Årsbästalistan 2005

Without further ado: de filmer som lyst upp min värld mest under året som gått.



1. Bröder
Susanne Biers mästerliga och kraftfulla drama om en familj i uppbrott var årets mest drabbande filmupplevelse, hands down. Säker regi och makalöst spel av Nikolaj Lie Kaas, Ulrich Thomsen och Connie Nielsen. Läs recension



2. Dolt hot
Glädjespridaren Michael Haneke hörsammade Göran Perssons brasklapp ”Den som är satt i skuld är icke fri” och drämde i med en av sina allra bästa filmer – en gåtfull och djupt obehaglig thriller om gamla synder och kollektiv skuld. Läs recension



3. Sideways
Indiefavoriten Alexander Paynes och birollskungen Paul Giamattis stora genombrott. En smart och underhållande roadmovie med ett trätande radarpar som redan känns klassiskt. Läs recension



4. Tjenare kungen
Filmen om att växa upp i en håla, bli mobbad, sticka till storstan och satsa på sin dröm mot alla odds har vi sett förut, men alltför sällan med tjejer i huvudrollen, och nästan aldrig gjord med så mycket kärlek och punkig energi som i Ulf Malmros rappa och välspelade lyckopiller.




5. Closer
Frågan är om filmad teater nånsin varit bättre? Veteranen Mike Nichols filmatisering av Patrick Marbers långkörare med väl valda skådisar (Clive Owen!) bjussar på en brutalt misantropisk och djupt cynisk syn på förhållanden, kärlek och åtrå, med en knivskarp, snuskig och måttlöst välskriven dialog drypande av saltsyra. Läs recension



6. Världarnas krig
Spielbergs uppdatering av H.G. Wells SF-klassiker var oväntat skoningslös och deppig, en muskulös och tekniskt fulländad dystopi med några oförglömligt välkomponerade och isande scener. Praktfull underhållning och mörk bild av ett USA under hot i en enda maffig actionvåffla. Läs recension



7. Kung Fu Hustle
Slapstickvåld, bondkomik, musikalnummer och blixtsnabba wire fu-fajter. Kung Fu Hustle var årets mest vildsint genreblandade och hämningslöst festliga film – och fick dessutom alla förlagor den parodierade att komma på skam. Läs recension



8. Sin City
Robert Rodriguez överlevde både det ironiska nittiotalet och femtielva Spy Kids-filmer och kom tillbaka med en fenomenalt våldsamt och mäkta imponerande saga, extremt trogen Frank Millers absurt hårdkokta noirserie.



9. Zozo
Efter två pilsnerfilmer gjorde Josef Fares auteur-chock med en fullödig och mäktig film, lika personlig och kraftfull som lättillgänglig och vacker. Att se Zozo är att bli knäckt, sorgsen och lycklig - och lite patetiskt stolt över Josef Fares är "vår" och att det görs filmer av den här kalibern i Sverige. Läs recension



10. Se mig
Det sinnessjukt begåvade franska paret Agnes Jaoui/Jean-Pierre Bacri följde upp mästerverket I andras ögon med en likaledes intelligent och lyhörd satir om obesvarad kärlek och mänsliga tillkortakommanden. Läs recension

Bubblare:
Tim Burtons svårslagna double whammy Corpse Bride och Kalle och chokladfabriken.

Årets barnskådisar: Todd Solondz Palindromes nådde kanske inte upp till den skyhöga ribba han lagt med Happiness och Welcome to the Dollhouse – konceptet att låta femton olika aktriser av varierande ålder och utseende spela huvudrollen var knappast klockrent – men den godhjärtade Mama Sunshine och hennes glada gäng med handikappade barn som spelade högerkristen pop med Max Martin-sound och anti-aborttexter var oförglömliga.

Årets onödigaste film: John Carpenter lever numera mest på gamla meriter och hans matiga katalog har börjat plundras, med varierande resultat - gamla fina Attack mot polisstation 13 blev segdragen action med hisnande manusluckor och en sedvanligt sur Ethan Hawke, vilket var väldigt onödigt.



Årets snyggaste våld: Delad förstaplats mellan Chan-wook Parks superstiliserade slo mo-balett till klassisk musik i undersköna Oldboy och Cronenbergs handfasta men välkoreograferade näsknäckningar i A History of Violence.

Årets manliga skådis: Clive Owen. Världens kanske snyggaste karl levererade drypande sarkasmer i Closer och sammanbitet övervåld i Sin City med samma coola självklarhet.

Årets kvinnliga skådis(ar): Josefin Neldén och Cecilia Wallin var fantastiska i Tjenare kungen - att båda gjorde sin filmdebut är en smärre sensation.

Årets direkt-till-dvd: Napoleon Dynamite. Letargisk nördhumor på rätt sida om hånskrattet.

Årets roligaste scen: Dött lopp mellan f.d. helyllemannen Bob Sagets vanvettigt snuskiga skämtlynne i The Aristocrats och den väldigt, väldigt långa kräksscenen i Team America: World Police.

Årets mest menlösa film från en idol: Elizabethtown. Även om man tänker bort Garden State, som berättade en liknande story oerhört mycket bättre, var Cameron Crowes nya en obegripligt svårälskad film. Orlando Bloom är snygg men räcker liksom inte till, Kirsten Dunst spelar den där spontana och kooky tjejen som mest av allt är en manlig önskedröm. Och de varma småstadsmänskorna i gamla goa södern är lika rättframma som finurliga. Dock: sedvanligt fint soundtrack med Concretes, Ryan Adams och My Morning Jacket.

Årets sämsta film: Mr & Mrs Smith. En obegriplig actionsoppa som mest kändes som en reklamfilm för Brad och Angelina. Att Swingers-hjältarna Doug Liman (regi) och Vince Vaughn (biroll) var iblandade väljer jag att förtränga.

Årets cameo: Will Ferrell, som kom in sent och sånär räddade den smetiga finalen på Wedding Crashers.

Årets soundtrack: Tjenare Kungen. Ryktet gör gällande att en miljon av budgeten gick till att köpa loss musikrättigheterna, vilket är ovanligt för en svensk film och resulterade i ett överjävligt bra soundtrack med både svenska punkklassiker (Tant Strul, Ebba Grön) och väl valda utrikiska åttiotalsklassiker (Ultravox, Lloyd Cole).

Årets filmmusik: Jag må vara kriminellt förutsägbar, men Danny Elfmans musik till Kalle och chokladfabriken och Corpse Bride var i vanlig ordning förträfflig.



Årets twist: I brist på en ny M. Night Shyamalan-rulle att dissekera fick vi hålla till godo med The Machinist, stilsäker mardrömsnoir med en elegant avslutning som raffinerat knöt ihop säcken.

Årets förtexter: Gisslandramat Hostage med Bruce Willis började lovande och gick ner sig i osannolikheter och höga pretentioner, men de datoranimerade förtexterna var snygga, om än förtvivlat showy.

Årets extramaterial: Säsong 1-dvd:n av Extras med två briljanta kortfilmer: Finding Leo där Stephen Merchant och Ricky Gervais, småfnittriga efter några vinare, sitter en sen natt på ett hotellrum och fumligt försöker få tag på Leonardo DiCaprio. Samt Taping Nigel, där Gervais förnedrar sin redigerare med allehanda sadistiska upptåg. Måttlöst underhållande.

Godbitar jag aldrig hann se: The Exorcism of Emily Rose, Mun mot mun.

Till slut: Mike Mills svarta komedi Thumbsucker som visades på Sthlm filmfestival var det i särklass bästa jag såg i år och sopar banan med samtliga ovanstående alster. Vi håller tummarna för en svensk premiär under året.

Vi hörs 2006. GOTT NYTT ÅR!

Vincent Schiavelli har avlidit

Om man är en vän av birollskådisar är det svårt att missa Vincent Schiavelli, jämte Michael Berryman (från The Hills Have Eyes) en av de mest bizarra och säregna aktörerna som äntrat vita duken. Närmare två meter lång, med nervigt spel, vilt och spretigt hår, stora sorgsna insjunkna ögon och ett ansikte som ser ut som det börjat smälta och rinna neråt skjortlinningen var han svår att glömma. "See him once, and he catches your eye. See him again, and he puts your eye in a cage, gives it a name, and keeps it as a pet. We don't want to say what happens when you see him a third time" skriver birollskonnässörerna på FameTracker i sitt kärleksfulla porträtt, och jag håller med dem - Schiavelli var en sån figur som gjorde en nyfiken och peppad på att börja utforska den enorma pool av fantastiska och märkliga birollsaktörer som finns därute.

Schiavelli dök upp i fem av Milos Formans filmer (bla Gökboet som SVT av en slump visar imorgon kväll), som det luggslitna tunnelbanespöket som hjälper Patrick Swayze hoppa genom väggar i Ghost, och som kostymklädd lönnmördare i Bondrullen Tomorrow Never Dies. Totalt blev det 98 filmer enligt IMDb, plus flitiga inhopp i ett stort gäng tv-serier, från Taxi till Buffy.

Vincent Schiavelli avled av lungcancer på annandagen, blott 57 år gammal, och världen blir en grym skådis fattigare.

Årets mest meningslösa film

I väntan på årsbästalistan måste jag bara utnämna årets mest meningslösa och underliga film. Vän av Ordning hävdar kanske att världen svämmar över av meningslös film, men betänk då att även den mest geriatriska av Steven Seagal-våfflor eller den mest mediokra av Wallander-filmatiseringar ändå fyller nån slags funktion: den vill berätta något, eller bara erbjuda ett par timmars solkig eskapism, eller iallafall förhoppningsvis dra in lite stålar till upphovsmännen.

Sen finns det enstaka kuriositeter med fet budget, stora skådespelare och hög profil som bara känns fullständigt meningslösa på ett nästan surrealistiskt plan. En sådan film är Ladder 49 som kom i vintras och där Joaquin Phoenix och John Travolta spelar brandmän i Baltimore.

Alla filmer om brandbekämpning måste förstås jämföras med nestorn i genren Backdraft (1991), Ron Howards bästa film: en gedigen och spännande thriller med bränderna som fond för en saftig historia om svek, mord och korruption. Skådisar som Kurt Russell, De Niro, Donald Sutherland och salig J.T Walsh garanterade bra spel, och eldscenerna var spektakulära.

Men det var då, efter 11 september råder ett nytt klimat och amerikanska brandmän är nu officiellt stämplade som oantastliga hjältar. Inget fel i det, men det betyder också att en amerikansk film med brandmän i huvudrollen riskerar att bli duktigt tråkig. Ladder 49 går direkt i fällan och är inte så mycket en historia som en plakett: snygg och välpolerad men det händer inte så förskräckligt mycket när man väl satt den på spiselkransen.

Joaquin Phoenix är en ung och framåt kille som gör karriär inom kåren med veteranen Travolta som chef. I filmens ramhandling fastnar han under brinnande bråte och summerar sin karriär medan kollegorna kämpar mot klockan för att hinna rädda honom. Det är lite rafflande bränder, lite kärlek och mycket male bonding på brandstationen med ideliga practical jokes och robusta pep talks mellan varven. Efter en stund inser man att det inte händer ett skit som är intressant - klockan på dvd:n visar hisnande 59 min innan den första skönjbara konflikten dyker upp. Då är det Phoenix karaktär som jobbar lite för mycket för familjens väl, vilket snabbt löses med en kram vid köksbordet. Sen är det tillbaka till myset på brandstationen. Ibland dör nån, då blir det sorgligt ett tag med tid för både eftertanke och råbarkade tårar på den irländska stamkrogen. Men sen räddar Phoenix nån ur lågorna så blir det bra igen. Filmen avslutas snöpligt med att kollegerna inte hinner fram och Phoenix dör.

Som en romantiserad och dundersentimental hyllning till amerikanska brandmän är Ladder 49 helt okej, men som narrativ underhållning är det bara marginellt roligare än ett bildband från Pogo Pedagog. Om jag inte var väldigt svag för Coldplay vore det lockande att jämföra med valfri Coldplaytryckare: en livsbejakande och känslig hyllning till livet - men så urbota trist att klockorna stannar.

'Tis the season to be jolly...

Conan är tillbaka nästa vecka med årsbästalistan.
Tills dess, GOD JUL på er!

A History of Violence

A History of Violence kommer med många kvalitetsstämplar: nominerad till Guldpalmen i Cannes, unisont kritikerhyllad, Cronenberg bakom spakarna, manus precis som Sam Mendes mästerliga Road to Perdition baserat på en likaledes uppskriven seriebok. Samt den där lika enkla som laddade titeln, som jag trodde signalerade att här skulle Cronenberg ta ett helhetsgrepp över våldets mekanismer och konsekvenser.

Men jag vete fanken. Titeln syftar nog mer på vad Viggos karaktär haft för fuffens för sig i ett tidigare liv. A History of Violence är i själ och hjärta en klassisk noirfilm som inte alls är svår att tänka sig som en hårdkokt Fritz Lang-thriller från fyrtiotalet med, säg, Spencer Tracy eller Humphrey Bogart i huvdrollen, och med utsökt, light-expressionistiskt foto av Karl Freund, och en lite mindre pretentiös titel.

Vi befinner oss hos den ultimata lyckliga kärnfamiljen i den ultimata sömniga småstaden i Amerikas heartland. När lillflickan vaknar av en mardröm i inledningen rusar hela familjen in för en trygghetsskapande gruppkram och det är så pass over the top att man dels förstår att något väldigt ruskigt strax måste inträffa, dels tänker att Cronenberg måtte väl rimligen driva med oss? Eller också låter han bara sin romantiska sida få fritt utlopp efter alla dessa år av maskinfetischism och konstig sex?

Nej, vad Cronenberg än är så inte är det distanserad. Han tar vad som i grund och botten är en exploitationrulle och gör en handfast, eftertänksam film av det. Det är nästan schematiskt berättat och rätt så stiliserat. En del av karaktärerna - Viggos veke tonårsson, en oerhört jobbig bully på fotbollsträningen, en välklädd mafioso - är rena karikatyrer, genrefavoriter i situationer vi sett mången gång förut. Men det funkar utmärkt, tack vare bra spel och konsekvent regi.

Viggo är stillsamt lysande och anstränger sig hårt för att vara en vanlig, reko och småtråkig snubbe, och alltid pålitlige Ed Harris gör guld av sin bekanta roll som kall mördare med ett roat småleende i mungipan. William Hurt kommer in sent i filmen och har gett sig fasen på att för en gångs skull skippa sitt patenterat sömngångaraktiga spel och göra nåt helt annat. Han krämar på med en märklig new York-accent och suger på varje stavelse i sin långa monolog, och det är om inte annat stor underhållning (särskilt som det leder in till en av årets roligaste och brutalaste scener).

Den gamle Cronenberg-medarbetaren Peter Suschitzky odlar filmens alldagliga stil med ett korrekt men lite konstlöst foto. Cronenberg spar sin visuella flair till några korta, snabba explosioner av stillastående proffsvåld med benknäckande ljudeffekter i några centrala scener - otroligt snyggt.

A History of Violence är en klassiskt ödesmättad noirhistoria om att synder ur ens förflutna alltid kommer tillbaka och biter en i arslet. Cronenberg förvaltar sitt manus väl och får härmed amnesti för sina senaste två filmer, kalkonmässiga eXistenZ och sömnpillret Spider. Han lyckas göra en opretentiös och intelligent film som inte sviker noirgenrens hårda riktlinjer samtidigt som han ömsint beskriver en familj i kris, i scener som ibland kantrar åt det melodramatiska men alltid håller sig på rätt sida. Och för att visa att han inte helt mjuknat på gamla dar slänger han in en hård och desperat sexscen också. Årets comeback? (Betyg: 8/10)

En strimma av hopp för Morgonpasset

Vissa år kommer Jultomten tidigt. Idag fick alla vi som trots allt vill ha P3 till morgongröten en efterlängtad klapp: Peter Erixon, han den efterblivna, gjorde sin sista sändning i Morgonpasset i morse. Det är väl föga originellt att vårda ett litet vardagshat mot Peter Erixon, men jag kan bara inte låta bli. Hans sätt att prata LÅNG-SAMT och TYD-LIGT, hans insmickrande kompis-tilltal gentemot gästerna, och hans sätt att dadda med lyssnarna som vore vi ett gäng förståndhandikappade dagisbarn, krafsar rejält på själen. Det gick an när han och Carina Berg hängde ihop som ett knappt fungerande radarpar: hon den smarta och sassy, han den efterblivna sidekicken. Föga förvånande var det Berg som snappades upp av högre makter och fick chansen att göra talk show på TV4 med Kristian Luuk (och hur det gick vet vi ju tyvärr). Erixon blev ensam kvar och den uns av charm som fanns var borta - Rain Man utan sin Tom Cruise är ju bara en jobbigt babblande liten farbror i beige jacka.

Nu slutar han och ersätts av Ika Johannesson, Fredrik Strage, Hanna Fahl och Uje Brandelius som alternerar som programledare. Näh, skoja bara - det blir förstås några gamla P3-fejs som tar över. Men ändå.

The Descent

The most significant Brit chiller since 28 Days Later, skrev Empire om The Descent/Instängd vilket kanske inte är oerhört mycket att komma med (hur många brittiska skräckfilmer har DU sett i år?) men det räckte för att peppen skulle bli stark. Dock med förbehållet att Empires recensioner oftast bör tas med en nypa salt - särskilt om det är en brittisk genrefilm som är åtminstone marginellt lyckad, för då blir de alldeles till sig av patriotism. (Vilket är som det ska vara - se bara på min extatiska recension av Storm.)

Sex äventyrslystna backpackertjejer åker ut till skogarna i Appalacherna för att utforska en grotta och kliver ner i en mardröm. Det finns en bakgrundshistoria med svek mellan ett par av tjejerna men det är bara den ytligaste av fernissa på vad som i kärnan är en tajt och benhård skräckfilm.

Tyvärr måste man först traggla sig igenom den första halvtimman som är en tröstlös plåga. När tjejgänget träffas i stugan för att planera sin hajk är det inte direkt absolut gehör - tonfallet är krystat, spelet på sina håll katastrofalt och det känns att dialogen är skriven av en man: ett nojsande och tillkämpat härligt tjejmys som får Pripps Blå-reklamen att kännas som en kortis av Mike Leigh. Kuriöst nog är en av tjejerna svensk och pratar engelska med en accent som skulle få Ingvar Carlsson att nicka gillande.

Denna långa startsträcka spär dock på det sedvanliga slasher-suget efter att få se de rätt jobbiga karaktärerna bli avpolletterade. Och det tar sig, har man anlag för klaustrofobi kommer snart några väldigt besvärliga scener. Väl nere i grottan visar det sig att tjejerna inte är ensamma och här drar Neil Marshall (manus/regi) åt tumskruvarna och gör The Descent till en obönhörlig och smått sadistisk nagelbitare, med generösa doser av blod och gore, och ruggigt intensiva och välklippta skräckelscener.

Det finns ett parti på kanske en tjugo minuter som är det mest spännande jag sett på film på länge, och Marshall håller tungan rätt i mun ända in i den grymma finalen. Fasorna avlöser varandra och longörerna i början går nästan att förlåta för den kladdiga, blöta, klaustrofobiska, slemmiga actionfest med ekon av Aliens som vankas.

Marshall är på gång med en ny film, enligt IMDb ska det bli "a futuristic action thriller where a team of people work to prevent a disaster threatening the future of the human race" vilket faktiskt låter en smula bekant. Men med den högre budget och de vassare skådespelare som säkert bjudes efter framgångarna med The Descent kan han säkert sätta sprätt också på ett såpass vältummat koncept. (Betyg: 6/10)

All hail Astoria Cinemas!

Filmbolagen och biografägarna trängs hårt av fildelningseländet och vikande publiksiffror men tycks inte kunna göra något åt problemet mer än att upprepa mantrat "Film är bäst på bio", kränga ännu mer svettiga popcorn och be en stilla bön att de får minst en kassako av Harry Potter/Sagan om ringen-kaliber varje år. Mitt i allt detta kickar Astoria Cinemas igång med sitt övertagande av Sandrew Metronome - och gör det med stil. Igår öppnade första biografen i Stockholm (gamla Royal, nu omkristnad till Astoria Kungsgatan) och i helsidesannonser i SvD och DN presenterade man sin programförklaring.

Inget konstigt i det - vad som fick mig att mysa till vid frukostbordet är tilltalet. Att Astoria gärna vill positionera sig som ett intelligent och mindre colakladdigt alternativ till SF:s multiplex-wannabes är förstås ingen nyhet, men tonen i annonserna känns befriande uppriktigt, bullshitbefriad och framförallt inte så förtvivlat ängsligt sneglande åt tonårsmarknaden.

Man använder begreppet "framtidens biograf" och talar om att erbjuda "ett medvetet urval av bra film, oavsett om budskapet är vanlig, hygglig fantasiflykt eller civilisationskritik av det obönhörligare slaget. Framtiden biograf är lika mycket tempel som arena, barrikad som spegel och erbjuder dig möjlighet att såväl stå upp för yttrandefriheten som att skratta axeln ur led" och för en gammal Folkets Bio-aktivist som undertecknad är det balsam för själen att läsa en sådan vacker programförklaring.

Webben är stilren och pedagogisk, ett otroligt lyft efter Sandrews svårnavigerade tråksida och SF:s gräsliga sammelsurium av flikar, bilder, knappar och rullgardinsmenyer. Den sobra approachen går igen i bioannonserna, som lanserar den i biosammanhang oprövade färgen ljusgrön. Och loggan (se ovan) är apsnygg och riktigt classy men känns i förstone lite för snygg och obskyr för sitt eget bästa - också ett modigt drag.

Astorias kommande satsningar på arthouse-program, ambition att göra biograferna till små kulturhus, och koncept med dvd-försäljning, café och bar i anslutning till bion känns förstås helt rätt.

Precis som Eli håller jag alla tummar att det här blir en braksuccé!

Peter Dalles finaste stund

"Därute i den stora världen, utanför Sundbyberg där jag bor..." Uppfinnarsketcherna med Claes Månsson och Peter Dalle känns idag ungefär lika spännande som en repris av Razzel, men då det begav sig var Lorry det vassaste och farligaste man kunde se på teve. Men det är femton år sedan nu, och med småputtriga menlösheter som Ogifta par och Björn Skifs-fordonet Drömkåken på meritlistan kändes det inte givet att Peter Dalle skulle komma igen så storstilat som han faktiskt gjorde 2003 med Skenbart, som visas på SVT på fredag kväll.

Skenbart med manus och regi av Dalle är en sensationell comeback, en smart och rolig blandning av slapstick, fars, melodram och thriller med gott om passningar till Hitchcock och otroligt snyggt svartvitt foto (av Göran Hallberg, med mästerligt foto i Kristian Petris Detaljer under bältet och snart aktuell med Måns och Hannes Varannan vecka).

Gunnar (spelad av Gustaf Hammarsten i vad man kan kalla perfekt casting) är en idealistisk och välmenande ung man som strax efter krigsslutet 1945 tar tåget till Berlin för att hjälpa till med återuppbyggnaden. Väl ombord krockar han med alla han stöter på: en skenhelig man som med hjälp av sin älskarinna planerar mörda sin fru, ett gammalt trätande gaypar, en rivig gammal tant, ett par desperata nunnor som försöker hjälpa flyktingar från Baltikum, och en olycksförföljd krake som långsamt misshandlar sig själv intill oigenkännlighet (Robert Gustafsson som skickligt gör ännu en snubbelgubbe).

I alla roller har Dalle valt sina skådisar med fingertoppskänsla och det är gott att se veteraner som Gösta Ekman och Lars Amble i små men välskrivna roller. Och Magnus Roosman (som var så bra i SVT:s Gustav III:s äktenskap för några år sen) är lysande som lömsk äkta man med mordplaner. Men även om samtliga skådespelare briljerar är Dalle himself bäst som övernitisk konduktör, och han har såklart sparat några av de allra kvickaste replikerna till sig själv.

Skenbart är ett riktigt lyckat formexperiment som Dalle ror iland med den äran. Helt sonika en av de bästa och mest experimentella svenska filmer jag sett. Missa inte - SVT nu på fredag kl 21.00.

Filmkrönikan R.I.P.

SVT:s Filmkrönikan är död. Den har efter en lång och utdragen dödskamp stilla insomnat - men det råder delade meningar om exakt när dödsögonblicket inträffade.

Veteraner (som med en rysning av varm nostalgi minns hur Torsten Jungstedt i ett numera klassiskt avsnitt från 1985, utan att blinka, visade hela den avgörande slutfajten när mördarroboten blev mos i första Terminator) tycker att programmet avled när filmnestorn Nils Petter Sundgren gick över till att nojsa med Hans Wiklund i TV4.

Andra anser att det var Gunnar Rehlins flackande blick, svettiga överläpp och rent komiskt träiga prator som delade ut nådastöten (trots den ofrivilliga skrattfest som också bjöds).

Känsliga tittare menar att programmet kramades ihjäl under den smärtsamma era när Ulrika Knutson och Sven Hugo Pehrson gjorde Gudrun Sjödén-murrigt kulturmys av formatet.

En del tror istället att Filmkrönikan definitivt trillade av pinn i våras när Paolo Roberto var inbjuden för att prata om boxningsfilmer, eller kanske bara häromveckan när den klassiska matlagningsscenen från Gudfadern, den när Clemenza visar Michael Corleone hur man steker köttbullar, utan förvarning gick över i en intervju med Mat-Tina.

Alla har fel - men det börjar brännas. Vi måste först gå tillbaka några år, till perioden 2000-2002, då Sara Wennerblom var programledare och Fredrik Sahlin resident filmkritiker. Wennerblom påade, snutten visades, över till Sahlin – och då gick startskottet för det ohämmade flirtande som överskuggade de där filmerna som tydligen också skulle avhandlas. Kåtheten låg som en kladdig hinna i etervågorna och man föreställde sig att det bara var Sahlins vigselring som hindrade en intensiv ståfralla så fort ljusen släckts och studiomännen gått hem.

Sen tog Orvar över, och vi spolar framåt till sommaren 2005 när SVT Göteborgs think tank kläckte idén att istället för två recensenter anställa ca 37 stycken – några halvsömniga kulturjournalister, Sara Wennerblom (nu Arén), plus ett gäng oprövade ungdomar som vill jobba med media, ”gillar film” och tycker om att läsa innantill på en teleprompter.

I det läget låg Filmkrönikan i dödssmärtor, efter en lång process där relativt friska perioder varvats med åratal av vanvård. Men den var inte helt död. Det ryckte fortfarande i den tunga, trötta kroppen: en svag, flämtande livsgnista fanns kvar.

Så kom till slut nådaskottet. Döden inträffade sent på kvällen den 13 oktober 2005 (eller möjligen tidigt på morgonen dagen därpå), då webbredaktören Magnus Johansson klickade på Uppdatera - och Sara Wennerblom Aréns recension av Michael Hanekes Dolt hot lades ut på Filmkrönikans hemsida.

Tvekade någonsin Magnus Johansson? Lydde han blint sina direktiv, eller kramade han långsamt avtryckaren under protest? Var han överhuvudtaget medveten om vad som hände eller såg han det bara som en rutingöromål bland andra, en helt vanlig dag på jobbet? Vi lär kanske aldrig få veta.

”10 minuter in i filmen förstår jag ingenting” börjar texten. Fair enough – Hanekes film är allt annat än pang på. Men sen börjar den stream of consciousness som till slut blev för mycket för att en sliten och misshandlad Filmkrönika efter år av förnedring och vanvård till slut skulle häva upp en sista sorgsen (men kanske också en smula lättad?) suck och sluta ögonen för gott.

”Plötsligt stannar filmen upp och spolas tillbaka och då inser jag att vi e inte alls ute o åker bil utan nån ser en film där nån redan har varit ute o åkt bil. Illusionen e bruten, förvirringen e total. Å det e riktigt bra. Tycker jag som inte ens gillar att bli rädd när jag ser på film. Men jag blir rädd. Kanske för att hotet e så vagt. Kanske för att jag aldrig har nån aning om vad som ska hända härnäst. Filmen väcker en massa frågor men gör inget försök att besvara dem. När slutet kommer e jag tillbaka där jag började. Total förvirring.

Fyra stolar till Dolt hot. På slutet önskar jag att jag hade fattat en aning mer.”

Vad säger man? Jag önskar också att Sara fattat mer. Och helst hennes arbetsgivare också. Men hey, vi har ju bra tittariffror och film ska väl vara kul och lättsmält och inte så jävla svårt, så vi riskerar att skrämma bort både tonåringarna och Svenne Banan? SVT har sen den där ödesdigra dagen i oktober skickligt dolt det faktum att Filmkrönikan avlidit och lyckas varje torsdagkväll, likt Andrew McCarthy i Weekend at Bernie’s, fiffigt visa upp ett sprattlande lik som lurar alla utom de mest skarpsynta tittare. Och så länge inte fler upptäcker bluffen lär bedrägeriet fortsätta.

Men vi som tror att det faktiskt går att göra ett filmmagasin som är både smart, seriöst och underhållande vet att det trots allt inte är helt kört. Filmkrönikan har över femtio år på nacken och dog en långsam och utdragen död, men är gjort av kraftigt virke. En vacker dag kommer Filmkrönikan – likt The Terminator där han ligger tillfälligt knockad på trottoaren utanför nattklubben TechNoir – att plötsligt resa sig upp, borsta damm och glassplitter från läderjackan och sen göra processen kort med de klåpare som försökte ta livet av honom.

Vi väntar med spänning.

BloodRayne (Sthlm Filmfestival)

Den mest dissade mannen i filmsvängen just nu kan mycket väl vara Uwe Boll, en tysk bruksregissör som de senaste åren nischat in sig på att göra filmversioner av dator- och tv-spel. Filmade spel tillhör ju en av filmvärldens mest bespottade genrer med ett track record som får Daniel Fridell att framstå som en ny Scorsese. Kalkonklassiker som Super Mario Bros och Street Fighter samsas med halvhyfsade filmer som Resident Evil och kassasuccéer som Lara Croft: Tomb Raider, men ännu har ingen lyckats göra en bra film baserad på ett tv-spel.

Men i takt med att tv-spelen blir alltmer omfamnade av mainstreamkulturen och med åren också blivit smartare och mer sofistikerade så kanske filmatiseringarna också blir bättre och bättre, inte bara ett färdigt varumärke att kränga ut en halvkass manusidé kring?

Knappast om Uwe Boll får bestämma. Efter en karriär i Tyskland flyttade han till Hollywood, började med att göra film av zombiepangaren House of the Dead och avverkade sedan ruggiga äventyrsspelet Alone in the Dark med Christian Slater i huvudrollen, en film som i skrivande stund ligger på en stark 44:e plats på IMDb:s bottom 100-lista. Boll stretar dock vidare, lyckas alltid få finansiering, och rör sig uppåt på näringsstegen från skådisar på b-listan (Jürgen Prochnow) till nästan-a (Jason Statham, Ray Liotta). Fler spel blir det: Dungeon Siege är redan filmad, Far Cry och Fear Effect är på gång.

Men först BloodRayne, goth-action baserad på spelet från 2002. I titelrollen Kristanna Löken, den norsk-amerikanska fotomodellen som gjorde livet surt för Arnie i T3, en till hälften kvinna/hälften vampyr som är ute efter hämnd på vampyrkungen Kagan (Ben Kingsley i en minst sagt otippad biroll) som mördat hennes mor. I hasorna på BloodRaynes stretar några vampyrjägare (Michelle Rodriguez och Michael Madsen) och nånstans där tappade jag greppet om handlingen och njöt istället av det myckna våldet.

BloodRayne är b-film med en ganska rejäl budget och vissa ambitioner som dras ner av ett uppjagat tempo, charmlöst tonfall, yxig regi, akut brist på humor och ett gåpåigt soundtrack som tröttar ut trumhinnan (det hjälpte att maskinisten på Mauritz vred upp till 11). Att se mindre nogräknade skådisar kämpa med klumpig och högtravande dialog kan förstås ha ett underhållningsvärde, och Löken och Rodriguez kämpar så gott de kan med vad de får, men BloodRayne hamnar sorgligt nog aldrig i det välsignade so bad it's good-tillståndet.

Det är dock oerhört fascinerande att studera Michael Madsen, som sannolikt aldrig varit så trött, så tjock, haft så gräslig frisyr och varit så katatoniskt uttråkad som här - det blir ett minidrama i dramat att se om han ska lyckas hålla sig vaken hela filmen.

På pluskontot: några snygga actionscener och gott om slaskigt splatter: knivar genom kranium, halshuggningar och en stackare som får ansiktet mosat av en spikklubba. Mumma för gorehounds som dock bör vänta på dvd:n som utlovar ännu mer blod.

Efter filmen blev det ett underhållande Face2Face med Boll, en snabbsnackande fyrtioåring i mysig fleecetröja och en rent schwarzeneggersk brytning. Boll är ingen gamer utan en smidig entreprenör och businessman som inser värdet av ett färdigt koncept i marknadsföringen, därav de många spellicenserna. Han fixar finansiärer, syr ihop ett inspelningsschema och kontaktar sen skådespelarna när det bara är några veckor kvar till inspelningsstart - tre veckor i Rumänien för en snabb slant är nog för att såpass stora namn som Kingsley och Rodriguez ska skriva på, och saken är biff. Lägg krutet på actionsekvenserna, släng in lite tits & ass, klipp skiten och sen vidare till nästa. Därmed inte sagt att Boll inte brinner för sitt värv - han är en slipad genrefilmsregissör och hade bara hans ambitionsnivå och begåvning varit större (avsevärt större, medges) kunde han kanske varit en ny Carpenter. Men nu är han bara en tysk snubbe som drar festliga skrönor om hur usel catering det var i Rumänien och att de använde riktiga rumänska horor i scenen med en vilt överspelande Meat Loaf - det blev billigare så.

Hollywood spottar just nu ur sig filmer baserade på tv-spel. Peter Jackson ska producera Halo med manus av Alex Garland, och Roger Avary har gjort en bearbetning av fantastiskt otäcka Silent Hill som ska filmas av Vargarnas pakt-regissören Christophe Gans - se där två eventuella ljuspunkter i en ganska tröstlös genre som tyvärr domineras av synergikåta filmbolag och bruksregissörer som Boll. Så länge de får härja blir det nog inte så mycket roligare än BloodRayne. (Betyg: 4/10)

Down in the Valley (Sthlm filmfestival)

Pilsk tonårstjej med frihetslängtan (Evan Rachel Wood) faller för charmig cowboy (Edward Norton) till hennes hårdnackade pappas (David Morse) stora förtret. Första timmen av Down in the Valley är en soldränkt, behaglig och inte så lite gubbsjuk orgie i manligt önsketänkande där Norton gosar runt med en lättklädd Wood utan att det faktum att han är exakt dubbel så gammal som henne problematiseras av någon annan än hennes pappa, som dock är en både frånvarande och brutal sälle som inte får våra sympatier.

Norton är en lantis på ofrivilligt besök i storstan, vars hemvävda och storögda back to nature-filosofi och sävliga sexighet får Wood att sära på benen - och cynikern i en att skruva besvärat på sig. För hans avspända och mysiga utläggningar om att träd är fina och bilar är hårda känns så insmickrande att det riktigt kryper i en. Man undrar om David Jacobson (regi/manus) verkligen vill få oss att köpa en så ytlig, gubbig och bagatellartad historia?

Men tack och lov finns det svärta och lite djup i berättelsen. Norton visar sig vara något helt annat än den charmiga naturromantikern han ger sig ut för, och det slutar tacknämligt i våld och död. Birollsmästaren Morse gör ännu en stortartad insats i det lilla formatet och blåser liv i en ganska fyrkantig roll, liksom Rory Culkin som fint gestaltar Woods alienerade lillebror som tyr sig till den spännande cowboyen. Och Edward Norton (som också producerat) är i slutändan riktigt bra, särskilt när han börjar vackla i sin verklighetsuppfattning.

Men det är en alltför lång, alltför ointressant film för att den ska lämna några avtryck. En typisk festivalfilm, vars kvaliteer står i direkt proportion till hur många andra filmer man klämt - hade Down in the Valley varit en av säg 13-14 filmer hade den varit helt okej - nu blev den en av blott fem jag såg i år och då blir den i bästa fall medioker. (Betyg: 3/10)

Corpse Bride (Sthlm Filmfestival)

Ridån på Skandia glider upp. Ljuset dämpas. Warner-loggan i svartvitt. Danny Elfmans skimrande och klockspel - igenkännbart efter två sekunder - tassar fram på ljudspåret och den trygga, mysiga sagostämningen we know and love infinner sig direkt: det är Tim Burton, och det är Tim Burton på sitt bästa humör. Peppen har förstås varit stark ända sedan trailern släpptes och Corpse Bride gör inget Burton-fan besviken, särskilt inte om man avgudar The Nightmare Before Christmas (och vem fasen gör inte det?).

Victor Van Dort (Johnny Depp) och Victoria Everglot (Emily Watson) är två timida ungdomar som tvingas in i ett giftermål av sina pengahungrande föräldrar - men av misstag gifter sig Victor med ett spöke (Helena Bonham-Carter) och slits mellan de levandes värld och dödsriket. Eftersom det är en Burton-film är "den andra sidan" avsevärt festligare än den svartvita, kantigt expressionistiska och kravfyllda människovärlden, med muntra skelett, röjigt barhäng och frejdig New Orleans- estetik.

Jämfört med The Nightmare Before Christmas är Corpse Bride en light-musikal med sånger bara i väl valda scener men desto fler ordvitsar på temat liv/död varav samtliga är riktigt roliga. Framför allt tar den ut svängarna mer, både i den rappa handlingen och i dockdesignen som är helt underbar, stilren och samtidigt skruvad - varje figur har designats efter sin karaktär och pinnsmala Jack Skellington-lookalikes samsas med paddlika små gubbar och snipiga damer med skyskrapshöga frisyrer. Röstjobbet är förstklassigt, samtliga skådisar briljerar - bäst är Joanna Lumley med en helt hysteriskt fisförnäm ärkebrittisk överklassaccent, och Richard E. Grant som slem förförare, en figur för övrigt inte helt olik fjompige Victor Quartermaine (Ralph Fiennes) i Wallace & Gromit-filmen.

Burton har använt sig av trogna medhjälpare som John August (Kalle och chokladfabriken) och Caroline Thompson (Edward Scissorhands) som säkert haft kul tillsammans när de skrivit manus: precis som i Sleepy Hollow har alla karaktärer vagt östeuropeiska eller bara bizarra, välsmakande namn som Finnis Everglot, Barkis Bittern och Elder Gutknecht. Plus en likmask med Peter Lorres röst som en belöning till filmnördar.

Hantverket är makalöst och första minuterna sitter jag och njuter av hur snyggt dataanimationerna är gjorda, med en liten, ytterst diskret touch av stop motion. Tills jag kommer ihåg att det faktiskt är old school och riktiga dockor och baxnar över hur rasande skickligt och kärleksfullt det är. Jag kommer på mig själv med att tycka att den döda bruden är riktigt attraktiv, nästan lite (host) sexig, och på några ställen fick jag tårar i ögonen bara för att det var så jäkla fint.

Corpse Bride är en välskriven, överdjävulskt snygg och oväntat rolig historia som faktiskt smäller The Nightmare Before Christmas på fingrarna, vilket jag inte trodde var möjligt. Mästerligt! (Betyg: 9/10)

Storm (Sthlm filmfestival)

In this day and age när svensk thriller i regel betyder att en sammanbiten Jakob Eklund med handsfreemobil gasar runt i en sponsrad Audi är Storm en gudagåva. Storm är en galet ambitiös film med ekon av Matrix och It's A Wonderful Life och Tron och tvåhundra andra filmer - en existentiell science fiction-thriller i asfaltsvåt stadsmiljö, med tidsresor, datoranimationer, serietidningsestetik och pvc-klädda amazoner som slåss i slo-mo mot mystiska flintskalliga mörkermän på Stockholms gator.

Det borde inte kunna bli annat än i bästa fall lite töntigt och i värsta totalhaveri men Storm lyckas klara sig helskinnad och känns just nu som det roligaste som hänt svensk film sen... Jag vet inte. Det finns liksom inget inhemskt att jämföra med. Storm är en riktigt bra film – tar man sen i åtanke att den är svensk blir betyget snarare mästerverk.

DD (Eric Ericson) är en sorglös och cynisk glidare runt 30 som lever det goda livet i Stockholms nöjeselit, tills en kväll då allt ställs på ända efter några extremt egendomliga händelser. Mer ska inte avslöjas här mer än att det borde spårat ur redan från börjat – DD hänger i de i sammanhanget något uttjatade situationerna sexigt dansgolv (i slow motion, no less) och kokainsniff på toaletten som på film tenderar att bli lite fjantiga (minnes med fasa Michael Douglas ökända v-neck-tröja i discoscenerna i Basic Instinct för att ta ett elakt exempel). Men det funkar – här och genom hela filmen lyckas man på något vänster anamma klyschorna genom att inte låtsas om dem och bara köra på. Att det funkar så fint beror på den heliga allians som Storm lyckas uppnå: bra regi, smart och roligt manus, djävulskt bra spel. Lägg sen till ett svinsnyggt foto (Linus Sandgren), bitvis briljant dialog, köttiga actionscener och datoranimationer som inte direkt är i ILM-klass men som (återigen) ser helt okej ut för att vara svenska. Storm har bara kostat 22 miljoner, standard för en svensk långfilm, men lyckas se långt dyrare ut.

För manus och regi står Björn Stein och Måns Mårlind, två orimligt begåvade herrar med en bakgrund i Spung och De drabbade på SVT och den charmiga slapstickkomedin Disco Kung Fu med Kjell Bergkvist som drunken master. Eric Ericson – som imponerade både i De drabbade och i Maria Bloms Kvadd på Stadsteatern i Göteborg för några år sen – bär i mångt och mycket filmen på sina axlar och är helt fenomenal. Och Mårlind/Stein har castat övriga roller med trygg hand och till min nästan lyckorusiga glädje stoppat in två Spung-skådisar: Karl Norrhäll (Pelle) och Victor Ström (Melas). Båda gör guld av sina små biroller och är en fröjd att se. Liksom Jonas Karlsson som aldrig lyckas vara annat än fantastisk. Bonus: Mårlind/Stein har behållit sin faiblesse för att låta skådisarna prata med asjobbigt bebisspråk för att pigga upp dialogscener – det funkade med Kim i Spung och är lika roligt här.

Om jag har några betänkligheter är det att sista halvtimmen saggar en smula. En traumatisk och central scen mjölkas och mjölkas på tok för länge och Mårlind/Stein hamrar in sin poäng med slägga fast vi redan förstått. Men det är anteckningar i marginalen. Storm är ett litet mirakel, precis så bra som man hoppades när man såg den korta, suggestiva teasern för första gången. Storm går upp 20 januari nästa år och lär bli en av nästa års mest omtalade filmer. Finns det någon rättvisa i världen blir det en braksuccé också. (Betyg: 8/10)

Conan goes festival!

Japp, Stockholm international film festival rullar på som bäst - i år med ett program som känns lite klenare än vanligt - och bjussar på den sedvanliga mixen av amerikansk mellanprisindie, asiatiskt ultravåld och knappt byxmyndiga funktionärer som får den finnige målbrottskillen i Simpsons att framstå som ett under av kompetens och effektivitet.

Jag minns med en tår av vemod i ögat (och fantomsmärtor i gumpen) festivalen '96 då jag lyckades pressa in 26 filmer på sex dagar. Nu har flickvän, jobb och barn effektivt satt P för dylika excesser men en handfull filmer ska det trots allt bli. Recensioner kommer inom kort!

Broken Flowers

Att Bill Murray spelar huvudrollen i en Jim Jarmuschfilm känns helt konsekvent - Murray har efter sina bejublade insatser hos Sofia Coppola och Wes Anderson liksom växt in i Jarmuschs filmuniversum. Med sin luggslitna, sorgsna deadpan-stil och ett fett kapital med indie-cool är han en perfekt arvtagare till tidigare Jarmusch-favoriter som Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits. Att hans rollfigur i Broken Flowers är intill förväxling lik hans ensamme skådis i Lost in Translation känns först lite jobbigt men säger kanske mer om hur Jarmuschs stil influerade Sofia Coppola än något annat.

Murray spelar Don Johnston, en åldrad playboy i Fred Perry-kläder som strax efter att ha blivit dumpad sin femtielfte unga flickvän får ett anonymt rosa brev från en gammal flamma som avslöjar att han är orsak till en nu nittonårig son som eventuellt är på väg till honom för att ge sig till känna. Sporrad av sin granne, amatördetektiven Winston (Jeffrey Wright) ger han sig motvilligt ut i hyrbil för att beta av fyra presumtivt misstänkta kvinnor och försöka snappa upp ledtrådar - och en stillsam roadmovie tar sin början.

Broken Flowers vann Juryns stora pris på Cannesfestivalen i våras och känns som en klassisk Jarmusch-film i sävligt tempo, befolkad av vardagsabsurditeter och coola figurer. Bill Murray kör på i sin avskalade, minimalistiska stil och om han är briljant eller har fastnat i ett uttryck och riskerar bli en parodi på sig själv beror på ens eget tycke och smak.

Som alltid hos Jarmusch är castingen oklanderlig och han lyckas snappa upp några av de bästa skådespelarna som är verksamma just nu. Sharon Stone är kongenial som småkitschig raceränka och tillräckligt självlysande för att man ändå kan börja hoppas på att otursförföljda Basic Instinct 2: Risk Addiction inte är ett så parodiskt och dödfött koncept som det låter (eller också är det bara den pilske tonårspojken i mig som talar). Frances Conroy från Six Feet Under är fantastisk, men det visste vi ju redan, och Tilda Swinton gör en ciggmuttrande insats som ilsk white trash-brutta. Enda smolket i glädjebägaren är Jessica Lange – å ena sidan är det gudagott att se henne igen, å andra sidan har flitiga lyftningar gjort att hon fått den där stela, hypersläta looken som man kan skrämma olydiga barn med. Och Jeffrey Wright som småbarnspappa besatt av krininalromaner är helt och hållet lysande – han och Murray gör ett omaka par som är väldigt rart och en av filmens stora behållningar.

Jarmusch har alltid haft fingertoppskänsla nog att samla ihop rent djävulska soundtrack, från träskbluesen i Mystery Train via Tom Waits sordinerade toner i Night on Earth till RZA:s instrumentala hiphop i Ghost Dog. Broken Flowers är inget undantag med ett sountrack som domineras av den afrikanske jazzmaestron Mulatku Astatke - vars hypnotiska, tajta låtar upphöjer Murrays ensamma sittningar i hyrbilen till stor filmkonst. Etiopisk jazz är det nya svart!

Broken Flowers slutar gåtfullt och om det är en lite lat utväg av en regissör som inte förmår knyta ihop säcken ordentligt eller något mycket större är en smaksak. Jag lutar åt det senare och rekommenderar att man inte ser filmen mol allena - det finns en del att diskutera efteråt. (Betyg: 8/10)

Vem sköt vem?

OBS - detta inlägg bjuder på Lost-spoilers galore, så om du inte sett del 6 (som visas 23 november på TV4) så undvik!

ABC har ju hållit på del 6 av Lost i tre långa veckor för att det ska hamna i fas med de viktiga sweeps-omgångarna i amerikansk teve (mer om det på 43minuter). I onsdags visades äntligen det hypade avsnittet där förhandssnacket mest handlat om att en huvudkaraktär skulle kasta in handduken. Och så, på slutet av ett i övrigt mer än lovligt segt avsnitt, hände det - truliga Shannon föll ihop i Saids armar efter ett skott rätt i bröstet. I pistolen höll en chockad Ana Lucia, som uppenbart trott att Shannon varit en av "the others" och kramat iväg sin sista kula mot fel person.

Så onödigt och meningslöst, och så synd om stackars Shannon. Och samtidigt intressant att hennes död följde den gamla goda slasherfilmstraditionen där snygga tjejer som har sex alltid får smaka på kniven först (dådet skedde ju dan efter hennes och Saids debutligg i tältet). En liten homage från Lost-makarna?

Sen fanns det ju en klar lättnad också i att det olyckliga skottet borde betyda att den extremt enerverande karaktären Ana Lucia (oerhört enahanda spelad av Michelle Rodriguez) rimligen borde skrivas ur serien snart.

Men! Var det verkligen Ana som sköt det dödande skottet? Sedan i onsdags har debatten bland Lost-fans varit intensiv, både på IMDb:s forum och på fansajter som thetailsection.com.

The Ana/Shannon Conspiracy - a Consolidated Theory har dragits igång av någon med lite för mycket tid över, och går i korthet ut på att den laddade slutscenen i själva verket är två, skickligt hopklippta för att lura oss att tro att Shannon dog för Ana Lucias hand. I själva verket hänger de inte ihop – Ana Lucias skott brann av mot någon annan, och den person Said tröstlöst tittar upp mot i slutbilden är inte alls Michelle Rodriguez. Lite som upptakten till finalen i När lammen tystnar alltså när Demme fick oss att tro att Clarice och FBI-männen var på väg till samma adress när de egentligen var på två olika ställen, men samtidigt.

Teorin backas upp av screenshots som kan tolkas på flera sätt, men ser man om slutet är det mycket möjligt att den stämmer. Om så är fallet är det en av de listigaste cliffhangers hittills i Lost, slagen endast av den med extrapassageraren Evan (som fortfarande ger kalla kårar) och den när Hurley kände igen serienumret på the hatch.

Svaret lär dock vänta på sig en stund till - del 7 som visas i USA imorgon ska handla om Michelle Rodriguez-gängets första tid på ön. Lost-makarna suger på karamellen en stund till, i god ordning.

Nytt dvd-magasin fastnar i grabbträsket

Den brittiska film- och musiktidningen Uncut, som på senare år givit gubbmekkat Mojo tuff konkurrens i att vara den mest museala och bakåtblickande kulturprodukt som människan hittills uppfunnit, har knoppat av sig. Första numret av Uncut DVD släpptes nyligen och fokuserar helt och hållet på, eh, dvd.

Varje filmtidning med självaktning har förstås en fyllig dvd-avdelning, våra egna Ingmar och Stardust har lyckats hyfsat men saknar det vältrande i extramaterial, boxar och special editions som formatet kräver. De tidningar som varit vigda åt dvd har i gengäld haft allvarlig slagsida åt hemmabiopulande nördmän som skriver hellre än bra. Pålitliga Empire har hittills varit bäst med en välmatad dvd-sektion som fått lite mer utrymme i och med omgörningen för några nummer sen. Men i en tid när man fortfarande kan beställa R1-dvd:n till en film innan den hunnit gå upp på bio i Sverige, och man ofta sittandes i biosalongen redan under förtexterna längtar efter att få dra igång special edition-dvd:n och sjunka ner i tv-soffan (senast för min del War of the Worlds) så behövs ett renodlat och kvalitativt dvd-magasin.

Enter: Uncut DVD som i förstone känns kul och snyggt formgiven men efter en genomläsning visar sig vara så försjunken i ett kanoniserat gäng av filmiska badasses - både framför och bakom kameran - att det gränsar till satir. Clintan är omslagspojke och ägnas ett (iofs välskrivet) retrospektiv, och i övrigt betar man av alla the ususal suspects: Sam Peckinpah, Steve McQueen, Klaus Kinski, John Carpenter, Tarantino, Marlon Brando, Walter Hill, Jack Palance, Dennis Hopper, Oliver Stone, etc etc ad infinitum.

Kort sagt nästan alla coola filmsnubbar man som kille född mellan 1960 och 1980 förväntas se upp till. Visserligen bjuds det på artiklar om Breakfast Club, Powell/Pressburger och Jarmuschs Dead Man också, men känslan av att man läser ett bihang till nåt nummer av FHM eller Loaded från 1999 är stark. Men men, i brist på annat lär jag nog köpa nästa nummer också - den ligger trots allt fint på kaffebordet.

Michael Douglas i våra hjärtan

En mysigt plirande Michael Douglas med kärringsnodd på glasögonen, känns det lockande? Låt inte affischen lura dig, Wonder Boys är en av 2000-talets bästa filmer. (Enligt ryktet blev för övrigt originalaffischen härintill utbytt efter dålig respons och klokt nog ersatt med en där Douglas tantlook tonats ner några snäpp.) På onsdag visas Wonder Boys på SVT och har du inte lyckats se den hittills så är det hög tid.

Wonder Boys är Michael Douglas kanske finaste stund hittills på vita duken, och en ovanlig roll i en karriär som befolkats mest av hårdhudade machomän. Douglas började sin karriär i tv-deckaren Streets of San Francisco med salig Karl Malden och slog sen igenom i Hollywood. Om Douglas sjuttiotal var en smula radikalt - han producerade Gökboet och fick en Oscar för besväret, han spelade skäggig tv-man i politiska kärnkraftsthrillern Kinasyndromet - gjorde han en helomvändning under senare år - och blev rejält svinig.

Douglas spelade huvudrollen i tre av de mer reaktionära filmer som kom från Hollywood under åttio- och nittiotalen: Fatal Attraction (1987), Basic Instinct (1992) och Disclosure/Skamgrepp (1994). Han gjorde i stort sett samma figur i alla tre filmerna: den framgångsrike och rätt hygglige men klart kåte mannen som snärjs av en supersexig men livsfarlig kvinna och sånär förlorar allt han äger (jobb, status, familj) - men går segrande ur striden på slutet. Eller om man så vill den vite, heterosexuelle medelklassmannen som segrar över makthungriga och/eller halvdementa kvinnor som tar plats (både i den privata sfären och i yrkeslivet) och försöker lura ner honom i fördärvet. (I Backlash använder Susan Faludi Fatal Attraction som exempel just på Reaganismens backlash mot feminismens landvinningar under sjuttiotalet).

Sen den trojkan har Douglas filmografi varit en smula ojämn. Han kom tillbaka för några år sen i David Finchers grymt underskattade The Game, som en emotionellt hopfryst affärsman, egentligen en förlängning av hans åttiotalspersona, fast med mer ångest och tomhet i blick, mannen som fått allt men inte förmår känna något annat än leda. Och i A Perfect Murder, remaken på Hitchcocks Slå nollan till polisen, med en pre-Aragornsk Viggo Mortensen som liderlig målarkludd, gör han ungefär samma roll, som iskall framgångsman med ett bottenfryst känsloliv. I Traffic fick Douglas växa in i en mer mogen fas av sin karriär, som karaktärsskådespelare i tungt drama, men rollfiguren är ungefär densamma även om han här är otvivelaktig good guy.

Med den bilden i huvudet var det fascinerande att se Douglas blomma ut i Wonder Boys (2000), med Oscarbelönat manus av Steve Kloves (Harry Potter-franchiset) efter Michael Chabons roman. Douglas gestaltar den genuint sunkige losern Grady Tripp, en nerdekad universitetsprofessor som höjts till skyarna för sin debutroman men nu dras med obotlig skrivkramp och en uppföljare som aldrig vill bli klar trots att det gått sju långa år. Han ser ett författarämne i unge särlingen James (Tobey Maguire, aldrig mysigare), har en strulig affär med en gift kollega (Frances McDormand), jagas av sin pilske förläggare (Robert Downey Jr som måste haft några veckor ledigt mellan finkan och rehab) och härjas av sin nemesis, den odrägligt produktive och lyckade författarkollegan Q (Rip Torn). Lägg till en underskön Katie Holmes (före Tom Cruise-annekteringen) och ett lysande uppbåd av biroller är komplett.

Wonder Boys är en lätt absurd och oförutsägbar historia med fyndigt manus, stilsäker regi av Curtis Hanson (L.A. Confidential) och ett briljant ensemblespel. Bäst är Douglas i en snuskig rosa morgonrock, toppluva och femdagarsstubb och ett elände som hopar sig för varje dag. Han gör en fantastisk rollprestation, en svag, misslyckad, handlingsförlamad och lätt feminin förlorare efter en lång rad machoroller vilket faktiskt var en smula modigt.

Michael Douglas figurerar numera mer i skvallerblaskorna som make till nån medelmåttig aktris från England än i filmsvängen, men en titt på IMDb visar glädjande nog att han har en handfull projekt på gång med premiär nästa år. Till dess, missa inte Wonder Boys: SVT onsdag 9 november kl 21:30.

Wallace & Gromit vs. The Madagascar Penguins

Man måste nog ha ett hjärta av gråsten för att inte charmas av Wallace & Gromits eskapader. Nu tar de steget från det kortare formatet till långfilm, men allt är lika snyggt, lika underfundigt och lika kärleksfullt som förut. Wallace är fortfarande besatt av ost & kex och drömmer fram påhittiga uppfinningar som hämtade från någon framtidsmässa anno 1953, Gromit är den trogna sidekicken som lider i tysthet under husses obotliga teknikoptimism och räddar biffen när allt går överstyr. Allt förlagt i ett England med trädgårdar, bilar, kvartersbutiker och småtokiga bönder som doftar idylliskt femtiotal. Det är tekniskt briljant, med en oväntad bonus i form av tumavtryck på lerfigurernas kroppar (en vacker syn i dessa CGI-skadade tider).

Som vanligt är det en av Wallaces uppfinningar som får oanade biverkningar och skapar kaos, i det här fallet en enorm varulvskanin som hotar att omintetgöra årets höjdpunkt, den lokala grönsakstävlingen. Röstskådespeleriet är förträffligt: Helena Bonham-Carter är förtjusande bra som en varmhjärtad överklassmamsell och Ralph Fiennes, annars inte någon vän av tokerier, spelar en fjompig och skjutglad godsägare – han är fullständigt lysande.

Så puttrar det på i 85 minuter och jag hade bara så smärtsamt svårt att engagera mig. Visst är det kärlek och toppkvalité på alla plan – även om de många usla ordvitsarna gärna fått stryka på foten till förmån för fler filmreferenser, som i Chicken Run – men oj vad vi har sett det förut. Det vore väl både dumt och onödigt att piffa upp ett koncept som Wallace & Gromit som är lika tryggt, mysigt och ärkebrittiskt (och anpassat för export) som Morden i Midsomer. Men en viss leda smög sig in redan efter den första halvtimmen och under den halsbrytande finalen satt jag lite och peppade på eftertexterna vilket aldrig känns bra.

Jag var sjukt trött igår kväll när jag såg den, men gnället kan också ha att göra med att The Curse of the Were-Rabbit kommer med en förfilm som piskar skiten ur den sävliga plastellinaduon. För alla som tyckte att pingvinerna i Madagascar – tre hårt drillade matroser ledda av den benhårde och kommandospottande Skipper - fick alldeles för lite utrymme är det lilla julafton. I kortfilmen A Christmas Caper som bör vara en prequel till Madagascar rymmer en av pingvinerna på julaftonskväll för att skaffa en present åt en ensam isbjörn som deppat ihop i sin bur. Men pingvinen blir hemplockad av en närsynt gammal dam som svärande på jiddisch gör livet surt för alla i sin närhet, Skipper måste rycka ut och en snillrik och actionspäckad fritagningsaktion i ragatans lägenhet tar vid - det är som Piff & Puffs äventyr i julgranen, filmat av en galen steadicamkille på speed och proppfyllt med slapstickvåld mot en ilsk liten pudel.

A Christmas Caper må primärt vara smågodis som är tänkt att locka till köp av 2 disc-versionen av Madagascar-dvd:n som släpps 28 november lagom till julhandeln, men det spelar föga roll när det är så smart och blixtsnabbt kul som här, jag betalar mer än gärna. Just igår kändes pingvinerna oerhört mycket mer givande än Nick Parks patenterat finurliga kaninmys.

Den tredje makten (dvd)

Ni vet hur det är: man är duktigt leds på att gnälla på svensk film, den får så mycket pisk och smisk ändå av andra (och vassare) pennor, och man försöker intala sig att det inte alls bara är polisfilmer och ungdomar som geggar runt i Hornstull alt. män som minns sitt femtiotal, och det kanske ändå finns ett liv efter Beck: Den styckade tjackhoran - vi har ju ändå Moodyson (även om den senaste kanske inte blev så lyckad) och Blom och Fares och Ulf Malmros och, host, eh... och bortom de kommande 93 filmerna om trötta medelålders kommissarier kanske det till slut dyker upp något som ger hopp (läs: Storm) och efter ytterligare en stunds peppande mår man en smula bättre.

Det är just i det läget man ser en färsk dansk film och ånyo får den där hopplösa känslan i magen och måste ställa sig den vanvettigt klyschiga men nödvändiga frågan: varför kan de och inte vi?

(Jo, jag inser att också danskarna också gör sin beskärda del av crap, den inhemska megasuccén Den eneste ene (burr!) till exempel, och att det är gräddan av utbudet som letar sig hit - men ändå.)

Ångestskaparen denna gång var Den tredje makten/Kongekabale, en dansk uppdatering av kompirationsklassikern All the President's Men som släpptes på dvd häromveckan och som faktiskt inte ligger Pakulas mästerverk långt efter när det gäller nerv och elegans.

Det är bara en vecka till val när Midtpartiets självklare kandidat svävar mellan liv och död efter en bilolycka. Ulrik Torp (Anders W Berthelsen från Mifune) är en journalist på uppåtgående som blir befordrad till Christianeborg, danskarnas svar på Rosenbad. Där sniffar han snabbt upp en story om att den tilltänkte efterträdaren Lone Kjeldsen har en skumraskaffär i bagaget vilket hotar hennes chanser. Storyn blir förstasidesstoff, Torp myser av framgången men inser snart att han bara är ett bricka i ett cyniskt spel - och att nyheterna i själva verket dikteras av smidiga spin doctors i ett intimt samspel med maktberusade murvlar.

Men Torp vägrar bli mätt och belåten utan gräver vidare till allmänt förtret och lierar sig så småningom med Moll, en kedjerökande slacker med en osentimental syn på yrket. Och Köpenhamns sentida svar på Woodward & Bernstein är ett faktum.

Regissören Nikolaj Arcel ger en trovärdig och rafflande bild av den wheeling and dealing som försiggår i maktens korridorer och det är extremt välspelat av samtliga (inte minst Sören Pihlmark, aka Krogshöj i Riket, som är fruktansvärt bra som den manipulative Dreier). Allt är kallt, stålblått, och snyggt, mycket mer West Wing än den snacksoppa Kommissionen trist nog utvecklade sig till.

Vilket obarmhärtigt tar oss tillbaka till frågan i början. Danskjävlar! (Betyg: 8/10)

Farväl, sköna hem! (dvd)

Häromveckan släpptes sent omsider Otar Iosselianis Farväl, sköna hem! från 1999 på dvd. Låt dig inte luras av det gräsliga omslaget eller föga lockande titeln för det här är ett smärre mästerverk. Iosselianis filmer har sällan en rak storyline eller en berättelse som går från A till B. Precis som hans njutbara Månens favoriter (1984) får vi följa ett antal människor under några månader rör sig fram och tillbaka i och runt en stor stad som kan vara Paris. Filmen kretsar kring en överklassfamilj som alla har sina hemligheter och egenheter. Pappan i familjen tillbringar hela sin tid på godset i sällskap med vinkällaren och modelljärnvägen, sonen trasslar sig fram som fönsterputsare och umgås med småtjuvar, mamman vänstrar med en företagare inne i stan när hon inte tar emot sina societetsvänner i salongen.

Berättat som ett synopsis låter alltihop extremt ospännande, men Iosseliani följer sina karaktärer med kärleksfull blick och en kamera som aldrig står stilla: han rör sig mjukt och obehindrat från person till person, låter en gå ur bild för att sedan följa nästa. Så flyter det på i ett stillsamt tempo som nästan blir surrealistiskt i all sin enkelhet. Man skulle för enkelhetens skull dra jämförelsen med Short Cuts men Osseliani har inte samma höga ambitionsnivå som Altmans dystra epos - han är fullt nöjd med att betrakta sina figurer lite på avstånd och med varsam hand registrera deras små exentriciteter och tillkortakommanden.

Inte mycket händer men det är omöjligt att slita sig, som betraktare försätts man i ett nästan meditativt tillstånd framför teven. Farväl, sköna hem! är en bagatell, men en otroligt charmig sådan. Och Iosseliani - som står för manus, regi och klippning - är en av de få filmskapare som etablerat en helt egen stil, lika obemärkt som oemotståndlig. (Betyg: 8/10)

Flightplan

Flightplan taxar in efter Red Eye som årets andra nagelbitare i flygplansmiljö, men där Red Eye tappade sin nerv när vi återvände till terra firma så har Flightplan det goda omdömet att hålla sig i luftrummet (sånär som på en kort prolog). Det är något visst med filmer som utspelar sig helt och hållet i fortskaffningsmedel som flygplan eller allra helst tåg. Den avgränsade ytan ställer krav på manusförfattarna att hålla historien i spinn, det går liksom inte att slänga in en helikopterjakt eller en exploderande motorcykel för att hålla intresset uppe. Men framförallt är det den höga mysighetsfaktorn som lockar, en skumpig tågkupé som susar fram genom becksvart natt är en av de mest suggestiva och romantiska platser som finns och har filmmakarna vett och mod nog att hålla sig på spåret (sorry) blir man lycklig.

Jodie Foster är en flygplanskonstruktör bosatt i Berlin som efter att hennes make dött i en olycka ska flyga hem till Staterna med den tioåriga dottern. Men när Jodie slumrar till försvinner dottern, kabinpersonalen vill knappt minnas att hon ens haft någon med sig, och Jodie förstår att flickan blivit kidnappad – men är det de skumma araberna eller rentav de plastigt leende flygvärdinnorna som är skyldiga? Eller har Jodie fastnat i en slapp ripoff av Det sjätte sinnet och inbillat sig att hennes i själva verket döda dotter är uppe och kutar?

Eller är det helt enkelt Panic Room på ett flygplan? Förutom de uppenbara likheterna att en nyblivet ensamstående Jodie Foster återigen ska skydda sin dotter från slemma män i en klaustrofobisk setting så har den tyske regissören Robert Schwetke (för övrigt på gång med en säkerligen onödig remake av Runaway Train) ett uns av David Finchers suveräna bildkänsla – Flightplan är smidigt berättad och stiligt fotad av Florian Ballhaus. Och liksom i Panic Room njuter man när thrillermaskineriet är i gång och nöten ska knäckas med de begränsade medel som står till buds - det är den typen av film som inte skäms för att den är en film utan gärna offrar logiken på underhållningsvärdets altare.

Jodie Foster är lysande som vanligt och Peter Saarsgard har i och med Flightplan fulländat sin spelstil: en kombination av vakande distans, lunsig slackerhållning och tyst fulsnygg sexighet kompletterat med en välmodulerad och lätt feminin röst med en rent Malkovichsk mix av släpighet, sadism och ointresse.

Flightplan bjuder på god underhållning och efteråt gör man bäst i att inte bena ut intrigen alltför noga för då uppenbarar sig manusluckor galore. Men Jodie Foster och hög mysfaktor räcker långt. (Betyg: 6/10)

I Heart Huckabees

Nu på onsdag 26 oktober släpps sent omsider David O. Russels I Heart Huckabees direkt på dvd, nästan på dagen ett år efter USA-premiären - här är en repris på min recension från april, för nytillkomna tittare.

Ända sedan trailern till David O. Russels nya film dök upp i höstas har peppen varit stark - I Heart Huckabees kändes som Wes Anderson med crazyratten uppvriden till 11, en cool och snyggt paketerad komedi av regissören till Three Kings som knappast kunde sluta i annat än filmfest. Tyvärr är nog inte Huckabees den fullträff jag suktade efter, en del förtjänster till trots.
Jason Schwartzman spelar en manisk trädkramare som leder en aktivistgrupp för att rädda grönområden i stadsmiljön. Jude Law är hans nemesis, en pragmatiker som varit medlem i gruppen men lockats över till the dark side och blivit chef på konglomeratet Huckabees. Fixerad av ett slumpartat möte med en lång man från Afrika anlitar Schwartzman ett par "existentiella detektiver" (Lily Tomlin och Dustin Hoffman) för att spionera på honom – samtidigt som Isabelle Huppert dyker upp och sätter käppar i hjulet med ett mer destruktiv kontrafilosofi.

Tyvärr låter det snäppet roligare än det blir. Huckabees startar i 120 och lättar aldrig på gasen, det är ett evigt snackande som snart testar tålamodet. Jason Schwartzman är briljant men hans karaktär blir snabbt asjobbig, liksom de flesta andra i filmen, och ofta blir det bara så knasigt och stirrigt att man tappar sugen – och än värre, stundom känner man att Russel koketterar med sin prillighet.

Det är otvivelaktigt en smart film, en existentiell komedi om holism kontra nihilism, om att se världen som en helhet eller leva kortsiktigt och individualistiskt, och man blir impad av Russells ambitionsnivå – det är inte en lättsåld film och man förvånas att studion lät honom hållas. Men det blir för mycket hjärna och för lite hjärta, en film att beundra på ett intellektuellt plan snarare än att tycka om, även om jag kämpade.

Skådespelarna kämpar på, Schwartzmans nojjor visualiseras med fräsiga animationer, och det är gött att se två gamla rävar som Hoffman och Tomlin i fin form. Men I Heart Huckabees är till syvende och sist en kul trailer och svinsnygg affisch i jakt på en god film. (Betyg: 6/10)

Harrys döttrar

Richard Hobert fick såna kopiösa mängder dynga över sig efter medeltidsdebaclet Tre solar (som jag fortfarande inte sett men trailern - och Micke Persbrandts peruk - är för evigt fastsvedda på näthinnan) att man kan få för sig att glömma att karln faktiskt gjort en hel del bra film. Bara att ge sig på att göra en septett som tematiskt behandlar de sju dödssynderna är fränt. Att sen resultatet blev ojämnt är som det ska – för att vara en regissör verksam i Sverige är Hobert extremt flitig (tolv filmer sen 1991) och då får man räkna med några stolpskott. Och faktiskt några fullträffar: Glädjekällan, Händerna och Spring för livet.

Nu är Hobert tillbaka med dramat Harrys döttrar och att kalla det en triumfatorisk return to form vore dessvärre en vild överdrift. Lena Endre och Amanda Ooms är systrar som går i väntans tider, men ödet vill att Endre får en välskapt pojk, och att Ooms barn dör strax innan födseln. Ooms blir först katatonisk av sorg, sen alltmer besatt av systerns babylycka. Endre drar sig undan men får skuldkänslor – har Ooms en skruv lös eller är det Endre som inte klarar av att se hennes lidande? Snart anar vi att familjen bär på en mörk hemlighet och att systrarnas nära relation till sin bullrige pappa (en Ivar Wiklander som spelar för de allra bakersta bänkraderna) inte är helt utan komplikationer.

Trots det oerhört tragiska i berättelsen så blir Harrys döttrar aldrig gripande och är i långa stycken enerverande ointressant. Det kan bero på att Endre kör sin vanliga schtick eller att Amanda Ooms aldrig blir tillräckligt galen för att det ska bränna till. Filmen känns för ytlig för att ruska om som seriöst drama, och för ospännande för att fungera som psykologisk thriller. Det hjälper inte att Peter Gardiner och norrmannen som spelar systrarnas respektive män är så braktrista i sitt spel att samtliga klockor i salongen stannar. Hobert ville kanske poängtera att det här är kvinnornas berättelse men ibland blir bristerna (både i spel och manus) hos de menlösa karlarna nästan komiska. Och ett olyckligt sidospår med en havande gorillahona på zoot där Endre jobbar, som får fungera som en klumpig metafor för moderskapet, tillför inte mer än några ofrivilliga fniss.

För att rädda situationen har Hobert hyrt in Zbigniew Preisner, Kieslowskis gamle kumpan med lysande musik till Dekalogen och Veronikas dubbelliv under bältet. Men där salig Kieslowski hade vett att ransonera med Preisners känsliga bitar har Hobert valt att kräma på till max så fort det blir läge i ett lite ansträngt försök att lyfta scenerna, vilket till slut gör att Preisner dränks i sorlet.

Harrys döttrar är en småtrist och tunn historia maskerad till välgjort och vuxet drama som säkert ändå kan fungera hos Endre-sugna femtioplussare. Och Amanda Ooms bör ligga säkert till för en guldbaggenominering. Men jag ser hellre om Händerna, Hoberts tajta lilla thriller från -94 med en sunkig Sven-Bertil Taube i huvudrollen, och hoppas på att Hobert kommer tillbaka med en film som det går att bry sig om. Då kan han bli intressant igen. (Betyg: 4/10)

The Aristocrats

Att göra en 90 minuter lång dokumentärfilm om en vits är hyfsat djärvt – när vitsen i fråga dessutom är medioker är det kanske rentav dumt. Men The Aristocrats har blivit en lyckad film. Vitsen har ni väl redan hört vid det här laget (annars förklaras den här), upplägget är alltid detsamma och punchlinen är slapp och antiklimaktisk så det förslår, men det gäller att fylla mellanrummet med så mycket ohämmat snusk som möjligt. Skämtet har tydligen i mången år använts av komiker som ett slags rit-de-passage yrkesmän emellan, helt och hållet för internt bruk då den är alldeles för grov för att spridas till allmänheten (tills nu alltså). Tricket har varit att improvisera så länge och/eller vilt som möjligt om innehållet i det varieténummer som beskrivs, och helst stoppa in så många grisigheter som är mänskligt möjligt: fekalier, spyor, incest, misshandel och djursex är givna ingredienser.

Paul Provenza har intervjuat hundra komiker som analyserar, diskuterar och framför sina versioner av vitsen. Det är en skön blandning av kända fejs, ärrade veteraner och för mig nya ansikten (varav ganska många framstår som lätt utvecklingsstörda). Det är en ändlös radda av fult fotade talking heads som ska betas av och Provenza har försökt pigga upp det med att filma allt med två kameror och klippa snabbt mellan dem – tyvärr vågar han inte vila nånstans utan spurtar på i hetsigt takt vilket blir jobbigt. Och ibland blir han alltför kär i sina komikerkollegor och låter några av dem såsa ut i långa och självgoda improvisationer som ingenstans leder. Filmen hade mått bra av att klippas ner med en kvart.

Men i stora stycken är The Aristocrats riktigt underhållande. Den ena versionen är mer hårresande än den andra och man fnissar gott åt alla barnförbjudna vidrigheter som radas upp framför ens inre öga. Bland höjdpunkterna finns en briljant Christopher Walken-imitation signerad Kevin Pollak, vitsen framförd som ett elegant korttrick, berättad av Cartman från South Park, och som ett mimnummer (av världens förmodligen enda roliga mimare).

The Aristocrats är en kul bagatell som diskuterar ståuppandet som konstart, ett skämts anatomi och doppar tån lite i den eviga frågan om vad man får och inte får skämta om. Höjdpunkten är lika oväntad som hysteriskt rolig: det visar sig nämligen att Bob Saget, helyllesnubben från Full House och America’s Funniest Home Videos, är ökänd för att dra den i särklass snuskigaste versionen The Aristocrats. I Sagets tolkning når vitsen rent hisnande nivåer av våld, bajs och incest, allt framfört under sporadiska skrattattacker och skamsna blickar mot kameran. Charmigt, fånigt och vanvettigt snuskigt på en och samma gång.
(Betyg: 6/10)

The Fog får sågen

Efter den ganska så usla uppdateringen av Assault on Precinct 13 med Ethan Hawke (hyr den inte) är det nu dags för nästa Carpenter-remake: The Fog gick upp på biograferna i USA i fredags. Jag skrev ett hoppfullt inlägg i juli när trailern släpptes men de recensioner som trillat in släcker effektivt den lilla flämtande lågan. Snackapan Harry Knowles är brutalast av dem alla och utnämner The Fog till den näst sämsta film han sett och fortsätter slakten i en njutbar sågning som av allt att döma är mer underhållande än själva filmen: "I mean – folks – you have NO IDEA how excruciatingly awful this script is. At every point – it just breathlessly sucks the will to live from your mind. (...) One of the most incompetent worthless wastes of time, talent, energy and money. Without a single redeeming feature."

Läs hela sågningen här och håll en tumme att Carpenter trots allt är på väg mot en ny vår. Om ett par veckor är det USA-premiär för Masters of Horror, en serie skräckepisoder gjorda för tv-kanalen Showtime. Tretton entimmesfilmer av lika många regissörer ska det bli och Carpenter får sällskap av veteraner som Dario Argento, Clive Barker och Takashi Miike och trevligt nog ett gäng sjuttiotalskollegor som nog också är sugna på comeback: Tobe Hooper, John Landis och Joe Dante.

Carpenters episod heter Cigarette Burns och Dread Central bjussar på några slaskiga och mycket lovande bilder. Hoppet om en Carpentersk återkomst lever!

You Can Count On Me

Inatt visar SVT ett av de senaste årens bortglömda mästerverk, start först 00:40 men för den som inte är nattramlare finns den på dvd (för en billig penning) och är ett givet köp. Jag pratar om Kenneth Lonergans You Can Count On Me som kom för fem år sen och släpptes direkt till dvd i Sverige. Laura Linney (grrr) var Oscarnominerad för sin huvudroll som en kvinna kring 30 som bor i en småstad med sin tioårige son. Hennes slarver till lillebror (Mark Ruffalo) kommer på besök och rör till det, samtidigt som hon börjar prassla med nye chefen på jobbet (den alltid lysande Matthew Broderick).

Det kan vara ofattbart skönt att se en film om vanliga människor i vanlig vardag som bara försöker få sina liv att fungera, och You Can Count On Me är en sådan film. Lonergan (manusförfattare bakom Analyze This och Gangs of New York) lockar i sin regidebut fram fantastiska och lågmälda rollprestationer från sin duktiga ensemble, särskilt Ruffalo som är fantastiskt bra som lillebrorsan som aldrig riktigt hittat hem i livet. En imponerande och fin film i det lilla formatet - missa inte!

Dolt hot

"Det är roligare att arbeta med en Hanekefilm än att se den." Citatet är av Michael Haneke själv och han har onekligen en poäng. Denne vitskäggige nestor från Österrike har med sin iskalla blick för det västerländska samhällets moraliska krackelering gjort en dryg handfull allt annat än muntra filmer. Hans första trilogi är så kulturpessimistiskt hardcore att den krossar det mesta i filmväg.

I Den sjunde kontinenten (1989) bestämmer sig en livstrött familj för att begå kollektivt självmord, i Bennys video (1992) mördar en tv-skadad medelklasspojke en kompis på lek, och i avslutande 71 fragment (1994) skildras ett antal människor vars gemensamma nämnare är att de ska bli offer vid ett meningslöst massmord på ett postkontor. Allt skildrat med ett benhårt kontrollerat, diskbänksrealistiskt och närmast tablåartat bildspråk. Haneke betraktar sina huvudpersoner som insekter under ett mikroskop, hopplöst instängda i sina torftiga liv, oförmögna att kommunicera med varandra mitt i en känslolös välfärd.

(Det känns smått perverst men måste sägas: Den sjunde kontinenten är en av de bästa och mest drabbande filmer jag sett - men oerhört svår att rekommendera i sin kompromisslösa svärta och elände. Om en Hollywoodrulle är en pirrig och spännande roller coaster ride är en Hanekefilm den cineastiska motsvarigheten till att bli fastspikad på en pinnstol och tvingad att betrakta de sämsta aspekterna av ens liv i två timmar, känslokallt filmat med stillastående kamera, och efteråt få en laddad revolver - som en tjänst, för att göra pinan kortare.)

Sen kom Funny Games som lär vara ännu jävligare, men då hade min faiblesse för feelgood och lagom jobbiga (gärna amerikanska) arthousefilmer fått överhanden, så jag har lyckats undvika Haneke i nästan tio år. Tills nu. Dolt hot, som vann guldpalmen i Cannes i våras och har superstjärnorna Daniel Auteuil och Juliette Binoche i huvudrollerna, är möjligen Hanekes mest lättillgängliga film, men han har knappast blivit blödig på gamla dar - Dolt hot är en djupt obehaglig film.

Georges (Auteuil) leder ett populärt litteraturprogram på tv och lever en lika bekymmersfri som känslomässigt avstängd borgerlig tillvaro bland kultureliten i Paris, tillsammans med sin fru (Binoche) och en tonårsson. Plötsligt börjar han få videokassetter på posten - någon filmar honom och hans familj från gatan där de bor, och varje kassett blir mer och mer personlig. Polisen kan inte hjälpa dem eftersom inget brott har begåtts, men familjen blir mer och mer störda i sin vardag, äktenskapet mer och mer ansträngt. Georges har dock ett hum om vem som kan vara avsändaren och måste börja nysta i sitt solkiga förflutna...

Dolt hot är ett slags existentiell thriller helt utan våld, sånär som på en oväntad och rejält otäck chockscen mot slutet (som fick damen bakom mig på pressvisningen - var det månne Eva af Geijerstam? - att häpet flämta till). Trots att en stor del av filmen beskriver vardag har Haneke oss i ett järnhårt grepp från första bildrutan, som klyschan går. Precis som i sina tidigare filmer står han lite utanför och observerar: det är svårt att känna med familjen i filmen, man betraktar dem på avstånd, och får en maghuggande känsla av att det som sker är oundvikligt, ödesbestämt. Videofilmerna som härjar Georges är på ett sätt banala i sin enkelhet, men skapar ändå obehag. Haneke tvingar oss skickligt att se genom den okände betraktarens kameraöga, och lurar oss ibland på var och när vi befinner oss - det är urstyvt gjort. Han disponerar sina scener med en mästares hand: det finns inte ett ord onödig dialog, bilderna är precisa, sparsmakade, smarta. Skådespeleriet är förstås utsökt, särskilt av Auteuil som glider ovanpå och inte känner någonting, kanske inte ens när han är som hårdast ansatt.

Som förut dissekerar Haneke medelklassens kontaktlöshet med kylig blick, och ställer den här gången otrevliga frågor om skuld. Finns kollektiv skuld? Är Georges skyldig och isåfall till vad? Hur stort ansvar har han (och vi) för andra människors livsbana?

Dolt hot bjuder på ett tvetydigt slut som lämnar fältet fritt för tolkning, och det är något av det bästa i en otäck och briljant film som jag varmt rekommenderar. Det är oerhört glädjande (varmt och glädjande - se där två ord som känns rejält malplacerade i sammnhanget) att den gamle dysterkvisten inte tappat skärpan utan tvärtom står på toppen av sin förmåga. (Betyg: 8/10)

Vakna Will Ferrell!

Apropå inlägget om Steve Martin för ett tag sen så känns det som om Will Ferrell - även om han just nu är kungen av komedi - också hamnat i en obehaglig svacka. Ferrell har ju gått från att vara den klarast lysande stjärnan i Saturday Night Live på mången år (att se Best of SNL-samlingen på dvd är en oerhört märklig upplevelse eftersom Ferrell ständigt överglänser gästartisten oavsett magnitud) till flitiga inhopp i Frat Pack-gängets filmer (Zoolander, Starsky & Hutch, Old School och senast när han nästan räddade det mesiga slutet i Wedding Crashers) till att gå solo. Men efter lovande start med trivsamma bagateller som Elf och Anchorman ser det just nu lite dystert ut.

I Kicking & Screaming som gick upp i USA i maj (direkt till dvd i Sverige månne?) är Will en välmenande soccer dad i skuggan av sin dominerande och odrägliga pappa (Robert Duvall) som aldrig ger honom den bekräftelse och kärlek han vill ha. När Ferrells lag av klantiga misfits slåss om titeln med Duvalls slipade a-barn ställs konflikten på sin spets. En djupt sorglig fadersuppgörelse mixad med en underdoghistoria som betar av samtliga klyschor i sportfilmshistorien (inga poäng till den som gissar vilket lag som tar hem spelet) som såklart kunde blivit kul om bara Ferrell fått fritt spelrum. Men han snärjs av ett platt familjeanpassat (läs urvattnat) manus och en regissör som inte kan berätta den simplaste historia utan att fastna i oändliga fotbollsmontage - Kicking & Screaming kan faktiskt vara den mest montagetäta filmen någonsin, oavsett om huvudpersonerna spelar boll eller äter korv ska det berättas i ett överdjävulskt långt montage och efter bara en stund blir det mäkta irriterande.

Ferrell är inte helt bortkastad och har några stunder mot slutet av filmen när han har gått från mesig konflikträdd velourpappa till koffeinberoende stirrig skrikhals som nästan spöar upp barnen i sin ursinniga vinningslystnad. Då är han riktigt bra, men det är för lite och för sent, små små guldkorn i en medioker familjerulle som misslyckas på nästan alla plan. (När Ferrell mot slutet kommer till insikt och ber samtliga om ursäkt för sitt opassande beteende är det helt olidligt.)

Och Bewitched/En förtrollad romans (premiär ikväll) känns föga lockande. En postmodern uppdatering av en gammal sextiotalsitcom med manus och regi av av Nora Ephron, som förstås har en given plats i filmhimlen efter sitt för alltid bländande manus till When Harry Met Sally. Men Bewitched, Ephrons första film på fem år, har gått sådär i USA och i stort sett massakrerats av kritikerna.

Ondskefullast av alla är Michael Atkinson i Village Voice som kallar filmen unrivaled in modern times for smugness, vapidity, and condescension. To spend even 10 minutes in the movie's universe is to experience the Sartrean nausea of an utterly hollow head and heart (...) Kidman cutes it up, and Ferrell is so fearless in the face of the tasks put before him that he should get a Nobel, but it's nothing they couldn't do while brushing their teeth, or more to the point, paying their bills.

Hurven! Men Ferrell är lyckligtvis on a roll och har ett gäng projekt på gång. Både kommande Stranger Than Fiction (regi av Marc Forster med Monster's Ball och Finding Neverland under bältet) och en hittills odöpt komedi i Nascar-miljö, skriven av Ferrell och Anchorman-kumpanen Adam McKay och med Sacha Baron Cohen på rollistan, kan bli riktigt bra. Så vi får förlåta Will Ferrell ett par snedsteg, han är trots allt det roligaste som stått i ett par skor på bra länge.