Årets filmer 2006

Hoppas ni haft en skön jul! Här är dom, filmerna som förgyllt mitt liv allra mest under året som gått.



1. Tristram Shandy
En stökigt metafilmisk rövarhistoria med en briljant Steve Coogan som självparodierande ciceron. Smart, elegant och hisnande snabb i skutten mellan bok, film och ”verklighet”, och munhuggandet mellan Coogan och hans sidekick Rob Brydon var det roligaste jag såg på vita duken i år. Läs mer



2. De andras liv
Bakelittelefoner med nummerskivor, ljusblå kostymer, knarrande trägolv och ekande personalmatsalar – den grådaskiga, livsförnekande stämningen från ett Stasi-bevakat Östberlin 1984 var fulländad (och huvudrollsinnehavaren Ulrich Muhes tajta blå täckjacka skulle gå för två lakan på valfri butik i SoFo). Florian Henckel von Donnersmarcks (årets stiligaste namn?) ytterst välregisserade drama inte bara såg helt fantastiskt ut, den var en mästerlig historia om konstnärskap, ideologi och mänsklighet. Ulrich Muhe som Stasiman med hjärta briljerade med sitt hårt kontrollerade spel.



3. The Squid and the Whale
Noah Baumbachs självbiografiska skilsmässofilm lyckades vara både nattsvart, ömsint och grymt rolig samtidigt. Citatvänlig kanondialog, löjligt bra skådisar. Jeff Daniels mäktiga författarskägg och små språkliga tics (”it’s the filet of the neighbourhood”) var obönhörligt bra. Läs mer



4. United 93
Man vet precis vad som ska hända och just därför sitter man på helspänn. Paul Greengrass version av 11 september-attacken var en klaustrofobisk, nervig och fruktansvärt obehaglig film med otäck närvarokänsla. Lika plågsam som lysande. Läs mer



5. Marie Antoinette
Efter sommardisigt vackra men diffusa The Virgin Suicides och lågmält komiska Lost in Translation drämde Sofia Coppola till med sin bästa film hittills. En både praktfull och finstämd berättelse om en ung rätt vanlig tonårsbrud strandsatt i ett absurt sammanhang. Kirsten Dunst var lysande, liksom Jason Schwartzman som en nördig Louis XVI. Coppolas patenterat grymma känsla för soundtrack satt även denna gång som en smäck: idel spattig postpunk, New Order, Cure och Radio Dept.



6. Little Miss Sunshine
Dysfunktionella familjer har aldrig varit mer sorglustigt underhållande än i Jonathan Daytons och Valerie Faris kärleksfulla händer. Slapstickhumor, becksvart dialog med Solondz-vibbar, och en hjärtevärmande final som aldrig blir smetig. Och en Greg Kinnear som aldrig varit bättre.



7. V for Vendetta
Bröderna Wachowski tog Alan Moores dystopi över Thatcherismen och uppdaterade den smidigt till ett 2000-tal härjat av Blair, Bush och Bin Ladin. Resultatet blev en stiliserad och rafflande thriller som gav en otäckt övertygande bild av ett (kanske inte så värst) framtida totalitärt västerland. Kan vi därmed till slut ge brorsorna amnesti för ravescenen i Matrix: Reloaded?



8. Borat
Sacha Baron Cohen lyckades med bedriften att göra en rasistisk, misogynistisk och sexfixerad dork snudd på folkkär. ’Nuff said. Läs mer



9. Lady in the Water
Shyamalan-backlashen startade på allvar i år, och Lady in the Water blev en av årets mest smiskade filmer i USA. Tråkigt, för det är en fantasifull, smart och mysig liten saga i all sin anspråksfullhet. Läs mer



10. Mission: Impossible III
Glöm den där galne scientologen - M:I3 är en J.J. Abrams-film. Lost-skaparen räddade franchiset undan en postironisk död och gjorde årets bästa, snyggaste och maffigaste actionfilm. Med Philip Seymour Hoffman i fenomenal skurkroll. Läs mer


Årets bästa förra årets bästa:
Me And You And Everyone We Know
Tekniskt sett gick Miranda Julys mys-quirk upp i år (6 januari) men den känns som förra årets film och blir därmed diskad. Gäller också Brokeback Mountain, Good Night, and Good Luck, Capote och Walk the Line. Sorry guys.

Årets doldis: Nio liv
HBO-regissören Rodrigo Garcias debutfilm bjöd på nio löst sammanlänkade episoder ur nio olika kvinnors liv. Det låter hyfsat ospännande men jesus vad välspelat och välskriven det blev. Garcia levererar inga sanningar utan gör korta nedslag i olika livssituationer och skildrar passion, besvikelser, livsleda, glädje och sorg. Formmässigt snyggt, med varje sekvens en obruten steadicamtagning på runt en kvart. Och listan på skådisar är hisnande, med Robin Wright Penn, Kathy Baker och Sissy Spacek som särskilda utropstecken. Gå ut och hyr ögonaböj!

Årets bästa svenska filmer:
Frostbiten, Storm och Farväl Falkenberg
Jag hade föresatt mig att se alla svenska filmer i år för att ha nåt att komma med inför nästa guldbaggegala (och för att undvika slentriangnäll på svensk films uselhet utan att ha lite kött på benen). Men efter deppiga dvd-kvällar framför Beck: skarpt läge, Heartbreak Hotel, Min frus förste älskare, Babas bilar, Om Gud vill och Container tog det stopp. Men det fanns såklart ljusglimtar: Frostbiten var en riktigt lyckad skräckkomedi, och Mårlind/Steins lyckade sci-fi-våffla Storm och Jesper Ganslandts imponerande debut Farväl Falkenberg är två fantastiska filmer när som helst. Inte bara ett dassigt svenskt filmår.

Årets roligaste scen
Borats nakna hotellbrottning? Middagsscenen med marsvinet från Frostbiten? Nej, det får bli den trasiga tutan med påföljande poliskontroll i Little Miss Sunshine. Pure genius.

Årets sämsta film: Da Vinci-koden
Det gick säkert upp mycket sämre filmer i år. Men att göra en bladvändare som Da Vinci-koden till ett tröstlöst sömnpiller kräver en särskild talang. En talang som världens mest ospännande regissör Ron Howard visade att han besitter.

Årets besvikelse: Miami Vice
Glassig ny-action och mästerlig studie i manlighet flämtar några. Michael Manns sämsta film gnäller jag.

Årets Backlash: The Break-Up och You, Me and Dupree
Owen Wilson och Vince Vaughn gick från sina roliga och självdistanserade ladies men i The Wedding Crashers till varsin plågsamt usel ”romantisk” ”komedi” – där fruarna (Jennifer Aniston resp Kate Hudson) var överspända manipulerande ragator till kontrollfreaks vars högsta dröm var ett perfekt kaffebord. Kändes inte helt 2006.

Årets mest underskattade: The Weather Man
Var det bara jag som tyckte att den här svarta komedin med Nicolas Cage som hunsad meteorolog var briljant? Jaha.

Årets manliga skådis: Alan Arkin i Little Miss Sunshine
Gudomligt kul att en gammal favorit som Alan Arkin fick en så saftig gubbjävel att sätta tänderna i.

Årets kvinnliga skådis: Robin Wright Penn i Nio liv
Det fanns många fantastiska aktriser i ensemblefilmen Nio liv, men Penn var bäst. Och, eh, snyggast.

Doh! Filmer jag inte hann se: Volver, Babel, Shortbus, Grizzly Man.

Vi hörs igen i januari. Gott nytt år!

Have yourself a merry li'l christmas

Mer jul än Frank och Bing sjungandes White Christmas i en tv-special från 1957 blir det nog inte, så håll till godo (ett varmt tack till Henrik för tipset). Missa inte de klassiga glöggkopparna (är det tenn?) och häng kvar till slutet, då herrarna sätter sig till bords och blir barnsligt uppspelta när hovmästaren rullar fram serveringsvagnen. Conan är tillbaka på annandagen med den definitiva årsbästalistan. Till dess: God Jul!

Zzzyriana

I min iver att hinna se ikapp alla kandidater till årsbästalistan försökte jag klämma Syriana på dvd. Tyvärr i två omgångar, första halvan en lördagkväll efter en lång slö dag framför Anki & Pytte med febrig dotter, den sista häromkvällen när jag kom hem på fyllan efter julbord med jobbet. Inte de bästa förutsättningarna att se årets sannolikt smartaste och mest intrikat plottade (och våldsamt välspelade) film.

Det var svårt nog att hänga med i svängarna nykter, full ska vi inte prata om - allting började flyta ihop och jag satt mest och försökte komma på vad han den lilla stabbiga mannen hette som var med i Homicide, eller han CIA-chefen från Boston Public som gjorde Station Agent, och begrunda exakt hur många filmer jag sett där Chris Cooper och/eller Christopher Plummer spelat korrupta höjdare (ett gäng), och skrocka belåtet varje gång fusionen mellan de två oljekonglomeraten kom på tal - efter mergern blev det nya namnet ConnexKillen, vilket är rätt kul om man bor i Stockholm.

Jag skulle behövt det stiliga flödesschemat som nån nörd konstruerat (och som Filmomat tipsade om redan i augusti) bredvid mig i soffan för att överhuvudtaget hänga med - skitsamma om det blev spoilers. Det är sällan man känner sig dum när man ser på film, men här snackar vi pärlor för svin. Jag skäms.

Göta Kanal 2 och kampen om folkligheten

Julen närmar sig med stormsteg, och därmed också julhelgens höjdpunkt: premiären på Göta Kanal 2: Kanalkampen. Trailern ligger ute och är något av det mest fascinerande man kan se just nu. Jag hade tänkt skriva nåt dräpande men det vore på tok för lättköpt - det här är en trailer som i all sin prakt ställer intressanta frågor om humor och marknadsföringstänk.

Låt oss ta en titt på några highlights - i tur och ordning:

• Tvär bonde (Mats Bergman) passerar bron över kanalen med ett gäng kossor och blockerar sturigt vägen för ung stockholmskille (han från Ondskan) som vill förbi med båten; bonden muttrar nåt spydigt om 08:0r och spottar snus på marken.
• Hysterisk tv-kvinna med stort hår (Lena Endre) knäar sin slemmige tv-chef (Johan Rabaeus) på pungen.
• Båt demolerar brygga.
• Eva Röse tänder till och häller mat över huvudet på Danilo Bejarano.
• En galen Magnus Härenstam prejar Loffe med båten.
• Pia Johansson på kryckor ramlar ner i en grop och exploderar.
• Svante Grundberg får vatten över kanoten.
• Nån ramlar ner i ett badkar.
• En gul liten bil råkar backa ner i en sjö.
• En cool lapplisa (Johansson igen) sparkar som hämnd sönder baklyset på den bitchiga tv-kvinnans bil.
• Någon sågar av en telefonstolpe med motorsåg.
• Magnus Härenstams ratt lossnar och båten kör in i en sjöbod.

Svartruta, filmens logga, och sen själva slutklämmen - den enda längre dialogscenen i trailern. Setup: Loffe i en bil i bakgrunden, närmast kameran en förgrymmad utländsk man i kostym som ser ut att vara stoppad av två trafikpoliser.

Loffe: Skit pårej, rackarns ballongförsäljare där! Höhöhöhö...
Utländsk kostymsnubbe: What does he say?!
Polis 1: He said, eh, skitpårej.
Utländsk kostymsnubbe: Eeeeeeehh what does it mean??
Polis 2: It means, ehh, have a nice day.
Utländsk kostymsnubbe: Aahhh, fine, skitpådej to you too!

Att se trailern till Kanalkampen är som att låna Emmet Browns DeLorean, ställa in räkneverket på december 1981 och brassa iväg till en annan tid - a kinder, gentler och mindre sofistikerad time, en tid före Killinggänget, Seinfeld, Ricky Gervais, Larry David, Friends och romcoms. En tid då man skrattade åt helt andra saker: sura lantisar vs snajdiga stockholmare, båtar som åker upp på land och bilar som åker i sjön, nån som häller mat över nån annan, det faktum att Svante Grundberg ständigt åker i plurret… En tid då en utländsk man i fin kostym som inte förstår vad "Skitpårej" betyder kan locka till skratt.

Trailern visar också att SF nischar sin marknadsföring hårt mot de redan frälsta. De inser såklart att usla recensioner över linjen bara är förnamnet - sen kommer kritikerna att rått kacklande tortera, mörda, stycka och gräva ner filmen i en skogsdunge. De förstår också att kidsen antagligen inte är sjukt peppade på att se Janne Loffe Carlsson, 69, och Magnus Härenstam, 65, jaga efter varandra i varsin båt. Och de begriper att den urbana medelklassen sannolikt föredrar Micke Nyqvist framför Stefan & Krister när det kommer till svensk feelgood.

Så tänket har gått ut på att skita i allt vad god smak och förnyelse heter och helt sonika göra Göta Kanal en gång till, 25 år senare, med nya skådisar och nya "partners", men med exakt samma skämt, och rikta in sig mot de som gillade konceptet förra gången – vilket idag kanske skulle betyda 50-plussare på landsorten som inte har nåt emot båtjakter och lite rajtan tajtan med folkkära skådisar och sommarsol och fisförnäma 08:or som drattar i plurret. Och en charmig Loffe som med lite folkligt snusförnuft och sorglös jävlaranamma tar hem spelet.

Det är en djärv satsning. För frågan är om det i Sverige år 2006 finns nån som a) skrattar åt, eller b) överhuvudtaget förstår en replik som "Skit pårej, rackarns ballongförsäljare där!"

Jag tvivlar.

Andra bloggar om: Göta kanal 2, film, humor, marknadsföring, buskis

Briljant svensk filmparodi

Kommer ni ihåg alla de där fejkade trailerna som fanns ute på nätet för nåt år sen? Brokeback to the Future, The Shining som feelgood-komedi och ett gäng till. Även om konceptet inte känns direkt pinfärskt längre så är det kul att det kommit ett svenskt initiativ - nån spelevink har nämligen klippt ihop SVT-myset Skärgårdsdoktorn och Kay Pollaks folkkära Så som i himmelen och kallat det för Underbara älskade. Det är otroligt skickligt gjort, man har till och med byggt en enkel hemsida, designat en underbart corny affisch med en softad och sexigt tredagarsstubbig Michael Nyqvist milt småleende framför en majstång, och författat en oslagbart lång tagline:

"En ovanligt varm sommar, en pappa och hans son, den första kärleken, en bilolycka, en gisten eka och människans enorma kraft att resa sig och gå vidare." Och, för säkerhets skull, rundat av med "En hyllning till livet" om det nu var nån som inte fattade humorn och trodde det var på riktigt.

Det här kan faktiskt vara en av de bästa filmparodierna jag sett på länge. Se trailern här!

Torsten Jungstedt och mördarroboten från framtiden

Torsten Jungstedt avled för några dar sen 88 år gammal, och jag minns honom förstås bäst för hans tid som Nils Petters sidekick i Filmkrönikan, "där hans lätt maliciösa sätt att intervjua och recensera gjorde att man alltid satt på helspänn" som Jeanette Gentele på pricken beskriver det i SvD. Att bli nostalgisk över kulturupplevelser man hade vid tolv års ålder kan vara lite riskabelt (och poänglöst), men det kan inte hjälpas: jag tänker fortfarande på Sundgren/Jungstedt-perioden som nåt slags storhetstid för Filmkrönikan - två torra, syrligt roliga gubbs i kostym som älskade film.

På den tiden fick tv själva välja vilka filmklipp de skulle visa, en princip som Torsten Jungstedt drev till sin absoluta spets. I ett numera klassiskt avsnitt (det borde varit i februari 1985) recenserades Terminator, och - utan att blinka - valde Torsten att visa hela den avgörande slutfajten, när Linda Hamilton och Michael Bien kastar hemmagjorda bomber på långtradaren, och till slut lyckas klämma sönder terminatorn i skrotkrossen. Egentligen helt absurt, klippet måste ju pågått i över tio minuter, och slutet avlöjades! Men i efterhand förstås hur coolt som helst.

Minns inte exakt vad Jungstedt sa om filmen men jag utgår från att han diggade. Vila i frid, Torsten!

Andra bloggar om: Torsten Jungstedt, Filmkrönikan, film, kultur, media

En riktigt jävlig jul - om DN får bestämma

Hade tänkt ägna några rader åt en plugg för årets julkalender i SVT, LasseMajas detektivbyrå. Baserade på Martin Widmarks boksvit som är omåttligt poppis bland de kids som frekventerar mitt (och alla andra) bibliotek. Regisserad av Henrik Georgsson (som gjorde den lyckade filmversionen av Sandor slash Ida häromåret) och med manus av bland andra Pia Gradvall, som skrev storyline till min eviga favoritserie Spung. Med mysig, ambitiös, julskimrande scenografi och skådisar man tycker om: Tomas Norström, Pia Johansson, Jonas Karlsson, Christer Fant och ett gäng andra.

Och dessutom är de första 16 avsnitten klippta av min käresta, Mrs Conan, vilket betyder att det ser helt fantastiskt ut. (Insidertips: runt Lucia dyker det upp en figur som heter Frank Franksson, briljant spelad Jakob Erickson, som är en klockren parodi på en av våra mest älskade författare - missa inte.)

Sen läste jag Lotta Olssons recension i DN och satte kvällsglöggen i vrångstrupen. Olsson börjar försåtligt med att det minsann inte är lätt att behaga alla med den institutionen som julkalendern är - det får varken vara för traditionellt eller för nyskapande för att falla alla på läppen. Och sen ägnar hon resten av texten åt att raljera över hur tillrättalagd och samhällsfrånvänd årets version är: en "fullträff bland julkalendrar för den som vill ha ett helt homogent samhälle utan minsta svärta eller avsteg från normaliteten. Som sådan är den också ett lackmuspapper på samtidens behov av motståndslös trygghet. Estetiken är inredningstidskriftens tomt blanka yta, med en lätt femtiotalsparfymering för extra charm." Och avrundar med att "det är inte det som finns i julkalendern som är problemet, det är allt det som är utelämnat."

Jisses, är det 1973 igen? Hade LasseMajas detektivbyrå varit bättre om Lasse varit mobbad, Maja varit utsatt för sexuella övergrepp och polischefen varit politisk flykting med heroinproblem? Jag blir så förbannad på den gamla proggiga åsikten att barnkultur bara har ett värde om den är politisk, sedelärande, samhällsengagerad - och ljuvligheter som Pixar, Shrek och tv-spel är värdelös kommersialiserad dynga.

Hela grejen med LasseMaja-franchiset - vilket Olsson totalt missat - är att det handlar om kids som är smartare än de vuxna, som löser brott, som ligger steget före den klantiga vuxenvärlden. Och det är sånt som barn gått igång på i alla tider - the kids just love it. Det är därför böckerna säljer som smör, och det är därför som årets julkalender är riktigt bra.

(Plus det här med att den är klippt av min tjej förstås.)

Andra bloggar om: LasseMajas detektivbyrå, SVT, julkalendern, tv, media, politik, kultur, barn

J-Mac

Jo, Studio 60 börjar ta sig igen, efter en liten dipp. I förrförra avsnittet var Sorkin tillbaks på banan (Kjells kärleksförklaring till scenen med mobilen var fin), och i måndags var det snudd på ännu bättre: snygga hopp i kronologin (precis som i West Wing), kul att se Mark McKinney från The Kids in the Hall i ett vettigt sammanhang igen, skönt att Jordan McDeere kom ut som gravid efter ett par tre avsnitt med bylsiga blusar, uppknäppta trenchcoats och pärmar strategiskt hållna framför magen (det är underhållande att plöja message boardet på IMDb där det spekuleras hej vilt, kan det vara Jack, Matt eller Danny som gjort henne på tjocken? Eller som en spelevink gissade, Ed Asner).

Men bäst var, igen, Steven Weber: det blev bara en scen men det räckte. Bara hans sätt att i förbigående kalla Jordan för "J-Mac" efter den kapsejsade intervjun var sjukt roligt. Jag börjar längta till nästa avsnitt av Studio 60 med samma förväntan som till förra säsongen av 24. I loves it!

Sthlm filmfestival: The Fountain

Räknar man med några tittkopior på dvd jag var tvungen att skriva om blev slutfacit sju filmer på årets festival vilket väl får ses som klart underkänt. Men what the hell, jag är ju inte 22 längre och förresten var det kanske inte nåt höjdarår (lifetime achievement-hästen till killen som gjorde Ciderhusreglerna? Håll utkik efter Colin Nutley nästa år).

Men en sak gjorde festivalen helt rätt: årets Visionary Award till Darren Aronofsky. Ronny Svensson (som nu sportar en fet guldtand i överkäken - har han gjort det länge? - och såg extra brutal ut från de bakre raderna) höll i en trivsam och underhållande Face2face med Aronofsky, en avspänd och rolig judisk New York-intellektuell i mysig after ski-tröja som berättade om Pi och Requiem och problemen med The Fountain. Extremt sympatisk. Och hästöverlämningen gick smidigt, Helena af Sandeberg var proffsigheten själv och det slapp bli sådär dunderpinsamt som förra året med Solondz. (Sånt är ju viktigt när man får finbesök.)

Anywho, med en timmes Aronofsky-mys i hjärteroten blev jag kanske extra mottaglig för The Fountain som blev utbuad i Venedig och som (detta suveräna uttryck), delat kritikerna i två läger: spejsad och innerlig meditation om livets mening, eller flummig och dunderpretentiös sci fi-soppa som bara funkar i sällskap med en rejäl holk?

The Fountain rör sig kring tre parallella historier, alla med Hugh Jackman och Rachel Weisz i huvudrollerna. I 1500-talets Spanien letar en conquistador efter Livets träd för att rädda drottning Isabella undan inkvisitionen; i en nutida berättelse jagar en forskare desperat efter cancerns gåta för att rädda sin fru undan en tickande hjärntumör, och i en märklig, Samorost-liknande Kubrick-rymd svävar en flintskallig tunikaklädd astronaut omkring och letar livets träd. Alla med samma banala men evigt mänskliga mål: att undkomma döden.

Berättelserna griper in i och överlappar varandra på sina ställen och The Fountain är ibland diffus – men jag köper den så gärna. Det är en tystlåten och varsamt berättad historia, mer en serie meditativa scener än en rak story, fjärran från de hetsiga montagen i Requiem for a Dream. Extremt vackert fotad av Arronofskys ständige kumpan Matthew Libatique och med mäktiga psykedeliska scenerier i rymdavsnittet – helt utan CGI vilket gör att filmen får en mycket mer mättad, organisk känsla.

Kameran vilar När lammen tystnar-stylee i långa, hypnotiska närbilder på Jackman och Weisz som har en tung börda att bära - om de inte hade funkat hade filmen tippat över. Men de är överdjävligt bra båda två. Aronofskys budskap – att poängen med döden är att vi ska ta vara på livet – är knappast originell men bärs fram på ett så vackert och rörande sätt att man kapitulerar.

I all sin prakt och med alla sina tidshopp och berättarmässiga finurligheter är The Fountain ändå en intim, enkel historia som varvar myter med high tech i en romantisk, evig kärlekshistoria. Om man tycker det här är pretentiös dynga har man antagligen inget hjärta - The Fountain är en av årets bästa och mäktigaste filmer. Eller, nästa års - den går upp i Sverige först i januari. Missa inte!

Andra bloggar om: The Fountain, Darren Aronofsky, Hugh Jackman, Rachel Weisz, Stockholm filmfestival, film

Galet bra reklam

Hur ska man marknadsföra Gears of War? Ett av årets mest omtalade och efterlängtade spel till Xbox 360, en smutsig och brutal sci-fi-shooter som går ut på att slakta monster med bössa och motorsåg i en grådyster, postapokalyptisk värld? Genom att låta trailermannen mässa ödesmättat ("In a world, where humanity...") till några actionspäckade spelsekvenser och tuffa hårdrocksriff?

Nope. Hardcorefansen och de blodtörstiga pojkmännen har redan längtat ihjäl sig i ett drygt år och köper spelet ändå - numera gäller det att nå casual gamers och mainstreampubliken. Så man tar en suggestiv liten cut-scene som är snygg men hyfsat standard för ett futuristiskt actionspel - och sätter det till Mad World, Gary Jules känsliga Tears for Fears-cover från soundtracket till Donnie Darko.

Och resultatet blir den vackraste och smartaste reklamfilmen sen Jose Gonzalez studsade boll i San Francisco.




Andra bloggar om: Gears of War, tv-spel, datorspel, xbox 360, film, media, reklam

Agent 007 med rätt att kramas

Vi skriver 2006 och hur fasen gör man en ny film om James Bond, en kritvit, heterosexuell, smårasistisk, antifeministisk, häradsbetäckande smokingklädd kolonialherre som bajsnödigt larvar runt i specialbyggda bilar med katapultstol och droppar slippriga ordvitsar samtidigt som han stryper nån illasinnad kinesisk underhuggare (emaljöga, krok istället för arm) med sitt armbandsur? Kan man efter Austin Powers överhuvudtaget göra en traditionell Bondrulle utan att det blir oavsiktlig skrattfest? Och alternativet - att göra en självdistanserad, ironiskt blinkande metahistoria - är väl ännu värre? Men vågar man tulla alltför mycket på ett franchise värt miljarder i potentiella intäkter, med risk för att göra så många av fansen (läs: västerländska män 13-70) besvikna?

Det är en svår nöt att knäcka, och i förhandssnacket har det handlat mycket om hur nytt allt skulle vara: ny Bond, ny skådis, ny version av det töntstämplade originalet, nya grepp, nystart.

Martin Campbell och hans manusförfattare Purvis & Wade (som tillsammans har tre Brosnan-rullar på samvetet) har ansträngt sig hårt för att bryta mot konventionerna, så hårt att en k-stämplad höjdare som Paul Haggis hyrts in för att putsa på manus. Och till att börja med slår de knut på sig själva i sin iver att göra något annorlunda. Den traditionella inledningssekvensen är befriad från biljakter och vattenskotrar utan visar istället hur Daniel Craig bultar ihjäl en långhårig pundartyp. Med händerna. På en solkig herrtoa. Filmat i svartvitt, med grovkornig handkamera.Yikes! Sen följer de sedvanliga animerade förtexterna – men utan nakenbrudar som suger av en Beretta utan istället med Chris Cornells mustiga wailande och en stiliserad Daniel Craig som drar sin pistol och skjuter iväg – hjärtan. I slow motion.

Shocking! Positively shocking! som Connery quippade i Goldfinger. Men: det blir bättre. Mycket bättre. För Campbell har gjort precis som Christopher Nolan gjorde med Batman: skitit högaktningsfullt i att det redan finns ett gäng tidigare filmer (några rätt bra, andra med en 57-årig Roger Moore som hånglar upp Grace Jones) och låtsas att det här är numero uno. Och det funkar otroligt fint.

Borta är manickerna, glidflygplanen, de underjordiska raketbaserna skötta av de kacklande internationella superskurkarna med lösben och lojalt fotfolk i matchande gula overaller. Och John Cleese som Q har äntligen fått foten (tack!). Kvar är Judi Dench och några rätt rafflande actionscener. Där Bond får kuta järnet och slåss med nävarna istället för att köra ubåt och skjuta laser med manschettknappen. Det är säkert inspirerat av Matt Damons hands on-approach till dödande i Bourne-franchiset, och det funkar alldeles utmärkt.

Men det mest riskabla av allt är att Haggis & co också gett sig på att krypa under skinnet på Bond och försöka göra honom till människa: de gräver lite i hans bakgrund, ifrågasätter det han gör, försöker inte få oss att okritiskt tycka om honom – och det är faktiskt modigt. Den här versionen av Bond är fler saker än en bara en jäkligt cool snubbe: han beskrivs ömsom som en känslokall psykopat, ömsom som en rätt mysig kille, ömsom som en impulsiv och egotrippad dork, men oftast – och det är det bästa – vet man inte alls var man har honom. Vilket Daniel Craig uttrycker helt galant. Det tar en stund att vänja sig men sen: boy! Craig är fullkomligt lysande, både som mördarmaskin (tänk Robert Patrick i T2) och som kramgo machoman.

För det kramas väldigt mycket för att vara en film om James Bond, de effektiva engångsliggens galjonsfigur. För första gången blir Bond sparrad med en kvinnlig rollfigur som inte bara är pinsam. Eva Green är grymt bra som Vesper Lynd, och de två har ett gäng trovärdigt ömsinta scener och några välskrivna dialogpartier som faktiskt svänger – man kommer på sig själv med att sitta och mysa i biostolen, som om man tittade på en riktig film. Det är lika märkligt som underhållande.

(Mads då? Kanon. Han gör sin skurk med den äran, sjukt snygg som alltid. Shit, för tio år sen geggade han runt i Pusher – nu står han och slår James Bond på pungen med ett rep. Det måste vara härligt att vara Mads Mikkelsen.)

Att säga att Casino Royale är den bästa Bondfilmen är väl lite som att säga att första Polisskolan är den bästa Polisskolanfilmen - skala bort nostalgifaktorn och kitschvärdet i de gamla Bondrullarna och kvar står man med tjugonånting illa klippta actionfilmer med outhärdligt keff dialog, överspelande skurkar och tvåtusen stuntmän som ramlar framåt över ett räcke när de blir skjutna i magen. Filmen är ingalunda fulländad – alltför många anonyma paneuropeiska skådisar, en Bondbrud som tydligen varit Miss Italien och är komiskt dålig, en seg final - men jag trodde nog aldrig att den skulle bli så lyckad.

Casino Royale är en riktigt bra actionrökare, utan att kännas så värst mycket som en Bondfilm. Vilket känns som det finaste betyg den kunde få. Och Daniel Craig – sweet jesus, jag tror jag är kär!

Andra bloggar om: Casino Royale, James Bond, Daniel Craig, Martin Campbell, film

Steven Weber räddar urballat Studio 60

Jag avgudade de första fyra fem avsnitten av Studio 60 On The Sunset Strip men nu börjar det faktiskt kuka ur en smula. De senaste avsnitten har bjussat på en hel del jobbigt smetiga storylines (för att inte nämna Sting och hans bäste vän lutan).

Den senile gamle manusförfattaren? Kul att se Eli Wallach igen men grymt förutsägbart och schmaltzy. Den svarte ståupparen? Gimme a break... hans "skämt" var ju så obskyra att t o m den ack så hemska gangstasnubben före honom på scen var lite kul. Att spinna storylines på Harriets gammelkristna värderingar börjar bli lite tröttsamt. Och den tjocka ensemblekillens neuroser inför sändning - vem bryr sig? Lucy Davis hulkande relationskris? Nja.

Framförallt MÅSTE Aaron Sorkin låta någon annan hjälpa honom med att skriva sketcherna till showen i showen. Smart, snabbt och sassy småprat är han fortfarande en mäster på, men Matt & Dannys status som humorgenier börjar bli fullkomligt obegripligt med tanke på de sketcher man får smakprov på - så ansträngt och tillkrånglat och highbrow att man i regel inte ens förstår att det var meningen att det skulle föreställa humor. Det mesta - med Simon Helbergs Tom Cruise- och Nic Cage-imitationer som trevliga undantag - är faktiskt vida sämre än de svagaste skämten i vilket nytt avsnitt av SNL som helst. Burr.

Nej, största behållningen just nu är Steven Weber som NBS-bossen Jack Rudolph. Hans pokerfejs i första Nevada-avsnittet, framför japanerna, var fenomenalt. Och hans alltmer pressade munhuggeri med John Goodman i den avslutande delen var helt enormt. Jag har inte sett Weber i nåt vettigt förrän nu - tv-versionen av The Shining gick liksom inte att ta på allvar, även om Weber var okej - men jag håller en tumme att han får ännu större plats framöver i Studio 60. Mannen är ju ett geni.

Andra bloggar om: Studio 60 on the Sunset Strip, Steven Weber, Aaron Sorkin, film, tv

Sthlm filmfestival: The Host

Hurra! The Host är ett mästerverk. Till att börja med: kanske den bästa monsterfilmen nånsin. Joon-ho Bong struntar i att visa sin best lite i taget som genren bjuder utan krämar på i full närbild from the get-go. Han är förtjust i långa intrikata kameraåkningar, med skrikande och springande folkmassor i förgrunden och monstret framklafsandes i oskärpa, trettio meter bort - och det är så snyggt och rafflande att man blir tårögd. Och kreaturet ser riktigt maffigt ut.

Men förutom att vara mästerlig monsterskräckis och effektiv b-film är The Host också charmig slapstickkomedi, lätt obehaglig konspirationsthriller och ömsint familjedrama pepprad med effektiv samhällskritik och några härliga kängor mot Sydkoreas kompisar USA. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga Herr Bergströms lovord, mer än att jag snabbt måste se Bongs Memories of Murder som står i dvd-hyllan och väntar.

The Host går upp på bio i januari och har du inte en riktigt fet hemmabio så är det värt att vänta - den bör ses på duk.

Andra bloggar om: The Host, Stockholm filmfestival, skräckfilm, film

Sthlm filmfestival: A Dirty Carnival

Fråga: varför envisas filmfestivalen med att lägga alla coola asiatiska actionfilmer så förbannat sent? Vi stackars tröttkörda soon-to-be medelålders småbarnföräldrar måste väl också få njuta av estetiska armknäckningar och hetlevrade yakuzas utan att bli glåmiga zombies dan därpå? Sen var jag ju iofs inte tvungen att sitta på krogen och dra i mig ett gäng stöl innan när jag visste att filmen skulle börja 22:30 (vilket med Sthlm filmfestivals sedvanliga tideräkning betyder strax före 23).

Nåja, summan av kardemumman är att det kan vara problematiskt (både etiskt och, eh, minnestekniskt) att recensera en film man slumrade till ca 30-35 ggr på. (Hade inte min vän i stolen bredvid utdelat en kraftig snärt på låret varje gång jag nickade till hade jag kunnat slumra en kvart i mitten och sen piggnat till, men icket. Sadist.)

Vi gör ett försök: Ha Yus A Dirty Carneval är en sydkoreansk actionfilm som berättar historien om Byung-du, en gangster på mellannivå som stiger i graderna (hans drivkraft är framförallt att stötta sin sjukliga mor). Byung-dus inträdesprov blir att whacka en åklagare, och när han senare blir anställd som konsult när en barndomskompis ska spela in en gangsterfilm - och filmen rör sig farligt nära verkligheten - börjar hans problem.

141 minuter är på tok för lång tid för att berätta en ganska enkel historia men A Dirty Carnival är en sober film som inte fokuserar så mycket på explosiv action utan mer på Byung-dus kamp för sin familj och motvilliga karriär inom maffian. Det är lätt att dra paralleller till Gudfadern - precis som som Michael Corleone blir Byung-du mer eller mindre tvingad in i ett life of crime för att kunna försörja sin familj. In-seong Jo i huvudrollen är snudd på lika bra (och snygg) som Pacino, och filmen har samma sorgsna längtan efter det andra liv, det som kunde blivit, om omständigheterna hade varit annorlunda. Allt väldigt snyggt förpackat.

En fråga bara, efter att ha sett City of Violence, A Bittersweet Life och den här: är vapenlagarna väldigt strikta i Sydkorea, eller är de yrkeskriminella väldigt gammeldags av sig? För här syns knappt en pistol i bild - däremot slåss man ofta och gärna med tillhyggen (särskilt det stålinfattade ljusblåa baseballträt som är omåttligt poppis). Actionscenerna blir väldigt mycket roligare, men det är ändå lite märkligt.

Andra bloggar om: A Dirty Carnival, film, Stockholm filmfestival

Sthlm filmfestival: Brick

Jag hade inte tid att se snackisen Shortbus på invigningskvällen så det blev istället surprisevisningen, denna finfina institution på Stockholm filmfestival. Sist jag köpte biljett till överraskningsfilmen visade det sig vara Meet the Parents. Vilket kanske inte låter som en fullträff idag, efter halvkul sequel och Frat Pack-gängets senare härjningar i filmer av högst blandad kvalitet. Men detta var way back in the year 2000, då man fortfarande tänkte på Ben Stiller som yuppien i Reality Bites snarare än Derek Zoolander, innan man ens hade hört ordet torrents, då man fortfarande fick vänta ett halvår på att en ny amerikansk film skulle komma hit. Så det blev varm skrattfest.

Inte så i år (fick förresten innan filmen ett plötsligt panik-il, att festivalen gått tokmainstream och valt You, Me and Dupree, vilket tack och lov var fel) utan istället Brick. Rian Johnsons nynoir i highschool-miljö som gick upp i våras i USA, fått en hel del buzz och sen aldrig dök upp härhemma (precis som Slither blir det direkt till dvd i januari nästa år).

Och jag hänger gärna på: det är en smart, hårdkokt och välskriven film, med ett klassiskt upplägg: trasslig flicka hamnar i dåligt sällskap, försvinner, privatdeckare börjar nosa, går djupt ner i en skumraskvärld med livet som insats. Men twisten är att det utspelar sig i välbekant nutida high school-miljö, privatdeckaren är bara en klasskompis/pojkvän i munkjacka och samtliga i rollgalleriet - från underhuggare till fala femme fatales - är tonåringar, fast de spottar ur sig stiliserade noir-repliker med slangord som senast var streetsmarta cirka 1942.

Det funkar, inte minst för att Johnson hittat halvkända skådisar som samtliga är ruggigt bra, och för att Joseph Gordon-Levitt (som jag härmed ska sluta tänka på som lillkillen från 3rd Rock from the Sun och Halloween H20) är fantastisk i huvudrollen. Och att han i fin gansgster-tradition, likt Gabriel Byrne i Miller’s Crossing, får ta emot kopiösa mängder käftsmällar under filmens lopp, så att han mot slutet måste blodhosta sina repliker.

Brick funkar framförallt för att Johnson snyggt och konsekvent lyckas bygga upp ett eget sammanbitet noiruniversum, befriad från normala, banala aktiviteter som hemläxor och lektioner. Och de enda vuxna som förekommer är gamle Shaft-skådisen Richard Roundtree (i en briljant biroll som knallhård studierektor) och en välmenande mamma (i några lysande scener där iskallt dramatiska knarkdealar i källaren plötsligt får ta paus för milk and cookies med mamma vid köksbordet).

Om du inte kan hålla dig till januari finns Brick att köpa på import-dvd – tipset är att dra på engelsk text, för det var svårt att hänga med i svängarna ibland.

Andra bloggar om: Brick, Rian Johnson, Stockholm filmfestival, film noir, film

Festivalgnäll

Asiatiskt ultravåld here I come! Imorgon kickar Stockholm Filmfestival äntligen igång. Jag har skrivit ett gäng engelska texter till festivalkatalogen (vilka? de mest pretentiösa såklart) och belönats med presskort och andra freebies, men mellan heltidsjobb och hämtning/lämning på dagis har jag hittills inte hunnit gå på en enda sketen pressvisning (lyxgnäll, jag vet).

Kan dock varmt rekommendera ett par rullar jag sett på förhands-dvd:

City of Violence (affischen ovan) är sydkoreansk benknäckaraction på hög nivå. Ett ungdomsgäng återförenas i vuxen ålder sedan en av dem mördats under mystiska omständigheter - det visar sig att gängets nörd nu blivit en välklädd (och galet överspelande) skurk som inte skyr några medel att få sina smutsiga fastighetsaffärer att gå i lås. Polisman Tae-Su och hans ilskna kamrat Seok-hwan (spelad av regissören himself, Seung-wan Ryoo) måste gå till botten av problemet. Vilket innebär ett antal välkoreograferade och blixtsnabba slagsmål mot horder av motståndare, och en slutfajt som får Kill Bill att kännas återhållsam och PG-13. Inte i klass med tex A Bittersweet Life, men grym ändå.

Stefan Faldbakkens Uro är norsk polisaction med Pusher-vibbar. HP är undercover-polis som in the line of duty förälskar sig i en gammal flamma från skoltiden, nu snygg men sleazy och kokainsugen barmatrona och dotter till Oslos knarkbaron. Kärlek, problem och lojalitetskonflikter uppstår. I stort sett alla karaktärer i Uro är genreklyschor, men det funkar ändå, tack vare bra spel, nervigt foto och fin närvarokänsla - och en hel del smutsigt våld. Och vår egen Thorsten Flinck som underhuggare. 'Nuff said.

Ska försöka se så mycket jag hinner under den kommande veckan, vi får se hur det går. Kommer alltså inte att bjuda på den mest omfattande festivalbevakningen, eller ens den bästa. Men kanske den gnälligaste? Alltid nåt...

Andra bloggar om: Stockholm filmfestival, film, City of Violence, Uro

Förlåt mig

Tänk så tokigt det kan bli. Häromåret peppade jag på Shopgirl, och yrade om att det kunde bli en karriärsuppryckning för Steve Martin efter alltför många mediokra familjekomedier. Samtidigt som jag i förväg dissade Martin i en till synes helt onödig remake på The Pink Panther. Nu är båda filmerna här (direkt till dvd) och guess what? Det var precis tvärtom.

Jag har redan höjt Closeau-filmen till skyarna, igår såg jag Shopgirl - som visade sig vara fullständigt djävla poänglös. Berättelsen om den medelålders framgångsrike men (snyft) så emotionellt inkapslade mannen och hans förlösning i famnen hos en vacker och kåt men vilsen och minst hälften så gammal kvinna är ju en av hörnstenarna i den västerländska filmkonsten – en historia som måste berättas! - så det kanske inte var konstigt att också Steve Martin ville göra ett försök. Men attans vad trist det blev.

Claire Danes är bra men man blir inte klok på hennes karaktär, Jason Schwartzman är som alltid kul även om han kör sin quirkyness på autopilot, men Martin förväxlar sorgsen deadpan med total uttryckslöshet och är så urbota trist att klockan på dvd:n stannade. Dessutom kommer hans övertydliga voiceover in på beskäftiga ställen och beskriver exakt det vi ser: "När hon vänder sig om står Ray kvar och förstår att han borde sagt att han älskade henne men bla bla bla..." Aaaah, det var det som hände!

Så om jag mot förmodan lurat någon stackars sate att hyra/ladda ner Shopgirl ber jag så hemskt mycket om ursäkt.

Det kan vara en av världens mest meningslösa filmer. De enda som eventuellt får ut nåt av den är Mark Kozelek-komplettister (aren't we all?) - den buttre rockern spelar Luther, sångare i Hot Tears (två osannolikt ostiga namn på raken), och har här snäppet fler repliker än i Almost Famous (absolut inga andra jämförelser i övrigt) och det bjussas på tre Red House Painters-låtar på soundtracket. Gamla låtar, men ändå.

Inser (lite för sent) att det här blev en monumentalt ointressant postning men jag behövde bara få det ur mig. Nästa gång ska jag skriva om filmfestivalen, lovar!

Jack Palance gör den där armhävningen en sista gång

Jack Palance dog i fredags 87 år gammal, och hänger nu alltså med de andra Hollywood-tuffingarna av den gamla skolan - Lee Marvin, Richard Widmark, Robert Mitchum, James Coburn, Charles Bronson - på någon rökig saloon i himlen.

Mina främsta minnen av Palance avslöjar väl min ålder mer än nåt annat: som revolverman i nåt av Lucky Luke-albumen (Morris gillade ju att peta in filmfigurer i biroller) och som Greve Dracula i en tv-film från 1975 (som det vore jäkligt kul att se om - då, vid tio års ålder eller så, på villakvarterets första video, var Palance mäkta skrämmande).

Och så förstås som Billy Crystals mentor i City Slickers, rollen som till slut gav honom en Oscar. Jag hittade hans bejublade och parodierade tacktal på YouTube - när det begav sig tyckte jag det var råtöntigt, nu femton år senare känns det som ett av de bästa och roligaste hittills. Vila i frid.

Andra bloggar om: Jack Palance

Slither - årets bästa skräckfilm?

I februari peppade jag på trailern till Slither, nu har filmen kommit och visat sig vara precis så bra som jag hoppats på. För regi och manus står James Gunn, vars främsta claim to fame är lite Troma-grejer och manuset till Zach Snyders fantastiska remake på Dawn of the Dead.

Slither är en kärleksfull b-skräckis om en meteorit som landar utanför en liten håla nånstans i Södern. Ur kratern kläcks en slemmig larv, som tar stans starke man Grant Grant (en briljant Michael Rooker med rakad skalle och pilotbrillor) i besittning, muterar honom å det grövsta, och sen betar av resten av befolkningen.

Det är en smart mix av The Blob, Tremors, Romeros zombietrilogi, och ett gäng andra. Gunn skriver kärva och faktiskt roliga oneliners och slösar ingen tid på nåt ovidkommande. Specialeffekterna är trevligt nog mer gummi och klägg än CGI, och för gorehounds blir det fest: Gunn slaskar på rejält med blod, slem och mutationer. Och mitt i alla groteskerier och saftiga headshots finns en tragisk love story mellan Grant och hans förtjusande fru (vanvettigt söta Elizabeth Banks från The 40 Year-Old Virgin).

Slither kan faktiskt vara en av årets bästa filmer. Tyvärr bombade den i USA (mer om det här) och går direkt till dvd härhemma, först i januari. Men finns nu att beställa på import-dvd, tex här. Gör det.

Andra bloggar om: Slither, James Gunn, skräckfilm, film, zombies, mutanter

Borat

Det är inte ofta man får ont i magen av humor (s.k. "skrattkramp", ett av videomarknadens mest överanvändna säljord) men Borats eskapader i Da Ali G Show har faktiskt lett till att jag började gråta av glädje en gång. (Tror det var när Borat blev full tillsammans med några äldre Sydstatsgubbar i en hiskelig villa.) Och visst funkar det i spelfilmslängd också. Borat är fyra filmer i en: dels klassisk road movie (eller snarare parodi på road movie med genrens alla inslag kärleksfullt avbockade), dels regelrätt fish out of water-komedi med en storögd Borat snubblandes runt i storstan (vilket är effektivt men ibland hamnar farligt nära lättköpt Mr Bean-stämning), dels vanvettig och helt bizarr gross out-komedi (en brottningmatch i ett hotellrum som trotsar beskrivning).

Och dels, förstås, den Borat vi har kommit att älska, låtsasreportern som får amerikaner (rednecks såväl som kultiverade medelklassällskap) att aningslöst häva ur sig de mest ohyggligt icke-politiskt korrekta åsikterna. Det är förstås de scenerna som är roligast/jobbigast/pinsammast, en del så hisnande skämmiga att man knappt kan titta. Och man undrar, återigen, hur fan han vågar? Sacha Baron Cohen har sannerligen balls, som ibland gränsar till en death wish, för i några fall borde han rimligtvis blivit lynchad.

Roligast är Borat när han avslöjar sina stjärnögda, fragmentariskt populärkulturella kunskaper om USA (om en stor sköldpadda: ”Is he… cat in the hat?”), då filmen och figuren når stillsamt surrealistiska höjder. Och när Cohen gör det han gjorde i Da Ali G Show: testar exakt var gränsen går för southern hospitality. Gärna med hjälp av polaroidbilder på sin son. Borat innehåller så många gobitar av den kalibern att man redan längtar efter att få tugga i sig extramaterialet på dvd:n. Som också borde bli slutpunkten för hela konceptet, för när en judehatande, misogynistisk och skamlöst pilsk figur som Borat blivit snudd på folkkär, vart tar man vägen då?

Andra bloggar om: Borat, Sacha Baron Cohen, film

Adrienne

Hal Hartley var en av husgudarna när jag började konsumera film på allvar i början av nittiotalet, och jag blir alltid lycklig när någon av skådisarna från Hartleys fasta ensemble dyker upp i nåt sammanhang - Robert John Burke i Rescue Me och Munich, Martin Donovan i The Sentinel. Och så Adrienne Shelly, som var så fantastisk i Trust och The Unbelievable Truth men som jag knappt sett till sen dess. Så det var otroligt dystert att läsa på Degrell om hennes dödsfall förra veckan. Nu börjar mer fakta komma fram - hon blev mördad, och det är så fasansfullt och meningslöst och sorgligt att det inte går att beskriva. Vila i frid.

Kiefers skägg-chock

Efter den makalösa femte säsongen av 24 är väntan svår inför säsong sex, som startar i januari. Häromveckan släppte Fox en trailer, och det ser ut som det ska: en skitnödig trailerman (eller är det Pablo Francisco?), terrorattacker, en sammanbiten Buchanan skrovlar fram order, en mordisk sleeper cell härjar, och grejen är att Jack Bauer ska "offras" för rikets skull. Det är mer gung-ho och "America is under attack" och civilian casualties än nånsin förut.

Allt ser dyrt och classy ut, men... vänta lite nu... 50 sekunder in dyker äntligen Jack upp - och sportar det mest skrattretande lösskägget den här sidan om Charlton Heston i De tio budorden. Yikes!! När Buchanan bistert pressar fram "We're asking you to sacrifice yourself" och Kiefer tittar upp med sin bästa övervåldsblick - och en halv meter löshår vippande på hakan - förtas liksom stundens allvar. Ett år eller så i kinesisk fångenskap lär få till och med ett babyface som Bauers att behåras, men det var kanske ett misstag av Fox att anställa make up-teamet från Gettysburg för att få till den rätta looken.

The ballad of Sacha Cohen

Borat är nu mindre än en vecka bort, och för den som orkar med ännu mer pepp funkar Talladega Nights som en enda lång teaser. Sacha Baron Cohen - som den homosexuelle, Galoise-rökande, Camus-läsande franske aristokraten Jean Girard - är fullständigt briljant och känns just nu som den bästa och mest subversiva castingen i en amerikansk mainstreamkomedi någonsin.

Will Ferrell är helt okej, men hans långrandiga och omständliga improvisationer med John C. Reilly blir aldrig lika festliga på duken som de antagligen var på inspelningen. Ferrell, Judd Apatow och Andy McKay har alla haft sina frat-fingrar med i manus och då blir det precis som i deras tidigare high concept-buskisar 40 Year-Old Virgin och Anchorman: bitvis roligt som satan, men ojämnt och såsigt med långa scener utan styrfart, och känslan av att den dvd:n kommer att innehålla minst 20 minuter med outtakes.

Ferrell och Reilly drar alla komediväxlar på att de är korkade rednecks, men Cohen lirar i en annan division. Han är rolig så fort han öppnar munnen och smeker igång sin ojämförligt fjantiga franska accent. En scen inleds med att Girard sitter i sin trädgård - med Mos Def och Elvis Costello, vilket är smått surrealistiskt i sig - och konverserar spirituellt på tramsig låtsasfranska: bara hans sätt att förnöjt småskratta åt sina egna kvickheter är värt biobiljetten.

Andra bloggar om: Borat, Talladega Nights, Will Ferrell, Sacha Baron Cohen, film, Nascar

The Entitled

Trots att The Departed fått kanonbra kritik och just nu ligger tvåa på biotoppen har Martin Scorsese till slut lackat ur på att aldrig få den där välförtjänta Oscarn som alltid gäckar honom. Nya dokumentären The Entitled som går upp i USA imorgon är i princip ett tre timmar lång brandtal riktat till Oscars-akademin, filmad utan några krusiduller med en fast kamera och med Scorsese som enda medverkande. "You already should have done right by me with Gangs Of New York," säger mästaren uppgivet i en av sina långa tirader. "I handed you guys that one on a silver platter."

Läs mer här.

World Trade Center: Oliver Stone ligger lågt

Kom till slut iväg på World Trade Center häromveckan, och jag tror nog aldrig jag har kvävt så många gäspningar framför en Oliver Stone-film. Vare sig man sitter på helspänn (Salvador), myser åt en ung, pre-lönnfet Charlie Sheen (Plutonen, Wall Street), hånskrattar åt Kyle MacLachlans löspolisonger och slo mo-dansande indianer (The Doors) eller bara försöker hänga med i det furiösa tempot (mästerverket JFK) så berörs man – Stones dalar är lika magnifika som hans toppar. (Det ska sägas att jag ännu inte sett fiasko-schabraket Alexander, jag spar mig inför Stones director's cut som väl ska vara sju timmar eller så?)

Men WTC är lätt hans mest konventionella film, som om förväntningarna inför ännu en konspirationsteoretisk och Bush-bashande brandfackla var så uppenbara att han slagit knut på sig själv för att göra en så icke-kontroversiell mainstreamfilm som han bara förmådde. Vilket inte behöver vara fel, men på vägen tappade Stone bort allt som gjort hans filmer så mäktiga. WTC lyckas på något förunderligt sätt bli tamare och tristare än den verklighetsbaserade historia den berättar.

Särskilt om man jämför den med Paul Greengrass United 93, den andra 11 september-filmen, som är en av årets mest drabbande och obehagliga. Det är lite ironiskt: Stones film baseras på hårda, dramatiska fakta men känns slätstruken och lätt menlös – United 93 bygger på fragmentariska uppgifter (ingen vet ju exakt vad som hände på planet) och ren spekulation, men blir fruktansvärt jobbig att se. Och när Greengrass valt samma teknik som i sin mästerliga Bloody Sunday ("dokumentärt", handkamera, få eller inga kända skådisar) och skapat en grym närvarokänsla är Stone nästan komisk i sin raka, Hollywood-standardiserade berättarstil, med softade flashbacks som ser ut som Riesen-reklam och sammanbitna hjältar som gör whatever it takes utan att knussla. Där United 93 verkligen för fram dödsångesten och rädslan (även hos terroristerna) är WTC en gammeldags hjältesaga, som gör misstaget att upphöja räddningen av några få personer till såna triumfatoriska höjder att man snudd på trivialiserar alla de tretusen offren för attacken, även om det såklart inte var avsikten. (Det bästa med WTC var att min birollsfavorit Frank Whaley dök upp på slutet, men det var inte riktigt worth waiting for.)

United 93 har rört upp starka känslor och blivit omdiskuterad. WTC har väl i stort sett klarat sig utan kontroverser och dessutom fått hyfsad kritik (åtminstone i USA). Konsensus på Rotten Tomatoes: "As a visually stunning tribute to lives lost in tragedy, World Trade Center succeeds unequivocally, and it is more politically muted than many of Stone's other works." Vilket är helt bananas: stryk det där med "visually stunning" (WTC kan vara Stones visuellt tråkigaste och mest oambitiösa rulle) och översätt "politically muted" till fullständigt harmlös så kommer man närmare.

OK, så nu har vi fått 11 september som Hollywoodsk machomelodram och som nervig fejkdokumentär. Det ska bli spännande att se vad som kommer härnäst.

Andra bloggar om: World Trade Center, Oliver Stone, United 93, Paul Greengrass, film

Scoop: like the early, funny ones

Eller snarare: like the mid-late one called Manhattan Murder Mystery, fast med Scarlett Johansson och Hugh Jackman istället för Diane Keaton och Sopranos-veteranen Jerry Adler (snyggare och yngre, men ett nerköp). Annars är det precis samma lättsamma, (bara ibland sökt) charmiga amatördetektivsnubblande, med Woody och Scarlett som trivsamt käftslängande par i jakt på en misstänkt kvinnomördare.

Det brukar sägas att Allen har "hög lägstanivå" men det vete fasen, det bygger nog mer på att samma sekund som duken blir svart, trettitalsjazzen börjar stuffa på ljudspåret, det där classy typsnittet i vitt börjar rulla och namnen Jack Rollins och Charles H. Joffe dyker upp så snärjs man in i den behagliga Woody Allen-slummern, som kanske handlar mer om nostalgisk pepp än något annat. För hur många minnesvärda scener kan man egentligen rada upp från The Curse of the Jade Scorpion, Hollywood Ending, Anything Else eller Melinda och Melinda (med ett tempo snäppet lägre än Landet Runt)?

Scoop skulle därmed bli Allens bästa komedi sedan fantastiska (vill jag minnas) Sweet and Lowdown med Sean Penn från -99, vilket säger mer om hans senare filmer än om Scoop, med märkligt trist tv-foto (närbilder galore) och en trög start.

MEN, slutgnällt nu: Woody iklär sig återigen rollen som en small-time entertainer och hans ständiga, tvångsmässiga, nästan stream of consciousness-artade småprat bjussar på säkert tio-femton riktigt lyckade oneliners, en siffra han inte lyckats prestera sen tidigt nittiotal. Och hans sparrning med Johansson, i en fejkad far-dotter-relation är bitvis extremt underhållande. Det räcker bra långt.

Andra bloggar om: Scoop, Woody Allen, Jerry Adler, film

Om snuttefiltar

Den brittiska gubbtidningen Mojo är blaskan jag älskar att hata. Jag irriterar mig som fan på allt den står för, yet I feel this strange urge att plocka upp och bläddra när det nya numret kommer... Mojo (och hans kompis Uncut, de brukar hänga på puben tillsammans och dra skabrösa anekdoter om Led Zeppelins manager Peter Grant) har vigt sitt liv åt att Förvalta Arvet Från Sextiotalet. Dock med några plikskyldiga sidor om "nya" band (som spelar retro-rock, förstås) för att inte fullständigt alienera den del av läsekretsen som fortfarande har/tror sig ha koll.

Nummer efter nummer, sida efter sida ska det grävas, djupare och djupare. En till två gånger om året är det Beatles, när redaktionen flämtande uppdagar att det faktiskt finns en torsdageftermiddag i april 1966 som ännu inte dokumenterats, eller när nån fotograf på dekis städat vinden och hittat lite gamla bilder på en bakfull Lennon i Hamburg ("Unearthed! Exclusive, UNSEEN pictures of JOHN LENNON!"). Annars är det the usual suspects - Neil Young, Led Zeppelin, Dylan, Hendrix, The Who, Dylan, Kinks, Crosby, Stills & Nash, Dylan, ja ni vet - som ska ältas. År efter år.

En lyxig och omtänksam tidning för alla dom som tycker om sextiotalsmusik, vad kan vara mer harmlöst? Men efter en stund i Mojos sällskap börjar en obehaglig insikt smyga sig på. För Mojo handlar egentligen inte om musik, den handlar om nostalgi. Mojo är ett av flaggskeppen i den mäktiga nostalgifabriken, skött av och riktad mot män som är livrädda för framtiden och för döden. Och varje gång man står på fyllan vid stereon på lägenhetsfesten och babblar om gamla fina Ride-singlar är man på väg dit själv. Men med klädsam självdistans – intalar man sig. För Mojo och allt vad den står för är ju något annat, en varm snuttefilt för dem som helt gett upp.

Men häromveckan trillade jag dit. Jag lånade hem Uncut-skribenten Simon Goddards The Songs That Saved Your Life, en genomgång av alla låtar som Smiths spelade in. Från debutsingeln Hand in Glove/Handsome Devil (feb 1983) till I Keep Mine Hidden (b-sidan till 12”-versionen av Girlfriend in a Coma, maj 1987, så ni vet). Och visst satan är det myspysigt att läsa om tabloid-hullabaloot kring Suffer Little Children och Morrissey/Marrs första trevande sessioner tillsammans. Och om hur Johnny Marr fick till det mäktiga soundet på How Soon is Now?, då man enligt Joyce släckte lamporna i studion, satte i röda glödlampor (som Woody Allen när han ska förföra Diane Keaton i Annie Hall), tände några spliffs och ”got stoned. Off our tits” och jammade loss (medan Moz satt hemma och läste Shelagh Delaneys A Taste of Honey för femtielfte gången).

Och visst älskar Goddard Smiths precis som jag, men mitt i den knappologiska genomgången av b-sidor hit och alternativa versioner dit kände jag nostalgins kvävande hand som ett vänligt men bestämt tryck över bröstet. Det var en jävlig vecka, stress på jobbet och annan angst som skulle bearbetas, och boken var precis vad jag behövde: ett tryggt och safe alternativ som bäddade in ångesten i en fluffig och behaglig halvdvala vid dagens slut. Men strax hörde jag liemannens mjuka sång: There is another world... there is a better world... Well, there must be... Nostalgi är bäst i små doser, tar den över dör man inuti. Det spelar ingen roll hur snyggt det där Paul Simon-uppslaget var i senaste Mojo - för din egen skull, bojkotta eländet. Say NO to nostalgia!

Andra bloggar om: The Smiths, Morrissey, Mojo, nostalgi, musik

Biogodis!

Bästa filmquizet jag sett på länge hittar man på M&M's reklamsajt för deras nya mörka choklad. Eftersom kopplingen mellan dark chocolate och dark movies är klockren, så man har tagit en mustig, Hieronymus Bosch-liknande målning och petat in ledtrådar till 50 olika "dark movies" (skräck, thrillers, sci-fi och en och annan tv-serie). Ruggigt snyggt, med ledtrådar som är både smarta och luriga - några ganska uppenbara, andra helt omöjliga. Ha gärna ljudet på för en simpel men stämningsfullt spooky bakgrundsmusik.

Jag klarade (med lite hjälp från Mrs Conan) 45 filmer på 1 timme och 14 minuter innan jag körde fast totalt. Hur många fixar DU? Lycka till!

(Tack till Martin F för tipset!)

Happy Feet!

Vad tänker du när du ser det här?
	Ååååhhh vad gullig! *LOL* sign me up för ett GÄNG biljetter till premiären! Myyyyys! xoxoxo
	JESUS H. CHRIST, kan detta vara den mest insmickrande och ansträngt gulliga Happy Meal-spinoff jag sett på länge?
	Svenska röster av Jakob Stadell, Anna Sahlene och Myrra Malmberg? Skönt, då slipper jag höra Robin Williams, Elijah Wood och Nicole Kidman.
Free polls from Pollhost.com