I andras ögon

SVT:s långfilmsavdelning fortsätter att om inte slå världen med häpnad så åtminstone bjussa på ett genomtänkt, varierat och hyfsat spännande utbud som står skyhögt över de kommersiella kanalernas fumliga tryck på random-knappen. (Dock ska fyran ha en eloge för den Zucker-Abrahams-Zucker-serie de smugit in på fredag- och lördagkvällar i sommar, först Nakna pistolen-trilogin och häromdagen Hot Shots! som tyvärr var ojämnare än jag mindes den, ser fram emot Hot Shots: Part Deux som kommer på lördag.) Ikväll inleds en serie med kvinnliga franska regissörer - sex filmer, en om dan hela veckan - och eftersom jag slarvat med Cinemateket-visningarna de senaste åren har jag bara sett en av dem men håller resten bara en gnutta av samma klass som kvällens film blir det högintressant.

Det är nämligen Agnes Jaouis I andras ögon som kickar igång, en av 2000-talets hittills bästa filmer. Ett anspråkslöst litet drama om en grupp människor vars liv berör varandra, om att passa in, om att hitta lyckan, om att våga ändra sig. Dialogen är sparsmakad och kryddad med en helt oemotståndlig och torr humor och hela ensemblen är fantastisk, i synnerhet Jean-Pierre Bacri som spelar en inbunden företagsledare som blir vettlöst förälskad i en skådespelerska och på ett rörande klantigt sätt försöker komma in i hennes krets av bohemiska, snabbsnackande, pseudointellektuella teaterkompisar.

Jaoui/Bacri, som är gifta med varandra, är ett dream team inom fransk film. De följde upp I andras ögon med Se mig häromåret, också en fullträff, och man kan fråga sig om de har några jämlikar - de skriver manus tillsammans, de castar sig själva i de saftigaste rollerna och spelar brallorna av resten, och Jaoui regisserar med säker hand. Dessutom påminner Bacri inte så lite om Johan Rabaeus, han utstrålar samma kalla intelligens och är en lika mäktig skådis. Här hemma finns ingen i samma viktklass (Colin och Helena, Hobert och Endre? Tjena?) och det vete tusan om Hollywood kan bjuda på några utmanare – det är som om Nora Ephron och Whit Stillman kilade stadigt, var på toppen av sina respektive förmågor och dunkade ut en gudabenådad film vartannat år.

I andra ögon blev nästan ihjälkramad av kritikerna när den kom, Oscarnominerades för bästa utländska och är faktiskt värd alla överord. SVT ikväll 22:30.

Liftarens guide till galaxen

Nån sa att det enda som är mer studentikost än Liftarens guide till galaxen-böckerna är en teknolog med rosa overall och hästsvans som säljer Blandaren, och det stämmer kanske. När jag gick i gymnasiet och var en neurotisk, blyg och småfet enstöring (ljusår från den jag är nu… host…) plöjde jag alla fem delarna i Douglas Adams knasiga SF-svit, och älskade varenda minut.

Men det var då. På samma sätt som man kan fundera på hur det hade varit att som elvaåring beamas över till en av dagens biosalonger och rafflas av mäktiga CGI-monster och jordens undergång i bamsig THX istället för att bli upphetsad över att Sean Connery hade ett tufft armbandsur - med laser! - i en film som gjordes tjugo år tidigare, så hade det varit kul att se Liftarens guide när jag diggade böckerna som bäst – det hade säkert varit skrattfest.

Därmed inte sagt att jag inte njöt i biostolen. Regissören Garth Jennings - hittills mest känd för påhittiga videos åt Pulp, Blur och REM - och hans mannar har översatt Adams idéer på ett effektivt sätt, i en film som känns tryggt brittisk trots amerikanska pengar och skådespelare. Mycket tack vare Stephen Frys überbrittiska berättarröst, som pedagogiskt och inte så lite förnumstigt guidar oss genom Adams universum. Utan Fry hade det blivit svårt att hänga med i svängarna, för det är många sidor bok och ett fantastiskt myller av namn, detaljer, sidospår och infall som ska pressas in på 109 minuter. Vilket gör att filmen känns en smula stressig - det kanske hade varit idé att mörda några älsklingar, men Adams (vars originalmanus filmen till stor del bygger på) ville såklart få med så mycket av det goda som möjligt.

Men det ser bra ut, med en pigg lyster som passar den ystra tonen i böckerna. Specialeffekterna är kärleksfulla, och med dagens mått relativt befriade från CGI - de byråkratiska Vogonerna (skapade av salig Jim Henson's Creature Shop) är tacknämligt byggda i gummi och en av filmens höjdpunkter. Och Martin Freeman är perfekt yrvaken och sarkastisk i huvudrollen.

Liftarens guide har varit i development hell i över tjugo år, och även om det hade varit mäkta spännande att se vad Spike Jonze eller James Cameron - som båda varit med i matchen men hoppat av - hade gjort av böckerna tycker jag det blev en lyckad filmatisering. Problemet är bara att jag numera har lite svårt för den här sortens akademiska och intellektuella tokhumor som förr var mig så kär. Bakom oss i salongen satt ett par brittiska damer och skrattade extremt förnöjt åt i stort sett allt som hände (det var nästan så att de i sann Rocky Horror-anda kunde varje replik utantill) och jag ville gärna vara med i den klubben men det gick inte att pressa fram mer än ett förnöjt småleende. Som dock satt som klistrat under hela filmen. Inte fy skam det heller. (Betyg: 6/10)

The Voice - skynda fynda!

Jag är hopplöst sent ute men ni som hinner läsa detta medan tid är: ratta in SVT2 klockan 20:30 ikväll torsdag 18 augusti! Då visas reprisen av The Voice av Johan Söderberg, 30 minuter rytmisk, brutal och vansinnigt snygg civilisationskritik. Söderberg, sannolikt en av världens absolut bästa klippare, är ju mannen bakom de många geniala mellansekvenserna i Kobra (bl a den med Bush/Blair som spreds över världen häromåret) och har också jobbat med Lucky People Center, klippt Kristian Petris mästerliga Detaljer och ingår i det otäckt begåvade kollektivet bakom produktionsbolaget Atmo (som bjussar på väl valda Read My Lips-klipp på hemsidan).

Jag satt som så många andra och stirrade på nyheterna och försökte bestämma mig för om jag skulle heja på de muslimska eller på de kristna soldaterna. Sedan bestämde jag mig för att göra en film istället, säger Söderberg i SVT:s presentation, som beskriver resultatet som "Fox News och Al Jazeera gör national-religiös propaganda, fast med dragning åt det absurda". Lägg till George Dubya ihopmixad med en släpig hypnos-LP, en allvarlig Eisenhower med jättehuvud, kommunistskräck från 50-talet, kalla kriget-vibbar, science fiction, briljant musik och resultatet blir en av Söderbergs finaste och en av de bästa kortfilmer jag sett.

Carambole

Efter min bittra sågning av Steget efter känns det bra att kunna meddela att svensk polisfilm inte är död – det rycker faktiskt lite i liket.

(Frågan jag inte ställde då men som förstås pockar på uppmärksamhet är ju om svensk polisfilm alls behövs? Jag tror inte det, men så länge Håkan Mankell säljer böcker per busslast och Svenne Banan sitter klistrad vid fyrans Beck-visningar om söndagkvällen så kommer det att rassla fram nya, vare sig vi vill det eller inte.)

Carambole är först ut i en svit på sex nya filmer som SF, Canal+, TV4 och - förstås - de obligatoriska danska och tyska medfinansiärerna kokat ihop, varav fyra kommer direkt på dvd och två på bio (Borkmans punkt och Münsters fall släpps på dvd i december och sen rullar det på). Och det är inte helt dumt faktiskt: till skillnad från Beck-maskinen som redan tuggat upp alla Sjöwall/Wahlöö-romaner och tuffar på med nyskrivet så är ju Nessers böcker relativt oexploaterade förutom några hyfsade tv-filmer för några år sedan.

Carambole är en av de bästa böckerna om van Veeteren, och på galapremiären i söndags som jag lyckades snika in mig på så inledde Nesser visningen med att ösa beröm: han har sett Carambole tre gånger och tycker att det blev en fantastisk film. Men frågan är: kan den här typen av serietillverkad svensk polisfilm bli "fantastisk"? En titt på SF:s ambitiösa och sponsorloggekryllande van Veeteren-sajt räcker liksom för att förstå att det inte kan bli French Connection utan i bästa fall en välgjord, gedigen polisrulle. Och det blev det.

Tyvärr har manusförfattarna valt den väg som också Rolf och Cilla Börjlind tog med Beck-franchiset: de har skalat bort allt kring polisernas privatliv, allt det lilla extra som fördjupar bilden av huvudpersonerna. Kvar blir bara ett gäng lite stumma polisfigurer, och det är synd på en toppenskådis som Thomas Hanzon (som spelar Münster) att han får såpass lite att jobba med (det måste dock sägas att Hanzons ansträngda pojkfrisyr luktar fyrtioårskris lång väg, ungefär som busrufset Harrison Ford la sig till med för några år sen, och man undrar hur de tänkte). Istället satsas nästan allt krut på storyn som är tajt och driven utan några döda scener.

Carambole drabbas också av det problem som alla traditionella polisfilmer måste hantera: storyn/fallet ska nystas upp och under resans gång ska ett gäng birollsskådisar passera revy och tugga sig igenom banala repliker om vad de sett och vad som hänt. Man blir alltid lycklig när någon tänkt till lite extra och spetsat till dialogen och/eller castat färgglada skådespelare i alla de där nödvändiga smårollerna, men i Carambole är de lika trista som vanligt och i några scener blir kontrasten närmast surrealistisk mellan smårollernas kranka blekhet och Sven Wollters enorma pondus och självklara star quality.

(Wollter är förstås briljant och valet av honom är en no-brainer: det finns helt enkelt ingen annan nu levande svensk skådis som skulle kunnat gestalta van Veeteren med samma tyngd. Han är formidabel.)

Regissören Daniel Lind Lagerlöf har i Hans och hennes och Miffo visat att han är en duktig personinstruktör, så också i Carambole som är ovanligt välregisserad. Han är intresserad av karaktärerna, och därför hade jag velat se ännu mer, särskilt av Peter Andersson (har den mannen gjort en roll som inte varit ohyggligt bra?). Han spelar berättelsens skurk och motor, som efter att av misstag kört ihjäl en pojke pressas på pengar och dras ner i en spiral av eskalerande våld och skuld. Lind Lagerlöf visade i den lysande miniserien Bekännelsen från 2001 (som SVT gärna får köra i repris, tack!) att han är plågsamt skicklig på att beskriva skuld och ångest – jag hade gärna sett mer av skurkens privata helvete och mindre polisprocedur, det hade gett filmen ett nödvändigt fokus. Men Peter Andersson gör allt han kan med det han får, och man sitter nästan och längtar efter nästa scen med honom.

Till sist: Carambole ser riktigt snygg ut. En av de coolaste aspekterna med Nessers böcker är att de tar plats i en fiktiv, pseudo-holländsk/flamländsk stad, och filmmakarna har lyckats fånga Maardam-känslan med bravur, både i scenografin (idel sletna radhus och grå fabriker) och det vardagsbruna korniga fotot signerat Olof Johnson. Och tack och lov har man nobbat pengarna från Film i Väst och åkt till Gotland istället, så vi slipper biljakter genom centrala Vänersborg.

Efter Beck och Wallander är det inte ännu en svit polisfilmer universum behöver, men om vi skiter i det är Carambole en mycket lovande inledning. Det ska faktiskt bli kul att se hur resten av van Veeteren-filmerna artar sig. (Betyg: 7/10)

Romero-bonanza!

På fredag har George Romeros Land of the Dead äntligen sverigepremiär och jag känner mig löjligt peppad, inte minst för att jag för en gångs skull missat/undvikit alla recensioner, trailers och förhandssnuttar. Förra årets lilla zombie-boom med Zach Snyders lysande remake på Dawn of the Dead och Simon Peggs rom-zom-com Shaun of the Dead har räckt lika bra som aptitretare. Och trots att Land of the Dead inte gått så bra som man hoppats på så funderar Universal enligt senaste Empire på att backa ännu en uppföljare, vilket skulle borga för ännu fler zombies framöver.

Som grädde på moset så är också ett tv-spel i görningen - City of the Dead släpps till PC och PS2 i februari 2006 med Romero som producent. Att filmer går hand i hand med med spel är förstås ingen nyhet, varje blockbuster värd namnet kommer färdigförpackat med ett (i bästa fall bra, i sämsta fall framstressat) spel vid releasen. Men att Romero gör slag i saken och översätter sitt franchise till tv-spel är verkligen på tiden, med tanke på hur många spel hans klassiska zombietrilogi inspirerat till (den sagolikt otäcka Resident Evil-serien framför allt).

City of the Dead är enligt förhandsrapporterna köttig och blodskvättande arkad-action som satsar mer på glädjen i att blåsa bort zombieskallar med hagelbrakare än den isande ensamhetskänslan i Resident Evil-spelen. Det kan alltså bli hur kul som helst, enda smolket just nu är att grafiken inte ser något vidare ut, men det hinner man förhoppningsvis piffa till innan release.

Tills dess får vi nöja oss med att spela Loot & Shoot, ett flash-spel som bjudes på Land of the Deads hemsida. En simpel men faktiskt småläbbig shooter där du är en SWAT-soldat som irrar runt i ett mörkt varuhus i jakt på förnödenheter och blir omringad av de odöda. Håll ut till level 3, då får man en avsågad hagelbössa.

Trailer-pepp: Lord of War

Vapen, brudar och Nicolas Cage - kan man begära mer? I kommande Lord of War spelar Cage en internationell vapenhandlare som själv hamnar i skottlinjen mellan sina olika rivaliserande klienter, samtidigt som han jagas av en ihärdig Interpol-agent spelad av Ethan Hawke.

Men Lord of War är inte en ny testosteronladdad och hjärndöd actionmacka à la Jerry Bruckheimer, utan en svart komedi om vår vapenfixerade samtid. Kanske. Trailern är nämligen rätt schizofren - å ena sidan försöker den sälja in filmen som smart samhällssatir med en cool Cage som distanserad ciceron, å andra sidan vill den inte alienera actionfansen så andra halvan är vikt åt snygga babes, tanks, vapenskrammel och många explosioner. Bäst blir det på slutet, när namnen på skådisarna är skrivna med militärbokstäver på pansar som blir mejat av en kulsprutekärve. Vilket är ogenerat corny och riktigt lovande.

Det kan alltså bli lite vad som helst och i det här läget kan man väl hoppas på en fungerande hybrid mellan action och satir - trots allt har ju Cage varit som allra bäst i Bruckheimer-schabrak som The Rock och särskilt Con Air (med en hockeyfrilla av guds nåde som bonus). Och eftersom både manus och regi är av Andrew Niccol som skrev Truman Show så vågar man kanske hoppas på lite spetsig samhällskritik mellan jeepjakterna.

Lord of War har USA-premiär 16 september, se trailern här!

House of Wax

Jo, jag vet att lyteskomik är förkastligt, att Kirk Douglas fyller 90 nästa år och kanske inte har full kontroll över ansiktsmusklerna efter sitt stroke för tio år sen, och dessutom ska det påpekas att Michael Douglas är en av sin generations mest underskattade skådespelare, och det är klart att köttets obotliga förfall är svårt att förlika sig med, särskilt om man är i showbiz. Men ändå... Kirk borde rimligen se ut som Nils Petter Sundgren i hyn och Michael har passerat de sextio och de borde inte vara så släta. Men det värsta är inte det, eller de hårt photoshoppade tänderna, eller Michaels Dressmankofta, utan blickarna - ett stilla vanvett, som Tom Cruise på ett scientologmöte. Och vad var tanken bakom det mystiska gröna Arkiv X-ljuset i bakgrunden?

Bilden är hämtad från A Father... a Son... Once Upon A Time in Hollywood, en dokumentär om Douglas-familjen som har premiär på HBO nästa vecka. Även om titeln är lika smidig som bilden är läskig så hoppas jag den dyker upp här också, nu när man inte är välsignad med HBO i sin egen tv.

Cameron Crowe på dekis?

Cameron Crowe är tillbaka! Mannen bakom mästerverk som Say Anything och Almost Famous följer äntligen upp kalkonen Vanilla Sky med en ny coming-of-age/roadmovie. Orlando Bloom spelar en ung man som efter att ha fått sparken från sitt företag i storstan återvänder till den slumrande bonnhåla han kom från för att vara med på sin pappas begravning, och på vägen träffar en sprallig tjej (Kirsten Dunst) som visar att livet trots allt är värt att leva och att kärleken kan spira på de mest oväntade ställen. Elizabethtown har USA-premiär i oktober.

Allt vore hunky dory om inte upplägget lät så förtvivlat bekant - för kom inte den här filmen redan häromåret, med andra skådisar, under namnet Garden State? Crowe är väl knappast någon skamlös copycat, manuset till Elizabethtown var färdigt sommaren 2003 enligt cameroncroweonline. Men faktum kvarstår, Garden State gick upp på Sundance i januari 2004 och nästan två år senare kommer Elizabethtown och har ett närmast identiskt upplägg. Det känns besvärande, Crowe ska ju ändå vara läromästaren i genren, att bli omsprungen långt före mållinjen av en spoling som Zach Braff är inte riktigt lyckat.

Trailern som nyss släppts ser du här - intressant nog finns det också en japansk trailer som man kan ladda ner här. Japanpressningen är klart annorlunda och faktiskt mycket bättre, drar ner på skratt, mys och kärlek till förmån för light-filosofi och soulsearching (mer österländska vibbar alltså). Förutom att det är coolt med japansk trailerröst - och en känsligare japansk man får man leta efter - så blir inte känslan av Garden State-ripoff lika stark.

Vi får se i oktober om det funkar. I varje fall lär soundtracket vara lika fantastiskt som alltid.

Mauro i humorchock!

Ryktet har gått under många år, men det har sällan märkts, aldrig i intervjuer, sällan i hans (ofta briljanta) musik, inte ens när han under en olycksalig säsong var sidekick i Sen kväll med Luuk och fick chansen: ryktet att Mauro Scocco är en rolig jävel, under den patenterat buttra ytan. Men i lördags var han värd för Sommar i P1 och gjorde ett svårt underhållande program: smart, välskrivet, lojt och hur roligt som helst. Lyssna här.

Batman Begins

"Donite's foregast: a frrrRRREEEEeeze is kaming!!"

Det har begripligt nog gått åtta år sedan Joel Schumachers Batman & Robin, den senaste filmen om Läderlappen, såg dagens ljus och Mr Freeze - en silversprayad Schwarzenegger med en jätteslang i näven - hamrade in vad som kändes som sista spiken i bat-kistan. (Fler mysiga soundbites: ”Chill!” ”Cool party!” ”Tonight, hell freezes over!”etc ad infinitum, ni som sett den minns och ryser.) Jag har inte sett om eländet sen det begav sig – när filmen kom var viljan att den skulle funka så stark man förlät en hel del. Men herregud, betänk fakta: Chris O’Donnell (jämte Ben Affleck årtusendets sämsta skådis) som Robin, Alicia Silverstone som Batgirl - två menlösa bifigurer som bara luktar ängsligt målgruppstänk. Uma Thurman som Poison Ivy (sannolikt det sämsta hon gjort). Bröstvårtor på batdräkten. Och filmaffischen, där Arnold tronar överst och Batman/Clooney är relegerad till att kika fram från sidolinjen. Burr...

Att välja en gammal queen som Joel Schumacher – med ett ojämnt cv som innehåller både hyfsade thrillers som Flatliners och Falling Down och dumma stolpskott som 8MM och Phone Booth - är verkligen att be om att det ska bli campigt, grällt och distanserat. Batman & Robin låg farligt nära den frejdigt töntiga 60-talsversionen och idag känns det som om man hellre skulle begå självmord än att se om den.

Batman-franchiset fick alltså en nyttig vilopaus innan Memento-regissören Christopher Nolan tog sig an uppgiften, och det gör han galant. Bort med allt som ens andas en gnutta kitsch, in med en ordentlig backstory, biffiga actionscener, skådespelare som tar sina roller på allvar, långa resonemang om skräck, nojor och dåligt självförtroende, och hur rädsla både kan övervinnas och användas i det godas tjänst. Batman Begins är den första allvarliga, lätt djuplodande (om än inte humorbefriade) filmen i serien och det var precis rätt medicin.

Borta är genreblinkningarna, borta är Schumachers färgglada kitsch och Tim Burtons expressionistiska sagostämning. Nolans Gotham City – ett regnigt, skitigt, känslokallt helveteshål - ser mest av allt ut som om den är hämtad från Blade Runner, vilket förstås är ett suveränt betyg. Nolan och hans manusförfattare David S. Goyer lägger sten på sten i hur Bruce Wayne klev in i trikåerna, på ett sätt som känns både realistiskt och småspännande – pusselbitarna faller för första gången snyggt på plats.

Skådespelarna känns väl valda, Christian Bale är självskriven i huvudrollen, med den extra bonusen att han ser ut exakt som i American Psycho i några playboyscener, vilket blir lite oavsiktligt otäckt. Engelsmannen Nolan har dessutom haft den goda smaken att flitigt casta sina landsmän: sju av de tio ledande rollerna är britter.

Den enda som inte känns särskilt kul är Liam Neeson, men när kändes han som annat än en stiff Liam Neeson senast? Det finns fler minustecken: flera av actionscenerna är stökigt klippta och osammanhängande, och storskurkens plan för herravälde medelst avancerad förstörelseplan kändes som hämtad ur en gammal Bond-film (dock med en aktuell terrorismvinkel att läsa in om man vill). Men vi det laget hade Nolan redan tryckt på alla de rätta knapparna och filmen var i hamn.

Jag går gärna med på att helt förtränga de första fyra Batman-filmerna (utom förstås Batman Returns som ju ändå är en av Tim Burtons coolaste filmer och en konstnärlig triumf - ny special edition-dvd kommer förresten i oktober) och tänka att det här är starten på något fint. Batman Begins har snart passerat 200 miljoner-strecket och en sequel är lika säker som amen i kyrkan. Kommer Goyer och Nolan ombord igen så väntar vi med spänning på nästa kapitel. (Betyg: 8/10)

Extras

Förra veckan var det premiär på BBC för Extras, Ricky Gervais och Stephen Merchants hårt hypade uppföljare till The Office. Jag har sett första avsnittet och det känns riktigt gött. Gervais spelar Andy Millman, statist på filminspelningar. Eller som han själv uttrycker det: ”Actor. Mainly concentrating on background work but working on getting a speaking part.” Millman är en mer lågmäld figur än David Brent men de delar många drag: hisnande brist på empati, groteskt överdriven självbild och en faiblesse för katastrofala vitsar och smygrasistiska kommentarer vid helt fel tillfällen. Millman är inte heller lika dominerande som Brent, här är han ofta sidekick till spåniga statistkollegan Maggie (spelad av en Ashley Jensen som mest gjort brittisk tv) som är lika självupptagen som Millman men helt saknar sociala spärrar. Ett rätt sorgligt par som förlorar sig i pinsamma situationer så jobbiga att man stressat hukar sig bakom en kudde av sekundärskam - precis som The Office när det var som bäst/värst, med andra ord.
Statistparet drar från inspelning till inspelning och det är en smart premiss eftersom Gervais/Merchant kan placera dem i rätt många olika sammanhang, och som bonus klämma in riktiga filmstjärnor som får spela sig själva (vilket de ivrigt stod på kö för att få göra enligt de många förhandsrapporterna). I första avsnittet är det Ben Stiller som ska regissera ett starkt, verklighetsbaserat drama från Balkankriget, och han spelar sig själv som ett egofixerat och vidrigt praktarsle som får barnsliga små utbrott och rabblar boxofficeresultat för Meet the Fockers inför ett gapande team när han blir trängd. Ljuvligt.

Sex delar ska det bli i första omgången och nu väntar vi bara på att SVT kommer till skott och köper in serien.

Steget efter

Svensk polisfilm. Smaka på orden. Smakar det mums? Efter ca 200 Beck-filmer vet man vad som bjudes. Gråa kulisser, långa dialogscener bakom trista skrivbord. En Volvo som kör av vägen. Stuntmannen Kimmo Rajala i eftertexterna. Trötta gubbar i skrynkliga trenchcoats. En yxig actionscen. Micke Persbrandt. Undantag finns förstås: Anders Nilsson började lovande med tuffa Noll tolerans men ville sedan ta ett helhetsgrepp över den samlade kriminaliteten i Baltikum och spårade ur totalt i superpretentiösa och mördande tråkiga Den tredje vågen. Och så förstås salig Bo Widerberg och Mannen på taket som står som en ensam och ståtlig monolit i genren: tajt, rafflande, välspelad, actionpackad och med socialt patos. Men trettio långa år gammal.

Genren skriker alltså efter nytändning, och just då knackar det på dörren. Är det Döden? Ja, nästan. Säg hej till Rolf Lassgård, en tjock farbror som en gång blev vald till Sveriges sexigaste man. Lassgård spelar - för sjunde gången - Kurt Wallander, en tjock och trött skånsk polis, och Steget efter är den andra av 83 Wallander-filmer som ska klämmas ut på bio, dvd, tv och podradio under de kommande tjugo åren med hjälp av pengar från Danmark och Tyskland (där det enligt uppgift råder "Wallanderfeber"). Vissa dagar är det Krister Henriksson som spelar Wallander, ikväll är det Rolf Lassgård.

Steget efter börjar riktigt lovande. Tre uppbrända lik hittas i en skogsdunge och Rolf Lassgård är på plats. Han vankar långsamt runt och tar in den makabra synen och snart inser man att det inte ser lika torftigt ut som det brukar göra. Det ser dyrt ut och den danske fotografen Eric Kress vet hur en slipsten - och framförallt ett skärpereglage - ska dras. I alla bilder står/sitter två personer, en i förgrunden och en i bakgrunden, och skärpan glider långsamt över från den ena till den andra. Man nickar gillande men när det upprepas om och om igen i scen efter helvetiskt utdragen scen tar formen ut innehållet med ren utmattningstaktik. Bildkompositioner som i början känns raffinerade blir efterhand ruggigt enahanda och man riktigt längtar efter att se Peter Haber muttra framför en svajande kontorskuliss, så kåt är Kress på att visa vad han kan. Ofattbart nog fotade han Riget I och II åt von Trier, trots det vore ett års yrkesförbud och tvångsstudier av Tarkovskij på sin plats för att få honom på rätt köl igen (vi håller en tumme att han inte sabbar också Bang Bang Orangutang, Simon Stahos uppföljare till Dag och natt som kommer i höst).

Kress ständigt arbetande kamera vilar i nio bilder av tio på ett köttigt och uttryckslöst anlete - det är Rolf Lassgård, och han spelar en Wallander som talar och rör sig som om han just svalt en balja med Valium. Lassgård är så letargisk att han nästan framstår som lätt efterbliven, och i början trodde jag på fullt allvar att man pitchat ner hans röst får att få den ännu sävligare. Men han ska nog låta så. Säkert med stöd av den danske tv-regissören Birger Larsen vars viktigaste regianvisning lär ha varit "långsammare, lååångsammare" samt "stå helt stilla och föreställ dig att du ligger med Marianne Ahrne - men långsammare".

Sen är det det gamla vanliga: skådespelare från Stockholm ska spela skånska poliser i Ystad och allt är inspelat i Trollhättan. Det blir som det blir. Intrigen är så underordnad formen och oskärpeorgierna att den nästan försvinner men det som är kvar känns rejält långsökt. Den enda som kommer undan med äran i behåll är den obligatoriska samproduktionsskådisen, här dansken Peter Gantzler (den blyge kostymmannen i Italienska för nybörjare). Han är riktigt bra.

Wallander-tåget tuffar alltså på, Beck-maskinen har just fått nytt bränsle (ytterligare ett tjog filmer ska krystas fram med start i höst) och den svenska polisfilmen vrider sig i en tvångströja av fantasilöshet och medelmåtta, badande i tyska pengar. Det är skarpt läge, men å andra sidan kan det bara bli bättre. Vi får hålla fast vid det. (Betyg: 4/10)

In i Dimman

Sorgligt men sant: John Carpenter har inte lyckats klämma ur sig en hygglig film på snart 20 år (hans senaste Ghosts of Mars från 2001 var bara för bedrövlig) men i gengäld så börjar yngre förmågor plundra hans back-katalog i jakt på bra historier. I vintras kom remaken på Attack mot polisstation 13 med (ulp!) Ethan Hawke (släpps direkt på dvd i augusti, recension kommer) och i höst vankas en annan av hans milstolpar, Dimman/The Fog från 1980, om en liten kuststad i Kalifornien som ruvar på en fasansfull hemlighet och på hundraårsjubiléet hemsöks av onda andar som kräver hämnd på stadsborna - allt i skydd av en ogenomtränglig och ominös dimbank som sakta rullar in över gator och genom dörrar.

Jag såg om den på dvd (fin special edition med kommentarsspår och nygjord dokumentär finns på midprice) och den håller fortfarande - i vanlig ordning bygger Carpenter effektivt upp en isande stämning från första rutan med minimalistisk elektronmusik och stilla bilder på natt-tysta gator (aldrig har kombinationen rökmaskin och slow motion varit mer väl använd). Att låta hela berättelsen ramas in som en legend berättad för ett gäng mörkrädda barn av en fiskargubbe (i skådepelarnestorn John Housemans gravallvarliga gestalt) är ett annat snilledrag som får filmen att kännas än mer som en ond saga.

Nu har Rupert Wainwright (med den hyfsade exorcismthrillern Stigmata under bältet) tagit sig an The Fog och remaken har USA-premiär i oktober. Tom Atkins och Jamie Lee Curtis är utbytta mot Tom Welling (Stålis i Smallville) och Maggie Grace (den sexiga blonda surpuppan i Lost) men den mest lyckade castingen är Stevie Wayne, en av de coolaste rollfigurerna i filmhistorien: en sexig och mörkröstad dj som sitter högst uppe i en ombyggd fyr och vänder plattor och rapporterar väder i direktsänd nattradio. I originalet var det Adrienne Barbeau (då fru Carpenter och obeskrivligt sassy), i nyversionen indiefavoriten Selma Blair, vilket känns passande.

Hur som helst, trailern släpptes häromdagen och lovar gott - vi håller en tumme att filmen blir lika rafflande som originalet.

Fantastic Four

Fantastic Four ligger etta på biotoppen i USA och har efter bara nån vecka nästan dragit in kostnaderna. Fox är nöjda och menar att folk gärna vill ha lite oskyldigt skoj i en sommar full av dystra, tunga blockbusters som Världarnas krig och Batman Begins: "It's just a romp, it looks like fun, it plays like fun" säger en av bossarna. Och visst väger Fantastic Four fjäderlätt och är hyfsat opretentiös men det vete faen om det är särskilt kul. Jag läste bara Fantastiska fyran sporadiskt i späd ålder så jag har ingen "relation" till serien som skulle kunna fuckas upp, och efter de många sågningarna var förväntningarna lågt ställda. Och ändå blev det en smått plågsam sittning. Det är några jobbiga bitar, ett par riktigt pinsamma scener, men mest av allt är det bara... medelmåttigt. En kvävd gäspning och en smygande känsla av spleen.

Vad filmen behöver är nåt som står ut, men på alla plan saknas det piff. Regissören Tim Story (vars största claim to fame hittills är Barbershop) saknar bildbegåvningen och schvunget hos en Sam Raimi eller elegansen hos en Bryan Singer. (Storys största bedrift är att han är svart vilket förstås är ytterst ovanligt i megabudgetsammanhang och gör det ännu märkligare att det bara finns en enda svart skådis med repliker i ett annars helvitt filmuniversum.) Skådespelarna är snygga på ett lite sterilt sätt och gör sitt jobb, men det är bara Michael Chiklis (från The Shield)som lämnar något avtryck, och hans scener är ömsom krystad comic relief, ömsom lätt patetiska drapor om att det minsann är jobbigt att vara annorlunda. Actionsekvenserna är standard, specialeffekterna so-so (särskilt några av gummikroppsanimeringarna som ser rent bedrövliga ut) och filmen är i skriande behov av en minnesvärd skurk à la Doc Ock, Green Goblin eller Magneto.

Det borde kännas som lättsam underhållning men en bit in tappade jag sugen. Ett gäng överpeppade statister med gapande munnar trängs runtom Fantastiska fyran. Alla är samlade: det är han från Hornblower, hon den snygga men talanglösa från Dark Angel, och han med det plastikopererade fejset från Nip/Tuck. En ung kille som ser ut exakt som Jack Davenport gnabbas med han från The Shield. Dialogen saknar all stuns och påpassligt nog står alla framför en enorm fond av reklamskyltar som filmas i alla upptänkliga vinklar innan scenen tar slut. Där nånstans kände jag mig mest bara ledsen och tom inombords - Fantastic Four är en film utan själ och själlös popcornfilm är något av det sorgligaste som finns. (Betyg: 3/10)

Lovebombing

Den pigga regissören Maria Blom (med bland annat briljanta Masjävlar på sitt samvete) hade sitt andra Sommarprogram på P1 i måndags, och yours truly fick en rejäl släng av kärlekssleven - i direktsändning, no less. Conanreklamen kommer en tjugo minuter in på programmet, där jag också förekommer som telefonröst i en sketch ur verkliga livet (och låter i Bloms version hyfsat efterbliven). Jag är såklart larvigt stolt över uppmärksamheten och rekommenderar alla att lyssna. Programmet ligger ute på P1:s hemsida en knapp månad från och med nu.

This Life revisited

This Life (aka Livet kan börja) om ett gäng nybakade jurister i ett kollektiv i London är tveklöst en av de bästa brittiska tv-serier som gjorts. Så det känns helt okej att bli lite upphetsad över att BBC planerar en specialare, nu när det nästan gått tio år, allt enligt The Guardian (via Erik). Särskilt som man tänker involvera både seriens skapare Amy Jenkins och Tony Garnett och ursprungsskådisarna. Som alla gått vidare till större roller, mest i brittisk tv, den enda jag sett röken av på film är extremt snygge Jack Davenport: i This Life den osäkre cynikern Miles, såklart min favoritkaraktär, på senare år i stiffa biroller i Hollywood, framförallt i Pirates of the Caribbean-franchiset som den fjompige Norrington (vi håller en tumme att han får mer utrymme i tvåan och trean som filmas nu).

"It was such a seminal series and so popular. What might you do to mark the 10th anniversary? Well the obvious thing is to look at where they are now" säger BBC och det känns framförallt skönt att Egg äntligen får lämna toan där han satt och storgrät över Millies egendomliga vänsterprasslande med slemme chefen O'Donnell, där vi sist såg honom i det fasansfullt bra sista avsnittet. Och hur ska Miles och Anna hantera sin bortslarvade förälskelse, den som aldrig blev av? Man kan bara be en stilla bön att Amy Jenkins är bjussig nog att göra en The Office: Christmas Special och låta dem få varandra i det allra, allra sista avsnittet. Bara så att vi äntligen kan få ett avslut.

Världarnas krig

Efter att ha kommit hem från bion efter att ha sett Världarnas krig vill man göra en Oprah: bara gå ner på ett knä, knyta näven hårt och gasta ”I'm in LÖÖÖÖVE!” med gäll röst. För så sagolikt bra är filmen, vilket känns som en oerhörd lättnad efter många månader av pepp.

Tom Cruise är frånskild farsa med smak för snabba bilar och hämtpizza snarare än barnuppfostran, så när hans bittra ex Miranda Otto dumpar barnen på honom över helgen är det tryckt stämning direkt. Men knappt hinner Tom försöka sträcka ut en valhänt hand mot sina barn så samlas mörka moln över kvarteret, egendomliga blixtar slår ner och snart bryter helvetet lös. Resten av filmen är i princip en enda lång jakt, utan några längre pauser för andhämtning.

Världarnas krig är ett mörkt, bullrigt, ofattbart snyggt mästerverk, lätt det brutalaste Spielberg gjort. (Schindler’s List är möjligen grymmare, men den viktiga skillnaden är att här är det helt okej att sitta med ett stort leende från öra till öra och bara ta in förstörelsen med en bunke popcorn i famnen. Det är förstklassig underhållning utan några större bråddjup. Men som sagt – hardcore. Människor dör i drivor och att det till slut blev 11-årsgräns härhemma (PG-13 i USA) känns faktiskt rätt magstarkt, eller tål fjortisarna mer än man tror? Å andra sidan gottar sig Spielberg inte i slaktandet, utan i flera scener händer det grymmaste i bakgrunden, hemskheter antyds, eller vi får se eftermälet – exempelvis i en lika enkel som smart scen med Dakota Fanning vid en sjö, men den lämnar vi därhän. Det finns många scener att prata om, men jag vill sannerligen inte förstöra nöjet för den som inte sett filmen.

(Jag måste bara få prata av mig om en helt makalös sekvens: det är i början av filmen, Cruise och barnen flyr i bilen längs en motorväg packad med bilar, de brassar på i full fart och kameran följer dem på avstånd, glider sedan närmare bilen och ligger alldeles utanför sidorutan, innan den roterar runt hela bilen, åker upp i himlen igen, flyger sen fram igen och lägger sig på motorhuven... alltmedan samtalet i bilen fortsätter. Det är extremt snyggt gjort, inte skrytigt snyggt på ett kliniskt Brian De Palma-sätt (även om jag älskar hans sätt att briljera) utan mer diskret – det är först när scenen pågått några minuter som man insett att det inte varit några klipp på flera minuter och att det är helt omöjligt att göra en sån scen, om man inte har en svävande steadicam-kille strax utanför bilen. Det är det vackraste och kameraporrigaste jag sett på mycket länge – helt och hållet bländande. Och effekterna i övrigt är förstås top-notch, precis som i Minority Report så sker de lite till höger i bild, i oskärpa, bakom ett dammoln, och känns därför mycket mer verkliga.)

Det Spielberg och hans manusförfattare David Koepp och Josh Friedman lyckas med så briljant är att bara skildra krisen utifrån huvudpersonernas ögon. Det finns inga episka mass-scener, inga utstuderade set pieces, inga mäktiga showstoppers, som annars är en stapelvara i genren (tänk Lutande tornet/Vita huset/Kreml-manglingarna i Independence Day). Allt som visas i filmen är utifrån huvudpersonernas upplevelser i deras begränsade värld, vi får knappt ens se de obligatoriska nyhetssändningarna utan rykten om vad som egentligen hänt sprids via mun mot mun-metoden, och teorierna är lika vilda som osäkra. Vi vet lika lite som människorna i filmen och det är ett smart drag.

Likaså har man skippat de obligatoriska sammanträdesscenerna. När jag kom hem efter filmen satte jag mig i soffan och stoppade den första filmatiseringen av H.G. Wells roman i dvd:n, den från 1953 i regi av Byron Haskin som skrämde mig rejält som knodd – nu var den såklart corny, ändå ganska cool, men gick ner sig i långa torra scener med bistra militärer krismöte. I Spielbergs version finns inget sånt, vi får bara följa ”den lilla människan” (dvs Tom Cruise i arbetarmundering) och det är långt mer effektivt.

Tom Cruise förresten - han är riktigt bra och man köper honom faktiskt som arbetarklasskille. Scenerna där han fumligt försöker nå fram till sina alienerade barn är ofta roliga och rörande - överhuvudtaget känns Spielbergs patenterade familj i upplösning-upplägg inte alls jobbigt den här gången (eller också är det bara för att jag själv fått barn sen sist). Barnskådisproffset Dakota Fanning som brukar vara otäckt lillgammal i sina roller (senast i Man On Fire) känns för en gångs skull inte som en miniatyrvuxen. Övriga skådisar gör vad de ska i vetskapen om att utomjordingarna spelar första fiolen.

Efter mysiga mästerverk som E.T. och Närkontakt av tredje graden känns det mäkta skoj att Spielberg - ett par decennier äldre och klokare, kanske också lite mer blasé, mindre stjärnögd - återvänt till genren. Att han är en yrkesman och bildkonstnär på toppen av sin förmåga visste vi redan, men att Världarnas krig skulle bli så kompromisslöst mörk, så djävulskt rafflande och så massivt skräckinjagande att man flera gånger drar efter andan i biostolen, det är inget annat än årets lyckligaste överraskning. (Betyg: 9/10)

Vem älskar John Melendez?

Vem är din favoritsidekick? OK, men om du inte får välja Sideshow Bob, Krusty the Klowns ondskefulle ex-kumpan?

Vem man gillar mest av de stora tre från Late Night-showerna – Paul Shaffer, Max Weinberg eller Kevin Eubanks - är förstås en smaksak.

Den kerubliknande Paul Shaffer är den mest bizarra av de tre, faktiskt en av de märkligaste figurerna i tv överhuvudtaget. Knappt en tvärhand hög med blankpolerad flint och Elton John-glasögon, av obestämbar ålder och oklar sexuell läggning. Sannolikt den flitigast filmade sidekicken – Letterman lutar sig mot honom efter nästan varje skämt och fikar efter stödskratt (och får som respons Shaffers version av skratt, ett på gränsen till gällt ”aaAAAAAaahh!”). En åldrad queen som skänker glamour åt Daves alltmer gubbiga ältanden.

Springsteen-trummisen Max Weinberg är den stiligaste sidekicken, alltid i snajdig uniform och spikrak i ryggen på trumpodiet. Knappast en folkets man, med sin ogenomträngliga deadpan-stil, och de patenterade stoneface-duellerna med Conan som är lika förutsägbara som roliga.

Fjärran från Conans självrefererande metaprojekt sitter Lenos sidekick Kevin Eubanks trygg bakom sin gitarr (på säkert avstånd från den överpeppade soulbruden i bandet). En trevlig och laidback snubbe som man gärna skulle vilja ta en öl med.



Rätt män på rätt platser, alltså. Men så störs jämvikten av ett namn: John Melendez. En voiceover-man, men med högre status utåt än en sidekick – hans namn står med i förtexterna och presenteras av Leno efter öppningsmonologen, före Kevin Eubanks och bandet. Letterman och Conan har förstås också bisittare som annonserar gästerna i början och ibland dyker upp i sketcher. Men det paradoxala med Melendez är att han för en extremt undanskymd tillvaro, trots sin synlighet. Han påar gästerna, vinkar till kameran (alltid brett flin plus ett tryggt ”howdy!” med två fingrar i luften) från sin underliga plats på publikläktaren, men är därefter som bortblåst ur sändningen.

Melendez började på Leno i mars 2004 efter att ha hoppat av Howard Stern Show efter femton år. Jag måste sett ett gäng avsnitt av The Tonight Show sen dess och bara en eller max två gånger har Melendez fått göra mer än att vinka in i kameran. Då har han varit ute på stan och skojat med förbipasserande, ett standardinslag som Melendez skötte snyggt om inte lysande (om Melendez har potential att vara kul eller inte var svårt att avgöra på de ynka minuterna).

Melendez skuggtillvaro blev som sorgligast häromåret när Kevin Eubanks förlorat nåt vad mot Leno och tvingades sjunga Bacharach/Davids ”Alfie” inför studiopubliken (vilket han gjorde med den äran). Sen utmanade han Leno att göra samma sak. Och till sist, dag tre, fick Melendez chansen och gjorde en medvetet kass version på felstämd elgitarr. Men tåget hade gått, konceptet var stendött och det kändes som om Melendez tjatat sig till sin stund i rampljuset – och så blev det bara lite halvtaffligt. När Melendez i sällsynta fall ändå nämns brukar han få vassa pikar av Leno, pikar som inte känns lika kärleksfulla som dem riktade mot Eubanks eller den rotunde trummisen Smitty.

Frågan är alltså varför NBC har Melendez på en fet payroll när han egentligen inte fyller någon funktion mer än som lätt ersättlig hallåman? Trodde de stenhårt på Melendez potential (och meriter från sina många år hos Howard Stern) tills han straffade ut sig på något vis och fick sitta på bänken i tröstlös väntan på att kontraktet löper ut? Eller har Melendez en hållhake på någon högt uppe i hierarkin som gör att de inte vågar kicka honom? Vill han mer, eller är både Melendez, Leno och kostymerna på NBC nöjda med tingens ordning?

Frågan är gäckande och måste ställas ända tills han får något vettigt att göra, alternativt sparken. Melendez måste vara en av de mest överbetalda och meningslösa männen i showbiz just nu, och mest av allt blir man en smula ledsen när han dyker upp i rutan. Alltid med en mullrande voiceover, alltid med det där glada smajlet. ”…and I’m John Melendez!”

Det är bra, John. Men... varför?

Bokporr

Anrika Penguin Books har fyllt 70 bast och firar genom att ge ut lika många pocketböcker i slimformat, för en billig penning (£1.50 i original). En del är utdrag ur romaner, vilket känns lite som att betala för att se en filmtrailer, men mycket är noveller som är nyskrivna och/eller tidigare osläppta. Dave Eggers, Nick Hornby, Zadie Smith samsas med Camus och Kafka och, eh, Jamie Oliver - samtliga med omslagsdesign som gör en knäsvag av köpsug. Eller också kan man bara nöja sig med att kladda runt i den rent larvigt snygga sajten där varje bok presenteras. Dregel! (Den som är stadd i kassa kan också köpa hela boxen för runt en tusing.)

Damage Control

Mera Tom Cruise: han var på Leno i onsdags kväll och skojade bort sin brottningsmatch med Oprah, och i samma stund satt Russell Crowe hos Letterman och gjorde avbön för sin brutala telefonterror på det där hotellet. Att sitta i Late Night-sofforna och bli lite lagom gisslade har blivit ett smart sätt för stjärnor som fuckat upp det att få syndernas förlåtelse och folkets kärlek, berättar MSNBC.

Trenden startade förstås 1995 när Hugh Grant var gäst hos Leno strax efter sitt äventyr med Divine Brown. En skamsen Grant var klädsamt självförintande och lät sig villigt steglas av Leno - och vips så var allt förlåtet och varumärket ännu starkare. (Några svenska exempel känns inte lika självklara, kanske mest för att vi inte har några pratshower värda namnet?)

Tom går bärsärk

För dig som undrat vad som egentligen hände när Tom Cruise gick bananas i Oprahs soffa häromveckan ligger videosekvensen ute på tvgasm. Dock har snutten genomgått en Knäppa klipp-makeover med ljudeffekter och allt, men man får en rätt uttömmande bild ändå (stackars Katie Holmes!). Cruise fortsätter sitt alltmer bizarra korståg för scientologkyrkan, och en reporter på australiska 60 Minutes var tvungen att sitta av en 4,5 timme lång föreläsning om scientologins grunder i kyrkan i L.A. för att alls få träffa stjärnan, meddelar Defamer (via Erik). Men War of the Worlds-peppen fortsätter trots allt, bara ett par veckor kvar nu.

Kung Fu Hustle

Stephen Chows Kung Fu Hustle är sannolikt det roligaste man kan se på bio just nu. Det är en kung fu-komedi i halsbrytande tempo som lyckas med konststycket att både göra grym parodi på några av de senaste årens största benknäckare (Crouching Tiger, Hidden Dragon, Kill Bill och The Matrix-franchiset framför allt) och samtidigt överträffa dem på alla plan.

Det är tidigt 40-tal i Kina och en fattig bostadslänga terroriseras av The Axe Gang, ett gäng ondsinta och kostymklädda mafiosos som vet hur man trakterar en yxa. Men de eländiga trashankarna i rivningskåken, anförda av den girige hyresvärden och hans skräckinjagande fruga, visar sig vara bona fide kampsportmästare. In i striderna snubblar odågan Sing (Stephen Chow himself) och hans tröga sidekick, vars högsta dröm är att bli medlemmar i The Axe Gang.



Redan i de första minuterna av filmen visar Chow - hjälpt av mästarkoregrafen Yuen Wo Ping och smidig CGI - vad han går för, och bjussar på slapstickbetonat ultravåld, storslagna kulisser och väsande gangsters med ruttnande tänder som bryter ut i spontana musikalnummer mitt i huggandet - och det är bara början. Kung Fu Hustle är en blixtsnabb och bländande röra av alla möjliga genrer - musikal, gangsterfilm, kung fu-rulle, kärleksmelodram, slapstickkomedi. Slagsmålen är hypersnabba och enastående skickligt gjorda, kryddade med ultravåld i cartoonstil som inte ligger Itchy & Scratchy långt efter.

Chow driver kärlekfullt med de centrala fightscenerna i Kill Bill och The Matrix: Revolutions - men de elegant svartklädda skurkarna får här dyngstryk av småfeta gubbs i överkammad flint och skitiga linnen, och en bister matrona iklädd nattsärk och hårrullar och med en ständigt rykande fimp i mungipan. Det blir otroligt kul, särskilt som både Kill Bill och de olidliga sista delarna av Matrix var svårartat pretentiösa. Samtidigt är fighterna i Kung Fu Hustle bland de mest underhållande och imponerande som fästs på film, och får Tarantinos och Wachowskibrödernas actionepos att kännas lite lätt rörelsehindrade.

Nu känns det angeläget att jaga reda på Shaolin Soccer, Stephen Chows genombrottsfilm i väst. Är den bara hälften så lysande som Kung Fu Hustle blir det fest igen. (Betyg: 9/10)

TV4 uppmuntrar till fildelning

"Lost har snabbt blivit den största inköpta succén hittills i TV4:s historia, vilket är fantastiskt med den allt hårdare konkurrensen" säger TV4:s inköpschef Clara Scherman (visst låter efternamnet bekant på nåt sätt?) nöjt till Resumé. Tittarsifforna ligger på över miljonen och TV4 skrattar hela vägen till banken samtidigt som SVT bör sparka sig själva - hårt - för att de missade/inte hade råd med gobiten. TV4 har legat imponerande tajt inpå ABC:s sändningsschema i USA, med blott några månaders eftersläpning, vilket känts befriande jämfört med SVT:s sega praxis (Sopranos, Six Feet Under) att köra en säsong och sen gärna vänta ett helt år innan nästa tar vid (enligt devisen "inte för mycket roligt på en gång"?).

Men nu är TV4 ännu fräckare och tjuvhåller på sista delarna av serien. Ikväll bjussar man på något som kallas "stor säsongsavslutning" och visar avsnitt 17+18 efter varann - resten av serien (19-25) spar man tills i höst. Vilket de borde få rejält med smisk för. Dels är det rätt grymt mot alla som följt serien, dels bryter man rytmen (episod 18 är ju inte slutet, även om det är ett av de skarpaste och roligaste avsnitten, med brumbjörnen Hurley i fokus och en isande cliffhanger på slutet), dels uppmuntrar man såklart folk att ladda ner serien - vem orkar vänta på TV4 när man istället kan få resten av sin älsklingsserie 1) nu och 2) utan reklam?

Well, inte jag, och jag kan meddela att den riktiga säsongsavslutningen (dubbelavsnittet 24+25, visat i USA 25 maj) var lysande. Och om någon oroat sig för att få svar på alla frågor kan jag lugna er: intet klarnar, det blir bara mer och mer gåtfullt på slutet. Vilket känns tryggt.

Nu laddar vi inför säsong 2, som enligt IMDb startar i USA 23 september och har Samuel L. Jackson som gästskådis. GÖTT!

Father Ted tillbaka!

Sent omsider har SVT köpt in Father Ted, en av nittiotalets bästa brittiska komediserier. Visserligen visade TV4 serien när det begav sig, då omdöpt till Jösses! (ouch) och undanskymd på märkliga sändningstider så jag misstänker att många undvek/missade. Father Ted är historien om tre inkompetenta präster på en gudsförgäten ö utanför Irlands västkust, och är helt enkelt sinnessjukt rolig. Serien skapades av det gudabenådade paret Graham Linehan och Artur Mathews, som varit insyltade i ett gäng av de mest smarta och nyskapande brittiska komediserierna på senare år: Brass Eye, Jam, Black Books, Big Train, The Fast Show, Coogan's Run, Little Britain... listan är lika lång som imponerande.

Tre säsonger gjordes innan Dermot Morgan i titelrollen gick bort i förtid 1998 (blott ett dygn efter sista avsnittet spelats in), allt finns på finfina dvd-utgåvor med underhållande kommentarsspår men passa på att se den på tv i sommar. Vet inte hur många episoder SVT har tänkt visa, de har inte ens orkat göra en egen sida på svt.se, men ikväll 22.55 är det bara att bänka sig.

The long hard road to hell

"Aaaawww.... Mike?"

Så sa Dan Aykroyd, med huvudet lite gulligt på sned, i sluthampen på en av de märkligaste popvideos som gjorts. Nu när musikvalet på MTV står mellan Jamba 1, Jamba 2 och Jamba 3 är det lätt att istället fastna på VH1, som fortfarande kör flitigt med musikvideos - dock med nackdelen att de gått ner sig nästan fullständigt i en ibland pigg, ofta bara lat åttiotalsnostalgi. Det var på VH1 som jag häromdan råkade se videon i fråga, för första gången på säkert tio år - jag pratar förstås om "Liberian Girl" med Michael Jackson.

"Liberian Girl" är en av Jacksons svagaste singlar och kanske var han medveten om det när han bestämde sig för att skita i att berätta en historia eller ens mima framför kameran utan istället göra något mer oväntat: han lät helt enkelt alla sina kändiskompisar paradera framför kameran. Den lösa handlingen i videon är att Michael bjudit in sina vänner under förespeglingen att de ska spela in en video - men var är huvudpersonen själv? Kändisarna får fördriva tiden bäst det går ("Weird Al" Yankovich spelar dragspel, Quincy Jones lajar med Bubbles, Lou Diamond Philips hänger med Billy Dee Williams) ända tills ett förväntansfullt surr sprider sig i studion och Michael glider ner medelst kamerakran, med ett flin av barnslig lycka på läpparna, och fnittrar "Alright everybody, that's a wrap!" Ridå. Michael hade regisserat alla - i smyg! Sicket bus...

Jag vill minnas att videon (regisserad av en James Yukich) blev omtalad och kändes spännande när den kom 1988 - så många kända figurer passerade revy att man bara var tvungen att titta (låten förbleknade till ljudtapet i bakgrunden). Även om den avspända stämningen och nojset mellan celebriteterna redan då kändes ytterst välregisserat. Och misstanken förstås fanns att kändisarna filmats i omgångar och partystämningen uppstod i klipprummet. Men mäktigt var det.

Nästan 20 år efteråt är videon fascinerande, men på helt andra sätt. Många från den tidens a-lista är rent komiskt passé idag (Steve Guttenberg, Corey Feldman, Brigitte Nielsen!), andra sitter kvar på den absoluta toppen (Spielberg, Travolta), men man får en bild av hur stor Michael var under åttitoalets slut, strax innan syrgastälten, operationerna och den långa vägen neråt. För när man ser "Liberian Girl" år 2005 känns den mest av allt sorglig - frågan man grunnar på varenda sekund av videon är förstås hur många av hans kompisar som skulle tackat ja om frågan kommit idag?

En mysig timme med Martin Freeman

Martin Freeman - mest känd som hunsade Tim i The Office och nu filmstjärna i kommande The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (svensk premiär 27 juli!) - verkar vara en sympatisk kille. Och nu är det officiellt: han har bra musiksmak också. BBC2 har låtit honom spela sina favoritlåtar i en timme, och Freeman visar sig vara en soul man. Programmet sändes tidigare ikväll och ligger ute en vecka från och med nu. Lyssna här! (Om du inte orkar finns det en låtlista.)

Natalia vs Uje

Natalia Kazmierska fyrar av en bredsida mot Uje Brandelius i Expressen. Hon har hittat ett fett scoop: Doktor Kosmos är fejk!

"De sitter och gör radikalrock i lägenheter fulla med retrodesign som kostar multum att ropa in på auktion. [---] Jag spyr på Doktor Kosmos och deras punknobless. Och det är inte klokt att man kan göra sån här popmusik utan att folk åtminstone börjar knorra lite i gallan. Men Doktor Kosmos nya skiva har bara fått fina recensioner i tidningarna. Musiktyckarna har kört slasksocialistiska analyser om snärtig och tänkvärd ”organisk-neurotiska vuxenpop.” Noll snack om diktaturkitschen. [---] Kanske för att Uje har nuppat med media och lustläst Bourdieu och jobbat både på statsradion, televisionen, kulturinstitutionerna och vänsterblaskorna."

Men för satan - varken Uje eller Doktor Kosmos har ju nånsin gjort någon hemlighet av att de är välutbildad medelklass. Och att det är helt okej att kalla sig socialist fast man har bostadsrätt på söder. Smaka på den lysande texten till Doktor Vänster (från 1999), läs Doktor Kosmos nypiffade hemsida under avd Seriöst, lyssna på skivorna.

Dyngan rinner i takt

Är Be Cool 2000-talets sämsta film? Jan Gradvall tycker det i DI och jag är böjd att hålla med efter att ha plågat i mig skiten i två timmar (varför?). Be Cool är uppföljaren till Get Shorty, löst baserad på Elmore Leonards roman, men där Barry Sonnenfelds Get Shorty var naturligt cool är Be Cool så desperat angelägen om att vara cool att den skiter på sig. Utan att det kommer nåt.



Chili Palmer i John Travoltas gestalt är tillbaka och ger sig nu in i musikbranschen tillsammans med skivbolagsdirektrisen Uma Thurman och kommer på kant med allehanda players, spelade av Harvey Keitel, Cedric the Entertainer, Vince Vaughn, The Rock med flera. Alla skådisar är övertygade om att de gör en riktigt ball film, ingen av dem gör några ansatser att berätta en historia - det känns lika outhärdligt självbespeglande som i Ocean's Twelve. Det finns ingen meningsfull scen i filmen, allt som händer i Be Cool refererar till någon annan - bättre - scen i någon annan film. Inte minst den helt och hållet poänglösa dansscenen med Travolta och Thurman - tio år efter Pulp Fiction. Jaha? Och sen? Ingenting. De ser inte ens ut att ha kul. Be Cool är regisserad av F. Gary Gray (remaken på The Italian Job), knappast den vassaste kniven i besticklådan, en bruksregissör som säkert var så nöjd med att få hänga med de stora katterna att han lät dem egorunka fritt framför kameran.

Dessutom lyckas man få med två av de uslaste banden i modern tid: Black Eyed Peas och Aerosmith. Steven Tyler, som mer än något annat ser ut som en sönderlyft Bel Air-kärring, får spela sig själv. Varifrån kommer uppfattningen att Aerosmith är ett coolt band? Ett gäng nerknarkade 60-åringar med power ballads som får Lasse Stefanz att kännas farliga? Jesus! (Betyg: 1/10)

Killzone 2: för bra för att vara sant?

Killzone, av de nederländska utvecklarna Guerilla Games, var ett av de mest tokhajpade spelen till Playstation 2 förra året. Skärmbilder lovade svinsnygg och smutsigt dystopisk krigsaction - när spelet väl kom var det helt okej men inte riktigt den fest man hoppats på. Häromdagen släpptes en trailer till uppföljaren Killzone 2 (till PlayStation 3) under E3-mässan i L.A. och det ser helt makalöst ut ("my eyes just had an orgasm" löd en träffande kommentar på forumet Evil Avatar). En landstigning medelst svävare ner i krigssmeten med grafik man hittills bara haft våta drömmar om, kaotisk närvarokänsla som får mästerverk som Call of Duty och Half-Life 2 att krypa undan i skam - många krigsspel har med varierande framgång försökt efterlikna landstigningen från Rädda menige Ryan, Killzone 2 lyckas till max. MEN det ser för jävla bra ut och ryktena går heta om detta är på riktigt eller inte: äkta gameplay eller en helt och hållet förrenderad film? Om det senare är fallet är det en skamlös pr-kupp, om det verkligen är på riktigt väntar himmelriket när spelet släpps, preliminärt sent i år. Sonys representant påstår att allt är hunky dory men frågan är om de är att lita på. Titta på trailern här!

Star Wars Episod III: Revenge of the Sith

Just hemkommen från premiärkvällen och en känsla av djupt välbefinnande omsluter min lekamen som en trygg och varm snuttefilt. Förhandsrapporterna stämde: efter två barnfilmer har Lucas äntligen tagit sig i kragen och levererar den resolut mörkaste och grymmaste delen i Star Wars-sagan. Så hardcore är filmen att man nästan tycker lite synd om de av originaltrilogin oförstörda kids som tagit Jar Jars tokroliga snubbel till sina späda små barmar och nu kommer att få onda mardrömmar efter de myckna våldsamheterna (en tonårsbrud i raden bakom började faktiskt snyfta efter en särdeles stark scen). Desto större blir festen för oss stackars sjuttiotalister som äntligen får upprättelse efter den tröstlösa ökenvandring som var del I och II. Och Lucas stiger återigen i vår aktning: med facit på hand förstår man att han var så kallsinnig trots den flod av dynga som drabbade honom post Jar Jar.

Revenge of the Sith sparkar igång med en snorsnygg åkning längs en star destroyer (eller nåt, ett skitstort skepp var det iaf, är inte tillräckligt dorkig för att ha grepp om terminologin) och kastar oss rätt in i en mäktig rymdstrid - och efter det slaknar det bara fläckvis i tempo. Ettan och tvåan drogs ner av oändligt snackiga möten i jedirådet, snustorra utläggningar om frakttullar och pinsamt känslopjunk mellan Anakin och Padme - här visslar 140 minuter förbi utan att man nånsin tappar sugen. Problemen finns kvar, skådespelarna kämpar fortfarande med likstel dialog och Lucas är som vanligt kriminellt ointresserad av personregi, men det spelar mindre roll när storyn för första gången sedan originalfilmerna faktiskt engagerar. Vilket är en bedrift: trots att vi ju i stora drag vet hur det går blir det ändå ruggigt spännande. Jag brydde mig om karaktärerna och fick faktiskt något i ögat vid två sorgliga tillfällen – tidigare har man mest bölat av ångesten inför Jar Jars eskapader men här snackar vi äkta känslor och det lär vara första gången sen Luke och Leia kramades i slutet av Jedins återkomst.

Revenge of the Sith är föga förvånande en teknisk triumf med enorma scenerier (hela filmen är inspelad i studio) som för första gången sen ni vet vad imponerar snarare än irriterar, även om Lucas för länge sen uppfyllt kvoten av droider som säger ”uh-oh!” med metallisk röst innan de får huvudet kapat av ett lasersvärd. Och till oerhörd lycka närmar man sig den skitiga, trasig, buckliga looken i originalfilmerna – där ettan och tvåan kändes som kliniska stilleben intill döden ILM-rensade på allt som störde Lucas analretentiva detaljfixering är det här smutsigt, rökigt och bullrigt på ett befriande skönt sätt.

Mot slutet av trean, efter en tragisk och våldsam berättelse om rädsla, dubbelspel, svek och krig, knyter Lucas obesvärat ihop säcken och bryggan till ursprungstrilogin ligger stadigt. Efter det missfoster som var Episod I och halvarslade Episod II känns det ofantligt skönt att få ett avslut av den här kalibern och jag tycker att vi här och nu ger Lucas amnesti för sina tidigare synder. Revenge of the Sith är en fest för ögat och en mer än värdig final på sagan.

Nu är Lucas en fri man och säger i Cannes att han vill ägna sig åt "mer experimentella filmer som utvecklar det icke-linjära berättandet". Vi håller en tumme att han inte snärjer in sig i spinoffprodukter utan verkligen startar något nytt - det kan bli riktigt spännande. (Betyg: 8/10)

Star Wars-pepp #1: Fanboys

Nu är det bara några futtiga dagar kvar tills premiären på Revenge of the Sith och peppen är gigantisk. Den brittiska filmtidningen Empire, vars två husgudar är de två skäggen Spielberg och Lucas, har haft den goda idén att föra samman tre av de mest Star Wars-dyrkande regissörerna till ett rundabordssamtal inför den stora dagen. Clerks och Chasing Amy-regissören Kevin Smith plus radarparet Edgar Wright och Simon Pegg - männen bakom Shaun of the Dead och flitigt Star Wars-refererande sitcomen Spaced - får nörda loss riktigt ordentligt och det är förstås väldigt underhållande.

Läs utskriften från hela sittningen här:
http://www.empireonline.co.uk/starwars/transcript.asp

Star Wars-pepp #2: From the Vaults

Vi skriver maj 2003 och tre år hade gått sen Lucas släppte The Phantom Menace och på dryga två nästan outhärdliga timmar alienerade sig från en hel generation av fans. Skulle del två spä på förnedringen, eller rentav erbjuda en gnutta lindring i smärtan? Vi friskar upp minnet inför Revenge of the Sith med Conans recension av Attack of the Clones...

När The Phantom Menace hade premiär för tre år sedan var det som att få ett slag i ansiktet: inte en fetsmäll utan mer en slapp och opersonlig örfil med svettig och ängslig handflata. George Lucas hade vänt alla oss som växt upp med originaltrilogin ryggen och gjort världens dyraste barnfilm. En styltig historia om frakttullar som drunknade i ett myller av dataanimerade missfoster, med den outhärdlige Jar Jar Binks som det slutgiltiga hånet. Mottagandet från fansen blev inte nådigt och frågan inför Attack of the Clones var om Lucas tagit åt sig kritiken eller inte? Det var med riktigt lågt ställda förväntningar som Conan bänkade sig på premiärdagen. Och se på fan - trots att Attack of the Clones brister på många plan är det överraskande nog en bitvis riktigt lyckad film.

Men problemen kvarstår. Som vanligt är Lucas inte särskilt intresserad av människorna i filmen, utan sitter mycket hellre på ILM och pillar med sina älskade dataanimationer. Vilket får till följd att det brister rejält i regi - vanligtvis lysande skådespelare som Samuel L. Jackson och Christopher Lee kämpar i motvind med sina fyrkantiga repliker och ser märkbart beklämda ut, förlorade i ett regilöst bluescreen-land. Och precis som i förra filmen är de allra flesta miljöerna skapade i en dator, vilket ger alltihop en klinisk och besvärande artificiell lyster - trots myriader av rymdskepp i bakgrunden blir det märkligt livlöst. Det är förstås snyggt, men i de scener där skådespelarna sitter bland kulisser i en studio drar man en suck av lättnad.

Lucas har också problem med ett manus som skiftar mellan snygga actionavsnitt och ändlösa dialogscener på ett enerverande sätt. Särskilt saggigt blir filmens mittparti, då unge Annakin och Padme till slut blir förälskade. Här är både spel, dialog och bildberättande på finaste såpanivå och man blir tydligt påmind att karaktärsfördjupning inte är Lucas starka sida.
Detta är ju filmen då Annakin Skywalker står i centrum och därför framstår valet av Hayden Christensen som närmast obegripligt. Hayden är årets Ben Affleck-stipendiat för Bästa överspel - grabben är usel! Han får några tillfällen att uttrycka sin dragning till det mörka i Kraften men ser mest svårmodig ut. Och i en central scen glömmer han sin Jedi-träning och ger efter för hat och sorg och där har Christensen kanske något på spåren - men då fegar Lucas ur (kanske för att inte riskera att höja åldersgränsen?) och tonar bort scenen, som vi sen får återberättad i repliker istället. Snopet.

En annan märklig detalj är att Lucas som inspirerat så många nu själv helt ogenerat lånat idéer från andra filmer: en svävarjakt från Det femte elementet, en gladiatorkamp från Gladiator, ett flyganfall från Pearl Harbour. Hela Star Wars-konceptet är väl i och för sig lånat från Sagan om ringen, men här är stölderna så uppenbart tydliga.

Trots allt detta är Attack of the Clones en fungerande film och det är skönt att se att Lucas faktiskt skärpt sig och återfått lite av sin forna glans. Det gör fortfarande ont att tänka på den ursprungliga trilogin, så man gör bäst i att jämföra med det förra debaclet och då är Klonerna ett stort steg framåt. Jar Jar har tack och lov förpassats ut i marginalen, Ewan McGregor gör bra ifrån sig som Obi Wan Kenobi, actionscenerna är bedårande, och den välorkestrerade finalen är inte bara tekniskt fulländad utan faktiskt en smula spännande. Och som klimax får man se Yoda fäktas, vilket gav upphov till lyckliga applåder hos premiärpubliken. Och just då smög sig en gnutta av känslan från de riktiga Stjärnornas krig-filmerna in i Conans bultande hjärta. I denna tid av mörker räcker det långt.
(Betyg: 6/10)

Ridley Scott, Susanne Bier och John Locke

Pust pes. Det var ett bra tag sen vi hördes, har konsumerat för många halvkassa filmer på sistone för att orka annat än se på tv. Och då i synnerhet LOST som växer och växer och just nu känns som det roligaste som hänt på mången god dag (benhård konkurrens från HBO till trots). Upplägget med ett gäng människor strandsatta på en begränsad yta ställer höga krav på manus som är, eh, vattentätt – persongalleriet är med några få undantag (den astriste arkitekten Michael tex) spännande och alla bär på saftiga backstories som rullar fram i maklig takt, strategiskt utportionerade i dramaturgin för att maximera måste se nästa avsnitt-potentialen. Och i dessa dagar av postmoderna och stilrena tv-dramer som Six Feet Under, Sopranos et al är det oerhört trivsamt med en serie som uppvärderar cliffhangern som berättargrepp – som ingen annan serie pytsar Lost ut klipphängare av guds nåde och varje avsnitt slutar i raffel och en jobbig väntan på nästa veckas episod.



Nu har jag tjuvtittat lite och är framme vid episod 21 som är den senaste som visats i USA – TV4 ligger ovanligt nog i hasorna på ABC, blott några månader efter visningarna i USA, där säsongsavslutningen i form av ett dubbelavsnitt (23+24) hägrar om några veckor (det viskas också om en andra säsong). Jag kan lova att en härlig tv-fest väntar er som följer serien. Avsnitt 17 slutar med en osannolikt skicklig cliffhanger, i episod 18 får man veta vad som hände comic relief-brumbjörnen Hurley innan han störtade, det blir mer av zen-lugne renässansmannen Locke (birollsfavoriten Terry O'Quinn i sitt livs roll) och i avsnitt 20 så dör... näh, inga spoilers.

Men allt är icke tv. Några filmer har det blivit: vi börjar på den absoluta toppen och jobbar oss neråt… Att danskarna gör coola mästerverk på löpande band medan vi tråksvenskar dränks av medelålderskrisare som Hobert och Pollak och halvdana ungdomsfilmer är en tröttsam klyscha men tyvärr känns den alltför ofta sann. Som nu när Susanne Biers BRÖDER sopar banan med ALLT som visas just nu, det vågar jag påstå. Ulrich Thomsen och Nikolai Lie Kaas spelar två bröder, Thomsen är den duktige storebrodern, yrkessoldat som skickas till Afghanistan, Kaas är slarvern som just släppts ur finkan. Motsättningar finns dem emellan men också en djup och stark kärlek. Thomsens helikopter skjuts ner och han tillfångatas, Kaas kommer in för att hjälpa familjen, Thomsen utsätts för något fasansfullt och mer ska inte avslöjas än att ett extremt välspelat drama utvecklar sig. Bier kryssar med samma säkra hand mellan danskt fredagsmys i villasoffan och och brutala övergrepp i krigssmutsen. Skådespelarna briljerar, från det allra mest vardagliga till bråddjupa och våldsamma uppgörelser. Imponerar gör också Connie Nielsen, ex-fotomodell som åkte till Hollywood och varit bra (men mest snygg) i Gladiator och One Hour Photo – här visar hon att hon också spelar brallerna av de flesta.



Bier har gjort mycket, från dogma i Älskar dig för evigt, i min bok ett smärre mästerverk, till medioker rom-kom i form av Den eneste ene som blev dundersuccé i Danmark och hennes största hit. Och nu den känsloexplosion som är Bröder. Makalöst imponerande och kanske årets allra bästa film redan nu – skynda skynda innan den plockas ned från repertoaren. Eller vänta til dvd-släppet, det kommer att vara lika vackert på den lilla rutan. (Betyg: 9/10)

Att Ridley Scotts nya epos KINGDOM OF HEAVEN inte är någon ny Gladiator har många redan påpekat så jag behöver inte upprepa det, men jag känner mig rätt nöjd ändå. Det är – förstås – fruktansvärt snyggt, Scott har återigen jobbat med John Mathiesen (hanses vapendragare sen Gladiator) vilket betyder blåtonade ängar och sakta nedfallande små löv, episka bilder och monumentala krigssscener. Den befarade muslim-bashingen uteblir lyckligtvis och filmen känns snarare modern i sin vilja att vara lagom neutral – krigshetsarna finns på båda sidor, inte minst bland kyrkans män (där förresten en skäggig Ulrich Thomsen dyker upp igen) där hyckleriet frodas. Det största problemet är väl att Kingdom of Heaven inte berör på samma sätt som Gladiator ändå gjorde. Ett skäl kan vara Orlando Bloom, som visserligen utvecklas från deppig smed till briljant krigsstrateg på några månader, men saknar den gravitas som krävs för att bära filmen. Dock, om suget efter episk och maxad underhållning blir blir för stort är det idé att bänka sig. Stridsccenerna är obligatorisk storslagna och belägringen av Jerusalem slår Minas Thirith-secenerna från De två tornen på fingrarna, komplett med ett moralhöjande tal av Orlando (filmens enda snudd på töntiga inslag). (Betyg: 6/10)

Vidare till THE JACKET, en egendomlig film med premiär nu på fredag 13 maj. Det är John Maybury, tidigare mest känd som medarbetare till Derek Jarman och regissör till Francis Bacon-biografin Love is the Devil, som tagit steget till Hollywood. Adrien Brody är soldat under Gulfkriget, blir skjuten av en pojke i Irak, vaknar på ett militärsjukhus, skickas hem, driver runt ett år, plockas upp av en pyskopat, blir oskyldigt anklagad för polismord, inspärrad på mentalsjukhus och sen utsatt för bizarr isoleringsterapi av en sinister överläkare spelad av Kris Kristofferson. Spoilers? Nä, för allt detta äger rum under första kvarten - sen blir det bara konstigare. The Jacket är snygg, torr och fängslande - en skräckis med arthouse-pretentioner. Maybury ransonerar hårt bland ledtrådarna om hur vi ska tolka vad som händer: (alternativ) verklighet eller Brodys drogade hallucinationer? Det är en besynnerlig historia med biroller av Daniel Craig (Road to Perdition) och Jennifer Jason Leigh (som ser ut som om hon klivit över direkt från inspelningen av The Machinist). Och tyvärr också Keira Knightley, troligen så sugen på att bevisa sin (obefintliga) bredd som skådis att hennes alkade och slitna servitris drabbas av svårartat överspel och nästan blir komiskt dålig. Men Adrien Brody, mannen med filmvärldens mäktigaste näsa (nu när Depardieu hamnat utanför radarn), kan som bekant aldrig vara annat än happening. Även om också han krämar på lite för hårt ibland. The Jacket är inte en film att ta till sitt hjärta, men tidresor och alternativa händelseförlopp är i princip alltid underhållande om de administreras rätt och Maybury sköter sina kort tillräckligt väl. (Betyg: 6/10)

Birth

Allting talade för att Birth skulle vara bra. Begåvad regissör (britten Jonathan Glazer som slog igenom med Sexy Beast som jag till min sorg fortfarande inte lyckats se), intressant premiss, lovande teasersnuttar - allt omkring den har andats sober och ruggig reinkarnationsthriller. Det börjar också lovande men slutar trist nog i stilla katastrof.

Nicole Kidman för dagen iförd illasittande Mia Farrow-peruk (tänk Rosemary's Baby) och pinnsmal lekamen (man vill inte ens tänka tanken att kameran enligt myten lägger på 10 kg) ska till att gifta sig när en tioårig pojke dyker upp från ingenstans och påstår sig vara hennes sedan tio år döde man Sean och kräver att hon avbryter sina giftasplaner. Pojken kan overkligt mycket om Sean och betygar sin kärlek så starkt att Nicole snart blir övertygad om att det verkligen är Sean.

Hon faller helt sonika för pojken, vilket bland annat ger upphov till den märkliga badkarsscen där Nicole och en tioårig pojke sitter nakna tillsammans och pratar känslor – en scen som lockade fram burop på Venedigfestivalen förra året och åsamkat filmen en del kontrovers. Men scenen är knappast särskilt etiskt tveksam eller obehaglig, mest bara konstig, och dålig. Och vad värre är en smula skrattretande. Vilket så småningom blir facit för hela filmen.

Det är ett lockande upplägg, och Glazer kommer hyfsat långt med att skapa osäker stämning: snyggt foto på välklädda och stiffa överklassmänniskor i stiliserade Upper Manhattan-lägenheter, olycksbådande och mäktig filmmusik, i extremt makligt tempo. Precis som i Gus Van Sants ruskiga Elephant är fotografen Harris Savides förtjust i långa monotona steadicamtagningar precis på rätt sida om total uttråkning. Och gossen spelas effektivt av Cameron Bright som mutat in sin nisch som obehaglig unge med elaka ögon i bl a direkt-till-videothrillern Godsend och The Butterfly Effect, också en rysare med reinkarnationstema, dock oändligt mycket roligare.

I takt med att Nicole blir kär i den mystiske pojken så tappar både hon och filmen all sans och det blir mest bara larvigt. Till Births försvar måste sägas att det är en av de mer bizarra och egensinniga filmer som går på repertoaren just nu - men for all the wrong reasons. (Betyg: 3/10)

We stand as one!

Här hemma i tråk-Sverige kan man ju knappt vifta med svenska flaggan innan någon kallar en rasist. Men i USA förstår man att patriotism också kan vara något väldigt fint - och dessutom ge näring åt kanske den bästa musikvideo som någonsin spelats in.

Klicka på länken nedan - och skruva upp ljudet på datorn. HÖGT!

http://americawestandasone.com/video.html

A Tale of Two Sisters

The Sixth Sense, The Usual Suspects, The Sting, The Others, The Village... filmer med en fet twist, gärna mot slutet, är i princip alltid sevärda (och heter alltid ett substantiv med The framför enligt den snabbenkät jag just gjorde). Men för att det ska funka och tillfredsställelsen ska vara maximal så bör denna twist vecklas ut på ett pedagogiskt men oväntat sätt, så att man känner sig grundlurad men lite smart samtidigt. Koreanen Ji-woon Kim (regi/manus) tycker dock att den regeln är för dorks och att en film ska ge intellektuellt tuggmotstånd. Därför A Tale of Two Sisters, en av de mest komplicerade och mångbottnade filmer jag sett.

Två systrar återvänder efter en tid på mentalsjukhus till sin pappas hus på landet, där de får tampas inte bara med en extremt frånvarande och sorgsen pappa och en neurotisk och elak styvmamma, utan också ett riktigt otäckt spöke. Vem är hon och vad vill hon?

Det börjar som en lovande spökhistoria med några riktigt obehagliga skräckscener och blir alltmer obegripligt och märkligt. En oväntad replik ställer allt på ända, och sista halvtimmen blir en kamp för att hålla ihop alla trådar, ända in i den förbryllande finalen. Efteråt: direkt in på IMDb för att finkamma filmens Message board efter ledtrådar – och si, en vänlig själ i USA har pedagogiskt förklarat hela skeendet på motsvarande två A4-sidor. Och sen kommer kommentarerna och andra fyller i med sina egna tolkningar - alla dock rörande överens om att A Tale of Two Sisters är ett sannskyldigt mästerverk och en blänkande gåva till mänskligheten.

Och det är det väl, på sitt sätt. Ji-woon Kim bygger med små medel upp en obehaglig stämning, där något är lite fel, lite skevt, i nästan varje bild. Det är något märkligt med systrarnas relation till varandra, något osagt de avklippta samtalen vid middagsbordet, något djupt förborgat hos den stumme pappan, något på språng inuti den neurotiska styvmodern. Och när vålnaden börjar hasa runt vid fotändan på sängen (precis som i måttlöst otäcka The Grudge) sitter man fastnaglad av fasa (japanska kvinnospöken med korpsvart hår för ögonen är som bekant bland det absolut mest skitläskiga som finns).

Men när filmen smyger över från skräckfilm till komplext psykodrama med fler ledtrådar och tolkningsmöjligheter än man kan skaka en pinne mot så tappade jag sugen. A Tale of Two Sisters är en formmässig triumf med ett foto som är det mest utsökta jag sett på länge, och Ji-woon Kim vet tveklöst exakt vad han håller på med. Men en film man måste plugga på om efteråt för att förstå – och helst se om både en och två gånger för att få ut det allra göttaste av alla planteringar och psykologiska lager – är en film som är svår att älska. (Betyg: 6/10)

Million Dollar Baby

Sista maj fyller Clint Eastwood 75 år och man kan lugnt säga att han åldras med grace. De senaste tjugo åren har han regisserat ungefär en film vartannat år. Ett par mästerverk har det blivit, närmare bestämt westernfilmerna Pale Rider och Unforgiven, ett par tre stolpskott, några halvdassiga polisfilmer, och en handfull filmade böcker där det ofta blivit riktigt lyckat - i synnerhet übersnyftaren Broarna i Madison County och Oscartyngda Mystic River (som faktiskt är bättre än Dennis Lehanes omständliga roman).

Nu är Eastwood tillbaka igen med Million Dollar Baby som redan rakat hem fantastiska recensioner och fyra tunga Oscar. Clint är tränare på halvdekis och driver en boxningsklubb tillsammans med sin sidekick Morgan Freeman. Allt lunkar på tills Hilary Swank dyker upp i form av white trash-brutta med en enda dröm: att bli boxare på riktigt. Efter lång tvekan går Clintan med på att ta sig an henne och hon visar sig ha oanade talanger.

Det börjar som en karaktärsstudie av några smått sorgliga men varmhjärtade åldringar, blir snart en klassisk boxningsrulle på underdogtemat à la Rocky, men byter karaktär efter halva filmen - mer ska inte avslöjas här för då förstör jag nöjet, men man kan konstatera att det inte var någon slump att Hilary Swank vann en Oscar.

Million Dollar Baby bär Clintan d.ä.:s signum: en varsamt berättad, gedigen film med tydliga karaktärer och ingen som helst brådska att föra berättelsen framåt, vilken känns tryggt och behagligt. Swank är bra men det är i mångt och mycket gubbarnas film: karaktärerna är mer intressanta, och samspelet mellan gubbsen är underhållande på ett lågmält vis som skulle kunna bli lite cute om det inte vore för den osentimentala regin och spelet. Clint själv är skönt tjurig och gammelmansknarrig i sin roll, och Freeman är lysande som alltid. Bra karaktärer alltså varför det skär sig när Swanks pundiga svennefamilj introduceras som ett gäng gapiga och korkade karikatyrer, vilket ruckar på balansen. Men det är invändningar i marginalen i en välspelad och gripande historia som sällan flammar till men hela tiden brinner med en stark och sällsam glöd. (Betyg: 8/10)

I Heart Huckabees

Ända sedan trailern till David O. Russels nya film dök upp i höstas har peppen varit stark - I Heart Huckabees kändes som Wes Anderson med crazyratten uppvriden till 11, en cool och snyggt paketerad komedi av regissören till Three Kings som knappast kunde sluta i annat än filmfest. Tyvärr är nog inte Huckabees den fullträff jag suktade efter, en del förtjänster till trots.

Jason Schwartzman spelar en manisk trädkramare som leder en aktivistgrupp för att rädda grönområden i stadsmiljön. Jude Law är hans nemesis, en pragmatiker som varit medlem i gruppen men lockats över till the dark side och blivit chef på konglomeratet Huckabees. Fixerad av ett slumpartat möte med en lång man från Afrika anlitar Schwartzman ett par "existentiella detektiver" (Lily Tomlin och Dustin Hoffman) för att spionera på honom – samtidigt som Isabelle Huppert dyker upp och sätter käppar i hjulet med ett mer destruktiv kontrafilosofi.

Tyvärr låter det snäppet roligare än det blir. Huckabees startar i 120 och lättar aldrig på gasen, det är ett evigt snackande som snart testar tålamodet. Jason Schwartzman är briljant men hans karaktär blir snabbt asjobbig, liksom de flesta andra i filmen, och ofta blir det bara så knasigt och stirrigt att man tappar sugen – och än värre, stundom känner man att Russel koketterar med sin prillighet.

Det är otvivelaktigt en smart film, en existentiell komedi om holism kontra nihilism, om att se världen som en helhet eller leva kortsiktigt och individualistiskt, och man blir impad av Russells ambitionsnivå – det är inte en lättsåld film och man förvånas att studion lät honom hållas. Men det blir för mycket hjärna och för lite hjärta, en film att beundra på ett intellektuellt plan snarare än att tycka om, även om jag kämpade. Skådespelarna kämpar på, Schwartzmans nojjor visualiseras med fräsiga animationer, och det är gött att se två gamla rävar som Hoffman och Tomlin i fin form. Men I Heart Huckabees är till syvende och sist en kul trailer och svinsnygg affisch i jakt på en god film. (Betyg: 6/10)

In Good Company

In Good Company lanseras som en rom-kom men är snarare en berättelse om personlig utveckling i kallhamrad business-miljö. Dennis Quaid är en medelålders reklamchef på en stor sporttidskrift som plötsligt blir petad neråt i hierarkin och ersatt av en snacksmidig men oerfaren påläggskalv (Topher Grace) som bara är hälften så gammal. När Topher dessutom börjar dejta Dennis tonårsdotter blir det bäddat för trubbel.

Trailern för In Good Company, med Peter Gabriels i och för sig fina men i filmsammanhang på sistone lite överanvända Solsbury Hill, var något av det klibbigaste jag sett på ett tag så förväntningarna var lågt ställda. Trots att Paul Weitz (regi/manus) har både myrkomedin Antz och den trevliga Nick Hornby-filmatiseringen Om en pojke på meritlistan.

Men lo and behold, In Good Company är, under sin första lyckliga timme, en grymt rolig historia. Weitz plockar många smarta poänger på krocken mellan den gammeldags rekorderlige reklammannen och den framgångsberusade men under ytan djupt osäkre uppkomlingen – och det måste sägas att varken Topher Grace eller Dennis Quaid varit bättre än här. Grace hoppade ju av That 70’s Show för en filmkarriär och kunde inte fått ett bättre genombrott. Och Dennis Quaid har efter ett flitigt men hitbefriat 90-tal återvänt till de undre skikten av A-listan och är lika bra här som i Far From Heaven dvs överjävligt bra. Och snygg som satan är han också.

Som oväntad grädde på moset är soundtracket precis som Garden State befolkat med handplockade låtar av Shins, Damien Rice, Iron & Wine och Soundtrack Of Our Lives, vilket ger sköna indie-vibbar åt en annars slick produktion.

Men nu är In Good Company en film med ett Budskap och när det skall levereras mot slutet så stannar hela maskineriet upp och all goodwill Weitz byggt upp bara pyser ut. Vi har sett den förut, konflikten mellan å ena sidan den goda, hårt arbetande, jordnära kapitalismen med yrkesstolthet och respekt för gubbarna på golvet och å andra sidan den kallhamrade, dog eat dog-mentaliteten i den nya ekonomin. Weitz är skicklig så länge han på ett personligt vardagsnära plan lyfter fram de absurda och tragikomiska konsekvenerna av synergitänkande och globalisering, och då är filmen extremt njutbar. Men när det är trekvart eller så kvar ska det verkligen berättas för oss hur ett stort hjärta och lite fräck och livserfaren know-how slår den ansiktslösa storkapitalismen på fingrarna, och det blir bara tröttsamt. Verkligen synd på rara ärter, för väldigt länge är In Good Company en riktigt smart och rolig film. (Betyg: 6/10)