Årets filmer 2006

Hoppas ni haft en skön jul! Här är dom, filmerna som förgyllt mitt liv allra mest under året som gått.



1. Tristram Shandy
En stökigt metafilmisk rövarhistoria med en briljant Steve Coogan som självparodierande ciceron. Smart, elegant och hisnande snabb i skutten mellan bok, film och ”verklighet”, och munhuggandet mellan Coogan och hans sidekick Rob Brydon var det roligaste jag såg på vita duken i år. Läs mer



2. De andras liv
Bakelittelefoner med nummerskivor, ljusblå kostymer, knarrande trägolv och ekande personalmatsalar – den grådaskiga, livsförnekande stämningen från ett Stasi-bevakat Östberlin 1984 var fulländad (och huvudrollsinnehavaren Ulrich Muhes tajta blå täckjacka skulle gå för två lakan på valfri butik i SoFo). Florian Henckel von Donnersmarcks (årets stiligaste namn?) ytterst välregisserade drama inte bara såg helt fantastiskt ut, den var en mästerlig historia om konstnärskap, ideologi och mänsklighet. Ulrich Muhe som Stasiman med hjärta briljerade med sitt hårt kontrollerade spel.



3. The Squid and the Whale
Noah Baumbachs självbiografiska skilsmässofilm lyckades vara både nattsvart, ömsint och grymt rolig samtidigt. Citatvänlig kanondialog, löjligt bra skådisar. Jeff Daniels mäktiga författarskägg och små språkliga tics (”it’s the filet of the neighbourhood”) var obönhörligt bra. Läs mer



4. United 93
Man vet precis vad som ska hända och just därför sitter man på helspänn. Paul Greengrass version av 11 september-attacken var en klaustrofobisk, nervig och fruktansvärt obehaglig film med otäck närvarokänsla. Lika plågsam som lysande. Läs mer



5. Marie Antoinette
Efter sommardisigt vackra men diffusa The Virgin Suicides och lågmält komiska Lost in Translation drämde Sofia Coppola till med sin bästa film hittills. En både praktfull och finstämd berättelse om en ung rätt vanlig tonårsbrud strandsatt i ett absurt sammanhang. Kirsten Dunst var lysande, liksom Jason Schwartzman som en nördig Louis XVI. Coppolas patenterat grymma känsla för soundtrack satt även denna gång som en smäck: idel spattig postpunk, New Order, Cure och Radio Dept.



6. Little Miss Sunshine
Dysfunktionella familjer har aldrig varit mer sorglustigt underhållande än i Jonathan Daytons och Valerie Faris kärleksfulla händer. Slapstickhumor, becksvart dialog med Solondz-vibbar, och en hjärtevärmande final som aldrig blir smetig. Och en Greg Kinnear som aldrig varit bättre.



7. V for Vendetta
Bröderna Wachowski tog Alan Moores dystopi över Thatcherismen och uppdaterade den smidigt till ett 2000-tal härjat av Blair, Bush och Bin Ladin. Resultatet blev en stiliserad och rafflande thriller som gav en otäckt övertygande bild av ett (kanske inte så värst) framtida totalitärt västerland. Kan vi därmed till slut ge brorsorna amnesti för ravescenen i Matrix: Reloaded?



8. Borat
Sacha Baron Cohen lyckades med bedriften att göra en rasistisk, misogynistisk och sexfixerad dork snudd på folkkär. ’Nuff said. Läs mer



9. Lady in the Water
Shyamalan-backlashen startade på allvar i år, och Lady in the Water blev en av årets mest smiskade filmer i USA. Tråkigt, för det är en fantasifull, smart och mysig liten saga i all sin anspråksfullhet. Läs mer



10. Mission: Impossible III
Glöm den där galne scientologen - M:I3 är en J.J. Abrams-film. Lost-skaparen räddade franchiset undan en postironisk död och gjorde årets bästa, snyggaste och maffigaste actionfilm. Med Philip Seymour Hoffman i fenomenal skurkroll. Läs mer


Årets bästa förra årets bästa:
Me And You And Everyone We Know
Tekniskt sett gick Miranda Julys mys-quirk upp i år (6 januari) men den känns som förra årets film och blir därmed diskad. Gäller också Brokeback Mountain, Good Night, and Good Luck, Capote och Walk the Line. Sorry guys.

Årets doldis: Nio liv
HBO-regissören Rodrigo Garcias debutfilm bjöd på nio löst sammanlänkade episoder ur nio olika kvinnors liv. Det låter hyfsat ospännande men jesus vad välspelat och välskriven det blev. Garcia levererar inga sanningar utan gör korta nedslag i olika livssituationer och skildrar passion, besvikelser, livsleda, glädje och sorg. Formmässigt snyggt, med varje sekvens en obruten steadicamtagning på runt en kvart. Och listan på skådisar är hisnande, med Robin Wright Penn, Kathy Baker och Sissy Spacek som särskilda utropstecken. Gå ut och hyr ögonaböj!

Årets bästa svenska filmer:
Frostbiten, Storm och Farväl Falkenberg
Jag hade föresatt mig att se alla svenska filmer i år för att ha nåt att komma med inför nästa guldbaggegala (och för att undvika slentriangnäll på svensk films uselhet utan att ha lite kött på benen). Men efter deppiga dvd-kvällar framför Beck: skarpt läge, Heartbreak Hotel, Min frus förste älskare, Babas bilar, Om Gud vill och Container tog det stopp. Men det fanns såklart ljusglimtar: Frostbiten var en riktigt lyckad skräckkomedi, och Mårlind/Steins lyckade sci-fi-våffla Storm och Jesper Ganslandts imponerande debut Farväl Falkenberg är två fantastiska filmer när som helst. Inte bara ett dassigt svenskt filmår.

Årets roligaste scen
Borats nakna hotellbrottning? Middagsscenen med marsvinet från Frostbiten? Nej, det får bli den trasiga tutan med påföljande poliskontroll i Little Miss Sunshine. Pure genius.

Årets sämsta film: Da Vinci-koden
Det gick säkert upp mycket sämre filmer i år. Men att göra en bladvändare som Da Vinci-koden till ett tröstlöst sömnpiller kräver en särskild talang. En talang som världens mest ospännande regissör Ron Howard visade att han besitter.

Årets besvikelse: Miami Vice
Glassig ny-action och mästerlig studie i manlighet flämtar några. Michael Manns sämsta film gnäller jag.

Årets Backlash: The Break-Up och You, Me and Dupree
Owen Wilson och Vince Vaughn gick från sina roliga och självdistanserade ladies men i The Wedding Crashers till varsin plågsamt usel ”romantisk” ”komedi” – där fruarna (Jennifer Aniston resp Kate Hudson) var överspända manipulerande ragator till kontrollfreaks vars högsta dröm var ett perfekt kaffebord. Kändes inte helt 2006.

Årets mest underskattade: The Weather Man
Var det bara jag som tyckte att den här svarta komedin med Nicolas Cage som hunsad meteorolog var briljant? Jaha.

Årets manliga skådis: Alan Arkin i Little Miss Sunshine
Gudomligt kul att en gammal favorit som Alan Arkin fick en så saftig gubbjävel att sätta tänderna i.

Årets kvinnliga skådis: Robin Wright Penn i Nio liv
Det fanns många fantastiska aktriser i ensemblefilmen Nio liv, men Penn var bäst. Och, eh, snyggast.

Doh! Filmer jag inte hann se: Volver, Babel, Shortbus, Grizzly Man.

Vi hörs igen i januari. Gott nytt år!

Have yourself a merry li'l christmas

Mer jul än Frank och Bing sjungandes White Christmas i en tv-special från 1957 blir det nog inte, så håll till godo (ett varmt tack till Henrik för tipset). Missa inte de klassiga glöggkopparna (är det tenn?) och häng kvar till slutet, då herrarna sätter sig till bords och blir barnsligt uppspelta när hovmästaren rullar fram serveringsvagnen. Conan är tillbaka på annandagen med den definitiva årsbästalistan. Till dess: God Jul!

Zzzyriana

I min iver att hinna se ikapp alla kandidater till årsbästalistan försökte jag klämma Syriana på dvd. Tyvärr i två omgångar, första halvan en lördagkväll efter en lång slö dag framför Anki & Pytte med febrig dotter, den sista häromkvällen när jag kom hem på fyllan efter julbord med jobbet. Inte de bästa förutsättningarna att se årets sannolikt smartaste och mest intrikat plottade (och våldsamt välspelade) film.

Det var svårt nog att hänga med i svängarna nykter, full ska vi inte prata om - allting började flyta ihop och jag satt mest och försökte komma på vad han den lilla stabbiga mannen hette som var med i Homicide, eller han CIA-chefen från Boston Public som gjorde Station Agent, och begrunda exakt hur många filmer jag sett där Chris Cooper och/eller Christopher Plummer spelat korrupta höjdare (ett gäng), och skrocka belåtet varje gång fusionen mellan de två oljekonglomeraten kom på tal - efter mergern blev det nya namnet ConnexKillen, vilket är rätt kul om man bor i Stockholm.

Jag skulle behövt det stiliga flödesschemat som nån nörd konstruerat (och som Filmomat tipsade om redan i augusti) bredvid mig i soffan för att överhuvudtaget hänga med - skitsamma om det blev spoilers. Det är sällan man känner sig dum när man ser på film, men här snackar vi pärlor för svin. Jag skäms.

Göta Kanal 2 och kampen om folkligheten

Julen närmar sig med stormsteg, och därmed också julhelgens höjdpunkt: premiären på Göta Kanal 2: Kanalkampen. Trailern ligger ute och är något av det mest fascinerande man kan se just nu. Jag hade tänkt skriva nåt dräpande men det vore på tok för lättköpt - det här är en trailer som i all sin prakt ställer intressanta frågor om humor och marknadsföringstänk.

Låt oss ta en titt på några highlights - i tur och ordning:

• Tvär bonde (Mats Bergman) passerar bron över kanalen med ett gäng kossor och blockerar sturigt vägen för ung stockholmskille (han från Ondskan) som vill förbi med båten; bonden muttrar nåt spydigt om 08:0r och spottar snus på marken.
• Hysterisk tv-kvinna med stort hår (Lena Endre) knäar sin slemmige tv-chef (Johan Rabaeus) på pungen.
• Båt demolerar brygga.
• Eva Röse tänder till och häller mat över huvudet på Danilo Bejarano.
• En galen Magnus Härenstam prejar Loffe med båten.
• Pia Johansson på kryckor ramlar ner i en grop och exploderar.
• Svante Grundberg får vatten över kanoten.
• Nån ramlar ner i ett badkar.
• En gul liten bil råkar backa ner i en sjö.
• En cool lapplisa (Johansson igen) sparkar som hämnd sönder baklyset på den bitchiga tv-kvinnans bil.
• Någon sågar av en telefonstolpe med motorsåg.
• Magnus Härenstams ratt lossnar och båten kör in i en sjöbod.

Svartruta, filmens logga, och sen själva slutklämmen - den enda längre dialogscenen i trailern. Setup: Loffe i en bil i bakgrunden, närmast kameran en förgrymmad utländsk man i kostym som ser ut att vara stoppad av två trafikpoliser.

Loffe: Skit pårej, rackarns ballongförsäljare där! Höhöhöhö...
Utländsk kostymsnubbe: What does he say?!
Polis 1: He said, eh, skitpårej.
Utländsk kostymsnubbe: Eeeeeeehh what does it mean??
Polis 2: It means, ehh, have a nice day.
Utländsk kostymsnubbe: Aahhh, fine, skitpådej to you too!

Att se trailern till Kanalkampen är som att låna Emmet Browns DeLorean, ställa in räkneverket på december 1981 och brassa iväg till en annan tid - a kinder, gentler och mindre sofistikerad time, en tid före Killinggänget, Seinfeld, Ricky Gervais, Larry David, Friends och romcoms. En tid då man skrattade åt helt andra saker: sura lantisar vs snajdiga stockholmare, båtar som åker upp på land och bilar som åker i sjön, nån som häller mat över nån annan, det faktum att Svante Grundberg ständigt åker i plurret… En tid då en utländsk man i fin kostym som inte förstår vad "Skitpårej" betyder kan locka till skratt.

Trailern visar också att SF nischar sin marknadsföring hårt mot de redan frälsta. De inser såklart att usla recensioner över linjen bara är förnamnet - sen kommer kritikerna att rått kacklande tortera, mörda, stycka och gräva ner filmen i en skogsdunge. De förstår också att kidsen antagligen inte är sjukt peppade på att se Janne Loffe Carlsson, 69, och Magnus Härenstam, 65, jaga efter varandra i varsin båt. Och de begriper att den urbana medelklassen sannolikt föredrar Micke Nyqvist framför Stefan & Krister när det kommer till svensk feelgood.

Så tänket har gått ut på att skita i allt vad god smak och förnyelse heter och helt sonika göra Göta Kanal en gång till, 25 år senare, med nya skådisar och nya "partners", men med exakt samma skämt, och rikta in sig mot de som gillade konceptet förra gången – vilket idag kanske skulle betyda 50-plussare på landsorten som inte har nåt emot båtjakter och lite rajtan tajtan med folkkära skådisar och sommarsol och fisförnäma 08:or som drattar i plurret. Och en charmig Loffe som med lite folkligt snusförnuft och sorglös jävlaranamma tar hem spelet.

Det är en djärv satsning. För frågan är om det i Sverige år 2006 finns nån som a) skrattar åt, eller b) överhuvudtaget förstår en replik som "Skit pårej, rackarns ballongförsäljare där!"

Jag tvivlar.

Andra bloggar om: Göta kanal 2, film, humor, marknadsföring, buskis

Briljant svensk filmparodi

Kommer ni ihåg alla de där fejkade trailerna som fanns ute på nätet för nåt år sen? Brokeback to the Future, The Shining som feelgood-komedi och ett gäng till. Även om konceptet inte känns direkt pinfärskt längre så är det kul att det kommit ett svenskt initiativ - nån spelevink har nämligen klippt ihop SVT-myset Skärgårdsdoktorn och Kay Pollaks folkkära Så som i himmelen och kallat det för Underbara älskade. Det är otroligt skickligt gjort, man har till och med byggt en enkel hemsida, designat en underbart corny affisch med en softad och sexigt tredagarsstubbig Michael Nyqvist milt småleende framför en majstång, och författat en oslagbart lång tagline:

"En ovanligt varm sommar, en pappa och hans son, den första kärleken, en bilolycka, en gisten eka och människans enorma kraft att resa sig och gå vidare." Och, för säkerhets skull, rundat av med "En hyllning till livet" om det nu var nån som inte fattade humorn och trodde det var på riktigt.

Det här kan faktiskt vara en av de bästa filmparodierna jag sett på länge. Se trailern här!

Torsten Jungstedt och mördarroboten från framtiden

Torsten Jungstedt avled för några dar sen 88 år gammal, och jag minns honom förstås bäst för hans tid som Nils Petters sidekick i Filmkrönikan, "där hans lätt maliciösa sätt att intervjua och recensera gjorde att man alltid satt på helspänn" som Jeanette Gentele på pricken beskriver det i SvD. Att bli nostalgisk över kulturupplevelser man hade vid tolv års ålder kan vara lite riskabelt (och poänglöst), men det kan inte hjälpas: jag tänker fortfarande på Sundgren/Jungstedt-perioden som nåt slags storhetstid för Filmkrönikan - två torra, syrligt roliga gubbs i kostym som älskade film.

På den tiden fick tv själva välja vilka filmklipp de skulle visa, en princip som Torsten Jungstedt drev till sin absoluta spets. I ett numera klassiskt avsnitt (det borde varit i februari 1985) recenserades Terminator, och - utan att blinka - valde Torsten att visa hela den avgörande slutfajten, när Linda Hamilton och Michael Bien kastar hemmagjorda bomber på långtradaren, och till slut lyckas klämma sönder terminatorn i skrotkrossen. Egentligen helt absurt, klippet måste ju pågått i över tio minuter, och slutet avlöjades! Men i efterhand förstås hur coolt som helst.

Minns inte exakt vad Jungstedt sa om filmen men jag utgår från att han diggade. Vila i frid, Torsten!

Andra bloggar om: Torsten Jungstedt, Filmkrönikan, film, kultur, media

En riktigt jävlig jul - om DN får bestämma

Hade tänkt ägna några rader åt en plugg för årets julkalender i SVT, LasseMajas detektivbyrå. Baserade på Martin Widmarks boksvit som är omåttligt poppis bland de kids som frekventerar mitt (och alla andra) bibliotek. Regisserad av Henrik Georgsson (som gjorde den lyckade filmversionen av Sandor slash Ida häromåret) och med manus av bland andra Pia Gradvall, som skrev storyline till min eviga favoritserie Spung. Med mysig, ambitiös, julskimrande scenografi och skådisar man tycker om: Tomas Norström, Pia Johansson, Jonas Karlsson, Christer Fant och ett gäng andra.

Och dessutom är de första 16 avsnitten klippta av min käresta, Mrs Conan, vilket betyder att det ser helt fantastiskt ut. (Insidertips: runt Lucia dyker det upp en figur som heter Frank Franksson, briljant spelad Jakob Erickson, som är en klockren parodi på en av våra mest älskade författare - missa inte.)

Sen läste jag Lotta Olssons recension i DN och satte kvällsglöggen i vrångstrupen. Olsson börjar försåtligt med att det minsann inte är lätt att behaga alla med den institutionen som julkalendern är - det får varken vara för traditionellt eller för nyskapande för att falla alla på läppen. Och sen ägnar hon resten av texten åt att raljera över hur tillrättalagd och samhällsfrånvänd årets version är: en "fullträff bland julkalendrar för den som vill ha ett helt homogent samhälle utan minsta svärta eller avsteg från normaliteten. Som sådan är den också ett lackmuspapper på samtidens behov av motståndslös trygghet. Estetiken är inredningstidskriftens tomt blanka yta, med en lätt femtiotalsparfymering för extra charm." Och avrundar med att "det är inte det som finns i julkalendern som är problemet, det är allt det som är utelämnat."

Jisses, är det 1973 igen? Hade LasseMajas detektivbyrå varit bättre om Lasse varit mobbad, Maja varit utsatt för sexuella övergrepp och polischefen varit politisk flykting med heroinproblem? Jag blir så förbannad på den gamla proggiga åsikten att barnkultur bara har ett värde om den är politisk, sedelärande, samhällsengagerad - och ljuvligheter som Pixar, Shrek och tv-spel är värdelös kommersialiserad dynga.

Hela grejen med LasseMaja-franchiset - vilket Olsson totalt missat - är att det handlar om kids som är smartare än de vuxna, som löser brott, som ligger steget före den klantiga vuxenvärlden. Och det är sånt som barn gått igång på i alla tider - the kids just love it. Det är därför böckerna säljer som smör, och det är därför som årets julkalender är riktigt bra.

(Plus det här med att den är klippt av min tjej förstås.)

Andra bloggar om: LasseMajas detektivbyrå, SVT, julkalendern, tv, media, politik, kultur, barn