Årets filmer 2007

Året går mot sitt slut och trots att jag ännu inte sett Arn så vågar jag mig nog på den traditionella årsbästalistan. Här är dom - filmerna som varit allra mäktigast i mitt liv under året som gått.



1. Zodiac
David Finchers återkomst var ett nästan tre timmar långt redaktionsmöte som utmynnade i ett stort frågetecken. Och ändå så sinnessjukt rafflande, med fantastiskt spel (Robert Downey Jr har aldrig varit bättre) och makalöst snygga sjuttiotalsattribut (polisongerna! kavajerna! skrivmaskinerna!). Den bästa journalistthrillern sen Alla presidentens män och minst lika mästerlig. Läs mer

2. Children of Men
Alfonso Cuarons omskakande dystopi måste vara den snyggaste, skitigaste, mest spännande och mest obehagliga framtidsskildring jag sett - och en av de mest visuellt bländande filmerna nånsin. Ren mumma för ögon och hjärna. Läs mer

3. Leo
Efter tre framgångsrika feelgoodrullar drämde Josef Fares till ordentligt med en nattsvart och kompromisslös historia om våld, hämnd och lojalitet som inte bjuder på ett uns publikfrieri. En nervig och bitvis ruskigt obehaglig film som "stannar kvar", som det heter.

4. The Darjeeling Limited
Tre alienerade bröder på existentialistisk tågluff i Wes Andersons allra mest ömsinta och vackra film. Läs mer

5. Pans labyrint
Guillermo Del Toros mäktiga och brutala vuxensaga pendlade mellan fasansfullt ultravåld och groteska fabeldjur och bjöd på en av filmhistoriens allra mest kallblodiga skurkar. Läs mer

6. Knocked Up och Superbad
Två avspända komedier med en hel skåpbil full med smarta oneliners och roliga filmreferenser, två filmer som lyckades vara ömsinta och omåttligt snuskiga på en och samma gång, som kändes levande och originella trots att de rörde sig inom snäva genregränser. Det var sannerligen Judd Apatows och Seth Rogens år i år.

7. Darling
Johan Klings hjärtskärande samtidssatir var inte bara bra för att vara svensk, eller bra jämfört med nästan allt annat ett rätt risigt svenskt filmår, eller bra för att vara en debut - det var en fantastisk film jämfört med nästan vad som helst. Läs mer

8. Notes on a Scandal
Mästarmötet mellan Kate Blanchett och Judi Dench blev ett kolsvart, bittert och (förstås) ypperligt välspelat kärleksdrama på liv och död.

9. Direktören för det hele
Lars von Trier på så lättsamt humör att han måste glida upp i en skylift framför kameran och verkligen förklara för oss i publiken att vi inte ska analysera alltför mycket utan bara låta oss underhållas en stund – och det gjorde vi, som fan. Allra bäst var Iben Hjejles förförelsescen, Benny Hill-buskis i stort format.

10. 28 Weeks Later
Intacto-regissören Juan Carlos Fresnadillos uppföljare till 28 Days Later var som Aliens jämfört med Alien - mer av allt, mer action, mer splatter, större, mäktigare, och till på köpet bra mycket otäckare. Läs mer

Årets comeback Ben Affleck var, smått överraskande, helt perfekt i Hollywoodland, som den lätt tragiske Superman-skådisen George Reeves. Peppen inför Afflecks regidebut, Lehane-deckaren Gone, Baby, Gone (svensk premiär om en månad) är just nu inte att leka med.

Årets våld De dataanimerade sexpacken och slo mo-halshuggningarna i hyperestetiska 300 var alla tiders, men Viggo Mortensensens brutala nakenchock i Eastern Promises tar såklart priset.

Årets shootout Joe Carnahans blodsprutande pangpang i tröstlöst nihilistiska actionrökaren Smokin' Aces får ursäkta, men sista halvtimmen i The Kingdom, då Jamie Foxx och Jennifer Garner gör rent hus bland kidnappningssugna terrorister i ett slitet höghus i Saudi-Arabien, spelade nästan i samma liga som shootouten efter bankrånet i Heat. Jason Bateman i Pixies-tisha var bara grädde på moset.

Årets Pixar Ratatouille i all ära men bättre ändå var förfilmen Lifted, om en alien abduction med förhinder, som i hård konkurrens var Pixars allra charmigaste förfilm hittills.

Årets Who Killed Mr Burns? The Simpsons Movie gjorde nästan allting rätt – men glömde bort seriens allra bästa karaktär, som bara blinkade förbi under förtexterna. Vilket slöseri!

Årets sleazebag Josh Brolin, som var fullkomligt lysande i två riktigt sköna biroller: den avspände och slickepinnesugande Dr Block i Planet Terror, och den härligt korrupte Detective Trupo i American Gangster. 2008 kan bli ännu bättre när Brolin dyker upp både i bröderna Coens hett efterlängtade No Country for Old Men och som mannen som mördade Harvey Milk i Gus Van Sants Milk.

Årets bästa film där en lågsniffande helikopter skalar av huvudena på ett flyende zombiegäng med rotorbladen 1. 28 Weeks Later 2. Planet Terror

Årets Kubrick Danny Boyle och Alex Garlands bitvis lysande (hehe) science fiction-äventyr Sunshine stack inte under stol med sin inspiration från 2001, vilket bara gjorde filmen ännu mäktigare.

Årets bästa uppföljare Både Jason Bourne och John McClane klarade sig med äran i behåll en sväng till.

Årets sämsta uppföljare Piraterna, Shrek och Spider-Man tävlade om vem som kunde göra den mest idéfattiga och deprimerande trean. Shrek vann.

Årets missar Innan nån slänger sig på kommentarerna och undrar WTF! så har jag inte hunnit se Inland Empire, This is England eller Du levande än. Doh!

Det var det! Conan tar därmed jullov och är tillbaka i januari. Till dess,

God Jul och Gott Nytt År!!

Årets musik 2007

Årets album:

1 Band of Horses – Cease to Begin
2 The Shins – Wincing the Night Away
3 Tracey Thorn – Out of the Woods
4 Editors – An End Has a Start
5 Dinosaur Jr – Beyond
6 Andrew Bird – Armchair Apocrypha
7 Iron & Wine – The Shepherd’s Dog
8 LCD Soundsystem – Sound of Silver
9 Tinariwen – Aman Iman
10 Matthew Dear – Asa Breeed

Bubblare:
Burial – Untrue
Jose Gonzalez – In Our Nature
Anna Järvinen – Jag fick feeling
Säkert! – Säkert!
Kent – Tillbaka till samtiden

Årets låtar:

1 Säkert! – Vi kommer att dö samtidigt
2 Editors – Smokers Outside the Hospital Doors
3 LCD Soundsystem – All My Friends
4 Band of Horses – Is There a Ghost
5 Robyn with Kleerup – With Every Heartbeat
6 The Tough Alliance – Silly Crimes
7 Foo Fighters – The Great Pretender
8 Familjen – Det snurrar i min skalle
9 The Shins – Phantom Limb
10 Interpol – The Heinrich Maneuvre

Trailer-pepp: Walk Hard

Gosse vad lite bloggande det blivit på sistone. Jag har fått halsfluss, ögonen har varat igen, barnen är sjuka och jag har mest krälat runt i en tröttsnorig dimma den senaste veckan. Lyckades dock kravla mig till datamaskinen ikväll och knappra ner några rader om Judd Apatows nya Walk Hard: The Dewey Cox Story, som verkar ofattbart lovande.

Läs mer om detta på Weird Science, och kasta ett getöga på trailern. Jack Black som Paul McCartney, Paul Rudd som Lennon och Jason Schwartzman som Ringo? Jag skrockar redan.



Andra bloggar om: Judd Apatow, Walk Hard, film

Blade Runner + Beowulf

Conan hittar du numera alltsomoftast på Weird Science - surfa gärna dit och läs min hyllning till actionmackan Beowulf och få ett hett julklappstips för alla som nån gång kört Rutger Hauers "I've seen things you people wouldn't believe"-monolog från Blade Runner som partytrick (japp, jag är nog skyldig, antagligen på fyllan dessutom vilket inte känns riktigt okej).

Made it, Ma! Top of the world!

Saxat ur DN från i söndags, apropå mitt festivalpepp på WS. Är jag lycklig? Som ett tjockt barn som ska på barnkalas på McDonalds!

Besinningslös Band of Horses-pepp!

Gud hjälpte mig men jag är fullständigt såld på Band of Horses nya singel just nu. Förra skivan Everything all The Time var ju bitvis lysande med sitt mäktiga, ödsliga malande - the epitome of majestätisk gubbrock.

Men detta! Har inte känt sådan eufori sen jag hörde Midlake första gången. Skippa videon (för mycket indiehumor) och titta på Letterman-klippet istället. Flanellskjortorna! Tänderna! Skäggen!! LÅTEN!!!

Nån som köpt nya albumet Cease to Begin? Är (gasp!) hela skivan såhär bra?



Andra bloggar om: Band of Horses

American Gangsta

Såg Ridley Scotts nya gangstermacka med Herr Bergström häromveckan och trots att det såklart var snyggt och välspelat så... jag vet inte. Filmen har redan bleknat, om ett halvår är den lika vag som Black Hawk Down. Kan inte riktigt sätta fingret på varför den inte svänger men skriver lite mer om filmen här!

Hatet

Jag hade nästan hämtat mig efter det absurda Karamelodikstipendiet för tio år sen, eller när han spelade live på Moderaternas valvaka häromåret. Men sen kom det här. Och nu detta. Jag är mållös. Vad ska vi göra? Vad kan vi göra? Kreativa förslag mottas tacksamt.

Jag fick feeling (igen)

Det har varit så tokigt mycket hype kring Anna Järvinen men det som förvånar mig mest är att väldigt få jämfört henne med The Sundays. Hennes röst är ju tamigtusan IDENTISK med Harriet Wheelers gudabenådade pipa på flera låtar - lyssna på introt till fantastiska "PS, Tjörn" och hör en snabbsummering av Sundays sista två album. Det är snudd på kusligt!

Anna Järvinen är den felande länken mellan Harriet Wheeler och Lisa Ekdahl - när hon ibland närmar sig den senare och gör Svensk Vispop (om än med Dungen/indievibbar) är det inte riktigt lika kul. Men Jag fick feeling är mestadels lysande, till och med när hon sjunger om att hon lyssnar på en tjej som är jättebra på flöjt.

Jag var tvungen att plocka fram de gamla skivorna med Sundays för att kontrollera och blev så oerhört fast i dem igen, som ett slag i magen med en riktigt mjuk och kindvarm kudde. Reading, Writing & Arithmetics är ju obligatorisk i alla popnördars skivhylla men den har jag i princip lyssnat sönder - istället är det Blind, deras andra, som jag faller för. Jag blev smått besviken när den kom 1992, den lät i mina öron alltför såsig och mogen (ett ord som - då - hade en negativ klang) efter indiepopfesten som var Reading, Writing.

Men åren har gått och nu låter det helt perfekt. Och även sista skivan Static & Silence från 1997 har sina absoluta toppar, inte minst den helt oemotståndliga singeln "Summertime". Sen blev det tyst. På wikipedia (under en obeskrivligt gräslig akrylmålning av Harriet) står det att paret Wheeler och Gavurin, idag hela 44 bast båda två, "are focusing on raising their two children" men de borde väl vara tonåringar snart? Det vore så sagolikt härligt om Sundays kunde göra en comeback. Till den dagen kommer lyssnar jag om och om igen på "More" från Blind och får en tår i ögat.

Andra bloggar om: The Sundays, Anna Järvinen, Jag fick feeling, musik

Det är havtorn och kanel i år, BEYATCH

Finns det vintern 2007 någon tydligare medelklassmarkör än att sukta efter den nya årgångsglöggen från Blossa? Själv har jag tyvärr trillat dit. Det är helt patetiskt och gick till så här:

1. först tog jag reda på släppdatum (fredag den 16:e),
2. sen peppade jag på det datumet i två veckor som vore det en ny film av Scorsese,
3. sen blev jag genuint ledsen när första sändningen tog slut på nolltid på mitt Systembolag i (medelklassghettot) Sickla,
4. och när den andra laddningen också rök på tre röda var tårarna av förnedring bra nära.

Sen häromveckan kom det äntligen in en tredje leverans, och till slut på plats fick jag armbåga mig fram till en liten klunga med lätt upphetsade herrar och damer som - bokstavligen - rev och slet upp en liten hög med förskrämda papplådor för att komma åt det bärnstensfärgade guldet på insidan. Sen åkte jag hem med två flaskor tryggt klirrande i påsen. Mission accomplished.

Och visst är det gott, men årets brew ("söt aningen kryddig smak med tydlig karaktär av havtorn, inslag av ingefära, hjortron och torkade aprikoser") smakar mest som en lite rikare och rundare version av Blossas ordinarie starkvinsglögg, bara med en snyggare flaska och en fancypants-beskrivning. (Vad fan är havtorn förresten?)

Men det är limited edition som vanligt, och jag är såklart inte den enda losern. I skrivande stund är skiten slut i HELA Sverige. Åter i butik från 7 december. Förbokning omöjlig. Och de tjocka cigarrökande direktörerna på Blossa skrockar hela vägen till banken.

Ett hus med tusen lik

Jag såg Rob Zombies House of 1000 Corpses igår och visst fanns det en del att bli glad över - en helt okej första halvtimme, Rainn Wilson i en tidig roll som science fiction-geek, mäktige Tom Towles (aka Otis från Henry: Portrait of a Serial Killer) i en biroll. Men jösses vilken tröstlös sörja, ett sadistiskt hopkok på Motorsågsmassakern och ett gäng andra och bättre filmer. Kanske tänkt som en hommage till exploitation och sleaze men jag blev bara trött och sorgsen och snabbspolade tortyrscenerna. Peppen inför Zombies kommande remake på Halloween (en pepp som faktiskt bubblat, trots sågningarna hemma i USA) som går på filmfestivalen i veckan blev genast mycket svalare.

Uppföljaren The Devil's Rejects verkar snäppet bättre. Nån som sett den och kan berätta?

Andra bloggar om: Rob Zombie, skräckfilm, film

Ge Owen en kram nu

Filmfestivalens galavisning (med tillhörande "mingel", dvs 2 cl vin i fluormugg och en kexchoklad) av The Darjeeling Limited i fredags, med Wes Anderson och Jason Schwartzman på plats, var en charmig lovefest, precis som det brukar vara när alla redan älskar den som sitter på scen (det var likadant förra året med Darren Aronofsky). Och jag älskade sannerligen filmen, vilket jag skriver lite mer om här.

Det enda lite jobbiga var att se Owen Wilsons karaktär bandagerad och blåslagen så nära inpå hans självmordsförsök i höstas. Men om hans vänner Wes och Jason kan sitta i Stockholm och mysa ikapp med kidsen i publiken så måste han väl vara okej nu?

Owen fyller 39 år idag och det firar vi genom att klicka på knappen i Give Owen Wilson a Hug-applikationen ytterligare några gånger. Har du bangat Facebook hittills så har du äntligen en klockren (och osjälvisk) anledning att gå med.

Andra bloggar om: The Darjeeling Limited, Wes Anderson, Owen Wilson, Stockholm filmfestival, film

Festivaldax!

Stockholm filmfestival is upon us, med ett matigare program än på länge. Av de filmer jag lyckats se hittills kan jag ytterst varmt rekommendera Paul Haggis In the Valley of Elah, Gus Van Sants Paranoid Park, Corbijns Ian Curtis-film Control (japp, den ÄR lysande - yay!) och kanske mest av allt Josef Fares Leo som är fullkomligt knäckande. Jag har peppat mer om detta på Weird Science så titta gärna in där om du fördrar dina blogginlägg monsterlånga.

Till veckan ska jag försöka klämma tokhypade indiehitten Juno, Little Odessa/The Yards-regissören James Grays We Own the Night, Richard Schickels doku Spielberg on Spielberg och Rob Zombies nyversion av Halloween och lite mer. Idel amerikanskt, och i stort sett alla kommer upp på svensk bio så småningom... men what the hell, jag är för bekväm för att orka leta reda på de rumänska guldkornen i år. Ser hellre potentiellt usla remakes på lysande skräckfilmer. So sue me! Vi ses i trängseln på Skandia.

Andra bloggar om: Stockholm filmfestival, film

Trailer-pepp: Valkyrie

Bryan Singers andra världskriget-thriller Valkyrie - för dig som läser Aftonbladet mer känd som Tom Cruises skandalfilm - kommer som bekant nästa sommar, och i torsdags släpptes den första trailern. Peppen har ju varit kraftig ända sen den mäktiga bilden ovan matades ut härommånaden, men trailern känns tyvärr som en smärre besvikelse.

Problem 1 är Tom Cruises frisyr, som förutom den stiliga SS-sidbenan är kompletterad med en krullig snedlugg som ger hemska Interview with the Vampire-vibbar. Men Stauffenberg såg antagligen ut så, vi får ta det som en eftergift åt autenticiteten... vilket leder oss till Problem 2, som är större: att Cruise är ensam amerikan bland ett gäng medelålders brittiska karaktärsskådisar får man köpa, men han pratar ju amerikanska, medan hans medkonspiratörer smeker fram sin välverserade RSC-brittiska. Hur tänkte man?

Okej, de ska föreställa tyskar, och eftersom textremsa är otänkbart och engelska wiz ze german axnt känns pajas numera så bör man ta det näst bästa alternativet: alla pratar brittisk engelska. (Hollywood har ju lärt oss att brittisk engelska är både mer historisk och diabolisk än vanlig hederlig amerikanska.) Annars blir det så uppenbart att det är en galen scientolog mitt i nazistgänget, även om Cruise som alltid lär göra sitt bästa. Men vi får kanske gissa att hans brittiska uttal var så bedrövligt/komiskt/gay att Singer lät honom köra sin vanliga schtick?

Det är alldeles för tidigt att döma ut Valkyrie trots en trailer som är oroväckande lam - med ett lysande undantag: när Eddie Izzard glider in och väser några varningens ord: "When the SS catch you they will pull you apart like warm bread!" Now that's good writing.

Se trailern här!

Andra bloggar om: Valkyrie, Bryan Singer, Tom Cruise, film

Darth Vader: intergalaktisk tokfrans

Hade man inte det på känn? Att Lord Vader, under kåpan och masken, var en riktig spelevink.

Paris je t'aime... moi non plus

Paris/Los Angeles, våren 2005:

Rrring rrring!

- Y'ello?

- Allô allô 'emliga armén! Claudie Ossard här, veteranproducent med bland andra Amelie från Montmartre och Delicatessen på meritlistan, och åttiotalsrökare som Betty Blue och Diva och sådär.

- Jaaa, hej! Eh, ca va?

- Det knallar. Jo, det är ju Cannes igen nästa år och det vore ju kul att ha nåt som hyllar Paris som kan sparka igång Un certain regard-sektionen, n'est-ce pas?

- Joo...

- Så atteehh det brinner lite i knutarna men har ni nån manusidé är det fritt fram! Jag tänkte dra ihop typ arton tjugo filmer på typ fem minuter så att det behövs inte så mycket. Har du nåt i byrålådan, nåt som inte håller för en långfilm eller ens för en kortfilm, vafan som helst, nåt infall du fick på muggen imorse så är det bara att köra! Glöm inte att förlägga handlingen till nån stadsdel i Paris bara, fast du kan gärna använda dina amerikanska favvoskådisar, de behöver inte prata franska eller så fast gärna litegrann, men kopplingen till Paris kan vara omåttligt krystad.

- Gött! Vänta, jag kopplar på högtalartelefonen... [klick] sådärja... boys, är ni med?

Alexander Payne: Bring the Payne! Hehehehe. Skämt åsido, jag kan ta en grej jag strök från About Schmidt och göra om det till en relativt varm och poänglös kortis.

Wes Craven: God eftermiddag, kul att få vara med! Jag kan göra en skitkass film om ett gnälligt brittiskt par som grälar vid Oscar Wildes grav och sen-

Alexander Payne: Då kan jag spela Oscar Wilde! Jag är lite lik honom och så är jag skitbra på the british accent. 'Allo guv! Two pints o'laaager please! Wicked!

Wes Craven: Eh... vad roligt. Det blir säkert... jättebra.

Gus Van Sant: Hi everybody! Jag kan göra en kortis med två skitsnygga unga killar som möts på ett kontor, jag är lite peppad på att jobba med han som var så dålig men snygg i Hannibal Rising. Helt meningslös men de är sjukt fina i sina linnen och rufsiga hår, i gotta tell ya...

Sylvain Chomet: Sylvain här, det var jag som gjorde Trion från Belleville. Jag är på, tänkte göra en grej om två mimartister.

Alla: ---

Vincenzo Natali: Yo yo, V-man in da house! Det var jag som slog igenom med Cube och sen... eh... *host* anyway, tänkte kanske göra en cool vampyrfilm med Elijah Wood, tänker mig en visuell stil nånstans mellan Sin City och Nadja, fast med en ytterligt lam twist på slutet och ett specialeffektskonto på cirka 12 euro. Kan bli hur taffligt som helst!

Nobuhiro Suwa: Moshi moshi! Nobu-san här, vet inte varför jag blev bjuden, jag finns knappt på IMDb men what the hell. Jag rökte ett kilo crack igår kväll och skrev ihop en film om hur Juliette Binoche kommer över sorgen efter sin förolyckade son eftersom Willem Dafoe i cowboykläder rider in på en häst. Hai!

Tom Tykwer: Guten tag, jag är lätt med. Ska tota ihop en historia där Natalie Portman är sådär lite snygg å galen som Betty Blue och så blir hon blixtkär i en blind fransk snubbe med dåliga tänder. Speedar upp filmen, klipper i vansinnestakt och drar på lite cool minimalistisk techno så får alla i publiken sköna Spring Lola-vibbar och glömmer att det här är sjukt mycket sämre.

Bröderna Coen: Ahh yeah. Vi är på. Kör en lite slapstickbetonad grej med Steve Buscemi. Ruggigt bagatellartad men alla kommer att minnas den som svinbra eftersom den ändå slår alla andra filmer i det här projektet på fingrarna. Och alla gillar ju Steve, right?

Claudie Ossard: Parfaitement! Då ska vi bara kvotera in ett gäng amerikanska och brittiska skådisar så att det går att sälja skiten utanför Benelux också, gärna några veteraner med europeiska pluspoäng, typ Ben Gazzara och Gena Rowlands. Så pressar vi in så många porriga Parisvyer som det bara går så att den breda publiken slickar i sig, och vi har redan styrt upp tillräckligt många k-märkta regissörer för att lura kritikerna att det här faktiskt är bra. Vi kör!

Samtliga regissörer: KA-CHING!

Andra bloggar om: Paris je t'aime, film, Paris

We Have Always Lived in the Castle

Ägnar man tonåren åt att plöja Stephen King glömmer man inte namnet Shirley Jackson. King lyfte mer än gärna fram Jackson som en av sina stora inspiratörer, jämte stora kanoner som Richard Matheson och H.P. Lovecraft. Men Shirley Jacksons böcker fanns aldrig på bibblan eller i bokhandeln, hon var osynlig. Det enda jag visste var att hon skrivit The Haunting of Hill House, som blev en fasansfullt läskig film i händerna på Robert Wise: The Haunting från 1963, med Claire Bloom och Julie Harris som nervsvaga gäster i ett riktigt ondskefullt spökhus. Första gången jag såg den, på teve ca 1984, är fortfarande en av mina starkaste filmupplevelser. Och på filmfestivalen i Sodankylä tio år senare med Wise (då 79 bast) som knarrig och charmant ciceron var filmen snudd på lika otäck, extremt snyggt fotad i den fantastiska kombinationen svartvitt och cinemascope. (Remaken av Jan DeBont från 1999 kan vara en av de fem sämsta filmer som gjorts så den förtränger vi - så, borta!)

Shirley Jackson blev en snudd på mytisk gestalt som ständigt låg och bubblade på den jobbiga mentala Borde Läsa-listan tillsammans med Richard Matheson, Philip K Dick, Jorge Luis Borges och alla de andra. Tills jag med några enkla knapptryck häromveckan äntligen kom till skott och beställde hem We Have Always Lived in the Castle från 1962, tre år innan Jackson dog av risigt hjärta blott 48 år gammal. Jonathan Lethem försöker i sitt något överpeppade (och spoilertäta) förord fånga Jackons status i dagens litterära landskap: "one of American fiction's impossible presences: too material to be called a phantom in literature's house, too in-print to be 'rediscovered', yet hidden in plain sight." Vilket känns rätt träffande.

Boken är svinbra förstås. Tror jag. Har inte börjat läsa den än, bara suttit hopkrupen som en något fetare Gollum och smekt den i ett par veckor... det är den finaste bok jag sett i år. Ingår i Penguins nya och akut dregelframkallande Graphic Classics-serie där de låtit serietecknare göra omslag på moderna klassiker (Art Spiegelman på Austers The New York Trilogy, norske Jason på Kerouacs The Dharma Bums) med smärtsamt snygga resultat. Omslaget till Castle av den schweiziske serietecknaren Thomas Ott är som synes makalöst vackert (klicka för mäktig förstoring), den är häftad, med matt omslagspapper i storpocketformat, och ska få ligga till sig ett tag till. My precioussss...

Andra bloggar om: Shirley Jackson, We Have Always Lived in the Castle, Stephen King, skräck, litteratur, böcker, film

Tack, SF Bio

What the hey? Här har man peppat på actionrökaren Shoot 'Em Up sen i våras, och när filmen äntligen kommer till stan så kör SF upp den i EN sketen kopia som skeppas ut till Heron City?? Är det bara kepskillarna i förorten som får njuta av manglet, vet inte SF att kombinationen estetiserat våld + Paul Giamatti är mumma också för urbana filmnördar från medelklassen? Och ingen vettig dvd-rip hittar jag heller. Vad göra? Poppa en hink med popcorn och köra Sin City och Hard-Boiled som en tröst-double bill känns ärligt talat sådär.

Conan gets Weird

Sveriges bästa tv-blogg blev just ett litet, litet snäpp bättre! Jag kommer nämligen, från och med nu, att blogga även på weirdscience.se - bröderna Kjell och Magnus Häglunds bebis, som nu fått en smärre grafisk makeover och växt till ett mäktigt kollektiv bestående av nästan ett dussin skribenter med olika inriktningar. Några av dem är folk jag haft som favoritbloggare, så det är sannerligen gott sällskap att hamna i. Jag kommer, skulle jag tippa, att skriva mest om film eftersom det ligger mig varmast om hjärtat. Läs mer om den nya lineupen här!

Detta betyder tyvärr att jag tvingas "outa" mig, men det känns på många sätt lite skönt, så kan de hetsiga spekulationerna om att jag skulle vara Anton Körberg äntligen få ett slut. WS-jobbet betyder inte att jag lägger ner Conan, planen är att tuta på i samma, eh, sporadiska takt som förut. Men nu alltså i dubbel uppsättning. Och på WS med en tecknad byline, signerad Magnus Häglund, vilket jag såklart är barnsligt förtjust över. Hoppas vi ses!

En videokväll att minnas

Har just haft en oerhört mysig timme i soffan framför Videokväll med Luuk, ikväll featuring Roy Andersson. Det hjälpte säkert att jag var behagligt comatose efter en lång dag med fyraårskalas för Ellen, och att Roy Andersson är en förbannat fin människa som alltid har kloka saker att säga, men det var faktiskt också, nästan chockartat, Kristian Luuks förtjänst. Luuk var så mysig och intresserad att jag nästan är beredd att förlåta honom för de senaste fyra-fem åren - de sista krystade säsongerna av Sen kväll, de obarmhärtigt usla insatserna under Melodifestivalen, Carina Berg - kanske till och med stryka ett generöst streck över Godnatt, Sverige.

Programidén, småprat om en handfull popvideos, är smart och avsaknaden av skrattkåt studiopublik en lättnad (som gör att Luuk slipper köra sin torr-"roliga" schtick som passerade bäst före-datum kring 2001). Men gästurvalet hittills har varit såpass ojämnt (vem är egentligen intresserad av Annika Lantz musiksmak?) att jag inte kollat, men det är väl dags att iallafall gå tillbaka och se vad Fredrik Lindström och Leif GW plockade fram för videos. Kan Luuk och hans redaktion hitta lika bra gäster som Roy blir det till att bänka sig de kommande söndagarna. Nästa vecka har man visserligen valt Magdalena Graaf men what the hell, jag är beredd att ge honom en chans. Se programmen här.

Andra bloggar om: Videokväll med Luuk, tv

1408

I dessa oroliga tider då skräckfilmerna badar i blod och man till och med tvingats mynta det obehagliga begreppet torture porn för att ge full rättvisa åt Eli Roth, James Wan et al, har Mikael Håfströms 1408 blivit en smärre succé i USA. Det är ingen märkvärdig film, men just för att den är mer intresserad av att bygga upp en kuslig stämning än att plåga livet ur backpackers, och satsar alla sina kort på något så urmodigt som spöken (och då inte ens de japanska småtjejerna med långt svart hår som var på modet för några år sen) framstår 1408 som något av en frisk fläkt mitt i tortyrkammaren.

John Cusack, mannen det är omöjligt att inte tycka om även om han emellanåt gör trams som Serendipity, spelar Stephen Kings favvokaraktär, frånskild författare med olyckligt förflutet och cynisk syn på livet. Hotellägaren Samuel L. Jackson insisterar verkligen på att han undviker morddrabbade rum 1408 (ett rum som redan innan nyckeln lämnats ut skapat samma förväntan som det sjukt läbbiga rum 237 i The Shining) men Cusack framhärdar och sen blir det tråkigheter.

Cusack och Jackson har uppenbart skoj tillsammans och första timmen av 1408 är otroligt lyckad. Med ganska enkla och i spökfilmsgenren väl beprövade medel - dörren som det rycker i, lampan som plötsligt släcks, klockradion som spelar fast kontakten är ur (efter 1408 lyssnar man på Carpenters mysiga "We've Only Just Begun" med helt nya öron) - lyckas Håfström och hans fotograf och klippare bygga upp en massivt otäck stämning som verkligen gör skäl för den där slitna blurben "edge of your seat". Särkilt en scen där Cusack får syn på en kille i huset mittemot är fenomenalt läskig (jag får töntigt nog ett lätt rysning i nacken när detta skrivs). Och en rafflande sejour i ventilationstrummorna är nästan för jobbig.

Sen utvecklar sig 1408 till ett lite väl långt men väldigt mycket snyggare avsnitt av The Twilight Zone, men vid det laget är man redan tillräckligt mysryslig för att förlåta en och annan longör. Mikael Håfström kändes som en klart ospännande bruksregissör - Mike Hafstrom har knappast utvecklats till en auteur men en duktig hantverkare, nu med en och en halv hit i bagaget. Det ska faktiskt bli kul att se vad han gör härnäst.

Andra bloggar om: 1408, Mikael Håfström, Stephen King, John Cusack, film, skräckfilm

Ratatouille

Med tanke på att Ratatouille, särskilt hemma i USA, redan kramats halvt ihjäl av peppade kritiker, och att Empire (intervju i senaste numret) säkert inte är de enda som dragit lätt förutsägbara paralleller mellan råttan Rémys kamp för att höja sig över mängden och Pixars sen länge uttjatade framgångssaga, så vore det ju oerhört fräscht att få såga filmen lite. Åtminstone ha något negativt att säga, bara för balansens skull. Men det skiter sig snabbt när Ratatouille visar sig vara helt fulländad.

Pixars bästa film sen Toy Story 2 är en fest för ögat och bjussar på de roligaste karaktärerna, den mest hejdlösa slapsticken, snudd på de bästa röstskådisarna (även om stammisen John Ratzenberger är med för lite) och det mest genomarbetade manuset. Det är också den absolut snyggaste Pixar-filmen eftersom man lämnat den cleana, polerade looken och satsat på gyttja, kloaker, dammiga bakgator och skabbiga råttor. Shrek-filmerna känns i jämförelse som stela plastdockor ihopfösta framför ett torftigt diorama av en pömsig regissör.

Bäst av alla karaktärer är såklart den sinistra matkritikern Anton Ego, blek som en gast och pinnsmal eftersom han bara sväljer mat han verkligen älskar, tronande i ett likkistliknande arbetsrum där han knattrar sina snipiga krönikor på en skrivmaskin som liknar ett grinande kranium - hans plötsliga flashback till lyckligare tider när Rémys ratatouille når hans kräsna gom är genuint hjärtsäkrande. Peter O'Toole ger Ego en ärkevidrig gravitas och är lysande.

Så det finns inget att klaga på. Herr Bergström och jag satt saliga i två underbara timmar, lyckliga över att vara i livet samtidigt som Pixar når sin absoluta formtopp.

Andra bloggar om: Ratatouille, Pixar, film

The Gingerbread Man ser sitt liv passera revy

Ett helt liv på 21 magiska sekunder i Shrek 3, en film annars sorgligt befriad från all den där lekfullheten som gjorde ettan och tvåan så magiska. Vete tusan om inte det här montaget är ett av de bästa i filmhistorien? Gillar speciellt comebacken efter Lord Farquaads tortyr (tre sekunder av John Lithgows kacklande psykopatskratt värmer i själen) där han kämpar på löpbandet, med bizarr musik och en EKG-linje av lila kristyr i bakgrunden. Otroligt snyggt.

Andra bloggar om: Shrek 3, The Gingerbread Man, film