något om, blir inlåst i en lägenhet i femton år utan förklaring av en för honom okänd man. Så släpps han en dag, får nya kläder och en mobiltelefon, och jakten på den som ville honom illa måste starta.

Så börjar en förvirrande men grann historia. Förvirrande för att Park gärna glider mellan nutid, återblickar och inre monologer utan att bjussa på några tydliga markörer av vad som är vad. Men ojojoj vad snyggt det är. Fet cinemascope som använder hela duken, mättade grundfärger som nästan spiller utanför duken, genomtänkta kompositioner, genialiska bildlösningar, plötsliga explosioner av stillsamt ultravåld à la Takeshi Kitano - you name it och Chan-wook Park har det.

Till de snyggt sjaskiga bilderna har han lagt klassisk musik, mestadels utslitna standards som Vivaldis De fyra årstiderna, och det funkar alldeles utmärkt. Klimax inträffar nånstans i mitten av filmen och består av en många minuter lång sekvens filmad i en obruten tagning där vår huvudperson slåss mot ett gäng gangsters med hammare, påkar och knivar - extremt utdragen och välkoreograferad våldsbalett som hela tiden böljar fram och tillbaka i en ändlös åkning i sidled och drar nytta av hela cinemascopeformatet. Det är lika skrytigt och välgenomtänkt som Brian De Palmas i sina bästa stunder dvs ofattbart snyggt.

Den överlånga upplösningen är skamlöst melodramatisk och historien och hämnd och gamla oförrätter har kanske inte den tyngd som avsågs. Men det spelar föga roll när bilderna är så mäktiga och så egenartade. (Betyg: 7/10)

The Forgotten

Julianne Moore går i terapi hos Gary Sinise för att komma över sin son som gått bort i en flygolycka ett år tidigare. Så en dag är allt som påminde om honom borta – fotoalbumet, videobanden – och Juliannes man, den mjuke Anthony Edwards från E.R., försöker varsamt förklara att de aldrig haft någon son, att allt bara är hennes förvirrade fantasier efter ett traumatiskt missfall ett år tidigare. Är Julianne galen eller ljuger alla i hennes omgivning?

Det är ett bra upplägg och The Forgotten börjar lovande som en snyggt fotad mix av Jagad och Rosemary’s Baby, och utvecklar sig sen till en rätt spännande paranoiathriller med bra spel av Moore och Dominic West. Man vet aldrig riktigt vart den ska ta vägen vilket alltid känns fräscht och kul – ända tills idéerna tar slut, det blir några osannolika manusvändningar för mycket och den krystade finalen raserar det mesta av den goodwill man byggt upp. Efteråt sitter man och försöker fylla hålen i intrigen utan att lyckas och blir smått förbannad över att man förväntas svälja dels den Marianne Ahrne-kladdiga mysfeminismen, dels de helt vilda logiska luckorna i manus.

The Forgotten andas kvalitet men är egentligen inte mer än ett medelbra Arkiv X-avsnitt med bättre foto, högre budget och skådisar från A-listan. Vilket får en att undra över vad Julianne Moore, Sinise och Anthony Edwards såg i projektet, särskilt Edwards vars roll är menlös å det grövsta. Och nu blir det varning för spoilers men... om man har en karaktär som publiken förväntas lita på men som senare visar sig vara på de ondas sida är det kanske ingen snilleblixt att casta Gary Sinise.

Så skippa The Forgotten men leta gärna upp The Stepfather, regissören Joseph Rubens thriller från 1987. Låg budget och ett gäng genre-schabloner men ett tajt manus och en suverän Terry O'Quinn i huvudrollen som mordisk styvpappa fixar en tät och obehaglig thriller. (Betyg: 5/10)

Team America: World Police

En parodi på amerikansk utrikespolitik starring marionettdockor, med manus, regi och röster av South Park-männen? Det var roligt långt före trailerstadiet och frågan var om det ens fanns någon avlägsen risk för fiasko - hittills har Trey Parker och Matt Stone haft ett sagolikt bra track record (och då inkluderar jag gärna den förbisedda tramskomedin BASEketball).

Team America är en specialstyrka som rycker ut och hjälper till varhelst den internationella terrorismen slår till. När Kim Jong-Il satsar på världsherravälde rekryterar de Broadwaystjärnan Gary Johnston för att gå undercover och leda rättvisan till den onde diktatorn – som fått hjälp av ett gäng liberala men ack så vilseförda Hollywoodstjärnor med Sean Penn i spetsen.

Team America: World Police hade USA-premiär i oktober, mitt under slutspurten på valrörelsen, och jag hade väntat mig feta kängor både åt republikaner och demokrater. Men det blev tji, George Bush är inte ens med, och istället riktas pungsparkarna mot de liberala filmstjärnor som gärna tar politisk ställning i lämpliga frågor. Visst är satiren över USAs glatt brutala gung ho-imperialism både klockren och extremt rolig, men bäst är ändå nidporträtten av Susan Sarandon, Tim Robbins, George Clooney och deras kompisar i den liberala lobbyn. Det är ohämmat, magnifikt elakt och rejält kul – särskilt när de tas av daga på de mest slaskiga och kreativa sätt (docksplatter är en hittills outforskad genre men man blir genast sugen på mer).

Filmen är outsägligt grann. Scenografin är detaljrik och stiliserad, dockorna är omsorgsfullt byggda. Samtidigt som det ser bra fånigt ut när de struttar fram med bazookor i händerna, med glänsande trådar. Och däri ligger en stor poäng – istället för att sitta med wire removal och piffa till bilderna efteråt väljer man att låta fiskelinorna synas tydligt i bild, vilket bara gör det vackrare. Inga digitala effekter har använts, allt är klassisk dockteater med radiostyrda bilar och äkta krutexplosioner – det ger filmen en handfast kvalitet och det blir hur snyggt som helst, särskilt som det är fotat av Bill Pope, med Matrix-filmerna och Spider-Man 2 på meritlistan.

Framförallt har Trey Parker och Matt Stone inte ransonerat med skämten utan brassar på i sin vanliga ohämmade, smarta och snuskiga stil. Team America: World Police är lika uppfriskande och brutalt som South Park - vilket är ett betyg som heter duga. (Betyg: 8/10)

Se mig

Comme une image. Franskt drama med Marilou Berry, Agnes Jaoui, Jean-Pierre Bacri, Laurent Grévill och Virginie Desarnauts. Manus: Bacri och Jaoui. Regi: Jaoui.

På vägen hem från bion funderade jag på om det finns någon motsvarighet till paret Agnes Jaoui och Jean-Pierre Bacri, detta dream team inom fransk film som står bakom bland andra I andras ögon och nu Se mig. De skriver manus tillsammans, de castar sig själva i de saftigaste rollerna och spelar brallorna av resten, och Jaoui regisserar med säker hand. Dessutom påminner Bacri inte så lite om Johan Rabaeus, han utstrålar samma kalla intelligens och är en lika mäktig skådis. Här hemma finns ingen i samma viktklass (Colin och Helena, Hobert och Endre? Tjena?) och det vete tusan om Hollywood kan bjuda på några utmanare – det är som om Nora Ephron och Whit Stillman kilade stadigt, var på toppen av sina respektive förmågor och dunkade ut en gudabenådad film vartannat år.

Se mig är den inte så lite övertydliga titeln på parets nya film. Lolita är en lite tjock tonårstjej som desperat försöker få sin far, en uppburen författare spelad av Bacri, att ge henne kärlek. Pappan är dessvärre fullt upptagen med sin nya familj (ung snygg fru och välartad dotter) och att odla sin karriär som briljant tvärvigg, och håller sin dotter på armlängs avstånd. Jaoui är Lolitas sångpedagog och när hennes kämpande författare till man slår igenom korsas deras vägar med Bacris.

Precis som I andras ögon är det kulturell medelklass i Paris som åker bil, sitter på café och pratar på och en god stund hade jag svårt att omfamna filmen. Det kändes småputtrigt och menlöst. Men Se mig blommar ut till en mild och kärleksfull satir över mänskliga svagheter och tillkortakommanden. Bacri/Jaoui skriver raffinerat enkel dialog och får fram fina rollporträtt av sin unisont lysande ensemble av skådisar, och skapar rollfigurer som känns äkta i all sin mänskliga neslighet och kärlekstörstan. Kort sagt har de gjort det igen och min beundran för Jaoui/Bacri börjar närma sig rent löjliga proportioner. Gå och se. (Betyg: 8/10)

Årsbästalistan 2004

The Machinist, Old Boy, Team America: World Police, Tim Burtons Willy Wonka and the Chocolate Factory, Spielbergs The War of the Worlds, Wes Andersons The Life Aquatic... listan kan göras hur lång som helst på presumtivt fantastiska filmer som ska gå upp under 2005. Men först ska detta år sammanfattas. Varsågoda, filmerna som lyste upp min värld under året som gått.

1. 21 Grams
Med sin uppbrutna struktur och sina matiga berättelser om mänskliga öden var Alejandro González Iñárritus 21 Grams sannolikt årets mest jävliga film, men också den mest drabbande. Ett mästerverk, med fullständigt lysande rollprestationer av Naomi Watts, Sean Penn och framförallt Benicio Del Toro som gjorde sitt livs roll.

2. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Världens piggaste videoregissör drämde till med årets finaste kärleksfilm. Läs recension

3. Collateral
Los Angeles är aldrig så vackert och mäktigt som i Michael Manns episka historier om tjuvar och poliser i skuggan av blänkande skyskrapor. Collateral var ett tajt och i vanlig ordning snorsnyggt kammarspel med Tom Cruise i god form som gråhårig hitman och Jamie Foxx i suverän genombrottsroll som dagdrömmande taxichaffis.

4. Elephant
Gus Van Sant hittade äntligen hem efter mainstreamutflykterna och gjorde sin bästa film sen To Die For. Elephant var ett skakande och ordentligt ruggigt samtidsdokument som sitter kvar länge. Läs recension

5. Lost in Translation
Sofia Coppola blommade ut som regissör och manusförfattare och Bill Murray gjorde en sagolik comeback efter att ha värmt upp hos Wes Anderson. Bonus: en kärleksaffär mellan medelålders man och ung tjej som för en gångs skull inte kändes gubbsjuk. Läs recension

6. American Splendor
Birollsfavoriten Paul Giamatti var lika lysande som porträttlik i en formsäker resa in och ut genom Harvey Pekars misantropiska serier.

7. Dawn of the Dead
Begåvad reklamsnubbe långfilmsdebuterar med en remake på Romeros skräckklassiker Dawn of the Dead. Det borde bli i bästa fall mediokert men Zach Snyders zombieslakt imponerade stort och många scener smäller till och med originalet på fingrarna. Läs recension

8. Masjävlar
Sprit, skotrar och syskonkärlek i årets debutfilm. Läs recension

9. Garden State
Årets mest dregelframkallande trailer bjussade inte på årets bästa film men väl en anspråkslös och charmig coming-of-age-historia av och med Zach Braff som sannerligen blir ett namn att hålla ögonen på. Läs recension

10. Fyra nyanser av brunt
Killinggängets långfilmsdebut blandade obehindrat kolsvart folkhemssatir, bizarra utflykter till Dalarna, ett medelålders magikerpar med äktenskapsproblem och långrandiga sessioner i terapisoffan. En ambitiös och bitvis briljant mastodontfilm som inte liknar något annat som gjorts i Sverige.

Bubblare: Big Fish
En okej Tim Burton-film är jämfört med allt annat ett smärre mästerverk, så också Big Fish som en smula orättvist glömdes bort. En återgång till toppformen efter mediokra Planet of the Apes och nu peppar vi inför filmatiseringen av Roald Dahls Kalle och chokladfabriken med USA-premiär i juli.

Årets dokumentär: Armbryterskan från ensamheten
Tjocka amerikaner som äter för mycket hamburgare och, eh, Michael Moore i all ära, men årets starkast lysande filmstjärna var Heidi Andersson, VM-hjältinna i armbrytning, och hennes eskapader i Kanada tillsammans med pappa Kent i en av årets mest underhållande filmer. Läs recension

Årets skräckfilm: Ju-On: The Grudge
Japansk skräckfilm är het och gobitarna åker med stadig takt in i remake-maskineriet i Hollywood. Så också The Grudge som är det mest skrämmande jag sett på bio, hands down. Det är mer än ett år sen men fortfarande kan blotta tanken på en liten blåmålad japansk pojke vid fotändan av sängen framkalla djup ångest. Nyversionen med Sarah Michelle Gellar kan mycket väl funka - trailern ser riktigt lovande ut - men hyr först originalet.

Årets direkt-till-dvd: Shaun of the Dead
Edgar Wrights och Simon Peggs fulländade zom-rom-com fick aldrig någon chans på bio men släpptes sent omsider på dvd med horder av extramaterial. Läs recension

Årets roligaste scen: Scary Movie 3
I stark konkurrens med Will Ferrell och Puss in Boots från Shrek 2 var årets skrattfest lite otippat hämtad från senaste Scary Movie-filmen, ett rekordtramsigt franchise som fick nytt liv när Airplane/Naked Gun-veteranerna David Zucker och Pat Proft kom ombord för trean. Scenen där Charlie Sheens präst (tänk Mel Gibson i Signs) ska försöka få klarhet i exakt hur skadad hans fru blivit i en bilolycka medelst symboler i form av munkar, kvistar och wienerkorvar var hysteriskt bra.

Årets sämsta film: Paycheck
Van Helsing, Rånarna och Exorcisten: begynnelsen får ursäkta, men när John Woo når absoluta botten av sin vingliga USA-karriär med en förvirrad, billig och illa spelad (Ben Affleck för guds skull) actionvåffla som brakar ihop efter bara några minuter så kan det tyvärr inte bli sämre.

Årets biroll 1: Perikles från Fyra nyanser av brunt
En åldrad förförare som dök upp när man minst anade det som en dansk gubben i lådan och gjorde livet surt för Iwar Wiklanders trollkarl på sommarturné. Årets utan konkurrens bizarraste filmfigur, gestaltad med spinkig briljans av Finn Nielsen.

Årets biroll 2: Toby från American Splendor
Harvey Pekars arkivkollega Toby Radloff (spelad av Judah Friedlander) som äntligen hittar hem i livet när Revenge of the Nerds har premiär.

Årets miss: Gitarrmongot
Jag kom aldrig iväg på Ruben Östlunds hyllade och egensinniga film och blott tre veckor eller så efter premiären var den undangömd på en ynka salong med en ynka visning, mitt på dan. Depp. När kommer dvd:n?

Årets bästa soundtrack: Garden State
Om man har både Nick Drake och The Shins på soundtracket så går det i princip inte att misslyckas, det vet Zach Braff.

Årets bästa filmmusik: Masjävlar
Anders Nygårds ömsinta folkmusik lyfte daladramat Masjävlar till fenomenala höjder.

Årets bästa förtexter: Dawn of the Dead
Sprakigt och kaosartat videokollage till tonerna av rejält ödesmättade The Man Comes Around med Johnny Cashs darriga tordönsröst slog effektivt an tonen i Zach Snyders mästerliga zombiefilm.

Årets sämsta specialeffekter: Exorcisten: begynnelsen
Turerna bakom den problemfyllda inspelningen (Paul Schrader fick sparken och Renny Harlin tog över rodret med order om att inte spara på blodet) är mer intressanta än den färdiga filmen, som blev en klumpig soppa av icke-läskiga scener och smaklöst övervåld. Samt årets fulaste effekter, där en illa dataanimerad Izabella Scorupco som djävulsbesatt love interest skuttar runt på grottväggar och väser "fuck me!" till stackars Stellan Skarsgård. Conan och alla andra i salongen skrattade uppgivet.

Årets mest menlösa film från en idol:
Dött lopp mellan bröderna Coens fantastiskt onödiga remake på The Ladykillers och Spielbergs gulliga men meningslösa The Terminal.

Årets mest överskattade: Kill Bill vol. 2
Långrandig, pratig och (värst av allt) nästan våldsbefriat sömnpiller från en Tarantino som verkar glömt bort hur man skriver intressant dialog.

Årets bästa foto:
Delad medalj till Roger Deakins, som fått bröderna Coens filmer att se så fantastiska ut, och gjorde sammalunda i The Village och Leif Benjours fina insats i Fyra nyanser av brunt (som borde ge honom en Guldbagge om några veckor).

Eventuella godbitar jag aldrig hann se: Hellboy, Capturing the Friedmans, Återkomsten.

Till sist...
ser jag att jag glömt Infernal Affairs, svårt spännande japansk polisfilm som också var bäst.

Vi hörs 2005. Gott nytt år!

Gör som Conan,

skänk pengar till katastrofhjälpen i Sydostasien.
Radiohjälpen: pg 90 1950-6 (märk talongen "Asien")
Rädda Barnen: pg 90 2003-3 (märk talongen "Jordbävningen i Asien")
Röda Korset: pg 90 0800-4

Hem till byn 2: Masjävlar

Skarp komedi med Sofia Helin, Ann Petrén, Kajsa Ernst, Joakim Lindblad och Lars G Aronsson. Foto: Peter Mokrosinski. Klippning: Petra Ahlin. Musik: Anders Nygårds. Regi och manus: Maria Blom.

Det ska väl sägas direkt att jag är en smula insyltad i den här filmen. Den är (mästerligt) klippt av min flickvän och jag är kompis med regissören… vilket inte hindrar att den rent objektivt är en av årets bästa filmer och ett måste för dig som vill bli lycklig i biomörkret.

Mia (Sofia Helin) är en lyckad 30-åring som har lägenhet i innerstan, dyr bil och ett toppjobb på Ericsson. När hennes pappa fyller sjuttio åker hon med blandade känslor tillbaka till det lilla samhälle i Dalarna där hon växte upp och där hon inte satt sin fot på tio år. Hemma igen möter hon sin gamla flamma Jan-Erik och framförallt sina två äldre systrar, drömmerskan Gunilla just hemkommen från solsemester på Bali och stressade Eivor som styr kalasriggandet med besk järnhand. Fördomar och förväntningar krockar, gamla konflikter rasslar upp till ytan, spriten flödar och helgen blir ordentligt omvälvande för alla inblandade.

Maria Blom har gjort kometkarriär på Backstage i Stockholm med ett pärlband av lysande föreställningar, inte minst Sårskorpor som nog är det bästa jag sett på en teaterscen: en smart, rolig och känslig berättelse om några ensamma människor och deras längtan efter kärlek och närhet, allt inramat av påhittig scenografi och med Bloms patenterat goda öra för dialog. Masjävlar är Bloms långfilmsdebut, i alla fall med big bucks inblandade – hon har tidigare gjort lågbudgetfilmen Fishy på dv som aldrig visats offentligt. (Men det är en fin liten film så vi håller en tumme för att den köps av SVT eller släpps på dvd framöver.)

Och vilken djävulskt begåvad debut det är. Blom har tagit med sig sin goda hand med skådisar och gudabenådade förmåga att skriva fin dialog från scenen till bioduken med en imponerande konsekvens. Castingen är perfekt: Anne Petrén lyser som den stjärnögda och levnadsglada Gunilla, i en roll som är många ljusår från hennes bittra medelålderskris i Runges Om jag vänder mig om. Det luktar guldbagge, liksom för Kajsa Ernst som gör den beskäftiga Eivor med sammanbiten briljans – får ingen av dem baggen i januari är det en smärre skandal. Och de är bara två exempel i en omsorgsfullt utvald skara skådisar varav de flesta känns fräscha och outslitna på vita duken (för ett gammalt fan av Varuhuset kommer en extra liten bonus i form av varuhusdetektiven Lennart Berggren aka Willie Andréason som jubilaren).

Fenomenal är också filmmusiken komponerad av Anders Nygårds – flödande folkmusik med rötterna djupt i Dalamyllan och huvudet bland molnen. Det var längesedan jag såg en film där musiken var så fulländad och tillförde så mycket till historien som här.

Masjävlar utspelar sig i ett litet samhälle i Dalarna men det vankas aldrig lättköpt bondkomik vilket titeln kanske kan förleda en att tro. Bystugan är bara arenan, det är en allmängiltig historia om att välja väg i livet, om att respektera varandras val... men framförallt om att ta vara på sin familj, även om det kan kännas som om man kommit långt ifrån varandra. Det är en varm, rolig och välskriven historia där djupt sorgliga scener samsas med rena dråpligheter på ett självklart och rasande skickligt sätt.

När eftertexterna började rulla kom jag att tänka på Agnes Jaouis I andras ögon som kom för några år sen - samma sorgsna lyckokänsla infinner sig efteråt när man sett en film som ”bara” handlar om vad det är att vara människa, skildrat på ett så ömsint och lyhört sätt att man blir alldeles varm inne i hjärtat. Masjävlar är den bästa svenska film jag sett på år och dag, en smått sensationell debut och ett lyckopiller i vintermörkret. Gå och se! (Betyg: 8/10)

Shaun of the Dead (dvd)

Imorgon släpps Shaun of the Dead direkt på dvd, en stor kassasuccé i England när den gick upp i somras i kölvattnet av Dawn of the Dead. Shaun är också en zombiefilm men som det vitsiga titeln skvallrar om en rolig sådan, även om det tack och lov inte snålas med blod och splattereffekter.

Shaun of the Dead är skriven av Edgar Wright och Simon Pegg, två av upphovsmännen bakom den briljanta tv-serien Spaced som gick i England 1999-2001. En smart, romantisk och fantastiskt rolig sitcom sprängfylld av filmreferenser, gjord av filmnördar med en djup kärlek till skräckfilm och science fiction.

Tyvärr visades aldrig Spaced i Sverige av oklar anledning (SVT:s inköpskriterier är i sanning outgrundliga, dynga som Coupling köps in men de missar alltid godbitarna, det är som att de kvoterar in brittisk komedi – om The Office visas ett år så blir det inget mer, det får ju inte bli för roligt, istället kör vi repriser på tio år gamla avsnitt av Svensson Svensson på prime time, det får ju inte bli för konstigt! Skandal är ordet.) Spaced finns dock på import-dvd, alla tre säsongerna i en box med svårt underhållande kommentarsspår och gott om extramaterial, så det är bara att beställa.

Nå, till försvar för SVT har de ju iallafall kört Big Train, en annan lysande brittisk serie med en grupp begåvade skådisar som de flesta också dyker upp i Spaced och Shaun of the Dead. Bland annat Simon Pegg som spelar vår hjälte Shaun, en trettinånting med ett menlöst jobb som hemelektronikförsäljare, en flickvän som just dumpat honom och två slöa lägenhetskompisar som sitter i soffan och spelar Playstation 2 när de inte bråkar. Till råga på eländet så håller London sakta på att tas över av zombier, utan att Shaun riktigt noterar det...

På så sätt övergår lunken plötsligt i blodig zombieslakt utan att filmen förlorar i komisk skärpa, tvärtom blir det bara roligare när vardagsproblemen, som Shauns problem att kommunicera med sin alienerade styvpappa, kompliceras av att bilen de sitter i är omringad av en blodtörstig zombiearmé – bara en av många riktigt fyndiga scener. Trots att filmreferenserna duggar tätt även här, och att det skojas friskt med genrens konventioner, blir det aldrig för smart: Shaun of the Dead lyckas också med konststycket att vara ordentligt läskig, och fungerar också som "riktig" zombiefilm.

Kort sagt: Shaun of the Dead är en av årets roligaste filmer - hyr den jämte remaken på Dawn of the Dead för en blodig och extremt underhållande kväll. (Betyg: 8/10)

God jul/ond jul: Elf och Bad Santa

Julfilm... smaka på ordet. Om man undantar klassiska mästerverk som Gremlins, Die Hard och It's A Wonderful Life så bjuder genren mest på helylleamerikanska och ärkesentimentala pekoral. Samt Jingle All The Way aka Klappjakten, en av de mest bizarra filmer Schwarzenegger gjort (och en garanterad pick-me-up om du känner dig deppig och vill bli på gott humör).

Men julfilm behöver inte vara Tim Allen-slem: i slutet av förra året gick två smått lysande julfilmer upp i USA, och kommer hit nu efter ett år i malpåse.

Will Ferrell spelar huvudrollen i ELF, en söt historia som släpptes direkt på dvd igår. Buddy är en människa som av misstag hamnat hos tomtenissarna som spädis och nu hjälper till i deras julklappsverkstad. Hans enorma storlek ställer till problem för de andra nissarna - cue ett antal småroliga scener i stil med Supernollan och Steve Martins extremt dåliga taktkänsla där han växer upp i en svart sydstatsfamilj i Mississippi - och Buddy beger sig till New York för att hitta sin rätta identitet.

Scenerna i tomtebyn är rara och scenografin är riktigt snygg, det är gjort med kärlek och ser ut att vara en hyllning till stop motion-animerade dockfilmer från sextiotalet. Och när Buddy kommer till storstan blir det många festliga kulturkrockar: den barn-lika mannen som oskuldsfullt möter storstadens hårdheter har vi sett förut och tankarna går osökt till Big (precis som Tom Hanks hänger Buddy på leksaksavdelningen på ett stort varuhus).

Jon Favreau (som aldrig riktigt kommit igång efter Swingers) regisserar och dyker upp i en liten roll, och Peter Dinklage, den lille mannen från Station Agent, gör ett brutalt roligt inhopp som barnboksförfattare.

Precis som genren påbjuder så slutar det rosenrött och romantiskt – manuset får idétorka och störtdyker och gullighetsfaktorn blir tyvärr lite hög. Elf är en förutsägbar men charmig bagatell, sevärd framförallt för Will Ferrell som gör ännu en briljant insats. (Betyg: 6/10)


Terry Zwigoffs BAD SANTA är gjord av ett helt annat virke och är snarare en anti-julfilm. Billy Bob Thornton – i en roll som egentligen var tänkt för Bill Murray som hoppade av till Lost in Translation – spelar Willie, en avgrundsdjupt bitter, livstrött, alkad och nerdekad man som försörjer sig som varuhusjultomte – tillsammans med en dvärgkompis (Tony Cox) som agerar tomtenisse drar de från köpcenter till köpcenter och rånar dagskassan i skydd av natten.

Bad Santa är svart, kolsvart. Willie är ett sannskyldigt as som är extremt ful i mun (någon har räknat ut att ordet ”fuck” droppas 147 gånger) och hatar sig själv och alla andra. Han är ständigt packad, pissar ofta ner sig där han sitter i sin stol med tomteskägget på trekvart och ber de rödkindade barnen han har i knät dra åt helvete. Det låter inte särskilt kul på papperet och efter att den första muntra chocken lagt sig så tröttnar man på den uppgivna stämningen – det är bara för bedrövligt allting. Sen börjar man njuta och det är när man inser att tvärtom mot vad genrens regler föreskriver (se Groundhog Day m fl) så kommer Will INTE att försonas med sig själv och bli snäll, och det känns lika oväntat som befriande.

Terry Zwigoff lättar inte på trycket utan håller den kompromisslöst sunkiga linjen rätt igenom vilket är imponerande och sanslöst icke-kommersiellt. Orgien i snusk och svordomar blir ännu roligare med tanke på att manusförfattarna Glenn Ficarra och John Requa innan Bad Santa bara skrivit fabelmatinén Cats & Dogs. Billy Bob Thornton som var så fantastisk i The Man Who Wasn’t There och Monster’s Ball lägger ännu ett porträtt av en stukad man till meritlistan – han är makalöst bra.

Bad Santa var ursprungligen ett projekt för bröderna Coen men det var nog bra att de släppte det, med tanke på hur menlösa de blivit de senaste åren. Terry Zwigoff som gjorde den lysande Ghost World häromåret skonar ingen och har gjort en film som är knepig att tycka om, men stannar man efter första halvtimmen blir man belönad. Nu håller han på att filma Daniel Clowes serie Art School Confidential med John Malkovich i en av rollerna, så vi håller tummarna att det blir lika bra. (Betyg: 8/10)

The Incredibles

Efter mästerverk som Toy Story, Monsters Inc och Finding Nemo är frågan när det vankas en ny Pixar-film inte om den är bra utan hur osannolikt bra den kommer att vara. Nu är äntligen The Incredibles (regi/manus: Brad Bird) här och det börjar lovande. Pixar har lagt fabeldjuren åt sidan och tar sig för första gången an människor och premissen, en familj bestående av Marvel-aktiga superhjältar måste gå under jorden och leva svensson-liv när deras tjänster inte längre är så poppis bland de vanliga medborgarna, är lika enkel som lysande - Bird plockar många poänger på att superstarka övermänniskor måste krångla in sig i små bilar och släpa sig till jobbet.

Problemet är bara att inledningen på filmen är på tok för lång - det tar en evighet att förbereda oss på att familjen måste dra på sig trikåerna igen, något alla bara sitter och väntar på sen man såg trailern för över ett år sedan. Alla Pixarfilmer tills nu har varit sagolikt effektivt och elegant berättade men här såsas det på ett lite självupptaget sätt. Att den obligatoriska förfilmen, en menlös historia om ett hoppande får, dessutom är det svagaste som kommit ur Pixarstudion gör inte saken bättre.

Det andra som skaver är att Elastigirl som är frun i superhjältefamiljen (med röst av Holly Hunter) är just en fruga, en riktigt sur och gnatig kärring som vill uppleva radhuslyckan och bromsar sin hubby Mr Incredibles comebackfantasier (Craig T Nelson) med floder av gnäll. Det känns otroligt mycket Lilla Fridolf och förtar en del av glädjen.

Tack och lov går tomgången över i turbo när familjen måste rycka in för att rädda Mr Incredible och om man orkat med den långa transportsträckan får man lön för mödan. Sista trekvarten eller så är en ljuvlig actionfest i högt tempo vilket förlåter longörerna i början. Den lite dysfunktionella superfamiljen svetsas samman av motgångarna och det har vi såklart sett förut i många varianter, men jag tyckte bara det var fint.

Den stora behållningen med The Incredbiles är scenografin och designen som är helt och hållet fantastisk. Stilrent och stiliserat 50-tal med hur många snygga detaljer som helst att upptäcka (som vanligt kom jag på mig själv under visningen att faktiskt sitta och längta efter att se dvd:n hemma i soffan) och bäst av allt är superskurkens underjordiska bas. Alla baser i alla Bondfilmer upphöjt till hundra – påhittigheten är enastående och scenerna därinifrån hör till filmens alla roligaste och mest imponerande.

The Incredibles är som vanligt en fest för ögat men för en gångs skull har Pixar inte lyckats fullt ut. Nära två timmar är för mycket, en kapad halvtimme hade varit önskvärd. Å andra sidan är det fortfarande ingen som smäller Pixar på fingrarna när det gäller dataanimerad mysfilm. Nu laddar vi för Cars, med Paul Newman och Owen Wilson, som går upp i november 2005. Bara ett år kvar! (Betyg: 7/10)

Hem till byn 1: Garden State

Indie-feelgood med Zach Braff, Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Ian Holm och Method Man. Regi och manus: Zach Braff.

Två av årets bästa filmer har en del gemensamt: de är skarpa komedier, de är gjorda av debutanter, och de handlar om att återvända hem och ta itu med sin familj. Först ut är GARDEN STATE av och med JD från Scrubs aka Zach Braff. Det har varit en LÅNG väntan sen man upptäckte den lysande trailern i somras men nu är den äntligen här (premiär 26 november).

Braff spelar Andrew Largeman, en vilsen tjugonånting som återvänder efter nio år till sin hemstad i New Jersey efter en halvlyckad karriär i LA (där hans främsta merit är att ha spelat en efterbliven quarterback i en tv-serie) för att gå på sin mammas begravning. Andrew är mer eller mindre avtrubbad av flitiga mängder antidepressiva piller och flyter runt bland sina gamla kompisar och skelett i garderoben innan han hittar en chans att hitta tillbaka till sig själv igen.

Garden State har jämförts med Mandomsprovet och en beröringspunkt är Braffs spel, som är lika charmigt avstängt och halvkomatost som Dustin Hoffmans - vars klassiska Benjamin Braddock var en annan vilsen ung man på drift i vad som kallas vuxenlivet men som bara känns som en ond dröm. Braff har ett gott öga för bizarra ögonblick och filmen är fullpackad med drömska och surrealistiska vardagssituationer - vi följer hela tiden handlingen genom Andrews stenade, milt förvånade blick och det är ofta riktigt roligt. Inte minst tack vare fotot av Lawrence Sher som radar upp den ena välkomponerade och snyggt symmetriska bilden efter den andra . Och soundtracket, handplockat av Braff, är sannolikt det bästa i år: Nick Drake, Iron & Wine, Simon & Garfunkel och The Shins (som också namedroppas) garanterar en extremt hög trivselfaktor.

Birollsinnehvarna är valda med stor omsorg, framförallt Peter Sarsgaard som är fullständigt självlysande i det tysta som Andrews sorgsna stonerkompis som bor kvar hos sin bedagade mamma och hankar sig fram på diverse skumraskaffärer. Han är ohyggligt bra och man vill genast hyra up sig på hela hans cv (jag kan tom överväga att se om Kathryn Bigelows träiga ubåtsdrama K-19: The Widowmaker bara för att få en glimt av Sarsgaard igen - så bra är han).

Garden State är en trevlig film men ibland överskrids myskvoten och det blir nästan för gulligt – Andrew mår dåligt men det bränner aldrig riktigt till, och Zach Braff verkar ibland vara lite för mån om att framstå som en snäll kille –vi tillåts aldrig riktigt tycka något annat om honom än att han är söt och vilsen. Och bitvis kan det kännas som om Garden State inte riktigt håller ihop som helhet (upplösningen som såklart inte ska avslöjas här känns lättköpt och förutsägbar) utan mer är en räcka roliga situationer efter varann.

Men det känns som trist lyxgnäll och handlar kanske mer om att förväntningarna var så tokigt höga efter den strålande trailern. För vad Zach Braff kokat ihop är ändå en rolig, intelligent, romantisk, välskriven, tjusig och charmigt anspråkslös historia med stort hjärta, dialog som ibland blixtrar till, ett soundtrack att dö för och en drömsk, behaglig, skön känsla - helt sonika en av årets allra mysigaste filmer. Om bara trailern inte hade varit så djävulskt bra… (Betyg: 8/10)

Anchorman

Komedi med Will Ferrell, Christina Applegate, Paul Rudd, Steve Carell och Fred Willard. Manus: Will Ferrell och Andy MacKay. Regi: Andy McKay.

Du som gillar Will Ferrell missa inte Anchorman som går upp på fredag. Inte helt otippat är den precis som alla de andra filmer Ferrell varit med i på sista tiden – Zoolander, Old School, Starsky & Hutch – inget mästerverk men en trivsam komedi med stor självdistans, hög tramsfaktor och, eh, Will Ferrell. Nuff said. Anchorman utspelar sig i San Diego på 70-talet där nyhetsankarna är kungar på den lokala tv-kanalen och Ron Burgundy (Ferrell) är den populäraste av dem alla. Med tjock mustach, oklanderlig hårhjälm och kostym i den rätta bruna kulören ser Will Ferrell så rolig ut att man faktiskt drar på munnen bara åt fotot på filmaffischen. Men förändringens vindar blåser och när grabbgänget får smaka på den annalkande feministvågen i form av en kvinnlig journalist (Christina Applegate) som börjar på tv-kanalen blir det uppror.

Manus är skrivet av Ferrell och Saturday Night Live-veteranen Andy McKay och är minst sagt löst i kanterna. Mycket verkar improviserat, flera scener har ingenstans att ta vägen och en del skämt faller platt ner på de beiga heltäckningsmattorna. Men det funkar ändå, mycket tack vare en energisk Ferrell och en fin ensemble bakom honom, bl a Fred Willard från Best in Show och A Mighty Wind och Steve Carell som var så kul i en liknande roll i Bruce Almighty.

Löspolisongerna sitter där de ska och kostymerna har det rätt snittet – Ferrell och co vältrar sig i 70-talsattribut och det coola gänget nyhetsankare är som nedstigna från ett cocktailparty hos Hugh Hefner, de har Playboyidealet för hur en intelligent karlakarl i sin prydno skulle se ut. Destor roligare att de inslag som gänget presenterar med all sin myndighet är totala icke-nyheter om djur som rymt från zoo och annan infotainment - lite trevlig satir över ytlig och likriktad nyhetsrapportering.

Efter en lyckad start så dippar det rejält efter ungefär halva filmen och det känns som om skämten tagit slut. Men i grevens tid slänger McKay/Ferrell in en hysteriskt bra scen inspirerad av West Side Story och Gangs of New York – med lycklig bonus i form av gästskådisar (the usual suspects plus några till som inte ska avslöjas). En grymt rolig scen som lyfter en hyfsat tunn historia till himmelska höjder och gör en beredd att förlåta en del longörer.

Anchorman är inte den skrattfest man hoppats på men man får en ordentlig dos Will Ferrell vilket räcker en bra bit. (Betyg: 5/10)

2 x Denzel: Man On Fire och The Manchurian Candidate

Denzel Washington: skitsnygg karaktärsskådis eller supertrist pretto? Jag lutar åt det tidigare, har länge varit svag för Denzel trots att hans rollval varit allt annat än vågade. Därför är det glädjande att han likt Robin Williams verkar tröttnat på de präktiga rollerna och sökt sig till lite mindre slätstrukna figurer.

Det började med Antoine Fuquas Training Day (2001) som också landade honom en Oscar för bästa manliga skådis. Det var välförtjänt, även om hans grymma överspel i slutscenen kanske inte var någon karriärhöjdpunkt. Ändå var det en kul film på många sätt. Om vi struntar i Denzel för ett ögonblick så hade både Snoop Dogg och Dre roller i en film som inte handlade om att röka på; Dre såg dessutom överdjävligt hård ut som korrumperad snut med bössa och kevlarväst. Och inte minst var det riktigt… tillfredsställande att se en skrajsen Ethan Hawke nertryckt i ett badkar med en fet hagelbössa i pannan – att mannen på andra sidan gevärspipan, nyzeeländaren Cliff Curtis, var så skräckinjagande ondskefull att hans psykopatiske latinoskurk för alltid fastnade på näthinnan och man fick en ny birollsfavorit att hålla ögonen på kom som en bonus. Men framför allt kändes det fint att Denzel vågade sig på en skurkroll efter att mest bara spelat rättrådiga och småtrista hjältar under så många år, om än med den äran. Trenden fortsätter lyckligtvis, för i två aktuella Denzel-filmer spelar han män på gränsen till både nervsammanbrott och moraliskt ras.

Vi börjar med MAN ON FIRE (premiär 19 nov) som är Tony Scotts nya film efter Spy Game. Om inget omvälvande händer får Tony Scott nog alltid leva med att vara Ridleys mindre begåvade brorsa. Båda startade sina karriärer i England med att göra tonvis med reklamfilmer och har sen haft otroligt framgångsrika karriärer i Hollywood. Men där Ridley trots en del fiaskon (minns ni G.I. Jane?) gjort både odiskutabla mästerverk som Blade Runner och Alien och smarta kioskvältare som Thelma & Louise och Gladiator så får Tony leva vidare på kredd för True Romance (som var otroligt ball när den kom, i den allmänna Tarantino-yran, men som inte har åldrats med välbehag). Efter debuten med vampyrthrillern The Hunger med Catherine Deneuve och David Bowie (svintrist och kalkon men ändå lite, eh, djärv om inte annat) valde han den ultrasäkra kommersiella vägen och har sen mest bara gjort dyra tråkigheter som The Fan. Glassiga välsmorda och löjligt snyggt fotade actionblaffor med form före innehåll.

Vilket förstås inte behöver vara fel men till skillnad från sin stilsäkre bror har Tony alltid fläskat på med snabba klipp och hundra jobbiga kameratricks, även när det känns helt onödigt och bara stör. Spy Game var ett bra exempel – en helt ok spionfilm (och sista chansen att se Robert Redford innan han gjorde sitt fasansfulla ögonlyft) men de långa dialogscenerna verkar gett Tony sån panik att han var tvungen att ha helikoptertagningar och jumpcuts en masse.

Det är därför man gärna stönar när det vankas Tony Scott och Man On Fire är inget undantag. Under förtexterna får vi en lägesrapport över hur kriminellt och farligt det är i Mexico idag med x antal kidnappningar per dygn och farliga tider för rika familjer. Dock i vanvettstempo och med en så hetsig blandning av färg/svartvitt/video/slo-mo - det är så sönderklippt att man fasar för hur resten av filmen ska se ut.

Men tack och lov så lugnar det sig. Man On Fire är uppdelad i två halvor. I den första är Denzel alkad och självmordsbenägen agent på dekis som får jobb som livvakt åt en rik amerikansk familj i Mexico City. Hans jobb är att vakta dottern till en företagsledare och under veckornas lopp händer något otänkbart – den lilla flickans nyfikna frågor och lillgamla livsvisdom får den utbrände Denzels hårda fasad att krackelera och så småningom börjar han få en ny mening med livet: han lär henne simma, hon lär honom att älska livet. Jo, det är lätt att ironisera men det här är de bästa i hela filmen och rätt fint skildrat, om än rätt förutsägbart. Och att flickan spelas av barnskådisproffset Dakota Fanning gör att det blir otroligt kompetent men ofta känns som en liten vuxen i en tioårings kropp, som så ofta är fallet med barnskådisar (men problemet är snarare de osannolika repliker som läggs i deras små munnar).

Sedan blir flickan kidnappad och Denzel ger sig ut på en hämndodyssé för att få fast de skyldiga. Här är Denzel bra, skottskadad, blodig, svettig och jävlig. Men filmen utvecklar sig till en orgie i misshandel och tortyr och det är i och för sig trevligt att se Denzel kötta loss riktigt ordentligt men det blir snabbt osmakligt. Här kommer Tony Scott också loss - i takt med att filmen blir råare blir också filmspråket mer skakigt, stökigt och jobbigt, vilket känns som ett givet och trist alternativ. Trots en Denzel på hugget blir sadismen enahanda och jag tappade intresset. Skippa Man On Fire och ägna istället en kväll åt Tony Scotts hittills bästa film - technothrillern Enemy of the State från 1998 med Gene Hackman i högform. (Betyg: 5/10)

Mer Denzel: THE MANCHURIAN CANDIDATE uppdaterad av Jonathan Demme. John Frankenheimers original från 1962 är ju en milstolpe i konspirationsfilmgenren så det är stora skor att fylla. (Nu var det tyvärr så länge sen jag såg originalet att jag glömt den så vi lämnar alla jämförelser därhän.) Denzel tar över Laurence Harveys roll som plågad krigsveteran med en naggande aning om att historien skrivits om och att suspekta experiment utförts på hans egen pluton. Kriget i fråga är nu Desert Storm istället för Korea, och filmen släpptes i USA i juli, lagom till presidentvalskampanjen. Tyvärr vann ju som bekant fel man så att se The Manchurian Candidate nu, med eftertankens kranka blekhet, känns mer som en dokumentär än en dystopi - att USA:s president skulle vara en nickedocka styrd av storkapitalet känns föga kontroversiellt utan mer som den dystra verkligheten.

Nå, cynism åsido så funkar filmen, även om de surrealistiska och darriga bitarna skulle varit fler och starkare - det är en rak och lite väl tydlig berättelse där de alltför få scener när Denzel halkar mellan drömmar, hallucinationer och verklighet är de allra mest lysande. Och en frustrerad Denzel med svettpärlor på överläppen spelar fantastiskt bra, liksom Liev Schreiber som den ständigt smajlande påläggskalven med en mörk hemlighet. Till pluskontot lägger vi också Tak Fujimotos mästerliga foto: precis som i Demmes När lammen tystnar använder han sig i alla tunga dialogscener av närbilder skjutna rakt framifrån så att skådespelarna nästan pratar direkt in i kameran, med samma intima och intensiva effekt. Och för Demme-fans är det kul att så många av hans ständiga stammisar (Charlers Napier, Roger Corman) dyker upp i små biroller. (Betyg: 6/10)

Trailer-pepp #4: Sideways

Alexander Payne är mannen bakom en av mina absoluta favoritfilmer: Election från 1999, en smart och giftig high school-satir med Reese Witherspoon (innan hon blev filmstjärna och la sig till med den obligatoriska anorexi chic-looken) som superbeskäftig plugghäst och hennes kollision med Matthew Brodericks moraliskt tveksamme lärare (lysande som alltid). Innan dess gjorde han Citizen Ruth, något så udda som en lyckad svart komedi om abortfrågan som driver hejdlöst med både abortförespråkare och pro life-aktivister, med en saggig och limsniffande Laura Dern som gravid white trash-brutta klämd mittemellan. Och förra året kom About Schmidt, en mestadels lyckad road movie med Jack Nicholson i förvirrad och torrt rolig pensionärskris, Paynes genombrott och ännu en i raden av personliga och egensinniga filmer.

Häromveckan gick Paynes nya Sideways upp i USA och kritikerna höjer den till skyarna. Ännu en roadmovie, denna gång om två män i medelålderskris som ger sig ut på vägarna för att utforska vindistrikten i kalifornien. Känns kanske inte så eggande, och den småsega trailern är ingalunda klockren, men i en av huvudrollerna ses Conan-favoriten Paul Giamatti (senast som Harvey Pekar i American Splendor som jag gud hjälpe mig inte sett ännu, tidigare fantastisk i Storytelling och Man On The Moon). Vilket tillsammans med Paynes öga för mänskliga svagheter och öra för bra dialog torde lova gott.

Sverigepremiären lär vänta på sig tills nästa vår, tills dess kan man kasta ett getöga på trailern här: http://www2.foxsearchlight.com/sideways/

Ju-On: The Grudge

Efter succén med den amerikanska remaken av The Ring – och nu ska det bli öppenhjärtligt och erkännas att jag gillade DreamWorks-versionen mycket mer än det japanska originalet, aja baja – har Hollywood som bekant gått igång rejält på sin nya kassako och det görs nyinspelningar av japansk skräck på löpande band. Remaken på The Grudge med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen (säkert sugen på en post-Buffy-hit efter två onämnbara Scooby Doo-korvar) gick upp i USA nyligen till vissna recensioner. (Trots att Sam Raimi producerat men även solen har sina fläckar ibland.)

Innan den amerikaniserade versionen letar sig hit passa för guds (eller bara min) skull på att se originalet Ju-on: The Grudge från 2003. Ska du bara se en skräckfilm i hela ditt liv så etc etc. Jag menar allvar: jag såg The Grudge på Stockholms filmfestival förra året och höll seriöst på att få bråck av ren och skär terror (som det brukar heta i dåligt översatta taglines). Vad jag försöker förmedla är att den är OTROLIGT SKRÄMMANDE och får den onda tv-flickan i The Ring (båda versionerna) att krypa tillbaks i brunnen av ren oro – sanna mina ord!

Storyn i The Grudge kretsar kring en lägenhet där det spökar – vi förstår snart att en man mördat sitt fru och barn i lägenheten och att offren aldrig riktigt lämnat den. Huset är förbannat och alla som där inträder går ett ohyggligt öde till mötes. För att komplicera det hela har Takashi Shimuzi (regi/manus) delat in filmen i ett antal kapitel döpta efter den person som är näste man/kvinna att gå in i lägenheten och möta fasan. Historien rör sig fram och tillbaka i tiden och efter halva filmen blev jag hopplöst förlorad i kronologin och förstod inte vad som hade hänt när och hur det hängde ihop med allt annat. Otroligt förvirrande, men vid det laget spelade den knepiga strukturen föga roll eftersom filmen är så genuint och blodisande läskig att det blev rent fysiskt plågsamt att sitta publik (obehaget inte mildrat av maskinisten på Skandia som i sann Spinal Tap-anda hade vridit upp volymen till 11 av 10).

Sluthypat: se The Grudge innan det är för sent, den går säkert ner från bio snart men finns att beställa billigt på import-dvd. Det var länge sedan jag blev så rädd på bio och fortfarande kan blotta tanken på en liten blåmålad japansk pojke få mig att nästan börja grina av ångest - se filmen och förstå. (Betyg: 8/10)

The Terminal

Det var en månad sen sist och jag har glömt skriva om ett par tre filmer som vid det här laget inte direkt är hyperaktuella men what the hell. En av dem är The Terminal, Spielbergs senaste om en timid man från ett obskyrt land i Östeuropa som fastnar i ett slags visumpolitiskt limbo på JFK-flygplatsen i New York, pank och med ringa kunskaper i engelska. Mannen spelas av Tom Hanks och redan då börjar förstås varningsklockorna ringa: Forrest Gump på en flygplats känns som ett koncept man inte gått i spänd förväntan på. Riktigt så illa blir det aldrig men Spielberg kan inte hålla smetigheten stången och när Tom Hanks för n:te gången näpsat sin nemesis säkerhetschefen (en lätt bortslösad Stanley Tucci) - med hjälp av ett gott hjärta, lite snäll jäklaranamma och den där välbakanta icke-västerländska kanske-kan-han-lära-oss-något-om-oss-själva-klokskapen som ska vara hjärtevärmande men lätt kan gå en på nerverna – så ryser man. Och inte av välbehag.

Det gör man också av alla de många scener där ”småfolket” dvs tjänstepersonalen på flygplatsen sluter upp bakom Hanks kamp eftersom de förstår att han är ”en av dem” – det funkade utmärkt för Capra (en uppenbar influens för Spielberg och hans manusförfattare) i hans humanistiska nutidssagor om den lille mannen mot systemet men nu 60-70 år senare känns sånt mest kladdigt. (Eller också är jag kallhjärtad och cynisk.)

Ljuspunkter finns: Hanks (som ärligt talat är en fantastisk skådis ibland) ror hem några festliga scener, den lille indiske gubben Kumar från Wes Andersons filmer är med (grymt stereotyp men dock), och man kan sitta och fascineras över att Spielberg låtit bygga upp en hel flygplatsinteriör för hur många miljoner som helst för att lättare kunna filma. Efter 9/11 är det nämligen svårt att komma till på de amerikanska flygplatserna – en spänning som berörs i filmen men det dras inga större politiska eller samtidsskildrande växlar: detta är framförallt en komedi eller en ”serious comedy” som DreamWorks valt att sälja in den som, en ganska oförarglig saga om en snäll man och hans mystiska konservburk (don't ask).

The Terminal är småtrevlig men efter två timmar med en fumlande Tom Hanks vill man nästan ha sin tid tillbaka. Spielberg är en bra berättare men The Terminal är en av hans allra svagaste historier - en ganska meningslös film. (Betyg: 5/10)