Superman Returns

På semester i min gamla hemort Umeå brukar jag peta in ett besök på Filmstaden. Mitt i sommarkoman behöver man bara samsas med några spridda kepskillar som irrar runt i den stora ödsliga foajén och man kan sitta och mysa i en nästan tom salong. Vi såg Superman Returns och det är klart att det kanske fanns en del skavanker. Jag vill minnas att Margot Kidder var en duktigt mycket rivigare Lois Lane än Kate Bosworth som mest är snygg - en tuffare donna fick väl inte plats i Singers stjärnögda pojkrumsfantasi. Brandon Routh är perfekt som Stålman men hans spel, särskilt när han är Clark Kent, är otäckt likt Christopher Reeves, ner till de minsta detaljerna i fumlandet med pärmar, fipplandet med nördglasögonen och det sneda, godmodiga smajlet. Eftertexterna avslöjar att filmen är tillägnad salig Reeves vilket är fint, men att Singer styrt spelet så hårt efter hans manér känns en smula osunt, det hamnar farligt nära missriktad hommage, lite som Gus Van Sants olycksaliga Psycho. Och Kevin Spacey som Lex Luthor? Nja. Inte tillräckligt knasig för att nå Gene Hackmans bombastiska höjder, inte tillräckligt nertonad för att vara så creepy som Spacey kan vara när han vill. Han hamnar ibland i ett lite tafatt ingenmansland.

Men vad fanken, det här är verkligen gnäll i marginalen. Jag älskade filmen. Läste nånstans att Bryan Singer velat ta sig an Superman sen han var liten parvel och det märks så tydligt att han öst all sin kärlek och pepp in i projektet. Bara att få en blaserad och CGI-skadad nutidspublik att faktiskt flämta till en aning och faktiskt tycka att det är klart mäktigt med en karl i trikåer som flyger. Den inledande flygplansscenen var något av det mest rafflande jag sett på ett bra tag. Och det skamlöst romantiska upplägget är i själva verket filmens stora styrka - Supermans och Lois on/off-relation är ju banal så in i helsike men i fet cinemascope med Rouths innerliga blick och ruggigt vackra drag, ihop med Bosworths gammeldags kvinnlig-journalist-med-skinn-på-näsan-act funkar det helt förträffligt.

Sen njöt jag också av de små Kubrick-hyllningarna Singer la in. När planet i början blir tyngdlöst och en vimmelkantig Lois Lane ser en reservoarpenna sakta komma seglande, och försöker greppa den på exakt samma sätt som i den där första rymdfärden i 2001. Also Sprach Zarathustra-vibbarna i de mäktiga rymdscenerna i början, och den otäcka Ligeti-inspirerade kören som får ackompanjera Supermans hantering av den lätt samorost-liknande undervattensschabraket. Eller bara en pojke som sakta går mot en stängd ståldörr och kameran smyger efter precis som i The Shining - det fanns säkert mer att gotta sig åt. Jag längtar redan efter dvd:n.

Andra bloggar om: superman returns, bryan singer, stanley kubrick, film, superhjältar, stålmannen

Herr Bergström is in da house

Min gode vän Fredrik har äntligen slitit sig från sin feta vägg-teve (och sin imponerande Warhammer 40,000-samling) och börjat blogga. Just nu är jag extremt avis på att han redan lyckats se piloten på Aron Sorkins nya Studio 60 On The Sunset Strip. Och på hans ogenerade Saul Bass-ripoff/hommage i loggan - galet snyggt!

Lägg redan nu in http://herrbergstrom.blogspot.com bland dina favoriter.

Trailer-pepp: Tideland

Terry Gilliam är snart tillbaka med sin nya film Tideland - som i och för sig varit klar bra länge, trailern har funnits på nätet sen i november förra året, men först nu börjar det vankas premiär (den går upp i England nästa vecka, USA i oktober, och kommer hit i november enligt IMDb).


Tideland bygger på romanen av Mitch Cullen, en roman vars synopsis på amazon lovar gott: "the unusual tale comprises mainly dialogues between 11-year-old Jeliza-Rose and her four bodiless Barbie doll heads as she wanders about the isolated landscape of a house beside the railroad tracks in bleak rural Texas, interrupted periodically by the dynamite exploding in a nearby limestone quarry. Jeliza-Rose's mother is dead from a heroin overdose. The girl's father, 67-year-old Noah, a drug-addicted, has-been rock guitarist, leaves his wife's corpse on the bed in their sleazy L.A. apartment and takes his abused, disturbed daughter on a Greyhound bus to his long-dead mother's home. (...) Precocious (and often pretentious) conversations between Jeliza-Rose and her Barbie heads serve to illumine the girl's disturbed state of mind and to further the surreal plot."

Filmens snygga hemsida är påpassligt surrealistisk och den maffiga trailern (klicka på Access Map för att hitta den) är stökig, vild och snorsnygg (det sekundsnabba klippet där ett av de avhuggna barbieskallarna förvandlas till Jeliza-Rose är riktigt creepy). Det är fantastiskt att Terry Gilliam finns som en galen vetenskapsman i Hollywood, men måtte Tideland inte bli samma usla och ansträngda soppa som Bröderna Grimm - Gilliam har faktiskt inte gjort nåt vettigt sen Fear and Loathing in Las Vegas som nu fått åtta år på nacken och det är svårt att se på trailern om Tideland blir mästerverk eller bara en orgie i optiska effekter, tiltad kamera och galet överspelande skådisar.

Men: Ain't It Cool News peppar stenhårt: deras utsände såg nyss Tideland på filmfestivalen i Melbourne och är milt sagt eld och lågor (och lyckas till och med hålla sin recension spoiler-fri, läs den här). Jeff bridges (som spelar pappan) är briljant, flickan i huvudrollen overkligt bra, och filmen kommer att polarisera Gilliam-fansen: antingen tycker man att det är hans bästa eller sämsta. Och formmässigt är Tideland det djärvaste han gjort: "Every one of his frames, every glimpse of colour, every bit of set, every camera movement, every line of dialogue in every shot in this film carries more meaning and depth in it than the entire running time of most films made by even a half-way good director. There's so much going on here, I'm not 100% sure I understood what I was seeing."

Sug på den! Och håll en tumme att Tideland letar sig hit innan året är slut.

Andra bloggar om: terry gilliam, tideland, film, trailers

Ban this book!

En reporter som undersöker ett antal mystiska dödsfall bland spädbarn upptäcker att de alla fått höra samma vaggvisa från samma biblioteksbok kvällen innan de dog. Jakten på att spåra upp och förstöra alla kopior av den livsfarliga boken börjar, men det är många som slåss om katen över orden som dödar.... Hur smakar den som en high concept-pitch för en roman? Gött! Det blev också djävulskt bra, jag avgudade Lullaby av Chuck Palahniuk, en grym, smart och underhållande roman med hög bodycount.

Så peppen var enorm inför Haunted, hans senaste roman som släpptes förra året. "By turns nauseating, darkly funny and brutally graphic" lät en blurb på omslaget och det är just den typen av hets man lite masochistiskt går igång på, för det är med ett visst mått av självplågeri man tar sig an en ny Palahniuk-bok, hans nattsvarta samtidssatir är inte att leka med. Inget man ”myser” med i ”hängmattan”.

Men runt 170 sidor in på Haunted är jag tvungen att ge upp. Det blir för jävla jobbigt.

Upplägget: ett gäng aspirerande författare (samtliga sugna på en nystart i sina misslyckade livsbanor) fastnar för en annons som lovar författar-retreat på hemlig ort i tre månader, fullständigt avskilt från omvärlden, all expenses paid. De hamnar på en nedlagd biograf men noll kontakt med omvärlden. Har det egentligen rätt bra, men den lätt hotfulla stämningen skapad av skrivarlägrets bizarra ledargestalt är tillräcklig för att samtliga närvarande ser sin chans att få sina femton minuter: så kåta blir de på att sälja storyn att de, var och en på sitt håll, förskingrar matförrådet, kapar telefonledningar, saboterar kyl och frys. När folk dör innebär det bara ytterligare några miljoner i tänkt betalning för filmrättigheterna, och istället för att hjälpa till rasslar det i anteckningsblocken och fickminnena, allt för att varje slaskig detalj ska komma med.

I sig en rätt enformig ramhandling som man snabbt ledsnar på, men det är i de medverkandes respektive noveller som boken briljerar. Palahniuk slösar med infall, varje novell är i princip en grym romanidé som han till synes sorglöst bränner av som en kortis på femton tjugo sidor.

Han går ut benhårt med första novellen "Guts", en djävulskt motbjudande historia om en snubbe som försöker optimera sitt, eh, runkande. Nedsänkt i en pool, med rumpan mot utsuget och andan i halsen, är det som skönast – men ventilen har större kraft än han räknat med, hans tjocktarm sugs in och det blir så fruktansvärt läbbigt att folk svimmat som flugor under flera författaruppläsningar i USA och England (om man ska tro Palahniuk själv).

Har man tagit sig igenom den fetsmällen väntar ett gäng smarta, fyndiga och djupt cyniska historier om västvärldens totala moraliska krackelering och vår totalt medieskadade självbild. En fotmassös anlitas som lönnmördare, eftersom rätt tryck på rätt plats kan skapa njutning så stark att offret dör. Ett totalt blasé rikemanspar börjar slumma som uteliggare, ända tills deras oskyldiga identitetslek får ett blodigt slut. En journalist på dekis hittar av en slump en f d barnstjärna och ser till att han får den skandalartikel som genren kräver, kosta vad det kosta vill.

Palahniuk skriver som en gud och det är fruktansvärt underhållande, även om den totala cynismen gör varje kapitel jobbigare att komma igenom än det förra.

Sen tog det stopp: i en historia om en sekreterare på en polisstation som ska köpa in en sån där obehaglig docka som man tränar konstgjord andning på, men av misstag beställer ett par handgjorda knulldockor av småbarnsmodell från Ryssland. Dockorna blir ständigt utlånade av manskapet, som arbetsmaterial givetvis, och lämnas tillbaka mer och mer utslitna, misshandlade och nedkladdade. Och det är bara början. Här gick gränsen för mig – det blev för obehagligt och jag kände att Palahniuk drivit hem sin poäng för länge sedan och geggade runt nånstans där jag verkligen inte ville vara. Svartsynen, cynismen och kylan gjorde mig illamående. Ge dig nu!

Som tuff konsument av edgy populärkultur vill man ju inte bli fisig moraltant och få röda kinder i onödan, men det här blev för vidrigt.

Kan nån som läst hela boken berätta a) vad ni tyckte och b) hur den slutar, och c) vilken av hans böcker jag ska läsa nu för att komma tillbaka till the warm and fuzzy Palahniuk?

Andra bloggar om: chuck palahniuk, haunted, lullaby, böcker, litteratur

Trailer-pepp: The Black Dahlia

Om en månad sparkar Filmfestivalen i Venedig igång med The Black Dahlia, Brian De Palmas filmatisering av James Ellroys roman, och vi håller en tumme att detta blir De Palmas återtåg till toppen efter sin långa sejour i b-filmsträsket. Favoritskägget har inte gjort nåt vettigt på länge: sen mästerliga Snake Eyes från 1998 (Nic Cage i fenomenalt överspel och ett smaskigt smörgåsbord av filmiska tricks och fiffiga berättagrepp) har han bara klämt ur sig två filmer: den stelopererade Kubrickpastischen Mission to Mars och senast Femme Fatale, en erotisk thriller med direkt-till-dvd written all over it. Inte en helt misslyckad film - DePalmas favoritteman med identitetsbyten, livsfarligt sexiga damer och långa, intrikata tagningar var alla med i ett bitvis trashigt underhållande och elegant mysterium - men sanslöst krystad handling, pinsam dialog och småjobbig gubbsjuka drog resolut ner Femme Fatale till 00:30-sloten på TV3. Och Antonio Banderas "heta" sexscen vid jukeboxen kan lätt tävla med Kyle MacLachlans poolknull i Showgirls eller Madonnas stearinmys i Body of Evidence i genansfaktor.



Men nu har DePalma äntligen fått nytt förtroende att leka med de stora pengarna. The Black Dahlia (som lär vara en fantastiskt bra bok) ingår i Ellroys "L.A. Quartet" tillsammans med bla L.A. Confidential, är inspirerad av ett verkligt, fortfarande olöst mordfall, och utspelar sig i Hollywood 1940. En stjärnögt nybakad aktris blir brutalt mördad, två snutar (Josh Hartnett och Aaron Eckhart) kopplas in i utredningen, och de förstår snart att mordet har förgreningar rätt in i den som alltid korrupta poliskåren. Mia Kirshner (från Atom Egoyans Exotica och första säsongen av 24) spelar mordoffret Elisabeth Short, Scarlett Johansson, Hilary Swank och DePalma-stammisen Gregg Henry fyller ut en rätt gedigen birollslista.

De bilder som släppts ser jäkligt lovande ut, och trailern är om inte sensationell så i alla fall helt okej. DePalma har tagit hjälp av Scorseses scenograf Dante Ferretti och låtit veteranen Vilmos Szigmond (som fixade det vansinnigt snygga cinemascopefotot i Blow Out) hantera kameran – de ser ut att ha fixat den cleana, stiliserade 40-talslooken som DePalma lyckades så bra med i The Untouchables. Tyvärr ångar musiken tafatt på och ger intrycket av svettig erotisk thriller vilket antagligen inte är nåt att bry sig om. Värre då med projektets riktigt svaga kort Josh Hartnett, kanske en av världens torraste och charmlösa skådisar. Men det kanske funkar ändå: trailern låter ana en rafflande, sleazy och sorglig historia om korruption och krossade drömmar.

Och, jag kan ha fel här, men visst låter det som De Palmas egen röst bakom kameran i inledningsscenerna, när den unga aktrisen fumligt försöker behaga sin regissör? En skönt självironisk blinkning från en regissör som ofta brukar anklagas för att vara grym och kvinnohatande.

The Black Dahlia går upp i USA 15 september och då får vi veta om DePalma rott hem skutan.

Se trailern här!

Andra bloggar om: film, trailer, brian de palma, the black dahlia, josh hartnett, james ellroy

South Park gratis!

Några hjälpsamma snubbar har lagt upp en South Park-portal som huserar alla avsnitt ur alla tio säsongerna - gratis! Här finns bland annat The Return of Chef från i våras, där Trey Parker/Matt Stone begår gruvlig hämnd på Isaac Hayes efter scientologi-avhoppet och låter Chef bli hjärntvättad pedofil i klorna på de ondskefulla britterna i Super Adventure Club.

Sajten är skamligt ful och klippen blir i sedvanligt halvkass YouTube-kvalite, men skitsamma - det funkar. Skynda fynda innan Comedy Central eller nån annan vän av ordning gör slut på det roliga!

Här: www.allsp.com

Meningen med Lee-vet

Det här är sannerligen inte pinfärska nyheter men hissen var trasig den lördan för två veckor sen, och slyngeln som delar ut DN orkade uppenbarligen inte masa sig upp för de fem trapporna, så vi fick inte njuta av "rikslikaren" förrän häromdan, när jag hittade kulturdelen från 8 juli i soprummet (don't ask). Och fick ögonen på ett rart foto där James Shamus (för dagen såpass casual att han t o m lämnat flugan på hotellrummet!) och Ang Lee (med den rosenkindade uppsynen hos en generad och förälskad mellanstadiegrabb) flankerar Gammelman under Bergmanveckan på Fårö.

Mötet med mästaren var förstås helt enormt för en fanboy som Ang Lee, men han säger nåt ännu finare apropå sitt besök hos raukarna. På frågan om han har nån minnesvärd upplevelse utanför programmet kommer det, kanske det vackraste jag läst någon regissör säga, nånsin:

"Jag tyckte det var skönt att bada i det friska vattnet vid raukarna, det hade en lugnande effekt. I mitt liv och i mitt arbete har jag att göra med så mycket människor som alla vill ha något av mig, när jag simmade i havet kände jag mig renad. Efteråt kunde jag förlika mig med tanken på att jag kanske inte skulle få träffa Bergman. Det var en himmelsk dag - landskapet, raukarna, havet, ljuset, en varm sommarvind. Jag satt innesluten i allt detta, omgiven av min familj och mina vänner och betraktade mina två söner och fru som klättrade omkring bland raukarna. Då kände jag att den ständiga press jag lever under gav efter en smula. Det var som en knut i magen som löstes upp. Jag kommer länge att bära med mig dessa bilder - i Fuji färg."

Det är så jävla vackert - och Ang Lee framstår i intervjun som en så otroligt sympatisk människa, vilket man förstås redan hade på känn - att jag till och med blev sugen på att se om Hulken. Var den verkligen så kass? Om man snabbspolar förbi alla scener med Nick Nolte så kanske det funkar?

Läs hela intervjun med Ang Lee här.

The New Wave of '80s Heavy Metal Nostalg-o-Rama!

YouTube! Kära, mysiga YouTube. "Den lite äldre kulturjournalistens nya kelgris. Det är som om de upptäckt internet. All over again" skriver Nöjesguiden spydigt och de har ju faktiskt ganska rätt. Även om också vi lite yngre, vi som bara börjar nosa på medelåldern, blir smått eggade av vår nya kompis på nätet. YouTube är ett finfint sätt att snoka reda på nya, spännande grejer - men också en mäkta pålitlig leverantör av nostalgi.

Pitchfork delade ju nyss med sig av sina hundra höjdare; nu har den avsomnade bloggen Totally Wired glädjande nog rest sig ur askan och bjussar på en generös spandex-bonanza: 20 personliga videofavoriter ur heavy metal-genren, kommenterade och rangordnande. Rekommenderas varmt.

SVT goes amerikanskt sjuttiotal

Medan SVT:s inköpare av tv-serier bara sporadiskt vaknar ur sin kollektiva koma (som nu när de trevligt nog köpt in Life on Mars) är långfilmsavdelningen desto piggare. Ikväll sparkar man igång en liten serie kallad "Det nya Amerika" med sju filmer av "the sex, drugs and rock'n'roll-generation" som Peter Biskind klatschigt kallar dem i sin bok Easy Riders, Raging Bulls, dvs det unga gardet av nykläckta och hungriga auteurer - Coppola, Scorsese, DePalma, Hal Ashby, Peter Bogdanovich, Altman - som under några svindlande år i skarven mellan sextio- och sjuttiotal gjorde ett knippe egensinniga filmer innan de två mest nyktra och städade medlemmarna (Spielberg och Lucas) svek gruppen och förstörde allt med sina lättuggade popcornrullar och - hjälpta av gruppens allt mer uppblåsta egon - dödade de amerikanska auteurerna i många år framöver, ända tills Steven Soderbergh kom och styrde upp allt på nittiotalet. Or so the story goes.

SVT ramar in paketet med två dokumentärer. Först Easy Riders, Raging Bulls, av Kenneth Bowser baserad på Biskinds bok. Det måste vara nåt i stil med fjärde gången SVT kör den på lika många år, den ploppar upp då och då på sena kvällar, och man fastnar i soffan varje gång. Bowser lyckas med öppenhjärtliga intervjuer (han har lyckats få med nästan alla av de viktigaste spelarna) och snygg grafik göra en extremt underhållande genomgång som man med gott samvete kan välja framför boken (skvallersugne Biskind är ibland lite för intresserad av vem som låg med vem i vems strandvilla medan Bowser fokuserar på filmerna).

Och som avslutning The Kid Stays in the Picture om Robert Evans, den tvålfagre b-skådisen som vid rekordunga 34 blev chef för Paramount Pictures. Alla ville se honom misslyckas men efter en osäker start scorade han flera fullträffar i rad: Gudfadern, Love Story, Rosemary's Baby och Chinatown. På åttiotalet gick det mesta åt helvete med flera misslyckade produktioner på raken (bland annat Altmans numera ökända Popeye) och allt värre kokainsniffande, för att kulminera i en mordhistoria där Evans blev en av de misstänkta. The Kid Stays in the Picture är hans självbiografi som filmatiserats med lysande resultat, inte minst för att Evans raspiga röst agerar cool och självdistanserad ciceron över ljudbandet.

Filmerna då: Easy Rider, som inte åldrats med grace, LSD-trippen på Mardi Gras är rätt töntig, men en del saker håller än. Som Jack Nicholsons bizarra ritualer i samband med whiskeyhinkande ("Arrr...Ni Ni! Ni! Swamp.") och de fasansfulla hippiebashande redneckgubbarna på slutet ("You name it, I throw rocks at it, Sheriff"). Five Easy Pieces med Nicholson igen, som rotlös drifter med pappaproblem. Bogdanovichs The Last Picture Show, Schlesingers Midnight Cowboy och Altmans Nashville. Fina grejer.

Samt ett par filmer jag länge varit peppad på: John Hustons Fat City från 1972, med Jeff Bridges och Stacy Keach som boxare. Och Jerry Schatzbergs Fågelskrämman/Scarecrow från 1973 där Gene Hackman och Al Pacino (i deras enda film tillsammans) spelar ett par drifters. Hur bra som helst? Genes kepa på bilden ovan lovar gott.

Ikväll 22:30 alltså Easy Riders, Raging Bulls. Missa inte!

Övriga filmer och tider här!

The Squid and the Whale

Så är The Squid and the Whale ÄNTLIGEN här - ganska precis ett och ett halvt år (i dessa tider en smärre evighet) sen man först blev peppad efter buzzet under Sundancefestivalen förra året. Och jag sällar mig mer än gärna till den kollektiva mediala gruppkram som riskerar klämma ihjäl Noah Baumbachs indierulle - för den är faktiskt fullständigt makalös.

Jeff Daniels och Laura Linney spelar ett intellektuellt medelklasspar i Brooklyn 1986 som efter några års gnabbande tristess bestämmer sig för att separera. Sönerna, tonåriga Walt (Jesse Eisenberg) och lillpojken Frank (Owen Kline) hamnar i kläm i en farsartad varannan vecka-tillvaro där de bollas mellan föräldrarna, samtidigt som de ska upptäcka detta med tjejer, livet och kärleken.



Jeff Daniels och Laura Linney (som båda i vanlig ordning är helt fantastiska) får föräldrarna i The Ice Storm att framstå som kärleksfulla och närvarande - ok, Joan och Bernard är kanske närvarande, men så inne i sina respektive egotrippar att barnen kommer i sista hand. Det fascinerande med just denna dysfunktionella familj (vi har ju sett några) är att paret behandlar barnen som andra vuxna - vilket också betyder att de utan förbarmande utsätter killarna för alla sina nojor, sina tillkortakommanden och sin ångest. Det vuxna och totalt ärliga tilltalet skapar brutala konfrontationer som blir hårt roliga och plågsamma eftersom Baumbach skriver vettlöst skarp dialog, så sprängfylld av små briljanta godbitar att en eller två omtittningar känns nödvändiga för att hinna med allt.

Jag är bräddfylld av beundran inför Baumbach som först skrivit filmen (baserad på sin egen uppväxt) och sen (enligt IMDb) spelat in den för blott $1,5 miljon (dvs en halv svensk långfilm!) på 23 dagar och lyckats få ut rent sensationella rollprestationer ur sina skådisar. Jesse Eisenberg (från Roger Dodger och The Village) är fenomenal som den förvirrade och lätt påverkbare Walt, och Owen Kline (son till Kevin Kline och Phoebe Cates) är rent makalöst bra. Makalös! Lägg till ett kanonbra soundtrack med mjuk singer/songwriterpop och foto av Robert Yeoman (två ständiga ingredienser i Baumbachs skrivpartner Wes Andersons filmer) och bob's yer uncle.

Men ska vi snacka rollprestationer så vill jag nog utnämna The Squid and the Whale till Jeff Daniels film. En uppburen författare som kört fast i ett jobb som litteraturlärare och tvingas se sin fru nå större framgångar som skribent: potentiellt en figur som skulle kunna få en del sympatier, tänk Michael Douglas älskvärde loser Grady Tripp i Wonder Boys, men Baumbach är obönhörlig och låter Daniels gnälla sig genom hela filmen. Varje konflikt skylls på frugan, varje situation med Walt blir en passiv manipulation in i Daniels ganska trånga och elitistiska världsbild - en gniden, självömkande och patetisk George Costanza-figur i universitetslärarjeans och mäktigt helskägg. Daniels gör rollen med sin vanliga diskreta briljans och jag blir golvad - än mer med tanke på att Bill Murray var förstahandsvalet men hoppade av. Tur det: med Murray hade det blivit för mycket deadpan och komedi - med Daniels precis rätt mix av sorgset uppbrott, tragikomedi och intelligens.

Typsnittet som kan stava till K-U-L

Såg en reklamgrej för nya Owen Wilson-komedin You, Me and Dupree (USA-premiär 14 juli) och det var nåt djävulskt välbekant över affischen. Hade jag inte rentav sett den här filmen redan? Sen insåg jag att det var typsnittet, som ser ut ungefär som Gill Sans Ultra Bold i mitt Word-program och signalerar fart, fläkt och okomplicerat skoj (och gärna Owen Wilson och/eller Ben Stiller på rollistan). Exemplen härovan är bara ett snabbt skrap på ytan, jag misstänker att det finns hur många som helst därute - så fort Jim Carrey eller Ben Stiller eller bröderna Farrelly är på gång med en ny komedi så plockar marknadsavdelningen fram det och smäcker upp det i någon glad färg (typ rött) mot vit bakgrund och saken är biff. Men hur roliga är de där bulliga, obehagligt insmickrande bokstäverna - egentligen? Känns de inte snudd på desperata?

Låt Midlake bli soundtracket till DIN sommar

Hur många album - nya album med band man inte kände till sen tidigare, inte gamla godingar - lyssnar man på mer än tio gånger these days? Eller, om man inte köpt skivan utan slöladdatnerden, mer än fem gånger? Det senaste året är det kanske tre-fyra stycken nya bekanta som verkligen däckat mig. Bloc Partys "Silent Alarm", Interpols "Antics", Camera Obscuras "Underachivers Please Try Harder" och ett par till.

Men nu är det äntligen dags igen, jag är fullständigt jävla golvad av Texaskvintetten Midlake och skivan "The Trials of Van Occupanther". De har jämförts med bombastiska spacerockare som Mercury Rev och Flaming Lips men det gäller nog mer deras debutalbum som har några år på nacken. Glöm det, och köp/ladda istället ner "Van Occupanther" som släpptes nu i juni. Det handlar om sjuttiotalsdoftande softrock: mjuk, innerlig, naturromantisk pop med överjordiskt vacker stämsång och jordiga, back to nature-texter. Tänk de absolut vackraste låtarna med America eller Crosby, Stills & Nash - i ett helt album. Makalöst bra.

Vet inte om man kan lita på scientologer, men bandet har tydligen ett stort fan i Jason Lee som kallat nya skivan "one of the most important modern records I own" och går loss på hur autentisk skivan är i dessa hemska, ironiska tider - lätt bajsnödigt, men han har såklart en poäng. Midlake gör naturlyrisk folkrock som inte känns retro eller gubbig på något sätt utan modern och innerligt menad. Vafaen, lyssna på öppningsspåret "Roscoe" och hör själv hur fantastiskt det låter.

Lyckades också hitta en skakig livegrej från Midlakes spelning på Tivoli i Köpenhamn i maj - ljudet och fotot är piss, men som bakprojektion till "Roscoe" har de valt klipp från en film som - om jag lyckats identifiera Richard Burton, John Gielgud och Laurence Olivier rätt - måste vara Wagner från 1983, en fem timmar lång brittisk-ungersk-australisk miniserie för tv som Maltin kallar "glossy but uninspired" och syrligt tillägger "overlong, to state the obvious". Om det finns nån koppling till låten vete tusan men det är hur snyggt som helst.

Jag piskar mig själv blodig varje kväll nu för att jag missade Midlake som förband till Flaming Lips på Cirkus den 2 maj - om nån som var där läser detta, berätta för mig exakt hur fantastiskt det var.

Och så säger ni att svensk film är dålig

Världens 100 tuffaste musikvideor - vi har hela listan!

Musiksajten pitchforkmedia.com är perfekt om man vill nosa fram ny musik men tycker att The Wire är för akademisk och Sonic för förutsägbar. Recensionerna på pitchfork är alltid ruggigt välskrivna, ibland kan det bli lite jobbigt mycket attityd, men när skribenterna är mer smarta än smartasses så är det få musikmagasin som slår pitchfork på fingrarna.

Under den coola fernissan är redaktionen också listfetischister av rang, och har tidigare bockat av monumentala åtaganden som Bästa singlarna från 1970-, 80- och 90-talen och Tidernas fulaste skivomslag (otroligt festlig). Nu har de tagit sig an de 100 mäktigaste musikvideorna, men undvikit de mest uppenbara och söndertittade videorna genom att 1) skippa allt från Director's Label-serien, 2) fokusera på videos från tiden när MTV fortfarande var tufft, och 3) bara välja sånt som finns tillgängligt på YouTube.

Vilket gör detta till en både otippad och grymt underhållande samling, med både småroliga grejer man längtat efter att se om (Basement Jaxx som vresiga apor, gråbrittisk diskbänksrealism i "Smalltown Boy" med Bronski Beat, det söta lilla mjölkpaketet i Blurs "Coffee & TV") och ett gäng både nya och gamla videor åtminstone jag aldrig hade lyckats fånga förut.

Bland favoriterna:

• HELA videon till David Brents makalösa cover på "If You Don't Know Me By Know" (bara tillgänglig på Christmas Special-dvd:n), inklusive ett känsligt intro. Fortfarande lika hejdlöst rolig (bottenlöst sorglig?).

• "Close (to the Edit)" med Art of Noise, stora idoler för mig i tonåren, med avantgardistisk samplingstät technopop innan jag ens hört ordet postmodern, förpackat i kryptiska omslag enligt ZTT-ideologin. 12"-singeln på "Close (to the Edit)" var då det begav sig 1984 något av det konstigaste och coolaste jag hade hört. Att se videon nu är en egendomlig upplevelse som framkallar blossande kinder av lika delar nostalgi och genans - för trions prilliga tokerier är mer Hemliga Byrån än Kraftwerk om man säger så. Det var nog tur att jag inte såg videon när jag var ett fan, annars kunde det slutat där och då.

• David Hasselhofs pajaserier i Björn Skifs-covern "Hooked on a Feeling" - så otroligt ansträngt och sökt roligt att det nästan blir lite kul. Nästan.

• Wong Kar-Wais makaklöst snygga video till Dj Shadows "Six Days", fotad av den ständige medarbetaren Chris Doyle - 'nuff said.

• Lionel Richies " Hello" - ok, kanske utsliten i skrattsammanhang, men introt i aulan där Richie agerar dramacoach men inte kan slita ögonen från den blinda tjejen och brister ut i kvidande sång mitt under hennes repliker är helt obetalbar.

• Napopeon Dynamite/Nacho Libre-regissören Jared Hess sorglösa förortsdröm till Postal Services postapokalyptiska "We Will Become Silhouettes".

• Yo La Tengos "Sugarcube", där den strävsamma trion får en avhyvling av sin profitkåta skivbolagsboss och skickas till rockinternat, där ett par avdankade hårdrockare (en av dem Arrested Developments David Cross som spandexklädd rocker med Spinal Tap-accent) lär dem trasha hotellrum och skriva bloddrypande bandloggor. Extremt charmigt.

• Och till sist: "We're Not Gonna Take It" med Twisted Sister, som var omåttligt poppis och vars inledande monolog ("-What do you wanna do with your life?!? - I wanna ROCK!") ofta citerades på skolgården i Umeå. Mark Metcalf (från Animal House) som salivsprutande square-farsa, lätt övertrumfad av Dee Snider och hans mannar, är fortfarande skräckinjagande även om hans spel (och förresten hela paketet, slapsticksnubblet, låten och allt) känns direkt riktat till skrattsugna pre-teens.

Så skynda fynda innan "the Man" plockar bort videorna från YouTube - i skrivande stund finns dock hela härligheten intakt.

Länk: Pitchfork Feature: 100 Awesome Music Videos

Till Staffan Lindeborgs försvar

Det är kul att läsa VM-bevakningen hos Måns, Kjell och Degrell, men det stör mig en smula att Staffan Lindeborg-bashingen är så självklar. Utifrån mitt perspektiv - perspektivet hos nån som inte kan ett skit om fotboll och aldrig kommer att kunna lära sig nåt (det nördutrymmet i hjärnbarken är vikt för film och släpper inte in nåt annat) men som gärna betar av i stort sett alla matcher när det vankas EM och VM - är Lindeborg grymt bra. Om man inte måste haka upp sig på de eventuella plattityder eller felaktigheter han trillar ur sig kan man fokusera på annat. Till exempel hans faiblesse för att konsekvent vända på diftongerna: Joe Cole blir Joo Cool och Rooney blir Rowney (en charmig ovana Arne Hegerfors glömde kvar när han lämnade SVT). Beckham blir med samma självklarhet Backham, matchen heter - alltid - mattjen. På bildbylinen på SVT:s grafik ser Lindeborg ut som en blond version av, eh, den där koleriske killen i bunkern i Undergången (och Glenn Strömberg har lånat "frisyren" Nick Nolte sportade i sitt obetalbara mugshot för några år sen).

Lindeborg-vurmen får förstås näring också av den fantastiska off the air-sekvens Filip & Fredrik hittade till 100 höjdare, den där världens genom tiderna bästa pingisspelare i ett slag degraderades till Staffans personliga butler och fick agera hjälpsam telefonsvarare ("J.O., kan du ta den här?") samtidigt som Staffan pysslade med annat. Lindeborg är förstås måttlöst oförskämd, men på ett så tankspritt och helt apropå-sätt att man måste kapitulera.

Men framförallt är det samspelet mellan Staffan och Glenn Strömberg som gör att Lindeborg känns omistlig. Precis som Kjell påpekar är det uppenbart att de gillar varandra och har ett klockrent samspel där Lindeborg står för nerven och Glenn för att vara... Glenn. Duon var i sitt esse under Sverige/England-matchen, särskilt under en av målchanserna när Lindeborg blev så upphetsad att Glenn klagade på att han fick saliv i ansiktet och apropå kaoset framför mål hjälplöst utbrast "Vad hände, Staffan?" Det är, på sitt sätt, världsklass.

Rockstars pingischock blev ett av årets mäktigaste tv-spel

Ett av mina mäktigaste spelögonblick infann sig nån halvtimme in i Grand Theft Auto: Vice City. Jag hade inte startat nåt mission utan bara larvat runt i stan. Så fick jag syn på en rosa vespa som stod lutad mot en husvägg, hoppade på och knattrade iväg, och precis då smög solen ner bakom horisonten och ett rosaskimrande skymningsljus bredde ut sig över skärmen samtidigt som radiokanalen i spelet smekte igång Wow med Kate Bush. Det var så djävulskt vackert! Alla som spelat Vice City eller något annat av Grand Theft Auto-spelen har garanterat hundratals mysiga minnen av liknande slag fastnaglade i ett ställe i hjärnbarken vikt för special occasions.

GTA-spelen bjöd, förutom på en makalös lekstuga, på en helt fungerande värld kryddad med radiostationer med handplockade hits (ett spel som har Talk Talks Life's What You Make It på soundtracket är svårt att inte ta till sitt hjärta), en talk radio-station med ypperligt välskrivet programledarbabbel och satiriska reklamspottar, handplockade mäktiga skådisar som Ray Liotta, William Fichtner och David Cross bland rösterna - helt sonika några av de smartaste och mest kärleksfulla spel som släppts, ever. Vilket det såklart inte pratats ett jota om i mainstreammedia där det bara är våldet som fått uppmärksamheten (våldsamma tv-spel skapar som bekant samvetslösa mördare av helt vanliga välmående medelklasskids, it's a fact).

Det blev inte bättre av Rockstars nästa projekt, det diskbänkigt våldsamma Manhunt med brutala snuff movie-inslag och grisiga mord medelst glasskärvor och strypsnaror, kliniskt befriat från den avväpnande humorn och kärleksfulla filmreferenserna från GTA-franchiset. Manhunter följdes av spelversionen av Walter Hills klassiska gängaction The Warriors och Rockstars renomme som filmnördiga, smarta och våldsamt coola speltillverkare blev än mer grundmurat.

Det var därför många som höjde på ögonbrynen när Rockstar annonserade sitt nya projekt: pingis. Inga mord medelst baseballträ, inga hookers, inga drive-bys och inga Scarface-doftande repliker, bara ren och skär bordtennis, hur dorkigt det än kunde låta.

Nu är spelet här, heter Rockstar Games presents Table Tennis - och jisses vad bra det blev. Det är helt sonika ett renodlat pingisspel utan något fluff - ingen funktion för att göra sin egen spelare (annars standard i sportspel), ingen sportshop, inga sponsordeals, bara två pers som spelar bordtennis. Skärmen är nästan helt fri från mätare och annat, och den relativt lilla spelplanen gör att spelarna kommer närmre varann och det blir inte någon automatisk nackdel att serva från den bortre planhalvan vilket det lätt blir i tennisspel som Top Spin. Man får snabbt ett hum om spelidén men inser att det kommer att ta många långa timmar att bemästra det, men utan något pluggande av knappkombinationer: här är känslan allt, får man bara in känslan för rörelserna, skruvarna och stoppbollarna så glömmer man snart att man håller i en handkontroll och blir ett med sin spelare.

Grafiken är imponerande, spelarnas tröjor blir allt blötare allt eftersom matchen går, ljudarbetet är enastående med en livlig publik som brister ut i peppade lyckotjut, och när man spelat en riktigt lång boll förändras ljudet, ett suggestivt swoosch brakar in, ljuset omkring bordet släcks ner och en ilsken spot riktas på spelarna - en kombination av David Lynch-stämning och pingis som borde kännas som ännu en krystad bullet time-ripoff men som ökar spelkänslan till himmelska höjder.

Det vackraste i det här makalösa spelet kan vara Rockstar-loggan som är etsad på pingisbollen och som syns i de snygga slo mo-repriserna - det första spel jag mött där man faktiskt kan sitta och njuta av repriserna och inte snabbt vilja skippa dem för att komma till nästa boll. Eller det faktum att spelarna blir mer och mer stissiga ju mer det gäller - när det vankas matchboll gungar de maniskt från fot till fot och stirrar som i trans på bollen, något jag inte sett i något annat sportspel där det är samma stiffa vaxdockor man styr över från start till mål. Det är de små detaljerna som gör det, För att drämma i med en fet klyscha. Det vet Rockstar, och hällde allt sitt kunnande, all sin nördighet och all sin kärlek i ännu ett spel. Och fixade ännu en homerun. Jag bugar mig!

David Finchers "Zodiac" skapar måttlös pepp

Det är sällan man blir upphetsad av bara en bild från en kommande film, men - för att citera Stanton Boyd i Fletch - Jesus H. Christ on a popsicle stick! vad sugen jag blir av den här fotot från David Finchers nya thriller Zodiac (scannad från juninumret av Empire eftersom jag inte lyckades hitta den på nätet - beklagar den ruttna bildkvalitén).

Det finns så många skäl att glädjas:

• Jake Gyllenhaal och Robert Downey Jr - två av de bästa amerikanska skådisarna på banan - i samma film
• Jake Gyllenhaals polisonger
• Sjuttiotalsskjortorna med uppkavlade ärmar och feta slag
• Robert Downey Jr:s tärda look, med all den gravitas som ett par alldagliga journalistglajor kan skänka
• De uppenbara All the President's Men-vibbarna
• Det är en ny David Fincher-film. 'Nuff said.

Zodiac baseras på Robert Graysmiths bok om The Zodiac Killer, en seriemördare som härjade i Kalifornien i slutet av 60-talet, och bland övriga roller finns fina namn som Mark Ruffalo, Adam Goldberg och Chloë Sevigny. Fincher håller just nu på och klipper filmen som ska få USA-premiär i november, enligt IMDb. Vi väntar så gärna.

UPDATE (29 juni): Som synes i kommentaren härnedan så blir det alltså premiär först i januari 2007. Dessutom har titeln ändrats till det totalt intetsägande Chronicles, säkert för att undvika förväxling med den andra Zodiacrullen (se Lidboms kommentar). Aint It Cool News ligger som vanligt steget före och bjussar på tre rapporter från en "hemlig" testvisning den 22 juni, samtliga peppade vilket känns skönt. Inga konkreta spoilers men gott om info så läs på egen risk här!

Den enda lösningen på fildelningseländet

I onsdags föll den tredje svenska fildelningsdomen, skriver SvD. En 26-årig man i Göteborg dömdes till 16 000 kr i böter för att ha spritt filmen Rånarna via DC++. Det här är naturligtvis upprörande - sexton lakan är på tok för lite för att ha spritt Peter Lindmarks monumentalt taffliga polisrulle till intet ont anande fildelare sugna på lite god kriminalfilm. Och boten ska naturligtvis inte betalas till Universal som är i högsta grad medskyldiga utan delas lika mellan alla som haft olyckan att dra hem Rånarna i god tro.

Det stora problemet med fildelning är ju att det är för många mediokra filmer som sprids - för varje avsnitt av 24 eller Sopranos finns alldeles för många Beck-rullar, Martin Lawrence-komedier och Queen-samlingar. För att få bukt med det här måste rättsväsendet ta i med hårdhandskarna och införa en helt ny straffskala baserad på kvalitet och inte kvantitet.

Att lägga ut en dvd-rip på exempelvis Cars - som gick upp i USA i fredags men som vi här hemma måste vänta på ända tills 1 september, så att Fredrik Dolk, Kim Sulocki och de andra dubbningsstjärnorna hinner gängrejpa den riktigt ordentligt - får anses som en angelägen kulturgärning och bör ge ett milt, symboliskt straff. Medan postningar av svensk polisfilm, Patrik Isaksson-album och fladdriga TeleSync på Da Vinci-koden och liknande ska rendera dryga och kännbara böter.

Vakna, Thomas Bodström!

I huvet på Michel Gondry

Går man in i en välsorterad bokaffär, viker in på filmavdelningen, blundar och kastar sitt tummade ex av Maltin över axeln kommer den med 62% sannolikhet att landa på en bok om amerikansk sjuttiotalsfilm - på senare tid den period som tuggats mest i filmböckerna, med Biskinds lysande Easy Riders, Raging Bulls som det kanske mest kända exemplet. Det är svårare att hitta böcker om regissörer som är i början av sin bana, som är tongivande här och nu. Därför går det fort att sluka The Mind of the Modern Moviemaker, en intervjubok med ett gäng mer eller mindre nybakade och (hyfsat) unga regissörer, sammanställd av nöjesjournalisten (och bloggaren) Josh Horowitz.

Horowitz skriver i förordet att berättelserna om de stora kanonerna under sjuttiotalet är fascinerande, men boken han alltid velat läsa handlar om vad Spielberg, Scorsese, De Palma och de andra skäggen tänkte då, när det begav sig, när de fortfarande var up and coming och kämpade sig fram i Hollywood och inte officiellt hade blivit genier än.

Så Horowitz har plockat 20 regissörer (varav de flesta också skriver sina egna manus) och ställt raka och direkta frågor om hur de började skriva, hur de kom in i branschen, varför de vill göra film, hur de beter sig på inspelningarna, hur de tänkte när de skrev och castade sina filmer. Inga djupare analyser av varje regissörs oeuvre utan mer handfasta frågor utan krusiduller vilket är befriande. Och de flesta av Horowitz regissörer känns inte sönderintervjuade utan pratar glatt och ogenerat om sina projekt, sina drömmar och sina tillkortakommanden.

Bokens styrka ligger i Horowitz obesvärade urval. Att geniförklarade frifräsare som Richard Kelly och Michel Gondry samsas med tungviktare som Neil LaBute och lovande nykomlingar som Joe Carnahan (Narc) och Dylan Kidd (Roger Dodger) är inget konstigt, men Horowitz tar in snäppet mer oväntade (och i vissa fall flitigt bespottade) namn som McG (Charlie's Angels), Todd Phillips (Old School) och Brett Ratner (X-Men 3). Han har också ett gott öga till komedier och plockar in folk som Chris & Paul Weitz och John Hamburg som kanske inte är vana att diskutera sin cv i ett nyfiket och seriöst sammanhang.

Sen kan man anmärka på urvalet, nästan bara män (Patty Jenkins och Karyn Kusama är de enda undantagen), alla utom Michel Gondry amerikaner och alla verksamma inom studiosystemet. Men som en guide till ett gäng nya amerikanska regissörer, slipade hantverkare och egensinniga auteurer om varandra, är boken ett måste. Tonen är kärleksfullt nördig, för Horowitz är sannerligen ett fan. Och underhållande och självdistanserade snackapor som Kevin Smith och Trey Parker/Matt Stone ser till att underhållningsfaktorn är hög.

Trailer-pepp: Scoop

Efter mästerliga Match Point känns det okej att hetsa upp sig lite över en ny Woody Allen-film igen - synd bara att trailern till kommande Scoop inte lyckas åstadkomma mer än ett artigt småleende. Scoop som också är inspelad i London är en lättsam komedi med Scarlett Johansson, Hugh Jackman, Ian McShane och (hurra!) James Nesbitt. Handlingen - en amerikansk journaliststudent i London får tips av ett osaligt reporterspöke att en känd aristokrat är seriemördare, går undercover för att nysta i fallet och blir kär i honom - är som synes buskis och trailern inte helt övertygande. Woodys running joke om att diverse kvinns är "a credit to your race" känns lamt, och oneliners som "-We gotta put our heads together! -If we put our heads together you'll hear a hollow noise" kunde ju varit vassare (att den förärats plats i trailern är olycksbådande).

Men med lite tur kan det här bli lika kul som Allens tidigare light-kriminalare The Curse of the Jade Scorpion och Manhattan Murder Mystery. Och kanske kan Woody och Scarlett bli ett lika charmigt snubblande amatördeckarpar som de tidigare sparrningarna med Helen Hunt och Diane Keaton. Eller också blir det precis en sån småputtrigt menlös bagatell som Allen pressat ur sig alldeles för många av de senaste åren. 28 juli kommer svaret då Scoop går upp i USA.

En rättelse

Det här klippet har suttit på kylskåpet i säkert ett år nu, men känns på något sätt ständigt aktuellt.

Dakota Fanning hamnar i Bizarro World

Månadens YouTube: barnstjärnan Dakota Fanning åker till Japan för att promota War of the Worlds och blir intervjuad av en djävulskt nervös ung man, samtidigt som studiopubliken bestående av peppade tonårstjejer fnittrar sig fördärvade (och någon sadistisk producent lagt på knasiga ljudeffekter här och var som grädde på moset). Ett av de mest underhållande/pinsamma klipp jag sett på länge, mest för att lillkillen som fått äran att göra intervjun är så spektakulärt nervös på gränsen till total kollaps men också för att hans helt oförställda sociala panik kontrasterar så fint mot Hollywoodveteranen Fannings drillade säljsnack (men ingen skugga över Fanning: som det rutinerade proffs hon är hanterar hon situationen fint och är väldigt rar mot sitt flippriga fan).

Häng kvar till slutet då intervjun sönderfaller i angelägna frågor som "Is Tom's dog he or she?" och killen i stort sett imploderar och kvider fram "This is a pen!" inför en förbluffad Fanning.

Kvällen då Jimmy Page dog inombords

Som gammalt Led Zeppelin-fan var det obligatoriskt att knäppa på utdelningen av Polar Music Prize på TV4 igår, trots det fullständigt orimliga i själva konceptet - var det verkligen Stikkan Andersons sista vilja att varje år välja ut en mätt & belåten multimiljonär ur rockhistorien och tvinga honom (för det är nästan bara män som fått den äran) till Stockholm för att ta emot ytterligare en miljon för något fint de gjorde för trettio år sen? (En miljon kr, det är väl för övrigt vad Paul McCartney tjänar i timmen?)

Led Zeppelin verkade tycka att det var en trevlig kväll - att ta emot en plakett ur Carl XVI Gustafs hand är ju inte samma komediupplevelse för dem som för oss undersåtar - men som tv-tittare blev det rätt så plågsamt. TV4 hade kvällen till ära plockat fram sina allra vassaste knivar ur besticklådan: Petra Nordlund iförd en gräslig brun klänning som påade på ocharmig svengelska, och Rickard "Bingolotto" Olsson som enligt egen uppgift är ett stort fan men inte lyckades göra något vettigt av sin intervju med gubbarna (det var ungefär när han sa "you have done so much amazing songs" som jag var tvungen att zappa vidare pga akut sekundärskam).

I vanlig ordning blev det coverband: Soundtrack of Our Lives gjorde en tung version av Kashmir, och Nina Perssons Whola Lotta Love funkade, även om det förstås hade varit roligare om hon gett den rockrökaren samma kärleksfulla behandling som Black Sabbaths Sabbath Bloody Sabbath som ju blev sagolikt vacker snällpop i Cardigans händer. (Undrar förresten om kungligheterna i salen förstod att de lyssnade till en låt om att knulla - vad var det för tankar som for genom Prinsessan Lilians huvud när Nina sjöng "I'm gonna give you every inch of my love" månntro?) Man måste beundra the sheer balls hos Ebbot och Nina Persson som vågade ställa sig på scen och dra några av rockhistoriens mest ikoniska låtar samtidigt som upphovsmännen satt tre meter framför dem och glodde uppfordrande.

Sen blev det väldigt, väldigt jobbigt. Nåt snille hade bestämt att ungdomskvoten måste fyllas och ringt in sångerskan i Sounds som fick ge sig på Rock'n'Roll - och det lät verkligen för djävligt. SOOL kompade efter bästa förmåga men det hjälpte föga när Sounds-tjejens tunna röst wailade sönder låten - det blev saggig pubrock av alltihopa. Det var så djävulskt dåligt att man ville fälla en tår i tv-soffan. Varför Sounds? Varför?? Jag skämdes över att vara svensk.

Jag vill helst inte veta vad gubbarna själva tyckte, kanske diggade de rentav, nöjda över att få sitta i smoking, träffa en riktig Kung och ta emot "folkets" jubel på ålderns höst. Robert Plant satt och tisslade med Lilian och såg tack och lov ut att ha det väldigt mysigt. Och så var ännu en skräckblandad gala till ända. Ska det äntligen bli Sting nästa år?

X-Men 3 bjussar på årets nakenchock

Imorgon går X-Men: The Last Stand upp på bio och stan är pepprad med affischer på Wolverine, Storm, Cyclops och de andra mutanterna. Bizniz as usual alltså, om det inte varit för den sanslöst buffade ynglingen till höger om Hugh Jackman, med ett par pigga manbreasts som skulle göra Fabio grön av avund, två granithårda bröstvårtor som man sannolikt kan skära glas med och därunder ett slimmat sexpack av guds nåde. En dumsexigt stirrande ängel med Björn Borg-tätt mellan ögonen och ariskt blonda lockar mitt ibland de råbarkade och skinnklädda hjältarna. Är de annars så censurivrande Clear Channel medvetna om att de blivit värd åt försommarens mesta porrchock?

Det mest fascinerande är förstås att Angel spelas av Ben Foster, den striphårige, tjuriga och svårt pretentiösa konstskoleeleven Russell från Six Feet Under (och den striphårige, tjuriga och svårt pretentiösa psykopaten Mars Krupcheck från den rätt kassa Bruce Willis-thrillern Hostage). En grym makeover som hädanefter måste nämnas i samma andetag som De Niros och Christian Bales bantningsäventyr. X-Men-peppen växte just flera centimeter. Grrr!

Da Vinci-koden

Bara en gång tidigare har jag klämt en roman som känts så skräddarsydd för att bli film som DaVinci-koden: det var de första fem-sex kapitlen i Thomas Harris Hannibal, den hårt hypade uppföljaren till Silence of the Lambs som Harris fått en mäktig summa pengar för redan på idéstadiet. Det blev, efter den superspännande inledningen, en alltmer snaskig och bizarr roman och senare en dunderusel film av Ridley Scott.

Som Da Vinci-koden är skriven bara skriker den efter att bli filmad: det är ju en pageturner av Guds nåde, en lång skattjakt med cliffhangers vid varenda kapitelslut och skickligt utportionerad info som får läsaren att hela tiden känna sig snäppet smartare och mer allmänbildad (vilket måste vara en stor del av förklaringen till den försäljningsmässiga masspsykosen). Bokens brister, de som fick mig att ge upp efter att ha plöjt tre fjärdedelar, var den styltiga dialogen och Browns totala oförmåga att blåsa liv i sina endimensionella karaktärer.

Precis såna krux som en duktig manusförfattare kunde styra upp, hjälpt av smart castade skådisar och en smidig regissör. Och trots att den regissören blev Ron Howard (som inte direkt är någon auteur men brukar kunna leverera rejäla och pseudointelligenta Hollywoodfilmer) och manusuppdraget gick till Akiva Goldsman (med många oförlåtliga synder på sin cv, två pinsamma Batman-filmer och Howards pekoral A Beautiful Mind inte minst) så har det på trailerstadiet sett riktigt lovande ut, med finfina skådisar som klippta och skurna. En filmatisering som för en gångs skull hade alla chanser att överträffa sin förlaga.

Men deppigt nog inser man efter bara nån timme att filmen dras med samma problem som boken. Hanks och Tatou är så tröstlöst trista att klockorna stannar, och de spottar allvarsamt ur sig dialog som bär på 100% information och inget annat. Det finns ett skriande behov av värme och comic relief men inget bjudes. Allt blir aningen mer uthärdligt när Ian McKellen gör entré som aristokraten Teabing, i boken en parodiskt urbrittisk och töntigt skriven figur som ändå bjöd på lite underhållning. Men i McKellens gestalt är de vassa kanterna bortslipade och Teabing blir en mysigt plirande Gandalf (minus skägg och med kryckor istället för stav) som blandar briljanta utläggningar och klokskap samtidigt som han ser sådär trygg och go ut. Jag avgudar vanligtvis McKellen men det blir snabbt ganska kladdigt och han har nog aldrig visslat så ohämmat på s-en som här. Samtidigt är han den enda som ser ut att ha kul på jobbet.

McKellen gör entré i bokens och filmens mest informationsspäckade scen, och trots att de kryddar med flashbacks (som lyckas se påvra ut trots att de antagligen kostat multum) väljer Howard/Goldsman tyvärr att göra Sophie Neveau till ställföreträdande publik snarare än en egen individ. Även om Browns beskrivning av henne var ärkecorny och geggigt sexistisk - skitsnygg och skitsmart och känslig! - så är hon en drivande figur. I filmen är Neveus enda uppgift att reagera på Hanks och McKellens föreläsningar, och har föga mer att göra än att storögt stå och flämta och pusta ur sig ett och annat Mon Dieu och It iz an anagram! Trist för en aktris av Tatous kaliber.

Filmens stora problem är att den knäar under det monumentala allvaret i konspirationen och att det inte finns något som lättar upp stämningen. Ron Howard verkar ha förträngt att Dan Browns bok är den litterära motsvarigheten till smågodis och glömmer bort att han sysslar med underhållning - för underhållande är det sällan. Fotot är konventionellt och grådaskigt, actionscenerna röriga, och sista halvtimmen tävlar seriöst med Sagan om konungens återkomst i att rada slutscener på varandra.

Vare sig du läst Da Vinci-koden eller inte finns det ingen anledning att pytsa ut en hundring (japp, den är 10 kr bättre än alla andra filmer just nu) för att se Tom Hanks se svårmodig ut och Jean Reno sparka en fransk birollsgubbe i magen. En riktigt bra popcornfilm ger en skön dusch med livskvalitet - en medioker gör att man vill skjuta sig i huvudet. Kan vi lägga Dan Brown bakom oss nu?

Kooperationen i mitt hjärta

Det är sannolikt ett tecken på att jag är på väg med expressfart in i medelåldern men på senare tid känns tidningen Vi som en av de bästa svenska tidskrifterna. Cover stories på Daniel Alfredson, Magnus Härenstam och Thommy Berggren i tre nummer på raken fångade blicken och nu är jag hooked (trots att Laleh dök upp nåt nummer senare). Snyggt och stilrent layoutad, fotoreportage om angelägna ämnen (som går snabbt att, eh, bläddra igenom), intressanta intervjuer (även om pratstunden med drottning Silvia i nya numret var totalt intetsägande, vilket i och för sig sa en del om drottning Silvia). En Månadsjournalen för sossar, fast förankrad i en mysig vänsterhumanism, inklusive folkbildande element (språkspalt, reseklubb) och aktivt solidaritetsarbete (biståndsprojektet Vi-skogen).

När Vi är som sämst känns den lika spännande som DN Söndag (aka "tantbilagan") med porrigt fotade recept, ack så smakfulla reportage om design och litteratur, och en stundtals småborgerlig ton (en intervju med - uck! - Magdalena Ribbing i förra numret). Men man får ta det onda med det goda: att Fredrik Sahlin har ett uppslag om film varje månad förlåter en hel del.

Målgruppen är fyrtio/femtiotalister i medelklassen med hjärtat till vänster, så egentligen är jag snäppet för ung. Jag misstänker att en stor del av vurmen baserar sig på en trygghetskänsla från barnsben. Vi hade alltid Vi hemma, det var liksom en del av paketet: man läste Vi, man röstade på Palme och man handlade på Konsum (lite äldre läsare minns att det här var på den tiden man en gång om året satte sig vid köksbordet med årets alla samlade Konsumkvitton, räknade ihop totalsumman, la fetingbunten med papperslappar i ett kuvert och skickade in till KF för något slags återbäring - be någon åldring i närheten förklara om det känns förvirrande).

Jag brukade bläddra igenom varje nytt nummer men förstod inte så mycket, det var tuffa teckningar, mycket bilder och nåt som hette Bakvagnen som verkade smart men som helt klart var vikt åt vuxna läsare. Och nu är jag själv där - nästan.

Jag läser i nya numret att det går uppåt för Vi, med 180 000 läsare per nummer, och det känns skönt - om Vi går bra kan det inte vara helt kört för Sverige.

Do you believe in rapture?

Hur kan ett band som funnits i tjugofem år och släppt runt tjugo album bara bli bättre och bättre? Thurston, Kim och the other two har passerat 50-strecket men låter vitalare än nånsin. Sonic Youth är ett av få band som fortfarande kan få rockmusik att låta - håll i er nu - farlig. Det är makalöst!

Ny skivan Rather Ripped släpps 13 juni och är rent löjligt bra.

Nils Petter ut, von Zweigbergk in

Alla gnäller på Filmkrönikan, även Conan som fyrade av en bitter dödsruna för ett halvår sen. Men nu rister det till i kadavret igen. Jag tror på Helena von Zweigberk som ny programledare - hon har kunskapen, passionen och hon är mysig i tv. "För mig känns det viktigt att vi förmedlar både kunskap och känslor", i ett "studiobaserat program där samtalet om film står i fokus" säger H von Z till DN och det låter förstås som ljuv musik efter en säsong där Paolo Roberto fått uttala sig om huruvida Rocky Balboas rallarsvingar är "verklighetstrogna" och Mat-Tina lagat mat efter recept från Gudfadern.

Det bästa vore förstås om Degrells vision kunde bli verklighet: ett kvalitativt filmmagasin som vågar vara lika smalt som SVT:s övriga (och oftast riktigt lyckade) kulturprogram som Babel, Kobra och Musikbyrån, istället för den frejdigt Svenne Banananpassade och recensentstinna soppa som varit den senaste säsongen. Men tills vi kommer dit har höstens nystart alla chanser att bli ett rejält uppsving.

Samtidigt på en annan kanal får Nils Petter Sundgren kicken efter tretton år. Cicci Renström-Suurna tar över filmtyckandet på TV4 och jag har svårt att bry mig alltför hårt. Självklart är en kritikernestor som Nils Petter värd ett bättre öde, men TV4:s filmbevakning har ju ändå gått på sparlåga sen dag ett, och veckans beslut är bara ett sätt att lägga ribban ännu lägre. Their loss.

Om nu Nils Petter är för gammal för att få jobba med tv så finns det ju andra möjligheter. Tips till filmtidningar som Ingmar och Stardust: plocka in Nils Petter, låt honom få fritt spelrum - det kommer garanterat att bli läsvärt.

Krig à la Clancy: so fresh, so clean

Jag trodde att taktiska krigsspel mest var något för nördmän med grafikkort som kostar lika mycket som en lägenhet i innerstan, men de senaste veckorna har jag varit helt hooked på Ghost Recon: Advanced Warfighter till Xbox 360. Vi befinner oss i Mexiko några år in i framtiden där ett gäng ogudaktiga rebeller tagit el presidente som gisslan, och det gäller för mig och mina mannar att ta vårt ansvar som amerikaner och gå in och styra upp. Så det är bara att kliva in i helikoptern och till en hiskelig version av All Along the Watchtower glida ner över ett enormt, soldränkt och sagolikt högupplöst Mexico City där dammet yr över de folktomma gatorna och skjutglada rebeller lurar bakom varje hörn.

GRAW är inte bara ett av de snyggaste spelen till 360:an utan också det mest fängslande jag spelat, med en mäktig närvarokänsla. Man kutar från byggnad till byggnad, styr och ställer med sina tre grunts, kikar fram runt ett hörn, konstaterar att det gömmer sig ett gäng hostiles bakom de brinnande bilvraken - och sen är det bara att luta sig ut och krama iväg några välriktade salvor.

Eftersom det här är i framtiden - och spelet utvecklat tillsammans med en krigsnörd som Tom Clancy - så har den amerikanska armén utvecklat ett slags fiffig monokel som fylls med taktisk hjälp från ledningscentralen. Alltså blir alla fiender utmärkta som knallröda ramar kring soldaten i fråga. Och eftersom man oftast pangar på rejäla avstånd blir det ibland bara röda fyrkanter man skjuter mot, tills de försvinner och den andra killen är slakt... eh, målet neutraliserat. Det känns lite fånigt i början men faller sig snabbt snart helt naturligt.

Är man som jag van vid lite mer köttiga krigs-FPS som Call of Duty 2, med blod, tarmar (nästan) och skadeskjutna soldater som skriker av smärta från slaskiga skyttegravar, känns GRAW oerhört snyggt & prydligt. Det är väldesignat, rafflande som satan, stämningsfullt till max och det är så cleant och så fräscht att man fylls av samma känsla av duktighet och välbefinnande när man klarat ett mission som när man dammsugit och skurat hela lägenheten.

GRAW är krigsromantik när den är som bäst. Jag har svårt att tänka mig en bättre reklamfilm för att värva rekryter till amerikanska armén. Vilket borde ge en unken bismak om inte spelet vore så vansinnigt kul.

J.J. Abrams räddar "Mission: Impossible"

Efter att ha varit på gång i flera år och haft två tunga regissörsavhopp i Joe Carnahan (Narc) och David Fincher blev det till slut J.J. Abrams som fick förtroendet att ta över Mission: Impossible-skutan, enligt officiell uppgift efter att Tom Cruise plöjt några säsonger av Alias hemma i soffan och blivit råimpad av den nye talangen. Och Abrams levererar! M:I3 är lätt den bästa i serien, med en lekfullhet och en avväpnande charm som inte funnits där tidigare - det är som om Abrams förlöst den lite överspända bajsnödighet som plågade de två första filmerna och fått trycket att lätta.

Till att börja med ser det fantastiskt bra ut. Efter några etablerande mys-scener där Cruise glider runt på lägenhetsfesten från Vanilla Sky och naglar fast sin tillkommande fru (Michelle Monaghan ) med obehagligt lyckliga blickar (som såklart ger kalla kårar när man sett samma sjuka blick på hundra galapremiärer det senaste året) sparkar det raskt igång med en vansinnigt vältrimmad actionsekvens och det blir uppenbart att Abrams visuellt varit sugen på att etablera sin egen stil - mer av den skakiga, handkameratäta, pseudo-dokumentära och korniga känsla som Paul Greengrass använde sig av i The Bourne Supremacy, fjärran från De Palmas cleana och prydliga upplägg i ettan och John Woos stiliserade och bedövande trista slo mo-slagsmål i tvåan. M:I3 bjussar på några av de mest hisnande snygga, impressionistiska och omtumlande actionscener jag sett, ever.

Abrams och hans medmanusförfattare Roberto Orci och Alex Kurtzman (Alias och The Island) har skalat bort allt onödigt krams och koncentrerat sig på att leverera en renodlad popcornfilm med set pieces som avlöser varandra, utan att för dens skull dumma ner paketet för att gå hem hos kepskillarna. M:I3 är smart och välskriven, med några underbart spydiga repliker (Ving Rhames och Laurence Fishburne får de göttaste) och en och annan Tarantinoesque populärkulturell referens inslängd for good measure.

Där tidigare filmer har varit noggrannt befriade från humor är det väl utportionerat med comic relief-repliker som sticker hål på den absurda bubbla som hela konceptet Mission: Impossible ju faktiskt är - men inte med krystade putslustigheter à la James Bond utan genuint roliga små passningar. (Speaking of Bond så får den klassiska scenen i Goldfinger när Connery ledigt glider ur våtdräkten i en välpressad tuxedo och vidare till cocktailpartyt kanske till slut se sig besegrad: spana in scenen där Cruise nästlar sig in på Vatikanen och njut).

Själva handlingen är samma mumbo jumbo som alltid, med det obligatoriska dubbelspelet och en slapp twist som till och med jag (som alltid är sämst på sånt) såg komma c:a en timme i förväg, men Abrams lyckas på något magiskt sätt få de gamla vanliga inslagen - maskerna, röstmodulatorn, prylarna, vajrarna - att kännas spännande igen. Dels för att kuppsekvenserna är så vanvettigt välklippta - Abrams tog med sig Mary Jo Markey och Maryanne Brandon, två kumpaner från Lost och Alias, och de gör ett fantastiskt jobb. Men också för att Abrams renodlar raffelscenerna och gör dem till filmens hela raison d'etre, trots en ramhandling om Cruises längtan efter ett normalt svenneliv som dessbättre inte tar alltför mycket kraft från pangandet.

(Nog för att både DePalma och Woo satte actionscenerna i första rummet, men de lyckades bara inte lika bra. Där DePalma i vanlig ordning gärna gjorde en lång, mäktig och väldigt showy åkning in i kupén på snabbtåget i ettan, och Woo gick helt överstyr med sina ändlösa motorcykeljakter, finns det i trean en organisk och direkt känsla i actionscenerna: de är extremt välgjorda - särskilt attacken mot bron som man dreglade lite över i trailern är makalös och ger obehagliga associationer till 9/11 - utan att välta över i sin iver att visa hur coola och dyra de är.)

Philip Seymour Hoffman är lysande i en skurkroll som är skönt befriad från alla tics och attribut, han är bara ruskigt ond och empatibefriad. Att hans minimonolog om hur han ska plåga livet ur Cruise pushades hårt i teasern har Abrams handskats med genom att helt sonika lägga den först, vilket är ett snilledrag: vi vet ju ändå att det ska hända så varför spara på den gobiten?

Tyvärr kom jag också på mig själv med att för första gången tycka att Tom Cruise är, eh, snygg. Han må vara en bindgalen scientolog med en lätt utvecklingsstörd uppsyn men jesus vad bra han är på att spela Ethan Hunt. Mannen formligen sprutar karisma och är född att göra blockbusterfilmer, så är det bara.

Det känns lite obscent att kalla ett actionschabrak som kostat sinnessjuka $150 miljoner för anspråkslös, men ordet känns ändå rätt. Lägg till smart, välskriven, avspänd, distanserad och summan av kardemumman blir den bästa actionfilm som Hollywood kramat ur sig på år och dag.

Jack Black i ny Michel Gondry-film

Jack Black går från klarhet till klarhet, eller iallafall från en presumtivt mäktig film till nästa. Wrestlingkomedin Nacho Libre av Napopelon Dynamite-regissören Jared Hess går upp i USA i juni och ser som bekant ut att kunna bli riktigt bra (se trailern här). Och nu är det enligt uppgift klart att Black också ska vara med i quirkmeistern Michel Gondrys nya film Be Kind Rewind som börjar spelas in i september.

"In the film, Black plays Jerry, a man whose headaches lead him to believe his brain is melting. His brain is magnetized, leading to the unintentional destruction of movies in his friend's store. In order to keep the store's one loyal customer, an elderly lady with signs of dementia, the pair re-creates a long line of films including "The Lion King," "Rush Hour," "Back to the Future" and "Robocop."

Läs ovanstående synopsis en gång till - det skulle kunna bli exakt hur bra som helst! Synd bara på den ruttna titeln, men sånt kan ju ändras med tiden.

Allt enligt Hollywood Reporter.

Mästerlig John Dahl-thriller på SVT ikväll

Väldigt kort varsel, men om du kan, ratta in Roadkill på SVT ikväll. En mästerlig thriller av John Dahl, mannen bakom neo noir-klassikern The Last Seduction (i Sverige med Pacino-doftande titeln En kvinnas list, finns i en reaback nära dig på dvd för 59 kr) och eleganta pokerfilmen Rounders med Edward Norton och John Malkovich. Men framförallt har Dahl gjort Red Rock West, en bortglömd lågbudgetnoir med Nicolas Cage som främlingen som hamnar i trubbel i en liten håla i amerikanska södern. En kärv och invecklad liten thriller med många smarta vändningar.

I Road Kill (som i USA gick under den betydligt tamare titeln Joy Ride) återvänder han trevligt nog till de tomma vägarna på den amerikanska tundran. Road Kill är en ödesmättad road movie om två alienerade bröder som ska köra från Colorado till New Jersey med en tjejkompis. På vägen köper de en skruttig kom-radio och driver gäck med en okänd trucker, ett spratt som får fasansfulla konsekvenser.

Det är en blandning av Steven Spielbergs mästerliga långtradarskräckis Duel (1971) och Robert Harmons riktigt otäcka The Hitcher (1986). Sämre förebilder kan man ju ha, och Road Kill lyckas hitta en egen ton och tar faktiskt plats jämsides med dessa två giganter. Manus (där Lost-skaparen J.J. Abrams haft ett finger med i spelet) är tätt och skalar bort allt onödigt, all koncentration är på jakten och på den krypande spänningen. Och fotot är riktigt snyggt, med dova grundfärger och förtätad David Lynch-stämning.

Road Kill är en riktig nagelbitare som efter en halvslapp inledning aldrig släpper taget när det väl börjat bli otäckt. Precis som hos sina föregångare - och andra bistra road movies som Wild at Heart - lyckas John Dahl skapa den isande känslan av att vad som helst kan hända: den amerikanska prärien med sina långa ödsliga vägar, ensamma bensinmackar och platta oändliga landskap är laglöst land och ingen hjälp finns att få. Burr!

Ikväll kl 22.00 på SVT alltså.

Steve Coogan briljerar i "Tristram Shandy"

När en passionerad gnällspik som Johan Croneman plötsligt blir extatisk av lycka framför tangentbordet blir man extremt nyfiken, och i det här fallet är det bara att instämma med mäster: Tristram Shandy är en av årets hittills bästa filmer. Det är flitige Michael Winterbottom som tagit sig an Laurence Sternes notoriskt svårfilmade roman om Tristram Shandy och gjort en filmatisering av boken som samtidigt är en metafilm om inspelningen av filmen. Ciceron är Steve Coogan, som dels spelar Tristram i filmen i filmen, dels spelar sig själv (eller snarare en version av sig själv) under inspelningen.

Det är som synes svårt att göra filmen rättvisa i ord men nersjunken i biostolen funkar det alldeles utmärkt, inte minst tack vare ett briljant klippjobb av Peter Christelis som håller de väldigt många trådarna på plats, och ett förstklassigt manus av Frank Cottrell Boyce - dock under pseudonym eftersom det tydligen skurit sig mellan honom och Winterbottom vilket känns väldigt onödigt, för här når de samma metafilmiska höjder som i Winterbottoms lyckade Manchesterodyssé 24 Hour Party People. (Factorybossen Tony Wilson, spelad av Coogan i den filmen, dyker här upp som sig själv och intervjuar Coogan - ännu en postmodern passning i en charmerande soppa av lager på metalager och vilda skutt mellan bok, film och inspelning.)

I mångt och mycket är det Steve Coogans film. Gillar man Knowing Me, Knowing You och de andra tv-serierna med hans patetiska alter ego Alan Partridge är det fest, för den "Steve Coogan" som gnäller, mästrar, småskuret tävlar om uppmärksamheten hos den söta scriptan och flitigt luftar sina nojor påminner starkt om Partridge. Samtidigt som filmens Coogan ständigt blir retligt påmind om den karaktär han försökt komma bort ifrån.

Coogan har en fantastisk sparring i komikern Rob Brydon som är grymt bra. Han har varit flitigt förekommande i brittiska komediserier (senast i säsong tre av Little Britain som gick i England i julas) men jag har helt lyckats missa karlen. Coogan och Brydon för en ständig revirkamp och några av deras improviserade scener tillhör de roligaste i filmen - missa inte Al Pacino-imitationerna under eftertexterna.

Birollslistan är en ren och skär fröjd med namn Stephen Fry, Dylan Moran, David Walliams och Shirley Henderson. Samt Gillian Anderson, som lyckas med att både göra en klockren parodi på sig själv och vara snyggare än nånsin. Sweet Jesus!

Tristram Shandy är smart, underhållande och hisnande snabb i vändningarna. Hoppen och glidningarna mellan fiktion och "verklighet" är så snygga att man knappt hinner med ibland. Dessutom får man - inbillar jag mig - en rätt god inblick i ungefär hur en "riktig" filmproduktion på motsvarande nivå kan gå till, vilket gör den än mer fascinerande. Grädde på moset i en fullkomligt fenomenal rövarhistoria. Gå och se!

Firewall

Harrison Ford är grymt underskattad som fysisk skådespelare. Till och med nu på äldre dar har han en kroppskontroll som gör honom till blockbustersvängens svar på Gösta Ekman. Ford är alltid som bäst när han får spö och/eller måste kuta för sitt liv: han har ett sätt att spela blåslagen och jagad som överträffar alla andra. Fords springstil (slängig, klumpig, koncentrerad) liknar ingen annans. Ett av hans snyggaste signum är att till synes kaotiskt och lealöst ramla in i dörrposter och fumligt klamra sig fast med trassliga fingrar och hasa svettig kind mot trät innan han slungar sig in i slagsmålet igen.

Det är därför Harrison Fords bästa scener är när Deckard smärtfyllt hankar sig fram på skyskrapan i slutet av Blade Runner med manglad högerhand, eller tidigare i filmen när han står framför badrumsspegeln och plågat fingrar på sin svullna överläpp. Eller i Frantic när han trasslar runt på takåsarna i Paris med Emmanuelle Seigner i ena handen och bångstyrig resväska i den andra. Eller de flesta scener The Fugitive, eftersom han får fumla och springa nästan hela tiden. En av de mest romantiska scener som fästs på film är i Raiders of the Lost Ark när undersköna Karen Allen sitter med en rejält upptuktad Indiana Jones i kabyssen, post-nazist-slagsmål, och ömt pussar på hans många blessyrer - man unnar honom verkligen lite lön för mödan.

En av höjdpunkterna i Firewall är en scen mot slutet när en pressad Ford klänger sig ut på ett spöregnigt tak, häver sig över kanten och dunsar ner på en balkong några meter ner, och avrundar med att trassla sig in i en solstol, en avslutande touch som jag inbillar mig är improviserad. Men det är alldeles för lite, och alldeles för sent för att rädda en på alla plan oinspirerad historia.

I februari skrev jag dåraktigt om att Firewall kunde bli en comeback men tyvärr blev det bara ännu en medioker storbolagsfilm att lägga till Fords på senare tid svårförklarliga cv. Allt i Firewall är by the numbers, inget överraskar, mer än en och annan hisnande manuslucka.

Ford spelar säkerhetschef för en bankkedja och redan inledningsvis, när han i en obligatorisk gammal är äldst-scen ska visa nån spoling på IT-enheten hur en hacker ska tas, tryggt mumlande några plattityder om bakvägar och whatnot samtidigt som han knattrar några snabba kommandon på laptopen, är det uppenbart att manusförfattaren Joe Forte kräver att vi inte skärskådar den tekniska biten alltför noga. Inga problem alls: när Ford lite senare goes all MacGyver on our asses och överlistar bovarna med hjälp av en mini-iPod, några sladdar och en pinne han plockat ur en fax är det bara charmigt.

Värre är det att upplägget med familj i fara känns så förtvivlat välbekant, och att filmmakarna inte lyckats steka upp klyschorna mer än fesljummet. Det hjälper inte att familjen (Virginia Madsen, snygg högutbildad fru med skinn på näsan i rakt nedstigande led från klassiska actionfilmfruar som Bonnie Bedelia och Anne Archer, samt två töntiga barnskådisar) är svår att känna nåt slags sympati för. När en oerhört snygg och cool man som Paul Bettany (om än på rutin) i skräddarsydd kostym lackar ur och tjongar till valfri familjemedlem så att iPodar och plattskärmar åker i golvet är det svårt att bry sig alltför hårt.

Jag hade också peppat på Mary Lynn Rajskub (Chloe i 24) men hennes biroll som Fords trogna sekreterare är bara en tamare version av CTU:s vresiga datasnille, med kass musiksmak till råga på eländet. Den gamla fina klyschan om att man kan njuta av birollsskådisarnas finlir i stora Hollywoodfilmer kommer också på skam, trots att en gammal favorit som Alan Arkin är med, dock i en menlös biroll som go' och omtänksam gammeldagskapitalist (komplett med fluga och snälla morfarsglasögon). Alla roller är närmast arketypiska i sin totala fantasilöshet och man undrar vad det var som lockade Bettany, Madsen och Ford i paketet, förutom en fet check? Eller varför man valde Richard Loncraine, som varken fixar spänning eller action, att regissera? Eller varför det känns som om hela gisslandramat trampar på i ett par veckor när filmen ska utspela sig under ett par desperata dygn?

När standard-upplösningen med ett biffigt och närgånget rallarslagsmål mellan Ford och Bettany till slut är avklarat sig kväver man en monumental gäspning och försöker lindra sin Harrison Ford-ennui med en hoppfull tanke på att Indiana Jones 4 kanske ändå kan bli något att se fram emot. Det funkar sådär.